Header

Ett litet, kort och fjuttigt inlägg om en alldeles mirakulös liten varelse.

Så liten och så stark.
Så liten och så skadad.
Så liten men sån otrolig kämpe.
Så liten och så gudomligt underbar.

Du har varit med om det mest fruktansvärda.
Du såg döden innan du ens hunnit se livet.
Du fick inte bara se, utan även uppleva människans grymhet.

Att du lever idag är ett mirakel som ingen någonsin kan förstå.
Att jag har fått träffa dig, fått hålla dig i mina armar. Jag har fått hålla i ett av guds mirakel.

Detta fjuttiga inlägg beskriver inte alls vilken otrolig liten kämpe det är ni ser på bilden.
Men jag är inte kapabel till att berätta.
Detta är alldeles för sjukt för att min hjärna ska kunna förstå. Och ni kommer inte heller att förstå.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 402 Readers

Likes

Comments

Halli Hallå

Det var verkligen längesedan jag skrev ett inlägg här vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för till er som faktiskt tycker att det är kul att läsa bloggen! Men nu kommer det äntligen ett inlägg och håll i hatten för det är ett inlägg om en galen händelse vi var med om igår (31/3-17).

Men först kanske jag ska uppdatera er lite kort om vad som hänt sedan jag skrev ett inlägg här senast.


I frivillig äventyrsväg har det inte hänt så mycket mer än att jag och Lovisa åkte Afrikas längsta Zipline. Det tog ca 2 timmar och på den snabbaste sträckan kom vi upp i 100 km/h. Det var ju allt en upplevelse.


Det har kommit in väldigt många nya barn här på senaste tiden. Vi fick in 5 stycken under en vecka.

Där tre utav dom kom med polistransport.


En morgon när jag och Erika kommer från Nurseryt och ska äta frukost så har vi bestämt oss för att vi ska baka scones. Men när vi är utanför dörren till vårt hus så känner vi en konstig lukt. Vi går in och frågar Malin och Samuel vad det är som luktar och då förklarar dom att vårt elskåp som sitter ute i hallen bara hade exploderat och sedan börjat brinna. Så vi var utan ett fungerande kök i ca en vecka. (Elektrikerna här är inte så proffsiga som dom vi har hemma, min pappa tillexempel ;-) men ah, det blev en oekonomisk vecka då vi fick äta ute lite mer än vanligt.


Vi har haft dagar som har varit helt KAOS när det gäller körningen. Vi har kört fram och tillbaka och fram och tillbaka igen som någon himla taxifirma. Då har vi faktiskt varit rätt less på bilkörning.

Vi har haft riktiga break downs för vi varit så trötta och less på kommunikationen här som faktiskt är ett stort problem men ja, dom är medvetna om det och jobbar på en förbättring.

Jag rök på någon jättedunder förkylning och blev sängliggandes i 2 veckor, då fick jag världens bihåleinflammation och fick åka till doktorn där jag fick dropp, massor med tabletter och en härlig spruta på rumpan. Afrikansk medicin gör susen hörrni!


Men till gårdagens äventyr, eller händelse eller katastrof eller vad man nu vill kalla det.....

31/3-2017

I början av veckan fick vi reda på att tre utav våra barn skulle få åka hem, vilket var helt fantastiskt. Sedan hände lite saker i mitten av veckan som krånglade till allt och man visste inte riktigt hur det skulle bli men allt blir till slut så som det var tänkt, skönt nog.

Så igår blev vi frågade av en av socialarbetarna om vi hade några planer för dagen eller om vi kunde tänka oss att köra hem dom. Vi sa att det kunde vi absolut göra. Tänk vilken känsla att få vara med och köra hem barnen!! Vi såg det lite som en rolig resa helt enkelt även om vi visste att det skulle bli ganska så långt att köra. Vi skulle ha en annan socialarbetare med oss.

Allt börjar klockan, ja vad kan hon varit.. 10.50 kanske. Då börjar vi packa in allt i bilen och vid 11.30 kommer vi äntligen iväg. Jag kör. Vi kör och vi kör och runt 14.15 är vi nästan framme, bara ett snabbt stopp i en mataffär innan vi är där.

Bilen packas ur på deras tillhörigheter och vi säger hejdå till varandra innan vi åker vidare igen då vi har en lång bilresa tillbaka också.

Tanken behöver fyllas på och vi stannar på första bästa bensinstation för att tanka. När det är klart parkerar vi bilen för att gå in och köpa lunch på Steers innan vi kör vidare. Eftersom jag körde hela vägen dit så är det Erikas tur att köra tillbaka. Vi lämnar bensinstationen med fulla magar och full tank och förbereder oss på bilturen hem.

Men vi kommer inte så värst långt.....

När vi kört i ca 7 min vänder sig Erika mot mig och säger med panik att hon inte kan göra någonting. Och jag frågar vadå inte göra någonting. "Ja jag kan inte gasa" säger hon. Och jag trött som jag är tror att hon bara kör på något drygt skämt och lixom bara "men kom igen Erika sluta tramsa så vi kommer hem någon gång" men bilen börjar sakta ner och nästan hoppa fram innan den tillslut står helt stilla. Shit, vad händer....

Vi står på halva vår körbana och halvt utanför på en öde väg mitt ute i ingenstans och fattar ingenting..

Senisipho, socialarbetaren som är med oss sätter sig bakom ratten för att se om hon kan lista ut vad problemet är men blir lika överraskad hon.. Vi står verkligen dumt till och bilarna som åker förbi kör otroligt snabbt (dom kör helt galet här i afrika) så vi känner att vi måste försöka flytta bilen. Jag och Erika får helt enkelt gå ut och börja putta bilen i värmen... (37 grader) Vi kommer som till en liten grusvägskorsning och låter bilen stå där.

Det visar sig att ingen av oss har airtime (något man måste ha för att kunna ringa och skicka sms) men att Senisipho har lite lite data kvar. Vi försöker desperat få tag på någon som kan hjälpa oss samtidigt som vi står mitt ute i tjottahejti med en bil som inte rullar.. Vilken grej

Klockan blir 16.18 och vi har ingen aning om vad vi ska göra....

Någon gång mellan 16.18 och 16.50 kommer det en bil med två män i. Dom kliver ur bilen och förklarar att det var något fel med bensinen som vi tankade i och att det står fler bilar utmed vägen som inte heller kommer någonstans. Sedan åker dom vidare..

16.50 åker det förbi en bil som blir bogserad. Föraren i den bogserade bilen sticker ut huvudet genom fönstret och skriker att det är bensinen det är något fel på.

Under tiden vi står där har Senisipho Whats up kontakt med några andra av personalen på GCF som säger att det troligtvis kommer att komma någon från deras försäkringsbolag och hjälpa oss inom 45 minuter.. Tiden går.. solen sjunker, och ingen kommer. En flock getter går förbi oss och passerar vägen.

Passande nog får både jag och Erika världens äckligaste huvudvärk..

Nu har dom döpt Whats up gruppen till "Mandeni road rescue"..

17.15, det kommer en bil som vi tror kan bogsera oss tillbaka till bensinstationen och vi blir överlyckliga. Det blir kortvarit. Han ska inte alls hjälpa oss utan berättar bara vad vi redan vet att det är något fel på bensinen och att han ska dit och klaga då han också fått problem med en utav sina bilar..

Vid 17.50 kommer det en till bil. Det hoppar ut en man och en kvinna som visar sig vara ägare till bensinstationen. Dom ber så hemskt mycket om ursäkt och lovar att hjälpa oss.. vi lämnar våran bil där vi står och får åka tillbaka med dom till bensinstationen. Där visar det sig stå helt smockfullt med bilar. Ca 30-40 stycken och alla har samma problem som oss. Dom förklarar att han som skulle fylla på bensinen "råkat" hälla i diesel istället och att det är därför bilarna inte funkar. Tur i oturen så blir vi upplockade av dom innan det hinner bli allt för mörkt.

Vid 18.17 kommer chefen fram till oss, pekar på en bil och säger att vi ska åka med den och hämta våran bil. Det är två unga killar som kör och vi får hänga med och visa vart vår bil står.

Vid 18.42 har vi lyckats bärga tillbaka vår bil till bensinstationen men vi har fortfarande ingen aning om hur vi ska ta oss hem...

19.37 blir klockan och INGEN från GCF har åkt för att hämta oss.. Vi står där mitt ute i mörkret på en bensinstation tillsammans med typ 150 andra personer som inte heller kan ta sig hem. Vi vet verkligen inte alls vad vi ska göra.

Vi får olika erbjudanden av den kvinnliga chefen som tycker synd om oss. Hon föreslår bla att dom ska skicka en bil ifrån Durban som ska komma och plocka upp oss och sedan köra oss hem till Margate och att dom morgonen därpå ska fixa någon som kan köra hem vår bil. Sedan föreslår hon att vi kan åka med henne till Durban och sedan övernatta där för att sedan köra med vår bil hem på morgonen.

Vi är så trötta och så arga på att ingen från GCF kommer och hjälper oss utan bara bryr sig om den där nedrans bilen.

Under tiden som vi väntar blir vi hela tiden förföljda av de där killarna som hjälpte oss att få bilen till macken. Dom tjatar hit och dit på hur vi ska göra. Dom vill köra oss tillbaka till Margate med vår bil på bogsering, sedan ska dom köra oss till Durban eller Stanger. Dom tjatar om att få prata med vår "boss" och med vårt försäkringsbolag..

Och försäkringsbolaget, nej dom kan inte heller hjälpa oss..

Tillslut i ren desperation ringer vi Pearl och Thembi, (Erikas två kompisar från Margate) för att fråga om dom kan komma och hämta oss, väl medvetna om att det hade tagit dom tre timmar att köra men vi visste verkligen inte vad vi skulle göra. Då ringer Pearl Lynette som är ansvarig för oss volontärer som säger att hon inte behöver bli inblandad för att dom redan skickat någon som är påväg för att hämta oss. Detta stämmer inte alls då ingen sagt det till oss. Vi pratar fram och tillbaka utan att komma fram till något.. Erika får mer och mer panik medans jag är helt tom och vet inte alls vad jag ska känna.

Efter ett tag kommer chefen till oss och säger att dom ska tömma vår bil på diesel och sedan rengöra den för att kunna fylla på med rätt bränsle så att vi kan ta oss hem. Under tiden får vi huvudvärkstabletter och vattenflaskor.

Bilen rengörs och fylls med rätt bränsle. Dock är både jag och Erika fortfarande skeptiska till om vi vill köra bilen hela 3 timmar hem i mörkret. Tänk om den krånglar igen och vi inte får någon hjälp och vi fastnar någon stans ute i mörkret?

Bilen blir iallafall klar och chefen provkör den en runda. Under tiden får vi gratis mat från Steers som vi sitter inne på golvet på macken och äter.

Vid 21.08 kommer chefen tillbaka med bilen, provkörd och enligt dom helt fungerande. Trötta och irriterade som vi är bestämmer vi oss för att bara sätta oss och köra våra 3 timmar hemåt så att vi kommer hem någon gång. Jag börjar köra.

Utanför Durban stannar vi till vid en annan mack för att köpa lite godis så att vi orkar hålla oss vakna, och Erika får ta över körningen.

Vid 23.38 har vi 34 kilometer kvar till Port Shepstone.

Vid 00.20 släpper vi av Senisipho utanför sitt hus i Uvongo innan vi fortsätter hem mot Margate.

Vid 00.32 är vi ÄNTLIGEN tillbaka på GCF. Helt slut. Vi har nu varit borta sedan 11.30. Vi har kört 506km..


Senisipho som dricker milkshake medans vi fortfarande väntar på räddning mitt ute i tjottahejti.

Getflocken som passerar oss, och nog undrar vad tusan vi håller på med..

När vi precis satt fast vår bil och är påväg med den till bensinstationen.

Vårt gratismål från Steers precis innan vi äntligen kan åka hem.

Ja, detta var vår fredag. Den slutade inte alls som planerat men vi är otroligt glada över att vi kom hem och att inget annat allvarligt hände. Idag ska vi bara chilla och återhämta oss, och imorgon ska vi nog träffa Pearl och Thembi!


Detta är lite av vad som händer här nere i Afrika. Haha och en till rolig grej, vi har frågat några gånger sista veckan om det är okej att vi tar fram poolen och badar med barnen, då dom bara älskar det. Men det har vi inte fått för att nu är det vinter här nere (30 grader) ;-)


Hejdå, och ja jag ska försöka bli bättre på att uppdatera jag lovar.

Likes

Comments

Hallå tjena

Idag har jag, Lovisa och Elsa varit på Lake Eland.
Där åkte jag och Lovisa afrikas längsta zipline (nej Elsa åkte inte hehe för hon hade redan åkt den två gånger).
Det var riktigt häftigt!

Efter det åkte vi och käkade lite på en jättemysig restaurang som ligger uppe i bergen och har en alldeles grym utsikt. Vi besökte även kända Leopard rock som är en "klippa" som hänger ut eller hur man nu ska förklara det haha, den är cool iallafall, perfekt för att ta häftiga bilder. Här får ni en, en rätt ohäftig bild dock

Efter detta var vi klara med det planerade, så vi bestämde oss för att bara ta det lite afrika, det är ju ändå där vi befinner oss så vad passar mer perfekt?

Vi åkte sakta hem och kollade på de fina omgivningarna.

Väl hemma igen deckade jag i soffan, värmen här gör att man blir otroligt slö!

Ha det götttt kamelköttttt

  • 917 Readers

Likes

Comments

Nu är det ett tag sedan denna dagen ägde rum, men eftersom den var väldigt speciell på många sätt har jag behövt lite tid att smälta allt. Därför kommer inte inlägget förens nu, men bättre sent än aldrig som man brukar säga.

I slutet av december hade vi ett återbesök utav en kvinna som var volontär här för några år sedan. Hon heter Maria och är en riktig stjärna! Hon har kontakt med en pastor här i närområdet som hon brukar träffa varje gång hon kommer tillbaka hit. Så tillsammans med Maria och Pastor Amos åkte jag, Elin och Carro till ett speciellt boende för handikappade barn. Detta är ett ställe som Maria också besöker varje gång hon kommer tillbaka hit till Sydafrika och denna gången fick vi följa med.

Via kontakt på facebook hade vi bestämt att vi skulle mötas upp i Southbroom klockan 09.30. Detta för att vi inte visste vägen. Sedan när vi nästan var framme möter vi även upp pastorn så han kan visa oss den allra sista biten fram till boendet. Väl på plats presenterar vi oss för varandra och vi blir även glatt välkomnade utav en av killarna från boendet.

Inne i entrén väntar vi sedan en liten stund på killen som ska komma för att visa oss runt. När han kommer presenterar han sig som Andile och vi börjar att gå. Han visar oss först köket, sedan går vi igenom deras "klassrum" där de har sin undervisning bla. Sedan kommer vi till "vardagsrummet" där de flesta utav barnen befinner sig. Där hälsar vi lite snabbt på dom innan vi fortsätter in i de äldre tjejernas sovsal, sedan in till de äldre killarnas sovsal. Efter det gick vi vidare och kom till de yngre barnens sovsal. Här inne låg de barn som inte alls klarade av att "vara med" utan som var helt sängliggande. Sovsalarna var rätt kala och bestod i princip bara av två rader med sängar längs varje "lång-vägg". När vi sett detta har vi sett hela stället och går tillbaka till barnen i "vardagsrummet". Dom blir så glada när vi kommer tillbaka.

Tillsammans med barnen spelar vi musik och sjunger. Maria har tagit med sig marackas som vi delar ut till barnen så att dom kan vara med och spela. Vi avslutar sången med en bön av Maria och sedan leker vi lite till med såpbubblor och ballonger. Barnen är verkligen glada och det bjuds även på lite choklad.

När vi sedan var "klara" och barnen skulle äta lunch sa vi hejdå och åkte vidare.
Vi åkte för att äta lunch på KFC innan vi åkte till South Coast Mall för att handla innehållet till matpaketen som skulle delas ut i den kåkstad vi sedan skulle till.
Matpaketen innehöll bla, salt, socker, ris, bröd, mjölk, mjöl, bönor, soppa, tvättmedel, matlagningsolja, tvål, diskmedel och disksvampar.

Vi kommer fram möts av en riktig kåkstad. Inget Township utan verkligen en kåkstad som i rangliga plåtskjul. Eftersom vi aldrig fått vara i en kåkstad förut blir vi nog alla lite smått chockade. Visst har man sett dom förut på tv, men aldrig stått mitt i en.

Pastor Amos letar reda på en kvinna, som heter Thombi. Hon bor också i kåkstaden och hon har tagit på sig som "jobb" att gå runt och hjälpa de människor som behöver det som mest. Hon och Amos är goda vänner och man kan säga lite att dom är ett "team". Hon går runt i kåkstaden till olika familjer för att ta reda på vilka som är i mest akut behov av hjälp medans pastor Amos är den som handlar in matpaketen.

Vi parkerar våra bilar och packar ihop två matpaket innan vi börjar gå. Vägen till hennes "hus" är lerig, hal och jättesvår att ta sig fram på. Vi lyckas iallafall komma dit och hon bjuder in oss i hennes hus. Ett utav matpaketen lämnar vi hos henne innan vi går vidare. Vi får veta att vi ska till en sjuk man.

Om vägen till Thombi's hus var svår att ta sig fram på, vill ni inte veta hur det var att ta sig till nästa "hus" vi skulle till. Vi kommer iallafall tillslut fram och när jag först stiger innanför dörren är mina ögon så ovana vid mörkret att jag inte ser någonting alls. Men efter ett par minuter när ögonen vant sig ser jag sängen som står placerad i hörnet av skjulet. Där i ligger mycket riktigt en sjuk man. Men där sitter även hans fru och deras ca 2-åriga barn. Det står stora baljor / hinkar över hela golvet för att fånga upp regnet som rinner in genom det söndriga taket.
Mannen berättar på Zulu vad han heter och att han lider utav svår astma. (Pastor Amos är vår översättare.)
Mannen ser verkligen sjuk och sliten ut och han hostar förfärligt. Han kan inte jobba och därför inte heller försörja sin familj. Han har faktiskt medicin men den får han inte ta på tom mage, och eftersom det inte finns några pengar till mat så blir det ett problem. Då visar vi dom vad vi har med oss och mannen börjar gråta av tacksamhet. Vi ber och sjunger med barnet medans mannen inte kan sluta gråta.
Vi går vidare.

Vi kommer tillbaka till bilarna och kör ner och parkerar lite utanför för att komma till det sista stället vi ska till.
Vi plockar ihop det tredje matpaketet och börjar halka oss uppför en annan snor-hal ler backe. Här stinker det verkligen. Det är en blandning av avföring, öl, sopor och dött.

Vi går in i det tredje skjulet och möts av en kvinna. Det enda som får plats i "rummet" är en säng och man kan se att det ligger någon där i. Thombi går fram till sängen och viker undan filten så att man kan se mannen som ligger där. Han kanske är i 30 års åldern. Vi får veta att han precis är färdigbehandlad för TBC och att han nu istället behandlas för sin HIV. Han mår inte bra.
Det var så hemskt att se honom bara ligga där, samma sak med den första mannen. Det är så sjukt att det finns människor som faktiskt har det så. Vi bad även här och han tackade så jättemycket för sakerna han fick. Man kunde verkligen se i hans ögon hur mycket det uppskattades.

Vi kunde inte ge dessa människor varken ett nytt liv, hälsan tillbaka eller någon annan stans att bo. Men vi kunde iallafall ge dom mat för några dagar. Det är kanske inte så mycket för oss, men för dom betyder det jättemycket.

Dagen har varit både rolig, givande, hemsk och sorglig på samma gång. Jag tror att det är nyttigt att få se allt lidande på riktigt även om det gör fruktansvärt ont. För tragiskt nog så är det så otroligt många som lever såhär så man kan inte bara förneka det och låtsas som ingenting.
Jag skulle få pastor Amos nummer utav Maria så att jag kan följa med honom igen. Det ska jag verkligen göra om jag får chansen.

Detta är en bild ifrån de äldre flickornas sovsal.

Och detta är en utav killarna i deras sovsal.

Här står vi sedan vid ett utav de yngre barnen. Helt sängliggande.

Även här.

Tillbaka i "vardagsrummet" där vi spelade och sjöng tillsammans med barnen.

Den sista bilden skrattar jag så gott åt. Den ena killen står och sjunger en bit av någon afrikans låt medans den andra killen står och spelar in framträdandet med sin kamera. (En stor pusselbit.)

Här är pastor Amos och Maria i full gång med att handla mat.

Här har vi handlat färdigt och är redo att bege oss vidare mot kåkstaden.

Detta är vad vi möts av.

Detta är Thombi i hennes "hus".

Detta är den första familjen vi gick till.

Detta är lite andra bilder jag tog i kåkstaden.
Jag har ingen bild på den andra mannen.

Och en avslutande bild på denna underbara kvinna (Thombi) som själv inte har något, men gör sitt bästa för att hjälpa andra.

  • 1185 Readers

Likes

Comments

Sydafrikansk julafton firas dagen efter vår svenska jul. Alltså den 25/12. Detta gjorde att vi fick fira jul 2 gånger vilket absolut inte var jobbigt!

Morgonen började klockan 9 i kyrkan.
Sedan vid klockan 12 skulle det vara jullunch här på centret, men som så många andra gånger ändras planerna och vi fick veta att lunchen istället skulle vara vid klockan 13. Så vi kom till Dininghall vid 12.50, då hade barnen redan börjat äta. Eftersom det var julafton var det lite extra lyxig mat och det bjöds även på läsk till maten. Det var mysigt och väldigt uppskattat!

Efter maten var det dax för julklappsöppning!
Alla barnen satt förväntansfulla i Dininghall och väntade på att få höra sina namn ropas upp så dom kunde få gå och hämta sitt paket. Första omgången av julklappar var donationer från olika håll. När alla de julklapparna var utdelade överraskade vi barnen med att vi hade ännu mer julklappar till dom. Detta är julklapparna vi kunde köpa till dom med hjälp av alla som skickade in en slant till vår insamling, tack så jättemycket för det, barnen blev verkligen jätteglada!

  • 1217 Readers

Likes

Comments

Haha detta inlägget kommer verkligen upp helt efter men ah, bättre sent än aldrig kanske?

Julaftonsmorgon var här, den nådde oss även här i Sydafrika. Dock fanns det ingen som helst julkänsla (tycker jag) då det var jättevarmt ute och ingen snö.
Men vi gjorde vårt bästa för att fira jul så normalt som möjligt. Vi började morgonen med en hej dundrande julfrukost i volontärhuset ;

Vi var bjudna till familjen Woodhouse på ett svenskt julbord så dit åkte vi vid 12.30. Det var massor med folk, har aldrig firat jul med så stort sällskap förut men det var jättetrevligt! Majoriteten av oss var faktiskt svenskar knasigt nog.

Julmaten vi fick var verkligen svensk, vilket var roligt då det ändå kändes lite mer som hemma.

Vi körde paketleken. Det var lite spännande med tanke på hur många vi var, så det tog lite tid om man säger så. Alla hade med sig ett paket för R75.

Senare på kvällen var vi även bjudna hem till Ross och Anna och deras 3 barn på ännu lite mer julfirande. Och ännu en omgång paketlek. Vi blev bjudna på tomtegröt och ostmackor till kvällsmat, här blev det ändå lite mer julkänsla över det hela då det blivit mörkt ute och julgranen lyste.

Detta var en väldigt annorlunda jul då det var första gången jag firade utan min familj, det var rätt jobbigt måste jag ärligt erkänna då julen för mig är något som är förknippat med familjen. Men allt gick bra och detta är bara lite kort hur vi firade jul här nere

👋🏼👋🏼

  • 1218 Readers

Likes

Comments

Hej och hallå

Bloggandet har verkligen varit under all kritik den sista tiden och det är jag väl medveten om, och inte för att skylla ifrån mig eller så men det kan ta upp till 4 timmar att få upp ETT inlägg pga dåligt internet.

Men sedan sist jag bloggade har det hunnit hända en MASSOR med roliga saker. Jag har varit på safari, det har varit både svensk och sydafrikans julafton men även nyår. Hur sjukt?!

Jag tänkte börja med safarin.
Jag och min tyska resekompanjon Linea hade bokat safari den 20-21 december. 3 dagar innan det ryker jag på den värsta magsjukan jag någonsin haft. Så otroligt olägligt men varför inte lixom. Jag lyckas bli hyfsat pigg för att ändå hänga med så den 20/12 ger vi oss iväg i vår hyrbil. Bilresan ska ta runt 4 timmar (om man kör rätt vill säga.) Jag somnade en stund när vi åkte på motorvägen men jag är glad att jag vaknade när vi körde mer på landsbygden för galet vad fint det var. Efter ca 4 timmar och 40 minuter är vi framme, så vi parkerar bilen och blir upplockade av vår guide. Väl framme där vi ska bo serverar dom lunch. Tyvärr klarade jag bara få i mig lite vattenmelon... Efter lunchen blev vi visade till våra rum eller "tält" som dom kallade det. Så OTROLIGT mysigt.

Vi hade fått veta att det första game-drive'et skulle vara vid kl 16 så när vi kollat in boendet gick vi direkt till poolen och hängde där fram tills att vi skulle åka.

Vid 15.45 stod vi redo som vi blivit tillsagda och vi hoppar in i vår bil. Här kommer lite bilder från turen ;

Som ni kan se på bilderna var det otroligt lyckat! Vi fick se det mesta faktiskt.

När vi kom tillbaka vid 20 tiden så blev vi serverade världens lyxmåltid i en jättefint uppdukat matsal. Tyvärr kunde jag knappt få i mig något nu heller vilket var synd för det var supergott!
Efter kvällsmaten gick vi och hängde på vårt rum / vårt tält, och vi gick sedan och la oss rätt tidigt eftersom att vi skulle upp klockan 05. Jag kände dock redan på kvällen att jag mådde lite halv dåligt men jag tog 2 alvedon och tänkte att det går över under natten. Typiskt nog inte. Jag mådde ännu sämre när jag vaknade men gjorde mig ändå redo för att åka. Väl i bilen känner jag mig grymt osäker på mitt val och i sista sekunden känner jag att jag tyvärr får avstå. Jag går tillbaka till rummet och sover sedan fram till klockan 09.
Jag mådde lite bättre när jag vaknade då men ändå inte helt 100. Sedan packade vi ihop våra saker igen och gjorde oss redo för hemfärd. (Jo vi fick frukost också men den klarade jag tyvärr inte heller äta..)

För att sammanfatta resan så var det bra trots allt, självklart surt att jag missade så mycket menmen..

👋🏼👋🏼

  • 1271 Readers

Likes

Comments

Söndagen var här och det var dax för Table Mountain.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg hade Linea bestämt att vi skulle haka på några killar från vårt boende. Vi hade bestämt att vi skulle ses nere vid receptionen vid 06.00 för att ta en taxi till början av berget. Jag och Linea som inte ville vara sena stod och väntade redan vid 05.50. Klockan närmade sig 06 men inte en enda människa syntes till. Lägligt nog fungerade inte internet denna morgonen så vi kunde inte kontakta dom och fråga vart dom höll hus. Vid 06.10 bestämmer vi oss för att ge oss iväg utan dom. Vi börjar gå gatan upp för att få tag på en buss (eftersom inte internet funkade kunde vi inte heller boka en taxi). Det märktes redan vid 06.30 att det skulle bli en varm dag så solkrämen låg nerpackad i väskan. Jag var inte ett dugg besviken över att killarna inte var med utan det kändes bara bra, Linea var väll lite små sur ändå men men. Medans vi väntade på bussen åt jag en frukostmacka som jag förberett kvällen innan och när den var uppäten kom bussen. Vi hoppade av på ett ställe där man sedan kunde ta en annan buss direkt till början av berget. Där stannar vi sedan en liten stund för att komma överens om vilken utav alla möjliga vägar vi ska gå. Linea vill gå den som beskrivs som den mest spektakulära vilket absolut lät mest spännande så utan att tänka efter valde vi den. I efterhand är jag nöjd över valet samtidigt som jag måste säga att det var helt fel för en så otränad människa som jag... Detta var verkligen bergsbestigning. Vi skulle klättra rätt upp för ett berg utan säkerhetsselar eller någonting. Först trodde jag att det var ett skämt men det fick jag snart bevisat för mig att det inte var. Trots att vi inte riktigt gick i det tempot som Linea ville så kom vi tillslut upp till toppen efter 2 timmar och 45 minuter och jag kan lugnt påstå att det var det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Men samtidigt så fruktansvärt värt. Utsikterna vi hade under vår klättring slår det mesta jag sett och vi kunde verkligen se hela Kapstaden från där vi var.

Vi satte oss och åt resten av frukosten vi hade med oss innan vi gick runt och kollade oss omkring. Vi köpte varsin biljett till Cable Car'en som skulle ta oss ner igen. Så den sträckan som vi nyss kämpat oss upp för på 2h och 45 minuter tog oss bara 5 minuter ner :-) kul.

Efter denna kraftansträngning bestämde vi att vi skulle spendera resten utav dagen vid vår pool. Det behövdes verkligen! Där låg vi och chillade när det helt plötsligt kommer ett gäng på ca 20 ungdomar som hoppar i poolen och börjar sjunga. Det var som Glee fast i verkligheten.

Senare på eftermiddagen gick vi ut och firade att vi överlevt med en ordentlig och välförtjänt portion sushi!

Jag ser nu att bilderna inte längre finns på min mobil utan att jag råkat flytta över dom till datorn. Jag får helt enkelt lägga upp dom en annan dag.

Vår sista dag i Kapstaden gjorde vi inget jättespeciellt så jag kommer inte heller skriva ett inlägg om den dagen. Vi åkte sedan tillbaka hem till Margate den 13/12.


Det har hänt så mycket här på GCF under den korta veckan jag var borta. När jag kom hem igen hade hälften av barnen härifrån fått flytta hem igen, vilket självklart är toppen men jag hade ju ljugit om jag sa att jag inte saknar dom. Det har kommit in nya barn istället och just nu befinner vi oss mitt i en cirkel av magsjuka.
Jag hade min del av det hela häromnatten så det räckte för resten av mitt liv. Otroligt olägligt med tanke på att jag och Linea ska på safari imorgon men jag hoppas att det ska gå bra!

Nu har jag uppdaterat er lite om vad som hände i Kapstaden! Hoppas ni alla har det bra där hemma.
Kram på er!

👋🏼👋🏼

  • 1467 Readers

Likes

Comments

Vädret idag var perfekt. Strålande sol och jättevarmt och skönt. Vi valde att åka till Kirstenbosch. Taxiresan dit var jobbig för jag blev så himla åksjuk annars passade valet av äventyr perfekt för dagen och vädret. När vi kom fram fick vi sitta på trappen ett tag och bara andas innan jag var redo att börja gå. Vi kom in i den enorma trädgården och vandrade runt ett tag innan vi hittade det perfekta stället för att ha en picknick på. Stället där vi slog oss ner var helt tomt på människor. Det var alltså helt tyst runt omkring oss förutom dom små fåglarna som kvittrade och utsikten var så fin. Vi hade med oss sallad som vi åt och när den var slut lade vi oss ner i gräset på våra koftor ett tag och somnade. Dock väckte Linea mig igen när hon tyckte att vi skulle vandra vidare.
Vi hamnade på så mysiga leder i skogen som var omringade av vacker natur.

Vi avslutade trädgårdsbesöket på restaurangen. Där valde vi någon kycling/räk rätt med curry. Det var starkt men supergott! Och mitt i måltiden kommer det ett gäng med afrikanska kvinnor som börjar sjunga för oss, det är ju inte varje dag det händer. Och när vi sedan var klara beställde vi en taxi och åkte hemåt igen!

  • 1465 Readers

Likes

Comments

Idag är det dåligt väder, det spöregnar. Så vi fick helt enkelt hålla oss till en inomhus aktivitet och vad passar då inte bättre än shopping? Dock hade Linea hittat ett museum också som hon gärna ville gå till så när vi var klara vid 11 började vi gå. Det låg inte så långt ifrån där vi bodde och tog bara ca 10 minuter. Men när vi kom fram visade det sig att dom hade stängt för renovering fram tills i början av 2017. Så istället bestämde vi oss för att gå till Green Market Squere. Nu regnade det inte längre så mycket vilket var tur då marknaden var utomhus. Där strosade vi runt ett tag innan vi bestämde oss för att åka vidare mot shoppingcentret. Men eftersom att vi inte fick tag i en enda buss och var tvungna att gå hela vägen tog det lite tid.. Vi var framme vi lunchtid så direkt när vi kom till Waterfront kollade vi bara i en affär innan vi bestämde oss för att gå och äta någonstans.
Detta var nog dock den torraste shoppingturen jag någonsin varit på, köpte bara lite smink.
Vi var hemma igen någon gång runt 18 och då bestämde vi oss för att vi skulle ut igen vid 21 tiden för att käka lite och så. Det är verkligen inte lätt att vara två ensamma turisttjejer på gatorna i Kapstaden utan att bli jätte uppmärksammade kan jag tala om. Vi tröttnade på det efter ett tag och då valde vi att gå hem igen.

När vi kom tillbaka till vårt boende träffade vi två killar i gemenskapsrummet och vi började prata lite med dom. Dom hade planer på att bestiga Table Mountain på söndagen och Linea var snabb på att bjuda in oss också.
Men efter detta vet jag inte vad dom pratade om mer för jag somnade nämligen i soffan 😅

  • 1466 Readers

Likes

Comments