honom, jag

Idag var en bra dag faktiskt. Till skillnad från tidigare.

Idag pratade vi för första gången på riktigt. Och idag var han annorlunda. Han tog själv kontakt liksom. Jag och en bra killkompis till mig har börjat köra ett spel, massa frågor som man ska svara på och så tävlar man mot varandra. Denna killkompis har C som bra kompis också. Så jag var med min killkompis och då var ju även C med. Så han öppet frågade om han ville hjälpa mig med frågorna mot min killkompis. Han tittade mycket också, vi fick ofta ögonkontakt. Och han föreslog också att vi skulle köra, vilket påminde mig i stunden om förr. När han frågade om min snapchat, för det gjorde han på ett liknande sätt. Jag blev lite ställd, men jag tror inte att det märktes. Det kändes bara inom mig. Och det var bara lycka. Men nu när jag försöker sätta mig in i tanken att vi skulle bli kära och bli tillsammans känns det inte alls bra. Jag vill inte det längre. Det känns konstigt på ett sätt, men ändå dras jag till honom. Jag har väl lite rester kvar av mina känslor. Just nu känns ett förhållande så himla fel. Oavsett med vem jag än föreställer det med och det känns så himla ledsamt att jag känner så. Jag är fortfarande ung, under 18, men över 15. Så att jag ska egentligen inte tänka så mycket på framtiden, för det känns som att jag alltid kommer känna att förhållanden är fel. Är rädd för det. Jag tror det beror på att jag fått en "dålig start" typ. Men ändå inte. B var den jag träffade först och upptäckte hur det kändes att känna något för någon, men det var inte på riktigt. Jag tror att jag bara gillade den sortens uppmärksamhet eftersom att jag aldrig fått den innan. Det var spännande med något nytt liksom. Men C var min första riktiga kärlek. Tyvärr inte först med allt annat :/ Men jag försöker att inte tänka på det så mycket, händer något så händer det. Jag tänker inte försöka.

Jag vill typ berätta för C vad jag kände. För jag menar han var ändå min första kärlek och jag vill ändå att han ska veta lite, inte allt. Men bara lite, en del av allt. OM det nu skulle komma en sådan möjlighet skulle jag nog ta den, oavsett om det var över telefon eller i verkliga livet.

Till dig, C:

Vem skulle kunna tro att det var just du som jag föll för? Vem skulle kunna tro att det var dig jag ville ha? När jag såg dig för första gången tänkte jag inget speciellt. Inget märkvärdigt. Men så fel man kan ha. För ju mer tiden gick växte mitt intresse för dig. Tillslut var du i mitt huvud konstant. Även fast jag inte kände dig så jättebra då blev jag ändå kär i dig. Så kär att jag i princip aldrig slutade tänka på dig. Den lycka och glädje jag kände när du på ett sätt besvarade mina känslor var obeskrivlig. Till slut kom en dag då kontakten började avta. Jag märkte det. Jag lade märke till det mesta, blickar, kroppsspråk, humör osv Allt som kunde tolkas som ett tecken.. Så när du slutade svara och helt plötsligt började bli kortfattad anade jag att du hade tappat intresset. Tankarna började flyga genom mitt huvud. Varför? Finns det någon annan? Var jag bara ditt tidsfördriv? Gjorde du det bara för att? Kände du ens något? Fem av många frågor. När jag fick det svart på vitt att mina aningar stämde blev jag inte förvånad. Jag accepterade det. Efter det var jag fortfarande kär, olyckligt kär. Det tog på mig. Att veta att du inte ville det jag ville. Men jag kunde inte göra något åt det. Jag var tvungen att gå vidare. Det gjorde jag. Men nu ganska exakt ett åt senare kan jag inte helt till 100 % släppa dig. Varje gång du ler blir jag så himla lycklig. Att se dig glad gör mig glad. Men jag vet att ett leende inte behöver betyda att allt är bra. Det är inte min ensak längre, men du är den jag inte kan ignorera. Du är fortfarande mitt ljus i mitt mörker, bara det att du inte lyser lika starkt längre. Att du inte ville ha mig var början till att börja vilja ha mig själv och älska mig själv. 

Jag saknar dig lite faktiskt.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

jag

Allt går bra med L. VI pratar inte om vi inte måste. Det är inte lika jobbigt att vara i hans närhet längre. Antar att det lägger sig. Jag tog rätt beslut iallafall. Det är jag helt säker på. Nu är det bara jag och mina tankar och känslor. Känns jätteskönt.

Allt med B har avtagit. Som jag skrivit förut pendlar dragningen antagligen. Jag låter den göra det. Det är inget jag kan göra åt. Jag tror att under vissa korta perioder behöver jag mer uppmärksamhet. Jag vet att jag kan få den från B så jag vänder mig dit automatiskt men det är inget jag går och tänker på.

Börjar bli trött på mig själv när det handlar om C. Jag har ju kommit över honom. Men kan fortfarande inte sluta tänka på honom. Jag är inte kär i honom längre. Men ändå kan jag inte sluta bry mig, inte sluta tänka på hur han mår osv. Jag jobbar varje dag på att inte bry mig om honom. Det går bra men det kan gå bättre.

När jag ser att du ler och skrattar blir jag så glad och jag hoppas du är lycklig med henne. Jag vet att jag inte är i ditt fokus längre, jag kanske aldrig har varit. Men ändå är du fortfarande mitt. Inte på samma sätt längre. Dock kändes det lite när först hörde om henne, det är lugnt nu Men varför ska jag bry mig egentligen? Jag är ju inte kär i dig längre. Jag önskar bara att det inte slutade som det gjorde, men jag är nästan stensäker på att du inte alls kände som jag så det kanske var bäst så. 

Jag känner mig så himla ensam. Jag har i princip ingen som verkligen bryr sig. Jag finns där för att vara till lags för andra. Så känns det. Jag har inga vänner. Utom en kanske. En ända vän. Jag har två till, men dom är jag bara tvingad till att vara med och jag är med dom för att jag inte har någon annan. Det finns ingen annan liksom. Jag ska försöka nu snart när jag ska åka på utbyte med min franskagrupp. Men är så himla himla trött på mina två nuvarande vänner. Orkar liksom inte med dom. Vad jag än säger är det något som är fel eller något som är anmärkningsbart. Irriterar mig som in i helvete.

Jag har inte känt av ångesten på ett tag, vilket jag antar är bra. Men däremot känner jag mig så ledsen. Aldrig glad. Vet inte hur jag ska sätta ord på det. Jag är så känslig. Blir arg över det minsta någon (oftast mina föräldrar) säger till mig vilket leder till att dom blir sura på varandra och det blir dålig stämning och så pga mig. Känner heller ingen motivation till något alls. Jag försöker verkligen i skolan men jag har ingen ork alls. Jag bara orkar inte. Jag ser inte meningen med något längre. Allt verkar också så surrealistiskt. Det känns som om allt är en dröm eller påhittat. Jag känner bara sorg. Sorg om och om igen. Ledsen och urpumpad på all glädje och lycka. Mamma har sagt några gånger "Du är så glad, du skrattar mycket. Du verkar på bättre?" Nej mamma, det gör jag inte. Gråter i princip varje kväll över helt olika saker. Ibland bara bryter jag ihop för jag att jag inte orkar längre. Det är som om de inte vill inse att jag faktiskt mår dåligt. Om jag nämner något om depression blir hon typ nervös och säger nej och att det inte kan vara så. Som om att hon skulle vara rädd för att jag skulle må dåligt och vara deprimerad.

Tycker inte om mig själv. Mitt utseende och hur jag är. Jag går runt och tänker på hur ful jag är och vad jag inte gillar med mig själv. Jag jämför mig själv med andra hela tiden. Det är jättejobbigt.

Jag kämpar mig igenom allt, jag är en viking.


Likes

Comments

känslor

Everybody says you're no good, but you were the best I ever had.

You're no good, but I like you bad.

I could use your touch.




Likes

Comments

jag

Jag är extremt trött och less på allt, mina föräldrar, kompis, kärlek, mig själv, livet. Förstår inte vad som händer. Men allt går mig på nerverna. En kompis tror hon bestämmer och klagar på typ allt jag gör och säger. Och om jag vill gå någonstans gör vi inte det för det vill inte hon och när hon vill någonstans ja då måste vi gå dit för annars blir hon sur. Jag har liksom knappt någon röst. Orkar verkligen inte. Liksom allt är bara så konstigt. Äckligt trött på hennes tjat.

Idag stod en killkompis och pratade med C vid skåpen efter vi slutat. Jag ska hem och i ren panik säger jag "hejdå killkompis" (säger hans namn och inte killkompis men vill inte skriva hans namn här) och säger inte hejdå till C. Det slår mig typ 30 sekunder efter. Helt borta. Har haft jättedåligt samvete för det hela eftermiddagen. Menmen, vad ska jag göra?

Helgen har varit hyfsad. Har inte fått några ångestattacker på fyra-fem dagar. Jag har dock känt av depressionen, varit så himla låg och ledsen. Har också inte känt något allt. Helt tom. Just nu mår jag dåligt, är helt utpumpad på glädje och känner mig ensam. Jag känner mig oönskad.

Likes

Comments

känslor, honom, jag

Idag var en extremt luddig dag. Så himla mycket intryck och saker som hänt. Hinner inte med.

Hade franska idag, vilket innebär att jag träffar L. Satt själv första halvan av lektionen. Men sedan när vi skulle jobba med vårat pararbete så kom han och satte sig vid mig uppenbarligen. Eftersom bara jag och han jobbar tillsammans. Det var så himla jobbigt. Började svettas som aldrig förr, började bröstandas och må riktigt illa. Magkänslan skrek "fly" hela tiden, men jag trotsade den och stannade kvar. Kämpa mig igenom attacken. Det var jättejobbigt, men jag klarade det. Det är inte så att jag inte kan prata med honom, för vi pratade som vanligt oså. Men det är bara jobbigt att vara i hans närhet, så länge. Det var nästan en hel timme vi satt och jobbade, bredvid varandra. Det påminde bara om det vi hade, som en än gång får mig att vilja spy. Usch!!

Alltså C idag. Vi pratade idag faktiskt. Det låter nu som om det var en big deal, men det var det ej. På mentorstiden bakar alltid några i klassen, och idag frågade han som satt bredvid C vilka som bakade till nästa vecka. Vilket är jag och en kompis. Så jag svarade "jag och ..." C tittade mig i ögonen och frågade

- Aha är det ni?"

- Japp, svarade jag samtidigt som jag fastnade med blicken på honom.

- Se till o toppa detta nu, sa han sen.

- De fixar vi.

Det var det vi sa. Han satt vid bordet bakom oss. Så när jag och min kompis pratade vände vi oss mot varandra. Då såg jag honom i ögonvrån. Så när vi planerade hur vi skulle göra med våran bakning såg jag hur han tittade på mig. Länge, när jag förklarade vad jag skulle göra den onsdagen vi skulle baka. Jag såg hur han tittade och inte rörde sig förrns jag slutade prata. Alltså detta låter så himla töntigt. Men det var så det var. Och jag blev jätteglad. Varje gång något sådant händer blir jag jätteglad och fylls av lycka. Det är som om han bara överför lycka till mig, omedvetet. Jag saknar honom på något sätt. Jag vill inte ha honom längre, men älskar honom. Det är så det är. Skulle vilja prata med honom, och förklara ALLT. Vad jag kände innan, under och efter. Och jag undrar vad han kände. Förmodligen inte lika starkt som jag gjorde. Jag var dock väldigt blyg och vågade inte visa det. Men ändå höll vi i hand när vi låg i min säng och kollade film. Han höll sin andra hand på min överarm och strök sina fingrar. Detta slog mig igår under lektionen, att vi faktiskt hade någon sorts kontakt. Blev helt till mig då, inombords alltså. Kände mig faktiskt inte obekväm när han stök sin hand mot min arm. Det var lugnande till skillnad från L. Krääääks av hans jävla strykningar mot min ländrygg och arm som hade attityden "stackars dig som är deprimerad, det är så synd om dig, du klarar det, jag vill hjälpa dig". USCHUSCH!!!!!! 

Idag stötte jag på B ett antal gånger. Blir lika glad varje gång haha. Idag var dragningen inte lika stark dock. Det pendlar antar jag. Men oavsett hur stark den är så tänker jag aldrig gå tillbaka till honom. Iallafall inte bli tillsammans igen. Men sen saker där innan vet man aldrig. Det är dock inget jag tänker på. Jag låter det hända naturligt.

Somnade med en lätt ångest igår. Efter att jag skrivit av mig lugnade jag ner mig en aning och kunde slappna av. Älskar att skriva. Det känns så skönt att bara få dela med mig av saker. Har ett stort behov av det och allt som jag skriver här kan jag knappt säga till min psykolog, För det är såå djupa känslor. Här granskar jag varje tanke osv. Iallafall har ångesten minskat sen igårkväll. Fick bara mest ångest under franskan med L. Men det gick över sen helt. Det var så himla skönt. Känner mig dock sorgsen och ledsen. Orkar inte med vänner och hur alla ska komplicera allt så jävla mycket. Varför väljer man att ta den svåra och lite jobbiga vägen som leder till kaos när man kan ta den lätta och roliga vägen och undvika det tråkiga? Blir less på folk och deras beteende. Säger inet att jag är perfekt, vilket jag absolut inte är. Men ibland undrar man ju hur en del tänker. Vill bara bort. Pallar ej med.

Just nu är jag supertrött och vill sova. Har ingen ångest men det känns inte helt fritt, oron finns kvar och jag tänker. Min hjärna går i högvarv. Men nu ska jag sova, har längtat efter det hela dagen.

Ha det bäst, natti <33


Likes

Comments

honom, känslor

Denna vecka har varit så konstig. Både bra och dålig. Jag har varit både ledsen, arg, glad, lycklig. Ibland på samma gång. Det är så himla konstigt, hur man kan må. Och att det är personerna i ens omgivning som påverkar en, för mig iallafall.

Jag har tänkt så himla mycket. Jag tänker och tänker. Det tar aldrig slut. Jag tänker omedvetet ibland. De bara kommer och jag kan inte styra dem. Ibland är de medvetna. Att jag tänker med flit på något eller någon. Jag måste lära mig hur jag ska sluta bry mig så mycket. Exempelvis om B går förbi så tittar jag alltid efter honom, eller kolla om någon går in i klassrummet. Jag tror att jag har kontrollbehov och måste hela tiden ha koll på vad som händer i min omgivning och vilka som finns runt om kring mig. Jag kollar alltid av omgivningen om det är någon jag känner där och hur stämningen är. Jag kan inte behärska mig när det kommer till det.

Min ångest har varit värre än någonsin. Har börjat känna det konstant. Det känns som jag långsamt dör. Det försvinner inte. Vad jag än gör. Jag försöker att djupandas och slappna av, men får panik när det inte fungerar och blir bättre Jag känner enormt obehag när jag får ångest. Jag vill fly min egen kropp och det känns som jag inte har någon stans att ta vägen. Jag mår illa och spyan sitter i halsen hela tiden så det känns som om jag ska spy. Jag känner ett tryck över bröstet och magen som gör att det känns tungt att andas. Jag känner något i magen som jag inte kan förklara, det känns som oro. Det är som om det börjar högt upp i magen och strålar ut till hela magen. Den känslan är så obehaglig. Jag vet inte vad jag ska göra för den försvinner inte. Jag blir också så känslosam och ledsen, eller sorgsen. Jag vill bara kura ihop mig och stänga ute allt och alla. Även om jag känner mig ledsen eller sorgsen kan jag sällan gråta. Jag tycker om att gråta när jag mår dåligt, det känns skönt efteråt. Det känns som om jag har fått ur mig allt dåligt. Börjat få ångest när jag vaknar, under dagen och på kvällen. Aldrig haft så. Jag blir rädd ibland, rädd för att det aldrig ska gå över. Hatar att känna såhär. Vet inte vart jag ska ta vägen.

Det är så mycket just nu. Kärlek, skola, sociala medier som sätter krav och press, kompisar, familjen. Allt detta plus att jag ska ha ett fint, städat rum, orka ta hand om mig själv som att duscha och äta, vara trevlig mot min familj och vänner, orka jobba för att tjäna pengar till min USA-resa i vinter, passa tider vilket jag är superdǻlig på. Det är för mycket. Blir inte stressad av allt. Tiden räcker inte till. Vad fan ska jag göra. Försöker planera in allt i min kalender men det är så svårt.

Efter att jag gjorde slut med L så känns det så mycket bättre. Men ändå inte, för att jag blir fortfarande inte av med honom. Jag kommer se honom VARJE dag och det kommer påminna mig om varför jag ville göra slut. I efterhand ångrar jag det som fan. Mår illa av tanken av oss tillsammans. Får dåligt samvete för att jag med honom. Blir äcklad och skäms över att säga att jag har varit tillsammans med honom. Nu var vi ju inte tillsammans så jättelänge, två veckor ungefär. Det känns pinsamt för han är inte min typ av person har jag insett nu i efterhand. Varför inser man sånna saker efteråt? Ångrar mig rejääält. Fy.

C, jag älskar honom fortfarande, men inte L. Det är så jag känner. Fast jag är inte kär i C. Inte L heller för den delen. Men alltså jag tänker inte på C lika mycket som förut. Det har lagt sig lite. Men alltid när han kommer in i klassrummet eller går förbi så tittar jag på honom. För han är otroligt fin. Idag möttes våra blickar några gånger. Kände hur det pirrade lite, precis som förr och började sakna honom lite. Men det försvann när jag valde att inte tänka på det eller honom mer. Så jag tittade inte på honom mer den lektionen. För ett år sedan. Den 5 november var det ett år sedan jag var hemma hos honom för första gången, vilket också blev den enda. Men det va den dagen och även helgen som det började. Då jag mådde som bäst och var kär. Då när han frågade om jag ville ses blev jag överlycklig. Jag blev så glad. För det besvarade liksom mina antaganden att han kanske kände något för mig med. Vilket jag hoppas han gjorde. Men iallafall, så för exakt ett år sedan träffades vi. Fan vad bra jag mådde alltså. Jag klandrar inte mig själv längre för att jag förlorade honom. Det var han som inte ville och jag har accepterat det nu, det tog ett år.

Vet inte vad det är mig nu men jag känner en så stark dragning till B. Förstår inte vad jag känner. Jag blir så attraherad av honom och vill vara med honom hela tiden. Jag vill känna hans doft igen, han luktar så gott. Men grejen är att jag inte är kär. Jag bara dras till honom, antagligen för att jag får uppmärksamhet från honom. Jag tror också jag vill ha lite spänning och flörta lite. Det är kul på något sätt. Ärligt talat så vet jag inte. Jag bara älskar uppmärksamheten från honom. Blir glad av det. Det är konstigt eftersom att han är en "giftig" person. Jag vet ju allt han är "kapabel" till och hur han tänker. Vet exakt hur han tänker.

Nu ska jag sova, med ångest. Just nu i skrivande stund känner jag oro i magen, lite illamående och jag tänker så himla mycket. Därför skriver jag av mig nu. För att släppa alla tankar för att kunna somna. Är jätteorolig för att inte kunna somna på grund av att jag tänker så mycket. Får se om jag orkar gå till skolan imorgon och hur jag mår på morgonen. Jag vill ju.

Godnatt <3


Likes

Comments

känslor, jag

Jag fick nu en släng av dödsångest, det bara kom. Vet ej varifrån men väljer att ignorera tankarna.

Jag ska göra slut med L. Jag älskar inte honom på samma sätt längre. Är orolig att jag bara var kär i tanken och orden, precis som med B. Men jag vet också att det beror på att jag själv inte mår bra. Då kan jag inte vara där för någon som mår ännu sämre än vad jag gör. Jag måste sätta mig själv först och tänka på vad som är bäst för mitt mående. Jag känner mig så obekväm i hans sällskap och det känns bara för vuxet. Är inte vuxen än. Jag vill leva mitt liv. Inte vara låst vid någon, har jag insett nu. Med C, då var jag kär och det var så. Nu har jag fått nästan tvinga fram känslorna. Men det är inte den anledningen jag kommer berätta för honom. Det är att jag mår dåligt och knappt orkar med mig själv och att jag trodde jag var redo, vilket jag inte var. Jag trivs heller inte

Anledningar/vad jag kan säga till L:

- Jag trodde jag var redo, vilket jag inte är

- Jag mår så pass dåligt att jag knappt orkar duscha, hur ska jag orka att hålla en relation vid liv? För det krävs mycket.

- Det är absolut inget fel på dig. Det är inget som har med dig att göra eller något som du kan ändra på genom att ändra dig själv. Det är jag.

- Jag trivs inte i ett förhållande. Det är dig det är "fel" på. Jag är bara ingen förhållandemänniska just nu.


Varför har B börjat ge mig uppmärksamhet? Han tittar och pratar med mig och så. Blir typ gladare av B och C än L. Försöker dock att inte släppa igenom B. Alltså att om han pratar eller tittar på mig ska jag inte tolka det som något och börja tro. <det gör jag för lätt. Inte med C dock. Det är över med C. Från båda håll. Känns bra. Han finns där om jag behöver tänka på honom. Jag älskar fortfarande C och B. Jag tror att dom man någon gång älskat slutar man aldrig älska. Speciellt inte ens två första kärlek.

Möblerat om rummet. Trivs. 

Har naturkunskapsprov på fredag, i kemi. Hatar. Kan inget. Det är så jävla svårt. Pluggar på och gör mitt bästa så får jag se vad det räcker till. 

Måste ha nya kläder. Har inget att ha på mig. Har bara på mig samma kläder. Hatar att spendera pengar dock.


Likes

Comments

Jag vet inte vad det är med mig. Jag älskar C, men det är inte honom jag ska älska nu. Det är L. Det gör jag ju, verkligen. Men jag kan inte sluta tänka på C. Fortfarande känner jag såhär efter nästan exakt ett år. Jag kommer alltid älska C, jag vill inte sluta älska honom heller. Jag blir så glad av att tänka på hur det var för ett år sen. Hur glad och lycklig jag var. Jag saknar att känna lycka. Även fast L för mig så glad det så är det något som saknas. Jag mår inte bra annars och då känner jag ingen glädje i det som borde ge mig det. Jag vill inte tro att det har med C att göra. Men jag vet inte. 

Likes

Comments

känslor

Jag har så många känslor just nu, både för personer och "händelser", som jag måste dela med mig av. Jag måste få ur mig det.

B: Alltså jag blir nästan lite sur på mig själv. Inte sur men kanske lite besviken. Vill ge mig själv en käftsmäll så jag vaknar upp från det hela. Grejen är att jag alltid kommer "älska" de jag någon gång gillat/varit kär i. När jag såg på B idag kände jag bara lugn. Jag log, men sen kom jag på mig själv. Han är en sån energikrävande person som tror så mycket. Han tror att han vet allt, han tror att han är bäst, han tror att han kan köra med vem som helst, han tror jag är dum som inte förstår hans games. Jag fattar. Han håller bara på för vad ska han annars göra? Han har ingen riktig personlighet eller ett riktigt "jag". Han "fejkar" allt. Inte fejkar men han gör sig till det mesta för att verka en person som han inte är egentligen. Han använder tjejer som troféer för att förstärka sin påhittade personlighet. Han visar att han kan få vem som helst, hur som helst och när som helst. Med tålamod och vilja får han det han vill så småning om. Inte så han manipulerar, men det kan bli att man faller för hans ord och inte honom. För det mesta han säger bygger på små lögner som han inte kan ta sig ur. Det byggs bara på. Han känner allt och alla och tror och är överallt. Han är B, en komplicerad människa. Jag kan inte ändra på det. Jag vet att någonstans bland allt detta finns det en liten låga kvar som kan växa och bli större. Jag tror inte att jag kan ändra på honom, det är inget jag tror jag kan, jag vill eller har velat någonsin. Det är bara det om han skulle mogna, ändra det mesta så skulle han bli en så fin person. Det är han redan, men inte inuti. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om B. Men trots allt detta negativa så känner jag en saknad. Vilket jag inte fattar varför. Jag förstår inte hur jag kan sakna honom, hur han rörde mig, när allt detta också är honom. Och att han säger till folk att anledningen till att jag gjorde slut var för att göra 1-1? Det bevisar att det inte är äkta. Det betyder inget. Det han påstår är inte sant. Det var inte därför jag gjorde slut. Det var för att jag kom i kapp mig själv och mina tankar. Vilket jag sa till honom. Men han ser det som något att skylta om och nästan skryta att "jaaaa hon gjorde slut för att göra 1-1" som om jag bara var ute efter att "leka". Jag kände något. Men som sagt kan det vara orden jag föll för, inte honom.

C: Jag kommer aldrig glömma C. Jag får känslan av att han är ganska tillbakadragen och tyst av sig när det handlar om honom. Jag känner av osäkerhet. Vi pratar inte om vi inte måste, ex om vi gör grupparbete eller sitter med kompisar på någon rast. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det jag kände för C var nog de första seriösa känslor jag känt för någon. Han är vacker. Jag kommer ihåg hur jag inte kunde sluta tänka på honom och hur jag fantiserade oss tillsammans. När han frågade om vi kunde ses för första gången blev jag överlycklig. Det blev ett bevis på att han också kände något. Jag kommer ihåg hur vi tittade på varandra och vilken känsla som spreds inom mig varje gång våra ögon möttes. Jag fylldes av lycka varje gång han var i närheten och hans leende gav mig kraft Jag vill inte påstå att jag var kär, men något i den stilen.

Likes

Comments

jag, känslor

Jag är tillbaka efter ett sommaruppehåll. Skolan börjar om en vecka drygt. Längtar så. Skolan är min fristad. Låter kanske jätteskumt. Men där släpper man alla problem och all ledsamhet. För man omges av så många fina personer, som jag saknar. Jag saknar så mycket.

B. Hur kan man sakna någon som gjort en illa psykiskt? Hur kan man sakna någon som inte får en att må bra? Hur kan man sakna någon som får en att inte vara sig själv och istället vara osäker? Såg en bild på instagram. Började sakna honom lite. Men han är inte värd att lägga energi på. Jag jobbar på att glömma helt. Jag är på väldigt god väg.

C. Saknar ännu mer, men jag vet inte vad jag saknar. Han är så fin. Finaste av alla. Jag kommer alltid älska honom och jag kommer alltid bry mig om honom. Han ger mig energi. Hans leende ger mig liv. Jag önskar att det inte tog slut. För jag skulle mått så himla bra med honom. Jag är stensäker på det. Under den perioden vi hade nåt mådde jag bäst. Det var den bästa perioden i mitt liv. Inte bara för honom men också för att allt gick bra. Skolan, kompisar osv. Allt var på topp.


Likes

Comments