View tracker

Jag satt ensam i soffan hela natten och saknade något starkt att dricka. Röksugen, trots att jag aldrig varit rökare.
Jag kände att jag velat vara med honom. Jag inbillade mig det i alla fall. Att jag suttit bredvid och hållit honom i tummen så som jag gjort som barn när jag skulle somna. Lagt en hand på hans panna och sagt att jag var så tacksam att jag fått lära känna honom. Tacksam över all okomplicerad kärlek och alla komplicerade erfarenheter. Att det inte var hans fel att mitt livstema varit prestationsångest och rädslan att bli övergiven.
Jag skulle lägga mitt huvud intill hans och viska att utopin om en herrelös värld utan klasser, nationer, pengar, krig och konkurrens fortfarande är den vackraste dröm jag hört.
Jag vet vad han skulle svara.
Han skulle säga att det inte riktigt blev som han velat. Varken livet eller åren med mig. Och att jag varit duktig. Då skulle jag säga som det var, att visst fanns det sådant under min uppväxt jag saknade men att jag också fick mycket andra inte fick. Att vi varit duktiga båda två.
Jag önskar att jag fick tala om för homom och för hela världen hur stolt jag var över honom. Att jag skulle sakna honom. Sakna honom så förbannat.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker