Skogen, Pappaskola

Vi bor på den mest perfekta och vackraste platsen i världen. En lite gård som min pappa äger och som en dag, hellre förr än senare, kommer vara min då jag tänkt köpa den av honom.
Men återkommande får jag tankarna. Hur ska jag klara det? Ekonomiskt borde det gå bra, men praktiskt? Mark och hus och skog behöver skötas. Jag jobbar heltid, är trött efter jobbet och på helgerna vill vi kunna göra saker vi inte hinner eller orkar i veckan. Som att gå ut i skogen med matsäck och att träffa vänner. När ska jag få tid? Tid att sköta och först tid till att lära mig att sköta. För nog kan jag mycket, men inte mycket nog.

Sandra Junhammar har på sin blogg en utmaning under 2018. Tolv månader för ett mer hållbart liv. Ett tema i taget att se över. Januari handlar om tid. Vad använder vi den till och vad vill vi ha den till. Hon uppmanar sina läsare till att se över sitt nuläge och upptäcka vad i sin vardag som tar tid eller ger tid. Jag behöver inte skriva upp vad jag lägger min tid på, det är jag väl medveten om. Skärmar och jobbet. Varje kväll landar vi i soffan. Netflix på tv-skärmen, Facebook, Instagram och bloggar på iPaden. Det är timmar vi behöver för att koppla bort, varva ner och tanka på. Men ibland blir det rätt tråkigt. Jag kan allt fundera över hur mycket skärmtid jag verkligen behöver för att varva ner.

Det andra i livet som tar mycket tid är jobbet. Jag tycker om mitt jobb och är sär där gärna heltid. Det finns liksom inget behov av att jobba mindre, men gärna att jag hade haft mer tid hemma. Helgen hade gärna fått vara 3-4 dagar lång.
Under årets tre första månader har jag gjort en prioritering och tagit mig tid. På onsdagar har jag tagit tjänstledigt, men det är ingen ledig dag. Det är då Pappa-skolan är!

Hittills har vi ägnat oss åt skogen. Mitt relativt färska motorsågskörkort kommer till användning och jag får erfarenheter och kunskaper om trädfällning. De hamnar oftast där jag tänkt mig, men det är mycket annat att lära också. Som när de inte vill ramla alls.

Fem kilar räckte inte för det här trädet. Men efter lite pappa-aura och att han flyttat runt dem lite fick jag allt det att ramla.

Jag har även lastat skogskärran och kört traktor.

(Fast till en början fick pappa lasta av).
Det har varit väl använd tid. Tid med kvalitet. Tid som känns viktig. Tid jag vill ha mer av. Men i april börjar orienteringsträningen för daglediga igen (eller Antikrundan som min fina pappa kallar den eftersom det är mest pensionärer..). Då är det pappa som inte längre har tid för mig. INGET går före orientering...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Äventyr, Ätbart

Först planerade vi stort. Skärgård, ö, två färjor bort, varm mat i mattermos. Sen var intresset lite svalt och vi insåg att det skulle ta minst två timmar bara att ta sig dit. Om en synkade med sista färjan som går med dryga timmens mellanrum. Såååå, den planen sparar vi till längre fram i vår när dagarna är ljusa längre.
Vi ville ut så jag bläddrade igenom boken ”Vandring kring Göteborg” av Annelie Pompe igen. Jag har en idé om att jag ska ha gått alla förslagen i den boken. Hittills har jag betat av typ hälften. Och jag tänker inte berätta hur länge jag haft boken =P
Vi bestämde oss för Delsjön.

Solen stod lågt. Vilket var helt underbart för det var länge sen den visade sig alls! Jag, Sötaste och StorC utgick från parkeringen vid Stora Delsjöns badplats. Sen gick vi breda grusvägar bort till Lilla Delsjön och målet Bertilssons stuga.

En attans god fisksoppa på uteserveringen Stugan var klaustrofobiskt full av andra besökare. Men trots några minusgrader var det helt okej att sitta ute. Jag hade fullt med ullkläder i olika lager och kände mig helt rätt klädd. Blev svettig när det var som backigast men frös som sagt inte när jag satt still.

På tillbakavägen fortsatte vi runt Lilla Delsjön men sparade sista rundan runt Stora till en annan gång.

Skogen och sjöarna i Delsjöområdet ger hög naturupplevelse även om de körbara lederna drar ner känslan. Solen, sällskapet och att vi faktiskt tog oss ut gav mersmak. Jag har en tanke att jag ska försöka ta mig ut på minst en dagsvandring i månaden. Ibland behöver jag planer och mål för att alls ta mig ut vardagshjulet. Och sammanhang. Tidigare gav Scouterna mig alla sammanhang jag behövde. Jag har saknat det men ändå inte haft tid eller engagemang för scoutledarskapet längre. När jag surfade runt på bloggar hittade jag information om ett samarbete mellan www.vandringsbloggen.com och Morakniv. Väldigt inspirerande!

På www.kvinnligaaventyrare.se kan du läsa andras berättelse om stora och små äventyr. De finns även på Facebook och under hashtaggen #kvinnligaäventyrare på Instagram

Likes

Comments

Springa, Ätbart

Huuur gör folk för att ta sånna där snygga träningsbilder? För det första - de måste ha nån som håller i kameran åt dem. Mina selfies blir på sin höjd ett par leriga skor. För det andra - när nån annan väl fångat mig på bild, jag är aldrig så snygg som jag känner mig i huvudet. Jag susar ju fram i skogen på lätta ben, lika snyggt löpsteg som tajts och med en krigarblick. Den där stapplande, hopkrupna saken som knappt lyfter på benen, det är inte jag. Så det blir inte så många bilder på mig när jag springer. Jag föredrar bilden jag har i huvudet. Det är den som idag drog mig ut på en runda som skulle blivit 6 km men blev 8km. Det är bilden i huvudet som får mig att känna mig stark, ta i lite extra i uppförsbackarna. Och som tänker att det kanske inte är så långt bort att kunna springa min 1,5milsrunda igen. Och Lidingöloppet...

Snyggare bild blev det på mellanmålet istället.

Smootiebowl på banan, hallon, blåbär, en massa spenat och yoghurt. Toppat med linfrö och mullbär. Och kokos för att nått skulle lysa upp på fotot också =)

Likes

Comments

Pappa frågar mig; får jag hugga ner skogen? Jag svarar nej, alltid nej. Träden är vackrast när de står upp. Skogen är min barndom, mina kojor och mitt andningshål. Dessutom är hyggen halvt omöjliga att springa över.
Jag kommer att äga den här skogen en dag. Den kommer vara en del av min inkomst och möjlighet att bo här. För att den ska fortsätta att vara lönsam behöver jag sköta den. För skogen här hemma är ingen gammal utskog. Varenda träd är planterat med tanke på framtida avverkning. De binder koldioxid från luften när de växer. Koldioxid som kan fortsätta att vara bundet där och bromsa den ökade växthuseffekten i flera hundra år. Jag hoppas att de blir hus, möbler och andra miljövänliga produkter. En hel del av dem kommer också att bli ved och papper och betydligt tidigare släppa tillbaka koldioxiden. Men förutsättningen för att vi ska kunna välja trä istället gör plast är att vi planerar och avverkar skog.

När träden är fällda händer samma sak som efter en skogsbrand. Kryp och växter som inte haft en chans till liv under granarnas täta kronor kommer fram. Mångfalden ökar med flera hundra procent.
Mitt första steg till att kunna ta över gården var att för ett år sen ta körkort för motorsåg. Idag har jag övat. Två träd fällda. Tre kvistade. En stock kapad. (Såklart fick jag sågen att fastna! Jag får ALLTID sågen att fastna mär jag kapar...).

Trots alla förnuftiga anledningar till att fälla skog - träden är fortfarande vackrast när de står upp.

Likes

Comments

Äventyr, Trädgård, Springa

Jag är bra på sista minuten. Då får jag gjort allt det jag på riktigt måste. Tiden där emellan gör jag det som är roligt och engagerar. Och sållar hårt för att se vad faktiskt är på riktigt måste. På samma sätt gillar jag nystarter. Nu! Nu ska jag få gjort allt det där! Det pirrar i magen och jag längtar.

Nyår. Jag ger inga löften men jag har förväntningar.

Springa
Jag började löpträna i smyg sommaren 2014. Och det var roligt. Riktigt roligt. Ju längre jag kunde springa ju roligare var det. Tillsist sprang jag ett tre mil långt Lidingölopp. Sen hände det något. Jag inte bara hamnade på den där platån i träningen när en inte gör så stora framsteg längre. Jag blev typ SÄMRE. Varje runda var så tung och det gick bara långsammare. Jag kämpade på med regelbundenhet och med motivationen. Sen i höstas efter en rejäl förkylning var det stopp. Jag kunde längta ut till min längsta runda i skogen eller att springa med fikapaus i ryggsäcken. Men alla tunga, tråkigt vanliga rundor innan dess orkade jag inte med. Ville inte.

Nu har jag vilat. Länge. Kanske var det så jag behövde göra. För nu smyger det sig på igen. Små, korta rundor som inte känns så tunga. Som ger mersmak. Och blir av. Min förväntning inför 2018 är att hitta tillbaka. Att innan året är slut springa den där milrundan som under ett par år var tradition att springa den 20 december. Och springa dem med flås och glädje över att känna mig stark.

Vandra
Skogen har alltid varit min världens bästa plats. Jag bor bredvid den. Och jag är nästan aldrig där. Det hinns inte med, det glöms bort. Vardagssnurr. Visst, jag springer där ibland. Men jag vill gå också. Hinna höra granarna och känna doften. Det där som får stressen att rinna bort och mig att känna mig som hemma. När jag var aktiv som scoutledare kom jag ut med ryggsäck och vindskydd flera gånger om året. Jag vill inte vara scoutledare igen. Och det är okej om den stora ryggsäcken ligger kvar på vinden. Men min förväntning är att oftare packa min lilla med te-termos och kakor och komma ut och nöta på kängorna.

Resa
Vi kan resa nära, vi kan resa långt och länge. Bil, tält, flyg, ryggsäck. Nytt, främmande, vänner, välbekant. Allt går bra. Min förväntning är inte var och hur utan att.

Trädgård
Varje år växer planerna i trädgården. Jag gräver och sår och planterar. Men sen händer det inte så mycket mer. Det växer inte. Och när det väl gör det äter nått fyrbent elände upp det. Morr och jaktlicens! Det är samma år efter år. Men jag slutar inte ha förväntningar på att nästa år, då fixar jag massor av mat som vi och ingen annan får äta upp!

Hönor
Vi äter gärna och många ägg. Nästan alltid ekologiska. Så det är inte långsökt att mina vilda romantiska drömmar om självhushåll innefattar höns. 4-5 stycken till en början och ingen tupp. Kanske kan jag och pappa på de där onsdagarna när jag ska vara ledig bygga något bra åt dem att bo i där räv och mårddjur inte kommer in.

Jag tänker inte skriva att jag förväntar mig att jag ska blogga regelbundet under året. För det vet jag att jag inte kommer att göra och det har jag inte drömmen om att göra heller. Det är bra som det är. Många inlägg när jag har inspiration. Stiltje i månader. Men även om det inte blir ett enda inlägg till kan jag gå tillbaka till det här om ett år och se vad som hänt =)

Likes

Comments

Kollegan som älskar att mysa frågade vad jag skulle göra för mysigt ikväll. En vanlig regnig torsdag när jul-hajpen precis dragit förbi.

Vad är mys? Och vad är det mysigaste en kan ha det? När jag var liten var det helt klart lördagskvällarna. Mamma fixade mån god kvällsmat. Hela familjen samlades framför det där speciella lördagsunderhållningsprogramet som gick på tv på 80-talet. Och vi fick godis. Jag kan fortfarande längta efter det.

Vi hänger i världens skönaste soffa så gott som varje kväll. Netflix, play-kanalerna ovh dvd-hyllan erbjuder ett oändligt utbud. Och ingen stoppar mig från att äta godis alla veckans dagar.

Julen var full av mys. Familj. Mat. Paket. Och det bästa av allt. Brasa.

Mys idag är närvaro. När jag eldar. När vi pratar. När allt är klart.
Mys är att inte behöva göra ett dugg. Avskärma mig i en bubbla med min skärm eller min bok.

Och te. Nu ska jag göra en kanna te.

Likes

Comments

Granen dricker fortfarande vatten istället för att släppa barren. Juldagarna kom, var mysiga på alla sätt och tog slut. I år har jag ätit mängder av choklad och magen är rätt öm. Men nu är det vardag igen. Jag är hemma för att plugga. 7,5 hp Handledning av lärarstudenter. Idag ska jag skriva rapport. Fyra sidor om mina val och koppling till litteratur. Jag tycker om att skriva. Men just idag är det väldigt lätt att få saker gjorda här hemma. Vika tvätt. Tömma diskmaskinen. Vattna växer. Smörja in kängorna. Och jag ska bara se ett avsnitt till av Game of thrones... Men sakta men säkert så. Än är det inte i sista minuten.

Jag och mamma går promenad. I hennes tempo, så långt som hon vill. Vi går förbi ödehuset. Det stöttar sig mot sig själv.

Ingen behöver städa det huset. Snart har väder, vind och skött rivningen själv. Snart behöver jag inte oroa mig för att det ska ramla i huvudet på nyfikna grannungar.

Likes

Comments

Plastbanta, Återbruk

Jag postade visserligen aldrig min middag till de fattiga barnen i Afrika. Redan som liten hade jag stor önskan att göra rätt och rädda världen. Fred i världen, allas lika värden, djurens rätt, feminism. Och det som engagerade mig mest - miljöfrågor. Du kan vara miljöaktivist på olika sätt och av olika anledningar. Min är den väldigt konkreta. Är en uppvuxen vid skog och vatten är det ett hot mot hela ens identitet när naturen förstörs. Lantis, japp! Och helt egoistiskt vill jag få fortsätta att leva här resten av mitt liv.

Att vara engagerad och att göra är inte alltid sammanlänkade. Under flera år tillät varken plånbok eller ork att jag gjorde så många nya val. Grundinställningen finns där och bit för bit hittar jag både tillbaka och hittar nytt. Jag läser på och inser att mycket av det kan om att leva miljövänligt bygger på den kunskapen jag skaffade mig för 10-15 år sen. En del är såklart samma (bästa miljöbilen är den som står kvar i garaget), annat har ändrats. Rådet att släcka lampor i rum en inte är i för att spara el. Alla våra lampor är LED, så för att spara el är det andra källor jag behöver koncentrera mig på (skärmar tex).

Så, vad har jag lärt mig nytt? Tja. Plast. Diskussionerna går heta i Plastbanta-gruppen på FB, tidningar och bloggar fylls av tips på hur en kan minska användningen av plast. Skalan går från de som är livrädd för att låta sina barn komma ens i närheten av en Duplo-bit till praktiska tips som gör vardagen lika lätt som alltid men lite mer plastfri. Jag har aldrig gillat plast men jag för mitt eget liv och hälsa är inte rädd för plast. Plast kommer aldrig någonsin vara ett miljövänligt val i min världsbild. Jag tänker mest att vi får ständigt i oss en massa s**t ändå. Konsumtion av nytillverkade saker är jag övertygad om att det belastar jordklotet mer än om jag värmer min lunch i en plastmatlåda jag redan har. Till sist går matlådan sönder och då, först då, gör jag ett nytt val. I nio fall av tio kommer jag göra ett val som är så plastfritt det går. Gärna second hand eller om jag inte hittar det jag behöver den vägen, gärna miljömärkt.

Val vi behöver göra oftare är engångsprodukter eller inte. Här har jag måååånga vanor att ändra på. En i tagen, så det blir en vana som finns kvar nästa gång mitt engagemang går på sparlåga. Vi har i många år använt tygkassar när vi handlar istället för att fylla på förråden med ytterligare en plastpåse. Nu slingrar de där attans plastpåsarna sig in i ens liv ändå, andra vägar, men många gånger har vi inte ens en plastpåse hemma att slänga soporna i. Då köper vi soppåsar på rulle. Hittar vi blir det sådana som är gjorda av majs eller sockerrör. Annars är även vanliga soppåsar på rulle tunnar än de en får när en handlar något. Så totalt blir det en mindre mängd plast. Sen kommer vi till de där små tunna påsarna en köper frukt och grönsaker i. Där har vi fler påsar hemma än vi behöver till papperskorgen i badrummet. Men nu ska det bli ändring! Jag köpte tyg på second hand till en ny köksgardin. Av det som blev över sydde jag ett gäng småpåsar. Nu åker de med till affären och vi slipper ta småpåsar!

En gång har jag iallafall kommit ihåg att använda dem... Som sagt, det gäller att få det till en vana. Vanor är aldrig jobbiga att göra.

Likes

Comments

Granen har fortfarande kvar sina barr men det mesta av julchokladen ligger i magen. Vi har laddad och byggt upp för årets absoluta myshöjdpunkt. Idag landade vi soffan framför Elementary och med en känsla av att vilja starta om. Min gamla blogg vilade så länge att jag inte märkte när mobilappen för den försvann. Jag kommer inte lova att blogga ofta eller ens regelbundet. Men en blogg vill jag ha och för det krävdes det en omstart. Välkomna ni gamla läsare som lyckades hitta hit. Och välkomna eventuella nya läsare. =)

Likes

Comments