Imorse kunde jag inte minnas något av natten. Det var helt blankt.

Senare kom jag på att jag visst hade drömt! Eller jag tror att det var början till en Lucid dream för det började med att jag trodde att jag vaknade upp mitt i natten, men just för att jag är så inne i det här med Lucid Dreaming nu så gjorde jag ett test för att se om det var verklighet eller dröm (jag kände starkt inom mig att jag var vaken och att det inte var en dröm), jag tittade på mina händer och räknade varje finger. Först var det 10 fingrar som såg helt normala ut, såklart, tänkte jag.

Men av någon anledning så bestämde jag mig för att kolla igen. Där var 9,5 finger. Ena ringfingret var halvt?! Det var då jag insåg att jag var i en dröm!! Jag blev helt sjukt exalterad, kunde knappt bärga mig. Jag försökte dock intala mig själv att ta det lugnt för blir man för exalterad så kan man vakna. Men jag var bara så exalterad över det att jag inte kunde styra mig själv och det gjorde tyvärr att drömmen ''försvann''. Jag minns inte om jag vaknade eller inte men drömmen försvann och jag kände mig superbesviken.


Det som är lite frustrerande med det här är att jag inte vet om jag kanske bara drömde att jag hade en lucid dream eller om jag faktiskt hade det?! Mindfuck på hög nivå

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Dag 2 i att lära mig att Lucid-drömma. Idag hade jag mycket svårare att minnas vad jag drömde i natt.. Direkt när jag vaknade så trodde jag att jag inte hade drömt något, men när jag senare satt på tunnelbanan kom drömmen till mig.

Jag minns inte riktigt hela drömmen, jag minns små fragment så följande text kommer att kännas lite osammanhängande

Jag är på en sandstrand med vänner. Har gjort ett helt otroligt stort sandkonstverk där jag lagt en stor drake i typ papper/plast, jag har liksom dekorerat runt denna drake med sand. Konstverket gjorde jag för länge sedan, gången innan jag var på den här stranden, så det har funnits kvar i ca ett år. Jag/vi ser ett par gubbar som ''spanar'' in oss med obehagligt sliskiga blickar. Jag blir arg och irriterad över hur vi kvinnor ska behöva behandlas av äckliga män. Helt plötsligt blir det ebb, vattnet drar sig tillbaka men bara några minuter senare blir det flod och jag tänker att mitt konstverk borde klara sig eftersom den har klarat sig i ett år redan. Jag känner mig självsäker att konstverket inte kommer att förstöras så jag och mina vänner gå i godan ro upp lite längre på stranden för att komma undan högvattnet. Då ser hur de där äckliga gubbarna springer fram till konstverket och ska ''rädda'' draken från tidvattnet, de springer fram till mig med draken i händerna (den var rätt stor och gjord i vanligt papper, tänk er att någon ritat en drake på ett jäääääättestort papper och klippt ut). Äckelgubbarna tror nu att de har gjort något bra och snällt för mig, och förväntar sig att de nu har en chans på oss tjejer. De tafsar och lägger vidriga kommentarer om vad de vill göra med oss. Jag blir rasande arg och gubbarna får en rejäl avhyvling. Gubbarna försvinner och mina vänner tycker att jag ''tog i lite väl''?! Jag kunde inte för mitt liv förstå hur mina vänner kunde försvara ett sådant oförskämt beteende.

Senare i drömmen visar det sig att dessa gubbar inte alls var gubbar, utan två ganska söta killar i vår ålder, och det var tydligen bara jag som hade uppfattat dem som gubbar. VI befinner oss nu i en bar i närheten av stranden. Mina vänner pratar glatt med dem och jag har svårt att förstå att jag kunde missta killarna för att vara gubbar. Jag har lite svårt att acceptera att jag hade fel om killarna, och är lite motsträvig till att umgås med dem men sedan vill en av dem gå ut till stranden och prata med mig och tillslut mjukar även jag upp och tycker att killen faktiskt är väldigt trevlig.

Likes

Comments

HEJ! Jag har bestämt att jag ska försöka vara med om en så kallad Lucid Dream och styra min egen dröm.

Kortfattat så betyder Lucid Dream att du är i en dröm och du är fullt medveten om att du drömmer, vilket gör att du kan styra din dröm och göra vad du än känner för: knäppa med fingrarna och vara på en härlig sandstrand, ha sex med din crush, äta den godaste måltiden ever eller typ flyga - you name it! Det finns inga gränser för vad du kan göra i din dröm. Vill du ha en mer djupgående förklaring om Lucid Dreaming så föreslår jag att du söker på det på Youtube.

Ett steg i processen för att ''lära sig'' styra sina drömmar är att man börjar skriva ned sina drömmar varje natt, minns man inte sin dröm så skriver man bara att man inte minns helt enkelt.

I natt drömde jag att jag var utanför min mammas förra lägenhet, hon bodde där men jag hade ingen kontakt med henne. Jag var ute tillsammans med en kille från min klass i grundskolan som jag umgicks med när jag var liten samt ett gäng personer som jag umgås med i nutid. Min känsla är att jag är barn, typ 10-12 år (ungefär i den åldern som jag var när mamma bodde i sin förra lägenhet), men stundvis känner jag mig som min nuvarande ålder. Vi är alltså ute på ''gården'' utanför lägenheten för att vi har hört ett rykte om att i natt så kommer små blått lysande varelser flyga omkring i området (jag får en känsla av att vi varit med om detta fenomen förut, att det är något återkommande fenomen men att det var flera år sen sist). Det var alltså superviktigt och superhäftigt att vi skulle se dessa varelser igen så vi skulle typ ''campa'' i en skogsdunge utanför lägenheterna hela gänget. Vi hade inget tält eller så, utan vi satt bara med filtar och campingstolar i skogsdungen och väntade på att varelserna skulle dyka upp. Medan vi sitter och väntar så röker vi cannabis (just i det tillfället skiftar min ålder från barn till vuxen), vi blir snurriga i huvudet och jag får för mig att vi pratar väldigt högt när vi sitter där, vilket gör att jag känner mig lite orolig att min mamma som bor precis där och har ett fönster som vätter ut mot skogsdungen där vi sitter ska höra att jag är där utanför. Jag ber alla sänka sina röster och vid det här laget har det blivit mörkt ute, och man känner på sig att de blått lysande varelserna kommer att dyka upp typ närsomhelst.

Det känns som att jag har lite minnesluckor från drömmen, eller att jag inte riktigt kan beskriva med ord vad som hände mer i drömmen (jag kan liksom bara se bilder eller fragment av drömmen i mitt huvud) men vi fick iallafall uppleva dessa varelser som flög runt i luften, vi var exalterade och lite rädda, men vi jagade varelserna som var väldigt snabba med att förflytta sig, allt utspelade sig utanför lägehetshuset. Varelserna såg typ ut såhär:

Mest likt den andra bilden men de var runda och flög runt som Pixies i Harry Potter fast de var inte lika stora så de uppfattades mest som en liten prick.

Likes

Comments

Wow. Det där med att blogga och skriva om mina känslor gick ju bra. Not. (Jösses, insåg precis att det var nästan på på dagen ett år sedan jag skrev sist?! Creepy.. Är det något med den här tiden på året för mig?)

Hur som helst, här är jag igen och jag är sugen på att skriva! Det är väl ändå roligast att läsa något som kommer från hjärtat än att jag skulle blogga trots att jag inte känner för det?

Det har hänt mycket sen sist. I höstas hamnade jag i en depression. Det känns som hela mitt liv varit en jävla depression men det är alltså först nu jag sökt hjälp hos vården och fått en faktisk diagnos. Skrev jag att JAG har sökt hjälp? Fel av mig, min älskade sambo gjorde det åt mig, och det är jag såå tacksam för - hade aldrig gjort det själv. Jag blev först sjukskriven på 50% och fick antidepressiva utskrivet samt remiss till en psykolog. Att jobba 50% var något som jag tillsammans med min läkare kom fram till skulle vara bra för mig, detta på grund av att jag intalade både mig själv och läkaren att jobbet ABSOLUT inte påverkade mig negativt, jag mådde dåligt pga andra saker utanför jobbet. Jag trodde verkligen på detta själv tills jag började träffa mig psykolog regelbundet - jag började få mer och mer perspektiv på mitt liv och vad som gör att jag inte mår bra.

Jag har ett fruktansvärt stressigt jobb där man aldrig riktigt blir ''klar'' med något, utan det är ett ständigt hårt slit utan paus, man måste ha självdisciplin och slita sig från jobbet för att ta en 5 min paus. Inte förrän nyligen insåg jag att om jag ska kunna bli frisk igen så måste jag vara 100% sjukskriven och lägga allt fokus på att må bra! Där är jag alltså just nu.

Jag är ny på det här med att vara sjukskriven och rehabilitering. Det är lätt att det blir så att man sover till 12 för att sen förflytta sig till soffan utan att äta frukost, och ligga där och dega tills man blir för rastlös och tar till datorn eller mobilen istället för att ''roa sig''. Det är ok att ha sådana dagar också men jag försöker att undvika det. Jag gör minst 1 hushållssyssla varje dag, jag ser till att äta frukost, lunch och middag, jag försöker träna på ett eller annat sätt -antingen promenad eller gym, jag försöker också att hålla kvar det sociala; jag skriver till vänner, ringer min pappa eller svärmor. Jag tar en dag i taget och försöker att inte se så mycket framåt, allt som spelar någon roll är idag tänker jag varje dag. Att tänka på framtiden ger mig oftast bara ångest, och det kan jag vara utan. Framtiden kan jag tänka på när jag blivit frisk igen, vilket jag ska bli -aldrig att jag tänker låta den här sjukdomen ta över mitt liv. ALDRIG.

    Likes

    Comments

    Så. Första inlägget. Kapitel ett. Kanske blir det också det sista, jag vet inte. Jag vet bara att jag måste få testa att skriva av mig och få mina tankar samlade någonstans. Det var såhär jag alltid gjorde förr när jag hade en miljon tankar som spretade åt alla håll. Och när jag ser tillbaka på det så tror jag att det hjälpte mig väldigt mycket. Där och då hade jag ju ingen tanke alls bakom det, jag skrev för att jag kände för det och det föll sig väldigt naturligt att ta till skrivandet när jag inte kunde hålla känslorna inom mig längre. Men idag känner jag att det kanske är dags att ta upp skrivandet igen, i terapeutiskt syfte. För just nu känner jag mig som ett hopplöst fall. Jag upplever att jag har blivit sämre på att uttrycka mig i ord, att jag blivit mer osmart genom åren, såklart jag har vuxit och mognat sen jag var 13-14-15 men jag känner att jag på vissa plan har blivit mer introvert. Jag har alltid sett mig själv som en fri själ, en som vågar säga vad en tycker. Jag har till och med ett klyschigt citat intatuerat sen många år tillbaka som säger att jag är någon man inte trampar på, jag går min egen väg. Fast idag kan jag inte alls relatera till det. Har jag blivit en annan person eller har mitt nuvarande kassa sinnestillstånd och ruttna självkänsla bara kommit i vägen för min egentliga personlighet? Har min hjärna blivit lat efter alla timmars scrollande på Facebook och Instagram? Det känns som att jag har tappat min personlighet, jag är ingen länge. Jag kan inte säga vad som är typiskt mig, vad jag står för och vad jag lever för. Jag tycker som alla andra, jag vänder kappan efter vinden fast ändå inte. För ibland kan man faktiskt ana den där kaxiga tjejen med skinn på näsan, ibland dyker hon upp.

    Ibland önskar jag att Internet bara hade blivit en fluga som många trodde. Visst har det fört med sig mycket bra men FAN vad mycket dåligt det har fört med sig. Vi ska jämföra oss med varandra, och på Instagram så har alla ett så jävla perfekt liv. Allt ska ha filter. Som om vi vore hjärntvättade scrollar vi slaviskt igenom Facebookflödet trots att det var 5 minuter vi var inne sist. Kanske har det dykt upp något nytt som vi absolut inte får missa. Kanske har Lajkat.se lagt upp en helt onödig jävla artikel med otroligt hög igenkänningsfaktor. Jag är trött på att allt ska ha ett jävla filter. I den här bloggen har jag plockat bort alla filter, här inne kan jag vara naken. Här inne tänker jag öva på att blotta mina känslor och tankar som annars alltid bara finns i mitt egna huvud. Jag tänker vara anonym tills jag en dag känner att jag har kommit ur den här sorgliga garderoben.

    Likes

    Comments