En sömnlös natt har lett mig hit. En tanke slog mig nämligen. En tankekedja som jag sällan ser skymten av har nyligen uppdagats. Hur uppfattar främlingar mig i offentliga rum?

Jag minns inte ens när jag tog det aktiva beslutet att inte bry mig om hur jag uppfattas i offentliga rum sålänge jag inte är otrevlig mot någon (that's a big no-no). Men nu ligger jag i sängen och kan inte låta bli att fundera kring hur män som kvinnor uppfattas i offentliga rum.

Jag är ganska högljudd av mig kan man lugnt påstå. Jag har varit det sålänge jag kan minnas. Särskilt påtagligt blev det fr.o.m mellanstadiet fram till idag. Kanske beror detta på post-målbrottet-stämman (ärligt, jag har utvecklat en väldigt gäll och påtaglig stämma), bekräftelsebehov, dålig hörsel och just faktumet att jag för längesen bestämde mig för att våga vara högljudd även i offentliga rum då all kritik mot min stämma framställdes på skeva grunder, av ännu skevare auktoriteter. Av surkärringar eller fuckboys som vill få blickarna riktade mot dem istället (Gjod only knows så mycket gnäll och klagomål man fått bemöta i grundskolan av lärare som p12or gällande min stämma). Inte för att jag STÖRde på riktigt utan för att de, helt orättfärdigat, uppfattade mig som STÖRig.

Även i privata domäner kan man tänja på gränserna. Jag kan, till viss del, rensa människors kylskåp, gå på toa utan att "be om lov" eller "förvarna" och kanske stöka till det lite ifall det skulle behövas.

"Mi casa, su casa" ellerhur? Jag har aldrig fallit för den ack så svenska konventionen om att be om lov att få ta dittan o dattan och tacka så HEMskt mycket ifall någon skulle visa sig vara minsta lilla givmild (svenskar går legit' till överdrift med tack-tack-tack-dialogen). Anyway, let me remind you: ännu brukar varorna ens vänner har i matskafferi m.m. vara köpt av föräldrar med någorlunda stabil inkomst. Sno av de rika, ge till dem... Well, me!

Iaf, att ta upp mycket space brukar jag sällan reflektera kring att det kan anses vara otrevligt. Det är så långt bort från min verklighetsuppfattning man kan komma. Visst kan man be vänner att dämpa sig då grannarna har agg mot en och man är i en oerhört sårbar situation som praktiskt taget inneboende, men att jag skulle uppfatta de som otrevliga för att de roffar åt sig och låter en del är helt bisarrt. Let people be people liksom.

Jag har däremot märkt att min bror, Gjod bless him, kan anse att en del kan vara otrevliga som tar för mycket space. Tjejer som killar.

Undermedvetet har jag alltså varit medveten om hans åsikt fett länge. Det blev helt tydligt när brorsan träffade två av mina kompisar i helgen. Det märktes att han tyckte de var oerhört trevliga. När han sedan sa det till mig i eftermiddags svarade jag instinktivt "yes, they are very humble girls".

Da fuck? Varför sa jag det? Varför var jag tvungen att poängtera att de just är trevliga för att de är jordnära och icke-hybris, dvs. lagom lågmälda och turnt'? Jo, för att jag automatiskt trodde att det var dessa egenskaper som brorsan, och ack så många andra, uppskattade hos "trevliga tjejer".

Frågan är om detta är såå bundet till kön som jag verkar tro. Är det snarare en konsensus i svensk kultur att ingen får garva med öppen mun, med huvudet bakåtlutad, klappandes med händerna?

Jag diggar SÄLLAN när vita cis-män gör just detta på allmän som privat plats. Men gäller samma uppfattning för alla eller grundas min icke-diggig:a inställning bara i manshat? Som manshatare kan man ju inte låta bli att hata på när vita cis-män utnyttjar deras självklara, paxade plats i offentliga som privata rum. 

Länge har man varit medveten om att man kan uppfattas som störig och ibland kaxig när man tar för mycket plats i offentliga rum. Och ännu längre (känns det som) så har man aktivt tänkt bort surkärringarnas och fuck-boysens fördömande blickar och missnöje. Det är de som är in the wrong trots allt, jag kan väl vara STÖRig utan att STÖRa om jag vill? Men kan man uppfattas som rätt och slätt otrevlig? Tanken har faktiskt knappast slagit mig. Nu har den, Gonatt.

Jag när jag målmedvetet klampar in och ut som om jag äger stället. Looking extra, as always.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har tjejsnackat och funderat på motpolerna "att ha bra självkänsla" och "att vara sympatisk".

Låt oss inleda detta ämne med lite background story. Mitt mål har länge varit att ha så bra självkänsla som möjligt. Jag har utvecklats mycket i detta område, jag tycker att jag logiskt sätt duger precis som jag är för alla duger ju i grund och botten. För att jag har kunnat nå den här utvecklingsfasen har det krävts att jag fullkomligt tänkt bort krav från omvärlden. I varje fall när det kommer till krav på mitt utseende och krav på mitt uppförande (uppförande som jag försvarar). Jag tycker att det är försvarbart att vara högljudd som tjej tillexempel. Detta tycker ju inte alla. Jag tycker det är försvarbart att vara skämtsam och skoja om tabubelagda ÄMNEN, så länge inte detta drabbar en utsatt, sårbar minoritetsgrupp. (Det är t.ex. OK att skämta om sorgliga ämnen som sjukdom för att kunna ta sig igenom ens dödsångest och svåra ämnen i livet tillsammans med andra, så länge det inte drabbar en UTsatt, missgynnad grupp i samhället). Jag tycker också att jag ska kunna vara fullkomligt sexuellt frigjord, utan att stöta på fördomar m.m. The basics helt enkelt.

För att jag ska kunna stöta bort omvärldens krav i dessa områden har det krävts att jag fullkomligt stöter bort och förminskar människor som påverkar mig med (rent ut sagt) "negativ energi" (new age-vibes). Det har krävts att jag har blivit kylig och något självupptagen med andra ord.

Just kylig och självupptagen är det sista jag vill vara. Jag vill vara öppen, förstående, förlåtande. Men för att bli detta så är min största skräck att det ska krävas att jag återigen tar åt mig av vad andra tycker och tänker om mig, att jag återigen skulle bli sårbar, att jag återigen får dålig självkänsla.

Det känns som om man enbart kan vara det ena eller det andra. Man kan antingen vara sympatisk (och därmed sårbar där ens självkänsla kommer få ta den hårda smällen). Eller så krävs det att man har självkänsla och vägrar att ta åt sig av omvärldens onödiga och FARliga krav på en (men av just samma anledning kommer man aldrig fullkomligt kunna öppna upp sig för en annan person).

Antingen är man bruden som är öppen för omvärlden och ständigt blir kär i killar och direkt eller indirekt lever för deras bekräftelse. Eller så är man bruden som är "boss" (hatar uttrycket) och känslomässigt avskalad och innerst inne känner sig ensam, livet ut. Jag har för tillfället svårt att se ett mellanläge.

För mig så är TLC det ultimata mellanläget. Deras låttexter är som balsam för själen för en vilsen tonårstjej som vill kunna duga i sig själv, i alla lägen. För en tonårstjej som mig.

"Creep"

"I look him in his eyes, but all he
tells is lies to keep me near
I'll never leave him down though
I might mess around, it's only cause
I need some affection"

[---]

"I creep around because I need attention
Don't mess around with my affection
Oh I oh I oh I yeah"

- En låt som handlar om att älska någon men man behöver mer, så man VÅGar vara otrogen.

För mig är det exakt vad självkärlek handlar om i stort sätt. Att VÅGa gå emot samhällets konventioner i olika lägen om det skulle passa en. För man vet med sig att man i slutändan DUGer. Man är stark nog för att kunna stå upp för sig själv och sitt agerande. Man är t.o.m stark nog för att kunna skriva en låt om ens problematiska handlingar för att man vet med sig att man duger, i sig själv. Man vet med sig att man har ett egenvärde, oavsett vad som händer.

TLC är tjejbandet som förespråkar kärlek. Både kärlek till andra men Framför Allt, kärlek till sig själv. De älskar andra, på sina egna villkor.

"Red Light Special"

"Take a good look at it
Look at it now
Might be the last time you'll
Have a go round
I'll let you touch it if you'd
Like to go down
I'll let you go further
If you take the southern route"

[---]

"Tell me your secrets and I'll
I'll tell you mine
I'm fellin' quite sexy
And I want you for tonight
If I move too fast just let me know
'Cause it means you move too slow"

TLC är det ultimata mellanläget för de tar kontroll över sitt egna öde, i detta fall tar de kontroll över sitt sexliv (eller deras förhållande ,vem vet?) men samtidigt vågar de dela med sig av sina innersta hemligheter. Just den balansgången vill jag kunna uppnå, att våga vara exposed men fortfarande vara i kontroll, i varje fall att va i kontroll över sitt innersta.

TLC sjunger t.o.m om ämnet att älska någon och utsätta sig för någon som bringar "negativ energi". Någon som gör de sårbara. Då ser de till att dra sig själva i kragen "and get back to me". PERFEKT mellanläge! Hur bra, simpel och oförskönat budskap som helst!

"Unpretty"

"I wish could tie you up in my shoes
Make you feel unpretty too
I was told I was beautiful
But what does that mean to you
Look into the mirror who's inside there
The one with the long hair
Same old me again today (yeah)"

[---]

"Never insecure until I met you
Now I'm bein' stupid
I used to be so cute to me
Just a little bit skinny
Why do I look to all these things
To keep you happy
Maybe get rid of you
And then I'll get back to me (hey)"

Likes

Comments

Har ni någonsin varit med om att ni klickat som fan med en främling och efter den klimaxen går det bara utför, det blir stelt? Klart ni har!

Klassiska scenariot är ju att man är fett social på fyllan och efter det inser man hur skevt det va att man klickade så hårt under helt skeva förhållanden. Det är t.o.m naturligt att det blir stelt efter fyllan känner jag, men det är fans skumt när man klickat med en främling under nyktert tillstånd men att det går utför efter det. Que pasa don digo liksom? (Gibberish spanska.. Kan inte ett ord spanska)..

När man är äkta social av sig och presterar i det sociala samspelet men plötsligt inte kan förhålla sig till den sinnesstämningen när man stöter på människan i efterhand. Den människan såg ju ens bästa sida, ens så kallade framåtanda, sen får man prestationsångest nästa gång man träffas. Så man låter bli att snacka likadant med människan helt enkelt.. Skev man kan va i denna lundensiska-låtsas-mingel-metropol.

Man känner sig ca. såhär vilsen👆🏿när man för en dialog med sitt alterego and be like: "y can't u always be sch'poppin?"

Likes

Comments

Jag tänker mer och mer på att kvinnosaksfrågan inte kommer kunna fulländas, någonsin. I varje fall inte när det kommer till sexuellt våld mot kvinnor.

Jag tänker mer och mer på vilka helt skilda världsuppfattning män och kvinnor har. Inte nog med att killar sällan stöter på sexuellt våld (men visst sker det, det med), de kommer också sällan kunna leva sig in i hur det kan vara då de på ett strukturellt plan inte blir objektifierade och sexualiserade varje vaken stund. Medan kvinnor som inte stött på sexuellt våld eller sexuella trakasserier måste ha 1000 gånger lättare att leva sig in i situationen och känna sympati för de som fallit offer då deras kön gång på gång trakasseras. Kan killar ens förstå tjejer på den mest grundläggande nivå (nämligen hur det känns att ses som ett objekt) ifall vi är underrepresenterade och ämnet om sexuellt våld DESSUTOM är tabubelagt?

Det finns fundamentala skillnader på könen idag. Det är inte så att kvinnor (på ett strukturellt plan) skulle gå runt och våldta män för att de har sexualiserat män i viss utsträckning. Dels då kvinnor sällan skulle kunna utföra nåt sexuellt våld rent fysiskt men också för att kvinnor inte dehumaniserar män. Män porträtteras först och främst som individer. Män porträtteras som PERSONLIGHETER som utfört stora bedrifter som praktiskt taget har byggt upp vårt samhälle (frågan är om denna ensidiga föreställning stämmer).

Kvinnor sexualiseras så pass mycket däremot så män har, tekniskt sätt, utrymmet att se kvinnor ENBART som sexuella objekt. Följer man dittan och dattan på sociala medier, tittar man på reklam och framförallt i modetidningar kan man välja att bilda sig en ENsidig uppfattning av att kvinnor=objekt. Kvinnor som är överrepresenterade under sexualiserade förhållanden och underrepresenterade gällande verkliga presentationer där deras bedrifter ligger i fokus.

En passande liknelse är väl hur ens feed på Facebook, instagram osv. anpassas efter ens intressen. Det man tycks gilla framhävs medan det man undviker att ta del av hamnar i skymundan. Ta en titt på vissa killars feed, de man minst anar har de mest världsfrånvända feedsen. Fatshame:ing delux, kvinnoförnedrande skämt, videos, sexualiseringen av kvinnor är real och de enda som har nåt att komma med är manliga vloggare som t.ex. uppmanar till uppror (no offence Russel, u know I love you, lol). Samtidigt som feministiska forum och feministisk kunskap undviks så gott det bara går.

Likadant kan killar välja att se på kvinnor. De kvinnor som HAN råkar gilla kan han utgå ifrån och bilda sig en ensidig uppfattning som gäller för alla kvinnor. Bilden av den kvinnliga porrstjärnan t.ex. (ingen slutshame, poängterar bara att problematiken ligger i ÖVERrepresentationen av kvinnor som underdåniga i porrindustrin). Eller att alla män ska bete sig på ett visst sätt mot kvinnor (bilden av en macho-kille, finns överallt i machokulturen). Om killar utgår från skeva ideal på manligt och kvinnligt och undviker kvinnor i verkliga livet skapas en verklighetsuppfattning. Kvinnor får ju inte lika självklar plats i det offentliga rummet och om kvinnor väl får det kan de kritiseras, ignoreras och mansplainas till tystnad. Den världsfrånvända verklighetsuppfattningen bekräftas.

Ändå tror man (jag) på män som individer. Man (jag) tror så pass mycket på män att jag länge har varit övertygad om att män fans ska kunna ta sig i kragen och varje karl ska kunna sluta mörda, misshandla och våldta kvinnor. Men jag oroar mig över att det i verkliga livet är omöjligt i det stora hela. Man vill tro att sexuellt våld en dag kommer näst intill dö ut. Men mäns uppfattning om sitt egna kön är problematisk som fan. Fenomenet att "dra alla män över en kamm" ligger inte hos kvinnor. Mäns föreställningar om sitt egna kön är betydligt farligare.

Enbart igår fick jag höra av två VUXNA män följande citat: *jag böjer mig fram för att plocka upp nåt och därmed flyttar sig mannen bakom mig för att slippa stöta in i mig bakifrån* --> "Detta är det ultimata beviset på att jag är en gift man. ANDRA MÄN hade inte ansträngt sig för att flytta på sig."
"Det är konstigt hur man aldrig sexualiserar en kvinna som ammar. Det är det mest naturliga som finns. Kvinnor i andra sammanhang ser man ju på ett sexuellt sätt, det kan man inte komma ifrån.".

Om män som är snälla INDIVIDER har dessa föreställningar om sitt egna kön skulle det inte vara konstigt ifall samma snälla INDIVIDER någon gång i sitt liv utför våldshandlingar mot kvinnor. De kan ju alltid skylla på deras förenklade bild av sitt egna kön.

Alltså.. Ursäkta mig men jag uppfattar mig själv som en riktig kåtbock ibland och det händer att jag sexualiserar män och ser de bara som någon som kan ge MIG något men jag kan inte i någon som helst mån leva mig in i att det fenomenet skulle kunna omvandlas till sexuellt våld, men det gör det ju gång på gång. Tankar övergår till handling, hos män förstås. Det är här jag börjar bli riktigt rädd för att det faktiskt finns fundamentala skillnader på män och kvinnors biologi. Bär män på en våldtäkts-gen kanske? Brrr, rysningar.

Den tanke som gör mig så otroligt rädd om nätterna är tanken på hur evolutionen har gynnats av våldtäkt. Hur många barn har inte blivit till på grund av våldtäkt?... Evolutionen är ju kanske världens ondaste, orimligaste och mest slumpartade fenomen dock och etikens slutgiltiga mål måste slå ut evolutionens slutgiltiga mål om det ska finnas nån rättvisa här i världen.... Brrr, rysningar.

Förtydligande: Jag har aldrig blivit utsatt för sexuellt våld. Jag hoppas innerligt att ifall någon som har blivit utsatt för sexuellt våld inte tolkar detta inlägg som att jag tycker mig ha tolkningsföreträde kring ämnet. Jag skriver bara av mig gällande mina värsta farhågor, mina FAKTISKA mardrömmar om en dystopisk framtid.. Därav triggervarningen! PoK

Likes

Comments

HUR roligt är det inte när man ser folks feed på instagram och hittar nån random bild på nån kändis med följande caption: "dör så snygg hen är" t.ex. Tro inte att den här sexsymbolen till kändis har liknande drag som personen ifråga (coincidence much?). Följetångs-kommentarerna lyder då i regel: "omfg så snygg, lik dig juu!".
Detta är mitt försök till fenomenet:

Doppleganger? Knappast. Men man kan alltid låtsas. 

Likes

Comments

På sistone har livet antingen varit hektisk och fartfylld eller alltför chill. Antingen mys med barn eller rave till kl 8 på morgonen dirr efter 9,5h pass. Antingen pizzahäng och RuPaul's dragrace eller krök med sprillansnya Kosse16/17.
En del otippade tillställningar har man varit på. Upptäckte en gayklubb i närheten av min bostad och lyckades övertyga polarna att dra dit. Stämningen var på topp trots de föga antal människor som var där. Gratis drink i baren efter 80kr inträde dessutom: lätt värt!
Vad som uppskattades mest: ingen synade en. Varken äckelgubbar syntes till eller människor som bara rent av synar sin omgivning för att döma. "Hur dansar den? Hur är den klädd? Hur ser den ut?" Inget sånt. Alla va sig själva på ett helt annat sätt än vanliga klubbmiljöer, refreshing af.
Vad som uppskattades minst: MEGAcringe tabbe. Jag, Simon, Jean och Petronella råkade para ihop oss som värsta heteroparen när vi sjöng karaoke. Tro inte att låten råkade vara: "Stand by me". Folk gick ju under vår föreställning (quite right) bc of the cringe. Såg ut som vi förespråkade "straight-Pride" typ... Vi fick t.o.m en "bye-Felicia" kommentar av presentatören som klart och tydligt såg att det stod "Louise och co." på vår lapp men valde istället att kalla oss "Lovisa och co.". The shade alltså, hahha.
Avslutar med en härlig anekdot: "Men Louise, kroppshår är ju inne igen". Fkn cutie Hedda!

Likes

Comments

Första bilden: cred till Mallas arts and crafts.
Andra bilden: jag hela 2016 om ni frågar mig. Har varit förhållandevis salty, petty, messy och bitchy. Önska mig lycka till med att drastiskt ändra mig innan 2016 är över! KALAS..

Likes

Comments

Jag är svag för följande:
1. Strumpor. Många tar strumpor för givet men jag uppskattar strumpor nåt enormt. Underskatta aldrig strumpors praktiska funktion. Utan deras hjälp hade vardagen varit omöjlig (SKOskav).
Det betyder inte att jag har världens bästa samling strumpor, snarare tvärtom. Mina strumpor är sånna jag haft sen mellanstadiet eller snott från brorsan vanligtvis. Dvs. motiven på de är inte särskilt smickrande eller lätta att matcha med. Jag jobbar på min strumpkollektion helt enkelt. På senare inser jag att den renaste form av tillfredställelse är när man lyckas klä upp en hel look med hjälp av strumpor. Skåda:

2. Drunkna i tyg. Oversize kan aldrig bli för oversize enligt mig. Det gäller bara att lyckas kombinera det rätt. Med "rätt" menar jag inte den fula och ack så uttjatade minnesregeln: "matcha ETT oversized plagg med ETT tight plagg". Istället menar jag: "hur kan ett oversizeat plagg kompletteras som bäst?" På senare har jag tex insätt: oversized överdel i samband med utåtsvängda byxor: ingen nice kombo.
Tips till er som delar min fetisch: Maison Margielas samarbete med H&m 2012. Min ultimata våta dröm.

3. Särskilt utsökta tyger. Hur utsökt är inte tyget på min skarf? Fråga inte vad materialet heter men... det skimrar!! Ett annat säkert go-to är the classics: krossad velor, siden och flis.

4. Fästa säkerhetsnål på baksidan av ett linne/klänning så fort man har tunna straps. Det känns nice då bysten ser lite fylligare ut. Eller är det bara jag?.. (Inte för att det är ett av mina komplex men kul med variation. Am I right?).

5. Enfärgade outfits. Ibland lyckas man, ibland blir resultaten katastrofal. Som den gången jag såg ut som en groda.... Felsteg!

6. Go-tos: accessoarer som har sentimentalt värde från min sida.
Min senapsgula halsduk och mina forna hjärtformade hoops (en av de lyckades bli nerspolade på Stadsteaterns toalett, den andra försvann). De påminner mig om James Dean. Kortlivade, drömmiga och för bra för att vara sanna.

P.S Glöm inte att säkerhetsnåla uttöjda polotröjor. Gå aldrig omkring såhär:

Men framförallt. Må inte som denna osäkra lilla tös på 15 år som använde sin ohälsosamt-supersmala kropp som något att skylta med. Allt skulle vara så tight och så kort som möjligt. Trots detta lever fortfarande min förkärlek för krossad velor kvar..

Likes

Comments

Gång på gång förvånas jag. Jag menar HUR pricksäker får man va på en skala? Under hela anti-tour har Rihanna tagit andan ur mig. I-N-N-O-V-A-T-I-O-N stavas det. Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på hur hon bär helt vanliga plagg men med en hejdundrans twist. En trenchcoat fungerar plötsligt som en ryggsäck, lårhöga stövlar dubbelviks, tröjor vänds ut-o-in för att trä över huvudet, lårhöga stövlar förs samman med ett skärp, färgerna är träffsäkra och antingen matchar hela utstyrseln perfekt i en o samma färg eller så kombineras det i lagom dos. SÅ tilltalande för ögat. Låt oss inte glömma SMYCKENA:

Annan STOR stilförebild är Solange (som påminner nåt så sjukt om Emma, allt från smak till kroppsspråk är läskigt SYNCHED). Jag menar krossad velor OCH polo OCH senapsgult OCH helmatchande en-o-samma-färgkombo-outfit.

Men låt oss take a moment to appreciate den som egentligen myntat slay-vibsen i dagens insta-flöde, nämligen: Lil' Kim. Lady Gaga, Nicki Minaj, Azealia Banks och Rihanna är bara ett fåtal exempel på dagens stilikoner som influerats STARKT (på gränsen till plagiat om du frågar mig) av Lil Kim. Men vem får mest cred? Den ända vita kvinnan i högen: nämligen Gaga.

Nu till mitt dilemma gällande min stil. Många gånger kan jag tycka att den är alldeles för maximalistisk. Jag har ju en "förkärlek för det överdrivna och smått excentriska" (utdrag från min bio på Tindr).
Hur som helst drömmer jag om en garderob med utsökta basplagg som jag lyckas ge innovativa "twists" med hjälp av grym styling.

Inköpslista:
*baggy-pants med grym (elr nt så grym, beroende hur man ser på d) passform 

*solbrillor i smal modell. De som ger vibbar från tidigt 2000-tal, ni vet vilka jag menar! Inspo-musa: Beatrice Enström

*skinnyjeans (helst i äkta jeansmaterial trots att jag evigt får cameltoe i sånna)

*smycken: hoops (gärna överdrivet stora), chockers i nån form av metall (gärna silver), funderar även på att införskaffa fler hål i öronen så jag kan drunkna i hoops i olika storlekar

*snygga skärp i otippade färger 

*fler sneaks (är ständigt sugen på fler) 

*maffiga sandaler

*oversized skjortor 

*nätstrumpbyxor (att ha under cropped jeans) 

*stövlar med chunky heal (osäker på hur de ska se ut, jag får prova mig fram på humana)



Drömmen är ju att man ska ha så pass snyggt ansikte så man kan rocka helt vanliga kläder av minimalistiskt slag som dessa två donnor.
Tror inte jag kommer bli tillräckligt stimulerad av de klädvalen dock och antagligen kommer jag hamna i samma gamla vanliga Lullan-fällor. Nämligen mönstrat på mönstrat på mönstrat. I'm a 😷💉 (tydning: sick junkie).

Likes

Comments