View tracker

Meditation är något som pratas mycket om. Hur man ska gå in i sig själv och använda sig av chakran bl a. Jag har aldrig fått någon instruktion i hur man gör men jag har alltid använt min fantasi och mina dagdrömmar som avslappnande sysselsättning när jag behövt avskärma mig från omvärlden och behövt vila lite. Mina första minnen är från 6-7 årsåldern i mitten på 60-talet och delar av dom första minnena har alltid legat kvar och nu plötsligt när jag är 55+ så dök dom andra delarna upp och minnet är komplett. Så oavsett vad mina tankar och funderingar genom åren ska kallas för så har jag haft väldigt stor nytta av dom. Tänker man mycket upptäcker man att allt ligger kvar någonstans längst in. Igår kväll fick jag däremot en ingivelse att följa en guidad meditation för att lära mig och valde ut det första som kom upp på Youtube. En man med behaglig röst, Kim Nilsson, instruerade och pratade om vårt undermedvetna ur en annan synvinkel än den jag var van vid. Intressant. Jag hade dock lite svårt att slappna av fullt ut eftersom jag inte ville missa det han sa och efter en liten upplevelse där jag fick känslan av att jag lyfte, så ryckte jag till och kom antagligen ur det eventuella tillstånd jag var på väg in i. Det var ett sätt att självsuggestera sig och efter att ha gjort en liten nerdykning i Attraktionslagen – LOA – under dom senaste månaderna så fann jag hans guidning väldigt intressant. Går inte in djupare på min analys av det för det kanske bara hjälper mig och varje människa är unik och har sin tolkning och sina behov. För övrigt hände inte så mycket mer än att jag hade en skön avslappnad stund ändå och tänkte att jag får prova tills jag hittar rätt. Men i morse, efter frukost...då hände något. Ett minne som är väldigt obekvämt dök upp och jag var tvungen att konstatera att jag omedvetet försökt tränga bort det och hitta andra – visserligen lika sanna - vägar för att hitta en förklaring till det tråkiga som hände för ca 18 månader sen. Trots att jag pratat om det och förklarat för dom personer som hjälpt mig så hade ändå reptilhjärnan försökt mota bort det jobbigaste minnet. Jag måste helt enkelt acceptera faktum för att kunna gå vidare och för att kunna förhålla mig på ett tillitsfullt sätt mot mig själv. Mitt minne är inte konstruerat – det är upplevt och jag måste bli vän med det hur jobbigt det än är. Jag kommer absolut att fortsätta lära mig meditera på detta sätt för att hitta andra minnen. Kanske även dom roliga dyker upp så småningom!   När jag sen gick till skogen med hunden var det lättare att räta på ryggen och andas igen efter den låga period jag haft ett tag. Februari – mars är den absolut värsta perioden på året. Alltid! 20160217_113900.jpg I år har det ändå gått mycket lättare men idag föll jag till föga för den råa nariga blåsten och ställde in långpromenaden och gjorde ett stort lass pannkakor istället. För att inte förfalla helt gjorde jag dom på mycket ägg, lite rågsikt och en skvätt mjölk med frysta egenplockade blåbär utan socker ovanpå grädden. Hade jag nu begåvats med den för många behagliga talangen att ljuga hade jag sagt att jag inte åt upp allt på en gång....men.... Jag åt upp allt på en gång och fyllde även på med extra grädde på slutet. Mums! Det gick sakta men med en rejäl kopp kaffe till så slank det ner. Vad är kontentan av detta då? Meditera mera och käka hur mycket pannkakor du vill när du behöver en stunds avkoppling! Det tänker jag göra! Må gott! Lena

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Håhå jaja...håhå jaja.... Oj va’ de’ blåser i trä’a ida’... ♪♫♪♫♪♫ 20160202_135346 Det här med väder har alltid varit ett dilemma för mig. Ska jag fungera bäst måste det vara minst 15 plusgrader och vindstilla. Helst sol så att luften är lagom torr. Men som jag konstaterat förut; något har hänt! Mitt gamla jag hade en sån här blåsig dag ojjat mig, svurit ve och förbannelse och fullkomligt låst in mig under en filt framför tvn. Sagt till hunden att du får klara dig på långlinan idag och jag kan max drista mig till att stå i dörröppningen och titta på. Som största ansträngning hade jag satt mig i bilen och ställt in näsan mot närmaste godisbutik och köpt en jättepåse så jag verkligen kunde tröstäta och stånka över det här förbannade jävla vädret! Mitt nya jag tänker så här; fan vad det blåser, måste det vara så här? Men sen....detta går ju att utnyttja till skrivande, sorterande och faktiskt unna mig en hemmadag utan jättelångpromenad på schemat. Utan dåligt samvete för....??? Ja det kan man fråga sig; för vad ska jag ha det? Lite slappande i tv-soffan också kanske men det lockar egentligen inte längre. Godis? Tanken har slagit mig men då måste jag dra igång kompressorn och fylla på luft i däcken eftersom jag nu glömde lämna in dom i somras för lite finslipning så jag slipper läckaget. Samtidigt är det rätt skönt att inte kunna göra spontanutflykter utan det momentet var 3:e dag ca och då hinner man sansa sig och tänka att en frukt kan ju också funka....eller? Det kan ju också mojna av senare idag så vi kan ta den lilla rundan eller ner till skogen. Fast just nu regnar det på tvären och två vändor till brevlådan (sammanlagt 800 m) får räcka för tillfället. Kompassen är som tidigare nämnt inställd på sydligare breddgrader så står inte huset kvar om ni kommer och hälsar på så vet ni var ni ska leta! Ett rött torp med vita knutar kan inte vara svårt att lokalisera. Som dessutom fallit ner från ovan! Ni hittar mig! Lägg sten i fickorna eller stanna hemma idag om ni kan! Tjing Lena

Likes

Comments

View tracker

Snöovädret…...När larmet tystnar…..

Igår kväll hörde jag att det skullekomma in ett jäkla snöoväder. Skit också …tänkte jag. Men mitt största problemär att det blir en kort hundpromenad. Kan jag stå ut med. Min bok hämtade jagigår på biblioteket och veden är inte långt borta. Snö isolerar ju så kanskejag inte behöver elda så mycket.

Min första reflektion är; är det jag som tänker så här? Förr var minstasnöflinga lika med katastrof, ångest, depression och svår värk. Något haruppenbarligen hänt. ….

På morgonen visade det sig attsnöovädret orsakat ca 5 cm snö. Max. Jäkla hojtande över detlilla…..SMHI….suck. Tills jag satte på morgonnyheterna. Hoppsan! Jag tar tillbaka mina stön …😥😥😥

Min andra reflektion blev; reporternkonstaterar att det är så tyst! Välkommen till min värld! Så har jag det jämt och njuter ständigt av det. Oavsett årstid.

Men det är lite kontraster inyhetsrapporteringen. Ena minuten talas om Lesbo och flyktingkatastrofen. Våldtäkteroch bensinindränkta nappar. Nästa minut handlar det om ”snökaoset” iGöteborg. Staden är lamslagen. Bussaroch spårvagnar står still. Plogbilen körde fast enligt reportern men bildenvisade något helt annat….det tog emot lite och bilen backade och valde nyttspår. Människor irrar runt med sinamobiler i handen för att hitta en lösning för att komma till jobbet. Självklartblir det virrigt i samhället när rytmen störs men det kanske är dags att tänkaom? Kanske vi behöver lite störningar i vår skyddande verkstad så vi förstårvad som är viktigt i livet?

Några log och tyckte det var vackert! Skönt! (Sa jag det? Också? 😨😨) Nej, jag kommer aldrig tycka omvintern eller kyla men jag blev glad av att andra kan njuta och se något positivti ”kaoset” och jag blir glad av att jag inte heller ser det som jordensundergång längre.

Du bestämmer givetvis själv vad somär viktigt för dig i livet men….passa på att njuta av stillheten, meditera,lyssna på en bok, prata med dina medresenärer. Världen går inte under för att det faller snö och människan är enfiffig, påhittig och problemlösande varelse. Det ordnar sig! Däremot kanske vi får problem om vi inte blir vänner medvarandra och tar hand om våra medmänniskor. Som i andra delar av världen. ….

Själv tänker jag fortsätta fascinerasav min egen positiva inställning som jag fortfarande är lite chockad över! Här har snön legat ett tag och jag lider baranär jag välter ner i en snödriva. För det händer ibland när jag och hunden harolika uppfattning om hur promenaden ska genomföras.

Tjing!

Lena


Likes

Comments

Snöovädret…...När larmet tystnar….. Igår kväll hörde jag att det skulle komma in ett jäkla snöoväder. Skit också …tänkte jag. Men mitt största problem är att det blir en kort hundpromenad. Kan jag stå ut med. Min bok hämtade jag igår på biblioteket och veden är inte långt borta. Snö isolerar ju så kanske jag inte behöver elda så mycket. Min första reflektion är;  är det jag som tänker så här? Förr var minsta snöflinga lika med katastrof, ångest, depression och svår värk. Något har uppenbarligen hänt. …. På morgonen visade det sig att snöovädret orsakat ca 5 cm snö. Max. Jäkla hojtande över det lilla…..SMHI….suck. Tills jag satte på morgonnyheterna. Hoppsan!  Jag tar tillbaka mina stön … Min andra reflektion blev; reportern konstaterar att det är så tyst! Välkommen till min värld!  Så har jag  det jämt och njuter ständigt av det. Oavsett årstid. Men det är lite kontraster i nyhetsrapporteringen. Ena minuten talas om Lesbo och flyktingkatastrofen. Våldtäkter och bensinindränkta nappar. Nästa minut handlar det om ”snökaoset” i Göteborg.  Staden är lamslagen. Bussar och spårvagnar står still. Plogbilen körde fast enligt reportern men bilden visade något helt annat….det tog emot lite och bilen backade och valde nytt spår.  Människor irrar runt med sina mobiler i handen för att hitta en lösning för att komma till jobbet. Självklart blir det virrigt i samhället när rytmen störs men det kanske är dags att tänka om? Kanske vi behöver lite störningar i vår skyddande verkstad så vi förstår vad som är viktigt i livet? Några log och tyckte det var vackert!  Skönt!  (Sa jag det? Också? ) Nej, jag kommer aldrig tycka om vintern eller kyla men jag blev glad av att andra kan njuta och se något positivt i ”kaoset” och jag blir glad av att jag inte heller ser det som jordens undergång längre. Du bestämmer givetvis själv vad som är viktigt för dig i livet men….passa på att njuta av stillheten, meditera, lyssna på en bok, prata med dina medresenärer.  Världen går inte under för att det faller snö och människan är en fiffig, påhittig och problemlösande varelse.  Det ordnar sig! Däremot kanske vi får problem om vi inte blir vänner med varandra och tar hand om våra medmänniskor. Som i andra delar av världen. …. Själv tänker jag fortsätta fascineras av min egen positiva inställning som jag fortfarande är lite chockad över!  Här har snön legat ett tag och jag lider bara när jag välter ner i en snödriva. För det händer ibland när jag och hunden har olika uppfattning om hur promenaden ska genomföras. Tjing! Lena 2016-01-19 08.03.34

Likes

Comments

När ilskan plötsligt släppte.... I lördags vaknade jag efter 8 timmars oavbruten sömn och kände mig tom på ett positivt sätt. Glad och utvilad. Efter jag tänt i pannan och gjort frukost insåg jag plötsligt - jag var inte arg längre....en tyngd hade släppt. Den största tyngden. Jag har varit arg sen 6-7 årsåldern, levt med en inneboende ilska, sorg, frustration och ångest. Har aldrig fått ett riktigt grepp om vad jag varit arg på eller varför jag varit drabbad av denna obegripliga tyngd. Men efter att ägnat dom senaste ca 18 månaderna åt en resa bakåt i tiden har jag plötsligt förstått, insett och gjort upp med kaoset och bestämt mig för att ska jag kunna gå framåt och få till ett resultat, måste jag släppa greppet om ilskan. Nu är det gjort. Att ha ett argt driv var lite charmigt när man var ung och stod på barrikaderna men hänga upp all tråkighet man varit med om i livet på en eller flera personer/händelser när man är 55+ känns lite slappt. Visserligen har det varit nödvändigt att vända och vrida på alla minnen som dykit upp men när dom väl är bearbetade ska dom ur ryggsäcken. Nu ska nya glada minnen fylla säcken istället. Kommer det nya tråkigheter så ge dom ett leende och låt dom ligga utanför. Hoppas att alla som går med dessa tyngder får eller tar chansen om den dyker upp, att rensa. Känslan som är nu gör mig minst 20 kg lättare (och det gör absolut inget... fniss...). Mitt verktyg har varit det skrivna ordet, både eget och andras, fantastiska vänner som har enorma erfarenheter och vettiga saker att säga och ett jävlaranamma i kroppen som uppenbarligen inte går att knäcka. Håkan Hellström skriver; jag var nere på fem... ♪♫♪♫♪♫ Förstår vad han menar. Själv har jag en fjäder under fötterna. Du kan trycka och trycka tills jag slår botten men så fort du lättar lite så hoppar jag upp igen. Som gubben i lådan. Sätt en tyngd av positiv energi under fötterna så kommer ingen att kunna lägga eller trycka ner dig. Det är en härlig känsla. Ibland kan man ligga kvar en stund och fundera på om man ska hoppa upp snabbt igen eller om man ska ta det lite lugnt. Ja, det beror ju på vad som puttat ner en..... Andras pipor kvinna flöjt Hade ingen ny bild till denna text så jag kör en gammal. Om din själs strängar har varit i otakt och ostämda hela livet och plötsligt går av är du tvungen att laga dom på riktigt. Brukar säga att med silvertejp och 5-56 kommer man långt men det gäller inte här.... Må gott och passa på att rensa nu när vi ändå är inne i vintervilan så är du piggare till våren!   Lena  

Likes

Comments

Sista dagen på året. 2014 kallades av många för förändringens år och 2015 för nystarten. I mitt liv kan man absolut säga att det stämt. 2014 innebar en väldig förändring som tvingade mig att nystarta - åtminstone i tanken. Nu ska det bli intressant och se om 2016 kan ge resultat av mitt nya sätt att tänka. Att jag upptäckt och pratat om mina tomtar på loftet vet alla redan men nu ska jag faktiskt fördjupa mig en aning och skriva ner lite om min upplevelser och försöka se ett samband. Föra dagbok så jag kan lita på mina minnen. Jag har minne guldfisk och tankarna är många gånger virriga pga inre stress, men i takt med att stressen avtar så blir också närminnet bättre. Förr när jag skrev dagbok varje dag behövde jag inte minnas allt i huvudet utan kunde gå till boken och kolla. Dessutom var stressen då kopplad till nuet och vardagen medan den nu är kopplad till historien och när förträngda minnen kommer tillbaks kommer dom inte alltid i ordning och det skapar oreda både i skallen och själen. Så nu ser jag framåt istället för bakåt. Mina planer är att börja jobba igen, 25-50 % kanske jag kan klara av. Provar jag inte så vet jag inte. Min förändrade livshållning och inställning har gett resultat utan att jag haft någon baktanke och det är det som är så fantastiskt. Det finns många som säger rent allmänt att man måste tänka positivt och bara det kan ju vara stressande. Nej,så enkelt är det inte för alla måsten är stressande och så även sådana glada tillrop. Börja med att ta bort alla måsten och gör det du själv känner att du vill och det du är bekväm med. Då kommer dom positiva tankarna på köpet och du slutar tänka negativt. Då vänder det. Jag skrev några rader sist om Jantelagen och ibland har vi tendensen att använda den på oss själva också. Vi bestämmer redan innan vi provat att vi inte klarar av det. Därför säger jag nu till mig själv; prova så vet du! Inga vilda och negativa gissningar. Varje människa är unik och är bra på många saker. 2016 – låt det bli året då vi sätter oss själva i första rummet utan att bli negativt egoistiska. För då blir vi inga roliga personer. Var glad och gör det du vill utan att såra andra medvetet. Såra omedvetet kommer vi att göra då det alltid finns människor omkring oss som ser det som en kränkning att dom inte är det sjävklara förstaalternativet då vi gör våra val. Det går inte att få alla med på banan vid första försöket men ju mer vi värdesätter oss själva ju fler kommer att haka på tåget och sen kan vi umgås mer på ett balanserat plan. Människor som alltid vill att andra ska lösa deras problem och sen blir förbannade när dom inser att dom kanske borde göra det själva – dom kommer alltid på efterkälken. Men möter vi dom med ett leende kommer dom snart att inse att glada människor har roligare och mår bättre. En av tankarna med ett jobb är ju för att få några kronor mer i plånboken än min nuvarande sjukpension. Det går absolut ingen nöd på mig för jag har både tak över huvudet, ved att värma mig med och gott om mat i skåpen. Fast ibland vill jag träffa en och annan människa också. Vaa??? Jo det är faktiskt riktigt! Ett litet arbete med en liten lön kan göra det möjligt, dels på arbetsplatsen och dels kan jag ta mig ner till stan lite oftare och träffa min syster och mina go’a vänner. Jag kan inte begära att dom alltid ska komma hem till mig även om jag har gott om plats och stor gräsmatta för sommaraktiviteter, ibland kan ett pubbesök locka även denna lite introverta och obstinata kvinna..... Nu vill jag önska er alla ett gott slut och ett GOTT NYTT 2016 och hjälp mig hålla tummarna för att fyrverkerierna inte anländer hit till skogen i år också. Må gott och ta det lugnt med fyrverkerierna även i stan! Lena nyår

Likes

Comments

  Då var julen avklarad.... Det är faktiskt lite så jag ser det nu för tiden. Gjort det ganska länge egentligen men kanske inte vågat erkänna det riktigt. Men nu är det gjort offentligt! När barnen var små och pappa levde träffades vi hela konkarongen och några till och det var jättekul! Syrran var den perfekta tomten – nästan så vi vuxna också började tro på tomten trots att vi visste vem som var i kläderna. Barnen köpte hela konceptet tills ett år när vi kom på den ljusa idén att jag skulle vara tomte istället. Sen var övertygelsen hos barnen att tomten fanns ett minne blott. Man kan ju skratta åt det hela och det gör jag också men nu när jag vet varför det gick åt skogen , jag har alltid haft en skräck för att aldrig räcka till eller duga, så blir tankarna lite sorgliga. Märkligt var dock att när jag stod på scen med gitarren eller satt vid nån lägereld och sjöng så fanns aldrig den känslan - tills en ”vänlig” jobbkollega en gång upplyste mig om att ”det var inte roligt att deltaga i lussetåget på jobbet för jag sjöng så högt”...... Jantelagen i ett nötskal – du skall inte tro att du är något. Är du bra på något så visa det för allt i världen inte, någon kan ju tro att du vill vara märkvärdig när du i själva verket bara gör det du tycker är roligt och känner dig trygg i. Som en parentes kan jag nämna att jag deltog inte i lussetåget det året och sen blev det aldrig mer något tåg med anställda. (!?) Gitarren står nu mest och samlar damm och rösten har havererat. Fast nu kom jag från det ursprungliga ämnet jag tänkt skriva om. Eller så hänger allt ihop på nåt sätt. Jag har ju haft en alldeles fantastisk höst med många härliga långa promenader och jag har börjat se ljuset i tunneln. Kan äntligen uppleva smärtfria dagar och orkar mycket mer. Det har blåst som satan vissa dagar men jag har inte haft något obehag av det, varken fysiskt eller psykiskt. Tills igår kväll..... när familjen gått hem efter julfirandet så kröp jag upp i soffan och försökte hitta något vettigt på TV. Hade tänt i pannan och väntade på att värmen skulle sprida sig. Så fasen heller....vinden hade vänt. Dom sydliga vindarna hade plötsligt blivit nordliga. Jag fick ett tydligt besked att vädret faktiskt påverkar den här förbannade fibron. Frös inifrån och gick till slut och la mig under täcket och tittade på en film. I morse vaknade jag med ett skov, snuvig och frusen och värk i hela kroppen. Fan också! Inte ens värktabletterna hjälpte. Tre timmar senare var det plötsligt över. Jaha? Vad hände nu? Tog på mig kläderna och gick en runda med hunden. Vinden hade vänt igen och mojnat..... Blev dock bara en kortis och tur var väl det! Fem minuter efter jag kommit hem öppnade sig himlen och en rejäl hagelskur infann sig. Jag börjar mer och mer se ett samband mellan fibron-väder-depression samt att flera av oss haft en eller annan obehandlad infektion i livet. Det har jag sagt länge men eftersom jag inte alltid dokumenterar dagsformen längre, kanske ska börja med det igen, så vet jag inte alltid säkert vad som påverkar vad. Minnet är ju inte min starkaste sida. Det är en biverkning av trötthet och koncentrationssvårigheter. Julaftonen var ju bra trots all sorg som finns efter tragedin förra året men jag är en positiv människa i grunden och jag vägrar ge upp. Dessutom har tiden som gått, 18 månader, också gett möjlighet till en enorm reflektion över livet som varit mitt och det har faktiskt varit positivt. Även om en del upptäckter och insikter varit tuffa så är jag övertygad om att det kan bara bli bättre. Har du varit nere i dyngan och vänt så finns det bara en väg kvar. Uppåt! Okej....lite sidospår blir det mellan varven men dom har sin uppgift dom också. För varje bakslag blir jag starkare och en vacker dag kanske bakslagen upphör och då är jag beredd att möta den lösning jag väntar på. Ja detta blev ju en något förvirrad text....eller? Den kanske är helt solklar egentligen för livet faktiskt är väldigt varierande och lätt förvirrande ibland. Jag skulle bara skriva om sambandet mellan väder och värk men eftersom depression och sorg påverkar humöret så har jag också mindre ont när jag är glad och mer ont när jag är lessen. Eller när jag är glad så känner jag inte av värken. Eller när jag har ont blir jag lessen. Vilket är det? Hur jag än vänder och vrider på det hela så har allt ett samband. Därför blir det också trassliga texter vissa dagar. Förr hade jag aldrig accepterat det. Jag hade filat och fixat med texten så den blir korrekt, både innehållsmässigt och språkligt. Nu skriver jag mer på känsla. Jag måste inte detaljförklara allt (fast jag känner att nu börjar det klia i fingrarna och jag undrar; vad är det jag skriver nu då?) utan låta läsaren tolka min text utifrån SITT liv istället för att promt förklara hur MITT har varit. Det ser jag som ett framsteg för mig hur luddig texten än blir. Befriande. Ingår lite i trenden jag och min syster försöker införa i våra liv: Våga bryt mönster! För att vara en människa som aldrig vågat gå utanför ramarna pga av den press jag levat under så börjar jag bli riktigt trotsig! Köpte tex nya julgardiner i år..... Ve och fasa! Går det? Jajamän! Det blev riktigt bra....kände att det var MITT köksfönster. Fast när jag testade nästa års idé på äldste sonen om att skippa grönkålssoppan nästa jul, då stannade liksom luften. Det blir soppa nästa år också.....hahaha..... 2015-11-24 14.00.12   Jaja...nu tar jag mina förvirrade tankar och kliande fingrar och förpassar mig till lämplig hörna för att räta ut kroppen. Bok eller TV? Det får vi se....kan hända mycket på vägen mellan arbetsrummet och tv-rummet. Det ligger ett kök i mellan.... Slänger också ut en fråga; vem vrider på mina ugglor? För några veckor sen stod dom lite slarvigt i fönstret och jag tänkte hunden hade petat till dom när han tittat ut. Rättade till dom och tänkte inte mer på det. I morse hade bara den vänstra vänt sig ett halvt varv och stod med ryggen mot rummet. Såg det inte förra veckan när jag ställde en tomte framför men det är ingen garanti för att det inte hänt redan då. Nu tog jag ett kort för att övertyga mig själv att jag ställt dom rätt. Spännande och se om det händer igen....Återkommer! 20151225_085127[2]   Ha en god fortsättning och se alltid livet från den ljusa sidan! Hur mörkt det än verkar te sig för tillfället. Lena

Likes

Comments

Har länge funderat på en text kring fenomenet ”Kasta skit på andra för att plåstra om sitt eget illamående” och idag fick jag oväntad hjälp genom dagens avsnitt i Svt:s julkalender. Det handlade om häxor och hur man använde sig just av dessa för att skylla alla möjliga tillkortakommanden på. Reagerade på pojken i avsnittet som säger; "Alltså det här med häxorna hade man bara för att skylla problemen på nån...." Ja, tänkte jag, är det inte så vi gör fortfarande? När något tråkigt händer så kastar vi oss genast över närmast möjliga person och skyller den för eländet. Vi ser det i vänkretsen och vi ser det grannskapet. Vi ser det i familjen och vi ser det på jobbet/skolan. Vi ser det privat och vi ser det i det offentliga, som politiken tex. Alla gör det! Mer eller mindre. Det fanns något på häxornas tid som hette ”Vis-gossar” sa dom i avsnittet. Dessa pojkar blev utsedda och ombedda av någon att peka ut häxan och som samma pojke sa; hon sa jag var speciell och det vill väl alla vara? Så pojken trodde på sin speciella talang och pekade ut häxan, helt utan grund utan bara för att någon annan börjat sprida ryktet och såg sig själv som den rättfärdige. Jag tror att vi måste börja rannsaka oss själva och alla rykten som sprids både i vår närhet och i sociala medier. Rykten är en hemsk variant av mobbing och den som sprider dyngan känner sig som en kung för ett tag. Nu till samvetet.....har du gjort så själv? Eller kan du kasta första stenen och säga att du har ett fläckfritt liv och leverne? Att du aldrig ondgjort dig över någon som satt käppar i hjulet för dig? Självklart kan du inte det! Vi har alla spytt vår galla över någon eller några som passerat våra vägar och satt spår i oss. Frågan är bara; var går gränsen? Man kan ju heller inte alltid bara vända andra kinden till och ta emot hur mycket skit som helst själv utan att få försvara sig. Men det är när du börjar sprida rykten som det börjar bli fel...... Jag kommer inte att kasta första stenen för jag har många i mitt inre som jag kastat både ve och förbannelse över men jag behåller det mesta för mig själv. Jag samtalar med pålitliga vänner givetvis för att klargöra och fundera högt men det gäller att vara självkritisk också. Man måste rannsaka sig själv innan man börjar anklaga andra. Frågan om vem som börjar sprida skit och varför kommer alltid finnas. A kastar skit på B för A mår dåligt. A mår dåligt för att C kastade skit på A. C kastade skit på A för att D svikit C.......så kan vi hålla på i all oändlighet om vi inte börjar ta ansvar för vårt eget handlande. Om jag tar ansvar för mitt så tar du ansvar för ditt. Sjävklart har kombinationen av ditt och mitt blivit ett tredje fenomen och vi kan konstatera att den gamla devisen håller än.... Det är aldrig en människas fel att två träter. Dom sa i avsnittet att häxeriet och förföljelsen av häxor upphörde i slutet av 1600-talet. Jag undrar det jag.....tycker nog att vi bara omskrivit det hela. Är du då dessutom en människa som går dina egna vägar, ja då jäklar..... Jag har också tänkt tanken att; oj vad den människan är knepig...vad knasigt hen bär sig åt....nej, hen vill jag inte umgås med för hen har så konstiga saker för sig. Men hur är jag då? I andras ögon? Mina tidigare nämnda tomtar jag har på loftet slår inte alltid väl in hos alla. Är jag konstig då? Kanske....kanske inte....det kan också vara så enkelt att våra kemier inte klickar..... Alla kan väl inte älska alla här i världen ♪♫♪♫♪♫ Nej, det kan vi inte men vi behöver heller inte vara elaka mot varandra. Må gott där ute och le åt varandra lite mer än vanligt! 10153701_884731328232213_2520336043232130536_n

Likes

Comments

Till mina vänner och ni andra som följer mig och det jag skriver. Jag har för andra gången upptäckt att gruppen ” Att överlista Jante - om konsten att lyfta sig själv och andra”,  på Facebook med Tomas Gunnarsson och Carin Sigeskog, har lånat en text av mig, gjort om den och ”glömt” skriva upphovsman. Den här gången var inte texten mycket omgjord utan det handlade mer om en punkt och stor bokstav istället för tankestreck. (Det hade även Meditationsguiden.com gjort utan att jag hetsade upp mig  så det får vara som det är.) Men förra gången hade dom vänt på texten och gjort om den med en negation så djupet och ”stämningen” blev helt fel. Vill absolut inte kalla mig författare men jag har en del i bagaget som måste ut och jag bearbetar och använder mig av självterapi genom att skriva så för mig är det väldigt viktigt att det blir korrekt kopierat och att mitt namn finns med. Om någon som är bättre på språket än jag har en konstruktiv åsikt är dom varmt välkomna att diskutera och kanske även göra om texten om jag anser att det blir bättre och tanken ändå framgår. Om någon upptäcker mina texter utan namn, jag vet inte hur mycket ni läser, så är jag ytterst tacksam om jag blir uppmärksammad på detta. Jag följer ju själv inte alla grupper. Det är väldigt roligt att mina texter sprids men jag vill gärna ha  credit för dom. En dag hoppas jag kunna samla dom i en bok kanske och då är det av stor vikt att upphovsrätten följs. Hur banalt jag än skriver. Det är min själ, mitt känsloliv och min historia. Mitt liv som jag äger och bestämmer över. Tackar på förhand om någon tycker att ni vill hjälpa mig med detta! Lena Harrysson Svenn

Likes

Comments

2015-10-05 06.47.57 Efter en halvlång frukost packade jag ryggsäcken och drog på mig skorna för att ta den långa Smedstorpsrundan. Lång för mig är 12 km i det här fallet. Kan vara 4.5 km i morgon.... det beror på dagsformen. 2015-10-05 10.26.45 Väl framme vid själva Smedstorp dök där upp en man med 2 små vita hundar – han sa rasnamnet men....nä, det försvann.  Han skulle också gå en runda så vi gjorde sällskap. Glad när det dyker upp människor som pratar själva och inte förväntar sig att jag ska underhålla dom hela tiden. ”Men du pratar väl gärna!” – säger ni säkert.....nja...det är en sanning med modifikation. Ibland kan behovet finnas, absolut, men när ”kravet” hänger i luften att det är jag som ska sköta konversationen.....då är det inte kul. Så icke i detta fallet. Här var det ge och ta – ett samtal helt enkelt! Mest om olika vägar att gå med hundarna. Jag fick många tips om vägar som jag redan traskat på men så fick jag frågan om vägen mitt emot gamla skolan? Hade jag gått in den vägen? Nej det hade jag inte. Då ska jag lära dig en ny väg, sa han! Plötsligt inser jag att jag är mitt ute i skogen med en vilt främmande man..... Men herregud! Man får ju chansa lite i livet....och dessutom kände vi ju många gemensamt och hans fru kom från Kortedala....världen är ju inte särskilt stor.... 2015-10-05 12.00.52 Tack för en härlig skogspromenad! Kanske vi stöter på varann igen nu när jag äntligen börjat få igång kroppen och orkar gå lite längre rundor. Även om jag gärna byter rundor så ofta jag kan för att ”vidga vyerna” lite. 2015-10-05 14.29.36 Och här är det en som kanske sover sig igenom resten av dagen. Dels långpromenad och sen sällskap av främmande individer varav två var långt under den meter som denna hund anser vara gränsen för både människa och hund vad gäller hans eventuella intresse.....det är till att vara kräsen!

Likes

Comments