Tåget rör sig i rask takt och utanför fönstret breder Skånes fina landskap ut sig. Jag sitter och mimar till The Smiths – There is a light that never goes out, som spelas på högsta volym i lurarna. Jag har för tillfället inte så mycket att klaga på, men vägen till lugnet har varit långt ifrån ett tillfredsställande tillstånd. Jag har gått igenom alla stadier av stress, tankar som ”jag kommer inte hinna få tag i en taxi”, ”jag behöver tredubblad dos av Inderal annars får jag en stroke”, ”jag kommer missa tåget”, ”jag kommer gå på fel tåg”, ”JAG ÄR PÅ FEL TÅG!!!” har övertagit min helt orealistiska hjärna. Tänk att det alltid är samma visa. Vareviga gång. Ser vi till verkligheten, så hade jag en taxi utanför dörren på fem minuter. På radion var det reklam rörande tandvårdsförsäkringar, vilken chauffören var väldigt intresserad av att veta mer om. Så vi diskuterade detta och allt var frid och fröjd. Han lämnade mig på Malmö C klockan 08:28, en halvtimme innan tåget skulle avgå. Jag hann köpa en NOBE i lugn och ro. Hitta rätt spår. Inse att rulltrappan ner till spåret är trasig och därmed även dra en rejält djup suck. En vänlig kille från SJ's kundservice frågar vilket vagnnummer jag har och dirigerar mig rätt. Tåget rullar in och jag tragglar med mina tre väskor, varpå ännu en vänlig själ dyker upp och hjälper mig och min packning till säte nummer tjugo. När pulsen precis lagt sig, kliver flertalet tullpoliser med hundar på tåget. Och jag kände mig som vanligt skyldigast i världen. Fick ett infall av att vilja vinka och säga ”här är jag”. Varför infinner sig alltid den känslan när dessa män med brickor uppenbarar sig? Jag är helt plötsligt en brottsling på alla nivåer. Jag har dödat någon, och nog ligger det några kilo knark i väskan allt. När kusten var klar, jag hade kommit undan med mina brott och klarat mig från att bli arresterad – kommer SJ's värd och ber om min biljett. Han ser allvarligt på mig, och säger ”denna är inte godkänd” - och jag vill kräkas rakt ut i luften. Han ser på mig i vad som känns som en evighet, sedan skrattar han hejdlöst och går därifrån. Kvar sitter jag och försöker återhämta mig efter en invärtes panikattack med tillhörande munspya. Nu har vi hunnit några stationer, och The Smiths har bytts ut mot Mystery Jets – Taken by the tide, som förövrigt är helt fantastiskt bra.


Och just det, jag fyller år idag. Innan katastroftankarna började överta min hjärna, fick jag frukost och presenter av min fina påg, älskling och sambo. <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det är väl ingen nyhet. Ingen hemlighet heller, för den delen. Jag skulle vilja säga att rödvin är bland det heligaste för mig. I alla lägen. Stressad? Alla dagar i veckan. Lösning? Rödvin. Lite nedstämd? Ja jo, det händer ju. Rödvin. Peppig? Wiho! Rödvin. Mysig middag? RÖDVIN. Medan sminket växer fram inför en utekväll? Rödvin. Lite frusen? Rödvin. Nervös? Rödvin. Nejmen din stackare, ont i huvudet? Ta lite rödvin vettja. En blir ju varm av bara doften. Att höra ”klockklockklock” när en fyller i glaset. I samma stund går en ”aah”-känsla genom hela kroppen. ”Äntligen!”, tänker en. Så, ni förstår eventuellt vad det första som inträffade när jag klev innan för dörren var? Stressad efter jobb, ont i huvudet, frusen, trött och sliten. Vilken jävla, jävla lifesaver.

Så mina käraste, hur styr vi livet?

Mitt liv består mestadels av jobb. Jobb, jobb, jobb. Problem, processer, projekt, ständiga möten, enorma mängder övertid. Men vet ni vad? Jag är optimist, så mitt i all stress och ibland förtvivlan, överlever jag. Trots att jag är ensam på min position, så har jag ett team som är helt fantastiskt – och för att inte glömma en chef som jag inte annat än kan höja till skyarna. Banken i sig, som arbetsgivare, är också helt underbar. Fina värderingar, relativt familjär och... ja, allmänt trevlig helt enkelt.

Igår hade jag ettårsdag med Malmö. Summan av kardemumman är väl att pågen i mitt liv och jag, varit sambos i ett år as well. Hur vi firade det? Inte alls. Hur vi firade vår ettårsdag som par? Det firade vi inte heller. Något som eventuellt kan kompensera denna avsaknad av kärleksförklaringar, är den longweekend vi har bokat i London under december. I fyra dagar ska vi spatsera där, medan staden är i full julutstyrsel. Mysa, shoppa och ramla in på diverse pubar. På tal om pubar, det tar oss till helgerna här i Sverige. Det är mer undantag än regel att det inte slutar på en pub. Oftast både fredag och lördag. Det är heller inte helt ovanligt att natten inte slutar förrän en ringer efter taxi morgonen därpå. Förra helgen gjorde jag debut på casinot, vilket var en upplevelse. Drinkarna var dåliga, men utdelningen blev fin – vilket kanske ändå var höjdpunkten.

Likes

Comments

En oroväckande bekant känsla uppdagades i mig. En sådan känsla där en helst böjer sig ner och lyfter på mattan, för att sedan lite fint sopa under. Borsta bort. Skaka av sig. Inte ifrågasätta. Bara gå vidare. Där ena hjärnhalvan manipulativt vill gräva sig in, och den andra bestämt hävdar att endast positiva saker och ting är värda att lägga tid och energi på. Rastlösheten.... mitt största hot. 

Likes

Comments

Det bästa med att ha störande grannar, är att you don't give a fkn shit if you stör dem. Söndag, städning, skriksång - där har vi det.

Likes

Comments

”Honey, I'm home”,skrek jag inte när jag anlände till Malmö förra onsdagen. Men jag är tillbaka, sedan tio dagar. Har bytt ut soffan mot sängen, avklarat två dagar på min nya tjänst, shoppaholicat, druckit en hel del drinkar och vinglat hem mycket sent, känt att hans läppar fortfarande passar mina helt perfekt och att han såklart är en babe. Det är ju fint! Puss.

Likes

Comments

Att min hemresa inte kantas av endast lyckliga konversationer och avslappning, det kan vi kanske vara överens om. Istället handlar det mycket om framtiden, djupa samtal, banksamtal, bostadsletande och en hel del stress. Men hur fina individer jag har i min närhet? Det är galet. Galet. Galet. Galet.

Något annat fint, är att mamma är så van med min skriksång, att det mest skulle vara onaturligt om det inte spelades olidligt hög musik och hoppades runt i huset. Livet. Livet.

Likes

Comments

När en väl tagit steget, när en väl bekräftat – då är det värsta över. Kalla mig gärna känslokall. Jag känner ibland själv att jag beundrar min egen förmåga att gå vidare. Jag har lätt att släppa in, mycket vilja att det ska fungera, jobbar gärna på mina förhållanden och kan ibland se bortom de dåliga sidorna och tro på att jag och min livspartner ska leva lyckliga i alla våra dagar. Med barn och resor och gränslös kärlek. Ni vet vad jag menar. En drömmer ju om en tillvaro där ens partner är det allra finaste här på jorden. Men så stöter vi på någon som vi tror kan vara den vi söker, som sedan visar sig vara något helt annat. Kanske till och med den direkta motsatsen. Det är inget fel i det, vi är alla olika. Vi vet inte förrän vi provat. Jag har tidigare alltid sett separationer som ett misslyckande och brukar försöka in i det sista – men jag har ändrat mig. För att ha ett fint liv ihop behöver vi göra varandra lyckliga. Jag behöver se att min partner är lycklig, och jag behöver känna att bara uppsynen av denne gör mig pirrig och glad och när en kryper upp i famnen så ska det inte finnas annat än ”herre-jävla-gud vad jag älskar dig”. Vi behöver ha gemensamma mål och delmål, fira småsaker och hålla kärleken vid liv. Vi behöver vara ödmjuka inför varandra och släppa stoltheten. Vi behöver faktiskt det. Jag anser själv att min plikt som flickvän är att min partner aldrig ska tveka på mig, alltid kan komma till mig, alltid kan påpeka om något jag gör känns jobbigt. Kommunikation är svaret på alla frågor.

Jag tror många av oss varit i den sitsen. Där vi känner att nu, nu har vi tappat det sista. Nu har vi nått den nedre gränsen, den gräns som inte går att ta sig över. Den gräns där den människan vi delat livet med, inte längre har samma betydelse. När vi inte ser den människan med samma ögon. När ens älskade inte längre existerar och har blivit ersatt av någon vi inte känner. Någon vi inte älskar. Vi tvekar inte längre. Vi vet. Egentligen har vi vetat ett tag. När landskapen brer ut sig utanför tågets fönster, kan jag inte låta bli att le. Åt dig och mig. Åt förra sommaren. Åt all längtan, frustration och hur du fick mig att skratta vareviga dag. Det är det jag ska minnas.

Det som bekymrar mig är omständigheter, inte oss. Den separationsångest som höll mig vaken under natten gick inte till ett brustet förhållande, den gick till Malmö. Jag är inte färdig i Malmö och Skåne. Jag stannar där. Kalla mig gärna känslokall, men jag gråter inte över spilld mjölk. När en dörr stängs, öppnas en annan. Det sista kapitlet i mitt och Fredriks förhållande har nått sitt slut, men i bokhyllan finns nya böcker med mängder av kapitel.

Likes

Comments

I fredags tog jag och mannen jag delar livet med, tåget över bron för att spendera helgen i Köpenhamn. Vädret var verkligen på topp, och vi strosade hand i hand genom staden med pitstops för att förtära alkohol av olika slag. Vi åt middag på HuksFluks och vandrade sedan över kullerstensklädda gator omringade av pampiga byggnader, till en källarbar där drinkar fick huvudrollen. När några glas tömts tog vi oss ut på gatan igen, och gick med lätta steg till en uteservering och blev kvar på det stället till det var dags att styra benen till hotellet. Lördagen präglades av sex timmar uteservering i Nyhavn. Det resulterade i lunch, många välfyllda glas och en bonnbränna på ena armen.

Köpenhamn är verkligen vackert och att en är så nära Sverige, går inte att förstå. Skulle nog faktiskt vilja jämföra Köpenhamn med Paris. Det är romantiskt, fantastisk arkitektur, bra uteliv, bra shopping och alldeles lagom livligt.

Likes

Comments