En oroväckande bekant känsla uppdagades i mig. En sådan känsla där en helst böjer sig ner och lyfter på mattan, för att sedan lite fint sopa under. Borsta bort. Skaka av sig. Inte ifrågasätta. Bara gå vidare. Där ena hjärnhalvan manipulativt vill gräva sig in, och den andra bestämt hävdar att endast positiva saker och ting är värda att lägga tid och energi på. Rastlösheten.... mitt största hot. 

Likes

Comments

Det bästa med att ha störande grannar, är att you don't give a fkn shit if you stör dem. Söndag, städning, skriksång - där har vi det.

  • 442 readers

Likes

Comments

”Honey, I'm home”,skrek jag inte när jag anlände till Malmö förra onsdagen. Men jag är tillbaka, sedan tio dagar. Har bytt ut soffan mot sängen, avklarat två dagar på min nya tjänst, shoppaholicat, druckit en hel del drinkar och vinglat hem mycket sent, känt att hans läppar fortfarande passar mina helt perfekt och att han såklart är en babe. Det är ju fint! Puss.

Likes

Comments

Att min hemresa inte kantas av endast lyckliga konversationer och avslappning, det kan vi kanske vara överens om. Istället handlar det mycket om framtiden, djupa samtal, banksamtal, bostadsletande och en hel del stress. Men hur fina individer jag har i min närhet? Det är galet. Galet. Galet. Galet.

Något annat fint, är att mamma är så van med min skriksång, att det mest skulle vara onaturligt om det inte spelades olidligt hög musik och hoppades runt i huset. Livet. Livet.

Likes

Comments

När en väl tagit steget, när en väl bekräftat – då är det värsta över. Kalla mig gärna känslokall. Jag känner ibland själv att jag beundrar min egen förmåga att gå vidare. Jag har lätt att släppa in, mycket vilja att det ska fungera, jobbar gärna på mina förhållanden och kan ibland se bortom de dåliga sidorna och tro på att jag och min livspartner ska leva lyckliga i alla våra dagar. Med barn och resor och gränslös kärlek. Ni vet vad jag menar. En drömmer ju om en tillvaro där ens partner är det allra finaste här på jorden. Men så stöter vi på någon som vi tror kan vara den vi söker, som sedan visar sig vara något helt annat. Kanske till och med den direkta motsatsen. Det är inget fel i det, vi är alla olika. Vi vet inte förrän vi provat. Jag har tidigare alltid sett separationer som ett misslyckande och brukar försöka in i det sista – men jag har ändrat mig. För att ha ett fint liv ihop behöver vi göra varandra lyckliga. Jag behöver se att min partner är lycklig, och jag behöver känna att bara uppsynen av denne gör mig pirrig och glad och när en kryper upp i famnen så ska det inte finnas annat än ”herre-jävla-gud vad jag älskar dig”. Vi behöver ha gemensamma mål och delmål, fira småsaker och hålla kärleken vid liv. Vi behöver vara ödmjuka inför varandra och släppa stoltheten. Vi behöver faktiskt det. Jag anser själv att min plikt som flickvän är att min partner aldrig ska tveka på mig, alltid kan komma till mig, alltid kan påpeka om något jag gör känns jobbigt. Kommunikation är svaret på alla frågor.

Jag tror många av oss varit i den sitsen. Där vi känner att nu, nu har vi tappat det sista. Nu har vi nått den nedre gränsen, den gräns som inte går att ta sig över. Den gräns där den människan vi delat livet med, inte längre har samma betydelse. När vi inte ser den människan med samma ögon. När ens älskade inte längre existerar och har blivit ersatt av någon vi inte känner. Någon vi inte älskar. Vi tvekar inte längre. Vi vet. Egentligen har vi vetat ett tag. När landskapen brer ut sig utanför tågets fönster, kan jag inte låta bli att le. Åt dig och mig. Åt förra sommaren. Åt all längtan, frustration och hur du fick mig att skratta vareviga dag. Det är det jag ska minnas.

Det som bekymrar mig är omständigheter, inte oss. Den separationsångest som höll mig vaken under natten gick inte till ett brustet förhållande, den gick till Malmö. Jag är inte färdig i Malmö och Skåne. Jag stannar där. Kalla mig gärna känslokall, men jag gråter inte över spilld mjölk. När en dörr stängs, öppnas en annan. Det sista kapitlet i mitt och Fredriks förhållande har nått sitt slut, men i bokhyllan finns nya böcker med mängder av kapitel.

Likes

Comments

I fredags tog jag och mannen jag delar livet med, tåget över bron för att spendera helgen i Köpenhamn. Vädret var verkligen på topp, och vi strosade hand i hand genom staden med pitstops för att förtära alkohol av olika slag. Vi åt middag på HuksFluks och vandrade sedan över kullerstensklädda gator omringade av pampiga byggnader, till en källarbar där drinkar fick huvudrollen. När några glas tömts tog vi oss ut på gatan igen, och gick med lätta steg till en uteservering och blev kvar på det stället till det var dags att styra benen till hotellet. Lördagen präglades av sex timmar uteservering i Nyhavn. Det resulterade i lunch, många välfyllda glas och en bonnbränna på ena armen.

Köpenhamn är verkligen vackert och att en är så nära Sverige, går inte att förstå. Skulle nog faktiskt vilja jämföra Köpenhamn med Paris. Det är romantiskt, fantastisk arkitektur, bra uteliv, bra shopping och alldeles lagom livligt.

Likes

Comments

”Skåne? Skånska? ALLTSÅ! HAHA”, ”Malmö, dit flyttar en om en vill sprängas i bitar”, ”Malmö, Sveriges svar på Bagdad”. På ett ungefär så skrattade vi, hade fördomar och tyckte att de lika gärna kunde ge bort landskapet till Danmark igen eller åtminstone ta och göra en stor parkeringsplats.

Det är nu sex månader sedan jag flyttade hit, och jag har aldrig ångrat mitt val. Alla fördomar är som bortblåsta. Det här är helt klart en av Sveriges vackraste städer. Fylld av parker, underbar arkitektur, oanade möjligheter och vad en än vill ha – kan en få tag på det dygnet runt. Spontanitet har helt plötsligt blivit en del av mitt liv och rastlösheten har halverats. Även om jag saknar alla fina individer som jag lämnade åttio mil uppåt i landet. Även om jag ibland känner mig som världens mest ensammaste som inte har någon att luta mig mot eller när jag bara vill åka till stallet och gråta i Ramonas man, åka hem till mamma och bara få vara precis den jag är och ligga på gräsmattan och spreta med tårna tillsammans med Jonathan – så har jag svårt att se att jag kommer bosätta mig i ett litet samhälle igen. I like it here so much I might stay. Finns det något mer underbart än när ens fördomar spottar en i ansiktet? Nej. Det gör faktiskt inte det.

Likes

Comments

Ibland behöver vi förändring och uppdatering. Det kan handla om allt från jobb till garderob till träningsform till... ja, bloggportal. Jag har bloggat hos fitnessguru i lite över ett år, men nu är det dags för mig att gå vidare. Hit. Så, allt eftersom ska jag försöka mig på att importera det gamla arkivet hit och uppdatera profilinformationen.

Jag vaknade upp helt utvilad och med en lyckokänsla i kroppen imorse, efter 10h oavbruten sömn. När hände det senast? Can't even remember. Efter kaffe och proteinpåfyllning är denna dam helt redo för att ge sig av till gymmet. På schemat står bål och marklyft. Känner jag mig själv rätt kommer det även bli axlar och upper back - trots att jag verkligen borde låta de muskelgrupperna vila. Men ni vet hur det är, när en får feeling och ba "fuck that, jag kör!".

Likes

Comments