Jag började gå i terapi. Min psykolog tyckte det va det enda sättet att sortera ut allt det som hänt mig. Jag gick 3 gånger. Den som alltid klarat sig själv fortsätter gärna så. Iallafall jag. Jag tycker inte om att prata om det. Så nu tänker jag skriva. Om det som hänt mig. Sortera ut det själv. Titta tillbaka- och känna efter. Det finns kvar. Men jag behöver inte ha tankarna kvar i huvudet, jag kan få ner det här. Rensa lite.

När jag va 17 år ramlade min mamma i trappen hemma. Jag kollade på film med en kompis och hör hur min bror skriker från nedervåningen. Och där låg hon i trappen, livlös och blodig. Jag minns fortfarande hur paniken kändes när jag inte kände hennes puls längre.Jag höll henne i famnen och jag bara skrek till ambulansen. "Hon är död. Mamma är död"

Påväg in till sjukhuset i Gävle frågar jag upprepande gånger om hon kommer klara sig. "Vi kan inte garantera något, det ser rätt illa ut. Men du kommer få det stöd du behöver".

Där och då på E4:an vaknade jag. Min mamma kanske är död nu. Och har jag verkligen berättat för henne alla dessa år hur glad jag varit att hon är min mamma. Det hade jag inte. Jag hade bara festat,skitit i skolan och varit en allmän jävla skitunge. Som snart va utan mamma.

Den natten sov jag 10 minuter på en soffa i ett rum för anhöriga, medan dom opererade mamma. Jag vaknar av att mammas läkare knackar på dörren. Hela världen snurrar och jag visste inte vad fan han skulle säga. Han säger att jag får träffa mamma. Och jag springer, springer, gråter och skakar. Och där låg hon och blundade i sjukhussängen. Min vackra vackra mamma. Hela ansiktet och kroppen fylld med slangar. Hon öppnar ögonen, vänder sig mot mig och sträcker ut sin hand. Och hon börjar gråta. Och jag gråter. Den absolut överlägset bästa stunden i mitt liv. Min mamma lever.

Det va en tuff period efter det. Hennes motorik hade försämrats betydligt samt hennes tal. Så vi lärde oss gå tillsammans. Vi gick där i sjukhusets korridorer och jag visste för första gången i mitt liv vad som egentligen betydde något. Det är sant det dom säger, att det som inte dödar, stärker. Jag vart mamma till min egen mamma och det kunde inte kännas bättre just då. Att få ge tillbaka det hon gett mig. För allt som egentligen betydde något va att hon va där med mig.

Efter olyckan kunde min mamma inte jobba igen. Hennes fall hade skadat hjärnan såpass mycket.. Hon har fortfarande problem med talet och motoriken, samt lukt och smak försvann. Men det värsta va att hon blev dement. Pågrund av blödningen i hjärnan. Det va det jobbigaste att acceptera. Att aldrig få prata normalt med henne igen.

Att vara 17 år och förlora sin mamma i demens va rent ut sagt skitjobbigt. Mina kompisar hade så fina relationer med sina mammor och dom gjorde alltid saker tillsammans. Min mamma kunde inte ens köra bil efter. Men varje gång så tvingade jag mig själv att tänka "hon överlevde- hon lever och finns, även om hon inte är samma mamma längre."

-

Senare samma år sitter jag på tåget påväg till Gävle när min storasyster ringer. Dom har hittat pappa i lägenheten. Jag måste komma dit. När pappa vaknar, är det pappa, men utan närminne. Hans läkare berättar sen att pappa har diagnosen "Korsakoffs sjukdom" som oftast drabbar dom som haft ett stort alkoholberoende en längre tid.

"Sjukdomen är en demenssjukdom tillika organisk nervsjukdom med psykosartade episoder som drabbar alkoholister, personer med långvarig överkonsumtion av alkohol. Sjukdomen ger försämrat närminne, försämrad inlärningsförmåga, ingen eller bristfällig förmåga till abstrakt tänkande, desorientering i tid och rum samt ofta till person. Alkoholister som utvecklar denna sjukdom kan ibland ha en god fasad, och då de inte riktigt kan redogöra för någonting konfabulerar de i stället. Personer med Korsakoffs sjukdom är (oftast i motsats till övriga med demenssjukdom) vältaliga och pratglada, men då närminnet och senare även fjärrminnet sviker, samt ordförrådet tryter hittar man i stället på de mest osannolika historier eller förklaringar till hur man själv upplever sin situation. Sömnstörningar och epileptiska kramper förekommer också i sjukdomsbilden."

Så. Där och då förlorade jag även min pappa i demens. Han som funnits där i 17 år, han som skjutsat mig till alla fotbollsträningar min snälla fina pappa. Där stod jag på perrongen med pappa inlagd på sjukhus och mamma under tillsyn och insåg att jag måste klara mig själv nu framöver. Det finns ingen som kunde hjälpa mig längre, jag måste klara mig själv nu.

-

Med åren så har jag lärt mig att leva med det mer och mer. Man kanske aldrig riktigt accepterar det men man låter det vara som det är, för det är ingenting man kan göra ogjort. Det är väl först nu jag kan känna att jag kan prata om det utan att bli arg eller ledsen. Att jag är jag och att jag kommit hela denna vägen helt själv. Jag gör fortfarande misstag men jag lär mig hela hela tiden. Och det är typ först nu som jag känner mig som mig? Att jag är jag? Allt tog bara skitlång tid. Att hitta rätt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Har äntligen tatuerat armen, så himla nöjd 😍 sjukt ovant att se på fortfarande men det känna så bra haha. Igår fick jag reda på att min fina kollega på Berglövs, Evelina, ska gå hem på mamma-ledighet OCH DET BETYDER en 75% fast tjänst i butik som blir min 😭🙏🏼 tack livet för att det går bra för en stund nu 🌸

  • 184 Readers

Likes

Comments

Åh! Vilken vecka. Alltså VARFÖR har jag inte råd att ha semester jämt 😭🌴 (mulet 3/7 dagar så är fortfarande lika blek tyvärr men ÄNDÅ!!)

Likes

Comments