View tracker

På tisdag nästa vecka så ska det vara en Star for life Kontsert som bland annat jag och min klass ska sjunga i. Vi ska sjunga låtar på svenska, engelska och sydafrikanska!

Tänk! Vi ska få stå på cirkus! (Scenen) och sjunga inför hundratals människor!
Samt att vi ska ha en workshop på dagen (vi som ska vara med) och bland annat få hänga med Ulrik Munter! Coool! (Osäker på om Måns kommer vara där.. Hoppas!)

Biljetterna kostar 350kr st och de mesta av pengarna går till skolorna i Sydafrika! Allt för en god sak.

Jag är så otroligt spänd! SHIT!! AHHH!
Önska mig lycka till!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu har det efterlängtade sportlovet börjat! Och shit, va skönt! Att bara få ta det lugnt i en veckan! Dock har ja 2 prov veckan efter men vi bortser från det...

Och jag förvånade mig själv att jag ville gå på sportlovskola?! Hur tänkte jag där? Jag behöver inte men ändå vill jag...

Jo men det är antagligen för att jag inte kommer göra nått på lovet :/ bara sova och spela halo 5.
+ plugga.

Men, jag avstod i sista sekund! Så det blir bara chill för mig denna vecka! Wooo!

Men jag önskar alla ett välförtjänt lov! Jag hoppas ni får det fantastiskt och roligt!

Tack för mig <3

Likes

Comments

View tracker

Det är inte så många som känner så som jag gör.
Det är inte så många som inte ser sina föräldrar när de står framför en.
De är bara som en fasad. Jag ser min pappa, men det är inte han jag hör när han pratar.
Jag ser min mamma, men jag känner inte henne när jag får en kram av denna kvinna.

De är bara som en fasad. En fasad av mina föräldrar.

Det är bara deras skin jag ser. För så som de beter sig, pratar, agerar, är inte de.
De är inte de föräldrar jag känt sen födseln. Eller har jag? Har jag någonsin känt mina föräldrar?

För denna kvinna, som är i min mammas skin, har fått folk som stått mig närmast, att lämna mig. Att flytta. Så att kontakten brutits. Inte bara för mig, utan min bror, och min halv pappa. Så att det ena av hans barn inte pratar med honom längre.

Och denna man, som då ska föreställa min pappa, tittar inte ens på mig och min bror när han pratar med oss. Bara småsaker som att han alltid säger till oss att hämta våran egen dricka, mat, bestik, böcker. Att slänga våra egna sopor, att vi ska göra allt för oss själva.
Men dessa regler gäller dock inte för hans tjej.

"Men älskling, ska jag hämta detta åt dig, fixa detta åt dig, städa detta åt dig, göra allt för dig."
Samt flera regler.
"Ha det rent omkring er." När hela jävla huset ser ut som en fucking svinstia.

Detta är bara några av de saker, som jag inte känner igen hos de. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag.
Visst, människor förändras. Man förändras när man träffar nya människor.
Men när man ändras på ett sätt, ett sätt så ens barn inte vill bo kvar hos någon av de, så ändras min inte på ett bra sätt.

Min situation hos denna man vid namn av min far, får mig att börja förstå varför mina halvsyskon flyttade ifrån min mamma. Eller,, vet ni vad? Situationen hos båda får mig att förstå.

Om jag hade det alternativet att flytta. Hade jag gjort det. Bara för ett litet tag.
För att få se, om jag mådde bättre.
Men vart skulle jag flytta?

Och att de inte ser. Ser att jag mår så jävla dåligt. Att jag försöker vara hemifrån så mycket jag bara kan. För att inte så se vad som händer hemma. Och att jag mår så jävla dåligt så att jag gråter mig till sömns. Med ärr över kroppen. För allt är ju mitt fel.

Som jag sa tidigare, jag vill inte se vad som händer hemma. Det skulle inte förvåna mig om min sista halvbror flyttar hem till sin mamma snart. Jag har hört honom säga det.
Och det är så jävla synd. Min halv pappa förlorar sina barn. Hans mest älskade ägodelar.
Han måste känna sig så jävla splittrad.

Jag vill inte komma hem, och se min familj gå sönder.
Men vad fan, har jag för val.

Likes

Comments

Bussar...
Gud vad jag hatar de.
Dömande blickar, tjuriga chafförer, skakiga säten, litet utrymme.

Det är alltid lika obehagligt att gå på en buss.
Alla iakttar personen som kliver på, med dömande blickar.
"Sätt dig inte bredvid mig." Är säkert allas tankar.
Jag, personligen, får lite panik när det inte finns en egen plats.

Inte för att jag inte vill sitta bredvid någon. Det är för att de vill säkert inte ha mig där. Tänk om jag luktar dåligt? Gör nått fel? Tar för mycket plats? Allt kan gå fel.

Och denna jobbiga "gång" i bussen.
Som jag sa tidigare, alla iakttar den som kliver på.

Och Gud, vad jag hatar det. Jag känner mig aldrig välkommen. Bara en dryg unge som tar för mycket plats. Samma sak när man trycker på stopp-knappen.
Suckar, för alla vill ju hem. Ingen vill ju stanna vid en onödig station...

Det är säkert bara jag som har dessa tankar...

Så bussar, är inte riktigt min favorit...

Likes

Comments

Det är ganska roligt ändå.. Att jag kommer till skolan 30 min innan de andra, och går direkt in på toaletterna... Liksom, det är ingen i skolan, men ändå känner jag ingen trygghet.
Men på handikapp toaletten på tredje plan, dörren längst åt vänster, bredvid de lilla grupprummet, där känner jag sig trygg. Eller Aa,, trygg och trygg. Det är jag nog ingenstans. Men tryggast iallafall.
Men där sitter man, i tystnad. Ensam. Som alltid.

Men jag ska inte klaga. Människor skrämmer mig. Att veta, att varje person som jag går förbi, möter blicken med, råkar gå in i, eller bara sitter bredvid mig på tunnelbanan, kan orsaka min död.
Att personens val, kan orsaka min död.
Att personen bara kan hoppa på mig och slå mig till döds, att när jag går nära spåret någon kan bara putta till mig, att personen som sitter bakom ratten, kan "råka" tycka till gasen när jag går över övergångsstället.
Allt detta är val, val att inte "råka" trycka till gasen.

Varje persons val, räddar ditt liv. Men kan också bli din död.

Likes

Comments

Här, i min skola, har vi en lektion i veckan, som heter star for life. Denna lektion är för det mesta en liten planering för framtiden. Och våra drömmar.
Den är gjord för att vi ska försöka nå våra drömmar! Att göra planeringar, fantisera, och förverkliga de.

Jag har alltid haft en dröm om att bli sångare, jobba med musik är min högsta dröm! Här, på denna 1,5 h långa lektion, har jag en chans, att förverkliga denna dröm, i stadier.

Och hur fantastiskt är inte det! Att ge barn, hopp om framtiden! Att ge barn sin chans att bli de dem vill bli. Att förverkliga, deras drömmar?!

Sen har vi också de jävlarna som sitter hela lektionen och klagar. Klagar på att detta är bortslösad tid. Jag citerar:

"Äh, det spelar ju ingen roll! Vi får ju ändå inte betyg i detta!" (Och här är vi tillbaka till det jag sa i mitt tidigare inlägg.)
"Jävla skit lektion, helt jävla onödigt!"
"Vi kunde fan haft håltimme nu!"

Men hur? Hur kan de tycka det? Detta är en fantastisk möjlighet! En fantastisk möjlighet för att bli det du vill! Men med lite hjälp på traven.

Och det är så synd, så otroligt synd, att de inte fattar det. För jag lovar, att om de faktiskt jobbade på dessa lektioner, planerade, funderade, så skulle de kunna bli det de, påriktigt, vill bli, när de blir äldre. 

Likes

Comments

Idag är det söndag.. Och jag tror att du som läser detta har haft söndagsångest.
För om några timmar blir det måndag.

Måndag= helvetets dag.
Måndagar= 5 dagar kvar till helg? Jobbiga måndags köer? Allmänt livstrött.
Och självklart, skolan börjar.
Skolan, som ger barn så hög press att de blir deprimerade.
Som redan i 3.an börjar snacka om betyg. Betygen som ska säkra din framtid! Fyfan va härligt!

Och jag, är en av de barnen, som har behövt sluta i vissa ämnen för att det ger mig för mycket press och stress. Så pass mycket att jag har blivit diagnostiserad för magkatarr. Samt depression. Jo tack.




När ska Skolverket lära sig? Att de lär ut på fel sätt?! Att barn redan vid tidig ålder mår dåligt över de? Att ge barn 25 läxor i en vecka inte är bra? Att ha 10 prov under en vecka inte heller är bra?

Och all denna press, som visar dig att du inte är tillräckligt bra! Du kan så mycket bättre! De som får bra betyg blir mobbade för att de just får de betygen de får. För att de spenderar, dag som natt, sin tid på att plugga. Plugga till dessa 10 prov. Den fucking press som jag har. Att jag VET att jag kan prestera bättre! Att den där lilla procenten som jag inte fick, kan få mig  att må så jävla dåligt. För som ja sa tidigare, jag kan så mycket bättre.


Barn går bara i skolan för att de är plikt. Skolan är inte för att lära sig längre. Det är för att klara prov.
Vi pluggar inte för att vi vill lära oss? Det försvann för länge sen.
Vi pluggar för vi inte vill ha underkänt.
För tydligen, hänger vårt liv på det.

Likes

Comments

Det här med alla hjärtans dag.... Varför?

Jag tycker personligen att det är en konstig högtid... (Kanske för att jag är singel, meh.)
Jag känner att det här snacket med att man ska vara så kärleksfull och det där, är ganska konstigt.
Varför ska man just visa kärlek, en dag på året?
Nej för de andra 364 dagarna är det inte ok.

Varför inte bara visa kärlek alla dagar i veckan, alla veckor i månaden, alla månader på året?

Jag förstår inte... Dock, absolut är det en fin högtid. Men jag förstår mig inte på den.

Sen har vi också de här bittra människorna för att de inte är tillsammans med nån på alla hjärtans dag. Och som bara "jag tycker inte att vi ska fira det för alla har ju inte förhållanden."( nej, jag är inte en sån person...)
Alla har inte heller mammor och pappor men vi ska väll inte sluta fira mors och Farsdag för det?

Dessutom behöver man inte fira dagen med någon man är tillsammans med eller kär i. Man kan fira den med någon man tycker om, tex familjen.

Likes

Comments

Aws, sitter jag på min toalett. Men alldeles för många tankar i huvet. Och de är inte så positiva.
Fan, jag har ingen livsglädje längre. Ingen alls.
Allt går som på repeat. Så jävla trött hela tiden.

Vaknar, trött.
Åker tills skolan, trött.
I skolan, trött.
Påväg hem från skolan, trött.
Hemma, trött.

Trött på livet.
Jag skrattar inte ofta, jag är för det mesta själv, pratar inte mer än jag behöver.
Och så fort jag kommer hem låser ja in mig på toan.
Då, får jag andas för första gången.
Ensam. Då slipper socialfobin fucka upp för mig.
För fan, att åka genom hela Stockholm, som är fyllt med människor, är inte kul.
Panikattackerna kommer, för det mesta på fyllda t-banor å bussar.

Jag hör inte hemma här. Jag kan inte passa in. Jag är ett freak. Utan livsglädje.

Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg!
Här kommer jag lägga upp bl.a. Mina tankar, vad jag har gjort, och hur jag ser på saker.
Till viss del kommer denna blogg vara lite deprimerande, så jag varnar er redan nu.
Så denna blogg är för det mesta för att jag ska kunna skriva av mig!
Tack Med vänlig hälsning, M

Likes

Comments