Inspiration

​Den där kvinnan du tycker är vackrast och klokast i världen? Du är den kvinnan för någon annan.

Du kontrollerar dina känslor och tankar om dig själv. Du bestämmer om du är missnöjd över ditt utseende eller inte. Allt är upp till dig. Om du vaknar varje morgon och det första du gör är att intala dig själv att du är ful, då kommer du att vara ful och känna dig ful. Om du istället gör tvärt om, går upp varje morgon och intalar dig själv att du är vacker, så kommer du att vara den vackraste människan på jorden, bara du bestämmer dig för det. Det är ett mind game, det handlar om att veta hur du ska tänka för att sedan leva upp till det.

Jag är inte längre avundsjuk på alla dessa populära, snygga och vackra tjejerna med femhundra killar runt om sig. Jag är inte det. Jag kan inte se grejen med varför jag ska vilja vara som dem. Jag har inte mycket vänner och jag är inte särskilt populär, något jag aldrig riktigt kunnat acceptera förrän nu. När jag tänker på det, så vill jag inte ha status eller massor utav vänner endast för att jag har ett vackert utseende. Nej. För mitt yttre spelar ingen roll, det säger ingenting om vem jag är som person. Våra yttre är bara som ett skal, alla har vi olika skal som ser olika ut, men det är inte våra skal som är vackrast, det allra vackraste vi har är vad som finns inombords.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Texter

Jag biter ihop och spänner käkarna, griper tag i sängkanten som jag sitter på och plötsligt ser jag

en,

två,

tre

tårar som faller ner på golvet bredvid mina fötter. Jag försöker att lugna ner mig själv, men jag vet att det är omöjligt. Jag kan inte kontrollera mitt hjärta som slår hundra slag i sekunden och paniken som växer inom mig, mer och mer för varje andetag, för varje minut. Jag reser mig upp från sängen där jag satt och ställer mig upp för att hårt, slå till väggen. Jag skriker. Jag andas tungt och svettas och gråter på samma gång, plötsligt känner jag inte mina ben och jag faller ner längs väggen, ner på golvet. Jag knyter händerna runt mitt huvud och jag vet inte längre vad som händer. Slingor av mitt mörka hår har fastnat på pannan och längs kinderna av mitt fuktiga ansikte.

Jag sitter lutad mot den hårda betong väggen som jag nyss slagit i. Jag vet inte vart jag befinner mig eller varför jag inte kan minnas något utav de senaste timmarna, dagarna eller åren. Mitt huvud värker och jag orkar inte tänka. Jag fäster blicken på dörrhandtaget medan mina ögon kämpar för att hålla sig öppna. Jag blinkar långsamt och ser att handtaget rör sig i samma sekund som mina ögon och min hjärna ger upp. Jag slappnar av och allt blir svart.

Likes

Comments

Texter

Tidigare hade jag aldrig funderat på hur det skulle vara att publicera texterna jag skrev. Jag kunde sitta framför min dator i timmar bara för att få ihop några rader som jag ändå inte blev helt nöjd med. Jag sparade alltid texterna men gjorde aldrig något utav dem. Egentligen fanns det aldrig någon mening med att skriva alla texter när jag aldrig publicerade dem eller ens visade någon?

Att sitta här idag och veta att det jag kommer att skriva här i framtiden kan läsas utav andra människor, ger mig en sån sjuk presentationsångest. Även om mitt mål inte är att sträva efter så många läsare som möjligt, utan istället kvalitén och innehållet på mina texter, så ger det mig ändå sjukt mycket ångest. Nu när jag vet att någon faktiskt kan läsa det jag skriver begränsar det mig på så många olika sätt och gör att jag hela tiden vill prestera så bra som möjligt.

Mitt första inlägg, ja vad ska man skriva då egentligen. Vad finns det ens att säga? Alla texter jag kommer att publicera kommer inte alltid handla om mig, men de kommer att vara äkta.

Likes

Comments