View tracker

Åkte utomlands. Träffade honom. Allt var ok. Verkligen. Mitt hjärta hade fått läkt och hans med. Det kändes okej. Jag vet varför jag älskade honom och varför det tog sån lång tid för mig att komma ur det. Han sa att han förstod först när jag lämnat honom vad han faktiskt gjort. Varje hand han lagt på mig och varje ord. Att den personen är död nu.

Det kändes skönt att få ett förlåt från personen som krossade mitt liv efter 2 år tillsammans. Han som jag älskade mer än jag någonsin älskat något. Han som gjorde att jag glömde bort mig själv och gav allt jag hade inombords till. Det kändes skönt att se honom sårad och gråta, att se att det gör ont hos honom med. Efter hur ont det gjort i mig. Det känns elakt att säga så, att man önskar någon illa, men efter all smärta man fått av en person så vill man se att det svider hos dom med. Att dom också gråter. Jag ville bara höra att det sårat honom med.

Nu är jag tillbaka i Sverige med hjärtat på fel plats. Det slår men jag vet inte för vad. Jag har lämnat han som gav mig trygghet när allt va som värst för jag kan inte ge honom det han förtjänar. Jag behöver vara själv och få smälta allt som hänt de senaste 2,5 åren. Jag har aldrig suttit ner och verkligen tänkt igenom allt, har bara fortsatt gått. Även om det suger att behöva lämna han som hjälpte mig upp efter ett jävla kaos så känns det "rätt" att vara själv nu. Och att han får leva sitt liv på sin resa.

Jag har ingen aning om hur man är själv. Jag har liksom glömt bort hur man gör. Det känns fel, och jag känner mig mer ensam än någonsin. Jag vet att jag behöver det, för annars bearbetar man aldrig något. Men det känns liksom fel. Även fast det inte är det. Det är ju så jävla många som är själv, och dom klarar ju sig. Då borde väl jag också göra det?

Förutom det har jag och petter haft en fantastisk semester. Vi har vart i bergen och ätit frukost, dim cay, boat-tour, testat på utelivet, träffat nya människor, umgåtts med min fantastiska vän från tyskland, druckit drinkar på stranden, tatuerat oss osv osv. Är glad att jag fick dela denna vecka i det paradiset med honom. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Vilka deprimerande texter jag skrivit här. Som att livet endast gick ut på att gråta och sörja saker som tynger hjärtat. Det har varit så mycket mer för mig dom senaste månaderna som jag inte skrivit om. Som Hans kyssar i min panna och en trygghet jag aldrig förut upplevt. Som mitt nya jobb på förskolan där jag känner mig hemma. Som mina vänner, som trots alla tvivel och val står där varje dag och tror på mig.

Nu har det gått sin tid. Mitt hjärta har fått läka i takt till ett annat. Jag har fått delat dom senaste 6 månader med någon som jag inte med ord kan beskriva fått mig så glad. Han har somnat bredvid mig varje natt och han har hållt om mig när allt annat rasat. Han har lärt mig köra bil. Han har köpt chips till mig när jag är sur. Han har gett mig andrum när jag kvävs av ångest. Han har torkat bort tårar när ångesten släpper. Han har väckt mig mitt i natten för att få somna bredvid mig. Han har köpt resor och utflykter som gett mig minnen och kärlek i massor. Han har aldrig ifrågasatt mig. Han har aldrig tvekat. 

På söndag åker han (såklart). 6 månader blir han borta. Lika lång tid som han funnits här bredvid mig. Men på nått sätt så känns det bra. För han har gett mig mer än jag någonsin kunde bett om. Och jag vet att när han kommer hem och om vi möts igen så kommer det kännas minst lika bra. 

Den 24:e oktober ska jag och min älskade bästa bror åka utomlands 1 vecka. Hans första utomlandsresa. Jag är så j*kla taggad på att få göra det med honom! 

Sen finns det inte så mycket mer att säga. Har jobbat 10h idag och det börjar kännas i kroppen.. Med en öppning imorgon är det nog lika bra att vika ner kepsen för idag. Puss!

Likes

Comments

View tracker

- Men jag glömmer aldrig bort vad du gjort

Jag låg där och såg hans bilder på facebook och insåg att jag är så jävla över det där och allt som har med honom att göra. Tänker kaxigt att det där va väl knappast svårt. Han lever sitt liv nu, och jag mitt. Men drömmer om hans händer som tystar mig och orden han skriker. Det är inte över och det kommer inte vara det heller. Inte nu. Det tar tid sa dom, så det får väl göra det.

Jag älskade den människan mer än jag älskat någon. Jag hade aldrig upplevt något liknande innan. En sån intensiv och manipulerande känsla. Jag såg inget annat. Jag såg aldrig när allt gick så jävla fel som första gången han släpade upp mig för stentrapporna. Jag somnade på hans bröst den natten. Dagen efter hade jag min långklänning och vi knäppte fina bilder, med gömda spräckta blodkärl längs armen.

Jag bad honom stanna hans motorcykel en kväll. Ville inte åka så fort, han hade druckit och vi var utan hjälm båda två. Jennifer och Johanna åker i en bil bredvid. Omedvetna. Jag också iförsig. Han stannar motorcykeln och med hjälp av hans ilska sliter han av mig bakre delen av håret och trycker ner mitt huvud mot trottoarkanten och förklarar att det är han som kör, inte jag. Jag kan inte bestämma varken hastighet eller vilken väg vi ska åka säger han. Tar mig upp igen. Och där står jag med hårtussar i handen och en blodig kind och stirrar på honom. Hur kan en människa som "älskar" mig så mycket, vilja mig så illa tänkte jag. Jag gömde mig i badrummet den natten. Ringde hem till min brorsa och grät. Sa att jag ville hem, men kunde aldrig ta mig dit. Han erbjöd biljett och hämtning, allt som han kunde, men det funkar ju inte. Jag visste att jag skulle förlåta honom. För när man älskar någon, så förlåter man mycket. Kanske alldeles för mycket.

Vaknar många nätter av att han försöker kväva mig. Som han försökte göra när han läst igenom min telefon en eftermiddag. Hur kan en tjej och en kille vara kompisar, frågade han mig ofta. Det enda tjejer och killar gör tillsammans är att ha sex. Det finns inga tjejer och killar som är kompisar på riktigt. Det var ingen ide att diskutera det. Han hade redan bestämt sig och jag fick välja mellan mina gamla klass-kompisar, gamla res-vänner, fest-kompisar och han. Raderade allt. Blockerade namn som han inte tyckte passa in.

På jobbet kom det alldeles för många turister tyckte han. Jag fick välja mina ord. "Hej, bra så, tack." Han stod utanför och kollade. Kände mig iakttagen. En fransman kommer in. Flörtar till det och säger att jag är en prinsessa som förtjänar hela världen och ska inte behöva jobba. M kommer in. Förklarar att jag visst måste jobba för att få en bra framtid med honom, min pojkvän, annars har vi inga pengar. Fransmannen fnyser tillbaka och går ut. M sätter sig bredvid mig och trycker sina händer mot min hals tills jag känner tårarna rinna och luften ta slut. Varför log jag när fransmannen sa något. Hade jag inte lärt mig nånting.

Mina kläder var alltid för korta. I 40 grader i skuggan passade det inte att ha shorts, varför skulle jag vilja visa mina ben för någon annan än han. Killar vill flirta med mig då, om jag har korta shorts, för då tänker dom att jag vill knulla. Det fick jag lära mig varje morgon. Han köpte nya kläder till mig. Super-fina långa klänningar, ett par vita jeans, och långärmade tröjor. Jag jobbade 10h om dagen i 40 graders värme. Men annars gav jag fel signaler, jag hade faktiskt ett förhållande som jag måste respektera, jag kan inte klä mig hur jag vill som jag gjorde när jag var singel och slampig med mina vänner. Det var inte samma sak när han sprang runt i bar över och shorts, för han var kille, sånt accepterar man. Kvinnor måste respektera sina män.

Sitter på jobbet och en svensk kille kommer in. Han frågar vad jag gör i turkiet. Varför bor jag här. Jag berättar om min pojkvän, att vi bestämt oss att bo här några månader innan vi ska söka visum till Sverige. Han granskar mig och skrattar till. Du kan bättre än det här, sa killen. Då går M förbi. Ser killen och mig, prata på ett språk han inte talar. Frågar killen vad han vill mig, och ber honom gå. Killen svarar att han borde lugna ner sig. Han får väl tala med vem han vill. Trodde han. M tar tag i hans huvud och skallar ner honom i marken. Vakterna på jobbet kommer springandes, frågar M snabbt på turkiska vad som hänt, och M säger att killen började slå honom helt utan förvarning. M tittar på mig, vill att jag ska hålla med. Dom fortsätter sparka och slå killen i magen. Jag gömmer mig bakom min butik, tänder en cigarett och tänker att det här är inte på riktigt. Om jag blundar 10 sekunder nu är allt som vanligt. Men det blev det inte. M berättar att vi måste in på polisförhör, han har tagit med sig en tolk som sitter bredvid mig i bilen. Han berättar att jag måste säga att jag inte såg något, hörde något eller vet något. Jag hade lämnat butiken innan killen kom in. Vad som hände efter vet bara vakterna. Jag sitter på stolen hos polisen och dom ber mig skriva under ett papper. Frågar på turkiska vad som hänt, och min tolk översätter med himlande ögon. jag berättar det M sagt. När det va slut kramar M om mig och berättar hur duktig jag va. Att allt kommer bli bra nu.

Men det blev aldrig bra igen. Aldrig någonsin igen.

Likes

Comments

Jag vet inte hur lång tid det gått. Har skjutit upp det som gått att skjuta upp och inte räknat dagar för då dör jag nog. Tror att jag mår bra men när jag är ensam gör det ont. Ser bilder som får mig att må illa att han mår så bra och inte jag. Att han ler så mycket för det gör ju inte jag. Har skrattat bort månader för att jag inte vågat känt efter hur tomt det är där inne. 

Jag ska röka mina cigaretter och dricka mina flaskor vin och skratta med mina vänner tills det inte gör ont mer och tills jag slutar känna hur våra minnen smärtar inuti. Tills våra 2 år av kärlek och kyssar är ett kapitel jag kan prata om utan att sakna din kind mot min. 

Likes

Comments

Välbehövlig fredag

​Tagit det så jävla lugnt i solen hela dagen. Åkte iväg till Sandviken och handlade lite med Petter på eftermiddagen, hälsade på Erik och snackade skit nån timme, tog med pappa ut och åt innan vi åkte hem och nu har jag äntligen krypit ner framför HIMYM i min nya pyamas. Som förövrigt kommer bli mitt livs plagg. Imorgon ska jag mysa massor hemma hos Astner och det känns som att denna helg aldrig suttit mer rätt någnosin.

Likes

Comments

​Hade önskat jag kunde skriva ett vackert inlägg om allt det fina man haft men inget varar föralltid och det vet nog alla. 

Mitt liv har ändå gått vidare, jävligt sakta men ändå framåt. Kanske för att jag bestämde mig för att göra det. Allt blev väldigt fult mellan oss och det va sån jävla synd för vi va fan vackrast ett tag. Denna process kommer ta längre tid än vad jag någonsin kan föreställa mig. Ibland känns det som att "aha men detta går ju ändå ok" sen kommer den där jävla käftsmällen och man inser att den trygghet man skapat under 2 år tillsammans alla planer om framtiden alla minnen kyssar och alla ord är liksom slut och borta. Och det vackra vi såg i varandra blev så jävla nersmutsat. Det va inget vackert slut, men jag hade nog inte förväntat mig något annat heller.

Jag ångrar ingenting. Inte ett jävla dugg. Jag älskar varje dag jag fick med honom och jag värdesätter allt han gjorde för mig så jävla högt. Det bra:a alltså. Det som inte va bra va verkligen inte bra, och hade jag inte gått nu hade jag nog aldrig tagit mig därifrån. 

Kommer sakna vår jävla kärlek så mycket att kroppen kommer värka och jag kommer nog vilja dö. Gråter när jag skriver detta för det gör så jävla ont att det här ens kan vara sant och att det har hänt. Men jag vet att det kommer gå över. För all jävla skit går faktiskt över.  

Likes

Comments