Har suttit hela dagen och tänkt på saker jag har lust att göra. Måla en tavla, göra en film, skriva en bok spela in en experimentell låt och blablabla. Varför har man ett sånt sinnes----- behov av att prodda just sånt? Varför har man inte alls samma motivation för att dra igång ett välgörenhetsprojekt eller läsa på inför det som lär bli livets lol:igaste valår.

 (*host* är ego).

Hörde en gång nån kul person säga att anledningen till att man vill skapa är för att man vill befästa sitt värde utanför sin egen kropp. Särskiljt från sig själv person. Att man vill producera något bra eller spännande eller roligt eller känsloupprörande, och sen kliva åt sidan. Och när folk sen tar del av det bra eller roliga eller spännande ska dem anta att även upphovspersonen är spännande eller rolig eller bra. ¯\_(ツ)_/¯ Man vill skapa en association till sig själv, eller ett alternativ till sig själv, som är evigt i status och värde. Typ att man själv som person lär bli lite lägre ansedd om man drar 8 shots, spyr på gatan, hånglar med nån annans pojkvän och blir utkastad från en klubb efter oanständigt beteende FLERA HELGER I RAD. Men ens abstrakta tavla eller förbryllande diktsamling förblir intakt i värde. KAN DET VARA SÅ ELLER

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Kristina säger att en målning inte är en imitation av verkligheten, utan en självständig verklighet. En händelse och ett förlopp självständigt från gestaltandet. Målningens yta är resultatet av en verklighet, som särskiljer sig från motivet den imiterar. De är enbart länkade till varandra via intentionen och beslutet att låta dem referera. Det är inte en del av deras natur, utan en roll vi tillskriver dem.

Bilden är ett medel att trotsa tiden. Att trotsa ljusets flyktighet. En bild är en imitation, men den är ändå så nära att bevara ett hållbart utsnitt ur historien vi kan komma. Ett fotografi är en relief av ett ögonblick, hur hårt ljuset slog och hur det reflekterades och färgades och böjdes. Hur ljuset sig fast i en absorberande yta, och aldrig lämnade.

Jag har tänkt mycket på detta idag. På relationen mellan foto och bild, och bild och verklighet. Att foton är det mest smärtsamma vi har och det enda vapen jag har mot min egen förmåga att ljuga och glömma och hoppas och önska och manipulera min egen historia. Det är bilderna som anknyter oss till vår verklighet som den en gång såg ut. Annars är ju våra minnen av stunderna ofta alltför infärgade av känslor och tankar och händelserna och stunderna som kom före och efter. Vi minns egentligen inte ögonblick, utan sammanfattningen av stunder?

Det dokumentära fotot är smärtsamt för att det inte går att manipulera med viljestyrka. Det enda alternativet när det för för ont är att blunda. Fotot är mycket ärligare än ord, medan en målning är ord i annat format. Fotots natur inkluderar ingen värdering, medan en målning är en värdering per definition.

Den enda trösten är utsnittets begränsning. Att en bild aldrig kan spegla dimensionaliteten eller ens helheten. Vi kan låtsas att de som inte gör ont bara hamnade out of frame. Hur ofta händer det dock? Det är ju det vi annars så desperat jagar att fånga.

Blablabla

LOEV

Likes

Comments

Jag känner exakt samma saker, om och om igen. Bara olika nyanser av samma färger, och färgerna avlöser varandra cykliskt. Med dagar-, veckor- eller års-intervaller. Samma känslor, om och om igen. "Tja, hejdå, hej, ses." Men inget är likadant.

Nya vänner, för alla gamla är borta. För att de tröttnade, eller så tröttnade jag, eller så blev någon arg eller kände sig bedragen eller utnyttjad eller ignorerad. Nya platser, för alla gamla har jag lämnat/glömt/förstört. Och nya hårfärger och frisyrer, nytt smink, nya kläder, ny stil, ny attityd, nya dagar. Gamla foton och sms man låtsas inte längre finns. Nytt år. Undrar om jag föddes för att känna såhär, att våra känslor är genetiska, att de produceras i vår benmärg. Att detta var meningen. Som en del av våra kontrakt för att finnas. Det känns som att tiden lämnade och tog med min kropp, men lämnade mina tankar kvar. Är verkligen rädd för att vara lämnad här. Vill inte vara här, inte för alltid.

Inte länge till faktiskt. Är verkligen trött på att vara “här”. Trött på tunnelbanan, trött på tumba, trött på söder, trött på snotty, på dovas, trött på att det är så blött på medis, trött på röda linjen mot ropsten. Att alla går så långsamt på TC. Trött på att äta lunch, dricka cider, köpa pepsi på seven eleven. Trött på mig själv för att jag inte köpt nya skor, så att jag numera är lite lite fuktig hela tiden, varje dag. Eller dripping wet, om det är en sån dag. Trött på grindr, på tinder, på killar. Trött på att springa runt på klubbar, blackout eller näst därtill. Skulle träffat nån snygg inatt men det blev inget. Han skrev att han gjorde nåt annat, men vem vet, han kanske bara inte pallade. Eller så hittade han nån snyggare. Hade helt ärligt också valt nån snyggare. Vi skulle väl antagligen ha haft nåt helt okej, halv-experimentellt sex, som för att kompensera för att vi vore främlingar, för att maxa känslorna utan att behöva känna nåt för varandra. Det hade väl varit kul men antagligen inte tillräckligt kul.

Tog 10mg igår, en present <3 Det var längesen nu, och jag mådde speciellt. Bra på det dåliga sättet, det kemiska sättet som bara påminner om hur intetsägande mediokert man tidigare mått. Låg på min systers övergivna säng kl. 4 på morgonen, den som stått nästan tom i flera år nu, och lyssnade på ambient, flera timmar. Vibrerande ljudlandskap som fick mig att minnas hur vidrigt min kropp vibrerar, eller snarare dallrar, så fort jag rör mig. Tänkte väl också på rymden och annan gymnasial sörja. Inte riktigt, men lika banalt. (Tänkte väl på anknytning.) Tänker samma sak, känner samma sak. Som att tiden står still men min kropp fortsätter. Det är väl så det är, i och för sig. Tiden = Varandet, och det drar väl ingen jävla stans.

Numera sitter jag i sociala sammanhang och frågar mig själv hur jag själv skulle bete mig i en liknande situation, för att sedan försöka härma mig själv. Känner mig som en method-actor som spelar mig. Men jag är inte så bra på att skådespela. Ibland blir det överspelat, typ hysteriskt, typ sinnesjukt typ helt jävla ohanterligt typ alldeles för mycket för någon människa någonsin. Ibland bara alldeles för icke-övertygande, för abstrakt. Under-sålt. Men det är väl helt okej ändå tänker jag, att spela sig själv. Bättre än att spela inget eller ingen alls. Tänker ofta på varför jag skapat min roll såhär, varför jag valt de här dragen, format den här karaktären till något så svårt att älska eller ens stå ut med. Till och med jag själv fallerar på den punkten. Måste hitta nån ny att vara, undrar vem, eller åtminstone på ett nytt sätt, undrar hur.

LOEV

Likes

Comments