View tracker

​Nu är jag tillbaka mitt i livets stress och press, vilket känns bra. Dock märker jag av att jag är mindre stresstålig och har en hel del mer katastroftänkande än förut. Känner inte att jag räcker till, samtidigt som jag kanske uppfattas som en nonchalant frifräsare när jag försöker låta hälsan gå först... vilket är svårt för "duktiga flickan".  Jag berättar bara om min före detta cancer när jag måste, för att liksom förklara mig. Det är lite jobbigt, för det känns som att folk tror att man ljuger. Jag menar, så mycket kan väl inte hända en enda människa? Det måste vara en hypokondriker : ) Men det är väl så det är att bli äldre förmodar jag... Vid 25 hade jag inget problem i världen förutom att jag varit ett barn med allergi. Vid 35 kunde man lägga känslighet för gluten på listan. Några år senare upptäcktes min endometrios och därefter äggstockcancer out of the blue... Men jag är ju mycket medveten om att jag hade änglavakt. Man har tur när cancer upptäcks tidigt - det är värre när den får götta till sig i 20-30 år...  Jag väntar på min kallelse till det återbesöket som ska göras i september, enligt behandlingsplanen, och jag får göra en genetisk utredning som ska berätta om jag bär på någon av cancergenerna. Jag trodde inte att jag skulle bli aktuell för en sådan utredning, eftersom jag inte kan få barn längre. Men det visade sig att jag var en person som läkarna gärna ville utreda eftersom det är ovanligt att få äggstockscancer så tidigt i livet. Tur för mig. Jag kommer förmodligen inte att blogga om resultatet, eftersom det här med genetik är så känsligt. Vissa vill veta vad som står skrivet i deras DNA och vissa vill inte göra det. Det är som det där med öppenhet om hälsotillstånd. Vissa startar cancerbloggar för att ventilera och dela med sig av upplevelsen - andra tycker att sjukdomar är något strikt privat. Var och en måste ju avgöra det där... Jag bloggar för att jag själv är en bloggläsare. Eftersom jag vill läsa om vad andra upplever som är i min situation så vill jag också dela med mig. Så är det med det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag var sjuk hade jag gott om tid att fundera på vad jag ville göra när jag blev frisk. En sak som jag tänkte mycket på var att ta upp ett intresse från gymnasietiden, nämligen programmering. Jag vill lära mig koda. Under våren och sommaren har jag ökat på min arbetstid och blivit allt starkare och nu börjar det bli dags att ta tag i saken: Att bestämma sig för att nu måste sjukdomstiden bli en del av mitt förflutna. Nu är det dags att vara frisk, att våga tänka på framtiden. Det är lite läskigt, men roligt också. I dag på eftermiddagen kom högskolornas andra antagningsbesked och jag har kommit in på en halvfartskurs på Blekinge tekniska högskola (30 hp). Förhoppningsvis kan jag kombinera studier på halvfart med att fortsätta jobba deltid inom vården, för det trivs jag med. Men medicinstudierna samt alla måsten och krav får vänta lite. Jag förtjänar att bara ha lite roligt ett tag. Så det så.

Likes

Comments

View tracker

​Det har varit ganska stressigt på mitt arbete under en period och då sover jag sämre. Jag har inga problem med att somna, men vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Detta är inget nytt, ovanligt eller typiskt för cancer. Tvärtom är de flesta jag jobbar med trötta. Mycket trötta och det märks. Problemet för mig är att jag håller på att gå upp i arbetstid och behöver känna efter var mina gränser går.  Hur gör man det i en värld där det är normalt att vara uttröttad och sliten? Jag försöker vara rädd om mig nu, men jag är ändå förhållandevis ung och pigg för att arbeta inom vården överhuvudtaget. Ingen kan vara tröttare än en undersköterska som närmar sig pensionen, tror jag.

Brandmän och balettdansöser pensioneras tidigare för att de har hårda fysiska arbeten, men undersköterskor, som har arbetat med tunga lyft och sprungit i korridorerna i hela sina liv har inga sådana fördelar.

Likes

Comments

Som cancerpatient ska man efter avslutad cytostatikabehandling gå på regelbundna kontroller var tredje månad under det första året, för att upptäcka återfall. Jag var kallad till ett sådant återbesök i går klockan 13.30, men när jag kom dit visade det sig att mitt andra återbesök var struket och skulle inte ersättas... Men jag skulle bli kallad till tredje återbesöket i höst - säger de nu i alla fall... Så förhoppningsvis i september kan jag få träffa en läkare. Det är inte jag som skapat vårdens rutiner för cancervård - och när vården väljer att prioritera bort sina egna rutiner finns det heller inget jag direkt kan göra. Jag känner mig mycket otrygg. Sjuksköterskan lovade mig ett CA-125 prov nästa gång också och det håller väl hoppet vid liv om att återfall har en chans att upptäckas... men varför tar de inte ens ett vanligt blodprov när jag ändå sitter där och är struken utan förklaring eller förvarning? Jag hade även avvikande kalciumvärden under min behandlingstid och det räcker med ett stick i fingret för att se om mina blodvärden är ok... Vad gäller smärtan i ländryggen tycker de att jag ska söka vårdcentral. Visst, jag får väl göra det, men med tanke på att smärtor i ländryggen är ett vanligt symtom på just ovarialcancer så kan det sluta med att jag, som cancerpatient, får en j-a remiss tillbaka till Onkologen, som inte tycker det är prioriterat att träffa mig - trots vad deras egna rutiner föreskriver att de ska göra... Moment 22. Det är verkligen så att de människor som behandlar mig inte direkt bryr sig om utifall jag lever eller dör. Jag är inte ens en siffra i systemet, jag är bara i vägen för verksamheten. Så känns det, om jag ska vara fullständigt ärlig. Inte tryggt. Hade också velat prata med läkaren om min återhämtning och vad jag kan vänta mig framöver. Går jag för fort fram med sjukskrivnings-nivån eller kunde jag jobba mer? Jag vill verkligen helt tillbaka till livet och aldrig behöva se i backspegeln.

Likes

Comments

I går jobbade jag kväll, kom hem sent och hade svårt att somna... så jag var lite omtumlad då telefonen ringde... Men i luren var Carina från Onkologen som ringde för att berätta att mitt CA-125-värde var helt normalt!! Sedan önskade hon mig en trevlig dag... och det ska det verkligen bli!! Oron bara flöt iväg nu när jag vet att min ovarialcancer inte är tillbaka... Genom sjukdom och behandling har jag märkt att CA-125-värdet är rätt pålitligt på mig. Det var högt innan operationen, sedan sjönk det till normalnivå direkt och under cellgiftsbehandlingen fortsatte det sjunka allt lägre... Så det värdet är stabilt på mig... Så härligt att kunna släppa oron. Min onda rygg beror uppenbarligen på något annat, men jag ska ta upp det ändå med min läkare vid återbesöket imorgon och fråga vad jag ska göra.

Likes

Comments

​Det har varit lite cancerpyssel de senaste dagarna, vilket är obehagligt eftersom man helst vill bara glömma och gå vidare. I måndags ringde jag sjukhuset för att ta reda på varför jag inte fått kallelse till återbesök i maj. Jag tänkte att den kanske kommit bort i posten, men det visade sig att återbesöket aldrig bokats, men jag fick en tid den 1 juni istället eftersom det var slut på tider i maj. Det fanns dock en god nyhet också - till det återbesöket skulle ett CA-125 prov tas, alltså ett markörvärde för ovarialcancer och det känns som en trygghet att det provet ska tas denna gång. På tisdagen träffade jag min kurator igen, vilket var härligt. Jag tar en paus med kuratorsbesöken eftersom hon ska vara mammaledig en tid. Man får möjlighet att träffa kurator om man vill tills man friskförklaras efter fem år. På onsdags gick jag och tog provet innan jag började jobba (50 procent från denna vecka, så det går framåt). På torsdagen på jobbet störde jag mig på att jag fick så fruktansvärt ont i ryggslutet (lite smärta ser jag som normalt) och försökte googla vad som pågick - varpå jag blev livrädd. Alla möjliga saker kan orsaka ryggont, men som gammal cancerpatient är man så klart livrädd för återfall i alla lägen. Jag svängde förbi akuten på vägen hem och talade med dem, de tyckte att det måste utredas, men jag får ta kontakt med Onkologen. Jag vet ju att de inte har några tider tills 1 juni, så jag får kanske stilla mig. Men jag blev fruktansvärt rädd. Under behandlingen och blodproven i samband med att de hittade cancern har jag haft hyperkalcemi, vilket ju tyder på viss nedbrytning av skelettet, så tanken på att cancern skulle spridit sig och i så fall kanske får mitt skelett att braka samman var jobbig. Google är verkligen en patients värsta fiende. På allvar. Jag hoppas att man slutar vara rädd för återfall så småningom. 

Likes

Comments

​Det är augustihetta i Falköping och min kompis Jeanette har rest hela vägen från Västerbotten för att hälsa på. Det var härligt att ha henne här! Hon reste från snö och kom fram till värmebölja. Sverige kan verkligen ha många sidor, när det gäller väder! Jag jobbar fortfarande 25 procent, men har talat med mina läkare om att gå upp till 50 procent under nästa tre månaders period. Jag väntar på att få träffa henne igen nu under maj, för den andra efterkontrollen, och ska få en kallelse. I praktiken tänker jag gå upp i tid redan 16 maj, eftersom det är då det nya sommarschemat börjar. Jag tycker det var mycket bra att börja med 25 procents sjukskrivning och i början av perioden var det mer än nog, men nu känns det som att jag klarar mer. Om någon annan som kommer tillbaka från cellgiftsbehandling och har samma tankar läser det här så rekommenderar jag verkligen att börja lugnt... Rädslan annars är ju att vara så hungrig på livet att man istället kraschar...  

En annan sak som är intressant är det här med att tycka synd om sig själv. Jag har funderat mycket på det - när man blir allvarligt sjuk eller livet av annan anledning störtdyker ned i avgrunden så måste man ju få tycka synd om sig själv. Om man blir förkrossad måste man få erkänna det. CANCER ÄR ORÄTTVIST!!! Men när man kommer ut på andra sidan av livet måste ju offerkoftan av. Och den kan sitta rätt hårt på, alltså... Det är en grej som ingen förbereder en på, men det är sant: När man först blir sjuk tror man att man aldrig kommer att få cancer som identitet - jag är ju inte så sjuk, jag är inte cancerpatient - det är bara alla de andra skalliga kvinnorna bredvid mig som har cancer, men inte jag inte... Men sedan sjunker sanningen in. Jag är precis som alla de andra skalliga kvinnorna. Kanske är jag en av dem som har tur och överlever, kanske hittades min cancer tillräckligt tidigt... Kanske inte... Men jag har cancer och mitt liv blir aldrig precis detsamma. Jag möter ett hot mot hela min existens - och det förändrar faktiskt livet. När behandlingen sedan är över står man ensam utanför Sahlgrenska med hela sin canceridentitet intakt - hur ska det gå nu? Vågar man släppa rädslan för döden? Hur man man förbereda sig bäst för att överleva? För att cancern inte ska komma tillbaka igen... För att man inte ska dö nästa gång... Kan man göra något eller är man bara viljelös i händerna på ödet? Så småningom kommer nästa fas, man går tillbaka till livet - och då börjar man glömma eller skjuta bort att man någonsin haft cancer... Men samtidigt måste man göra upp med sin canceridentitet, släppa offerkoftan och ta tag i att leva det liv som man drömde om att få tillbaka. Om man bara har turen att få andas är allt annat möjligt. Att gå tillbaka till sitt liv så som det var - eller att göra förändringar.

Likes

Comments

Det blir bättre och bättre dag för dag! Nu har jag kastat peruken och använder mitt eget hår vilket är både läskigt och befriande. Läskigt för att det inte ser lika bra ut som peruken, fast jag fått en ganska kul Tintin-frilla. Hade ingen aning om att jag såg ut som Tintin i naturligt skick, men  man lär sig varje dag : ) Befriande är det för att det känns som att jag slutar dölja mig bakom peruken. Jag visar mig som jag är - även om det inte alltid är så vackert. Anledningen till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden är nog att man liksom vill glömma cancern och det är fantastiskt så duktig människan är på att blockera obehagliga saker... När jag får nästa kallelse till efterkontroll i maj kommer jag nog att tro att den är feladresserad. Vad, cancer? Vem? Och det är skönt på många sätt, samtidigt är cancer en del av livet, i alla fall kommer det alltid att vara en del av min livshistoria.

Likes

Comments

Jag har inte tänkt på cancer på länge och det har varit skönt. I går började jag jobba 25 procent (sjukskriven 75 procent) och det var härligt att träffa alla arbetskamrater igen och känna att man gör nytta. I dag har jag träningsvärk precis överallt : ) Men det är ändå skönt. Babysteps, babysteps... Idag var jag på Sahlgrenska på återbesök efter tre månader. Det blidde en gynundersökning och en palpering av buken, men inga blodprov skulle tas. För att vara ärlig känner jag mig besviken. Min bild av de återkommande kontrollerna var att läkarna skulle hålla koll på mig så att det märktes direkt om cancern kom tillbaka. Jag inser nu att det inte är troligt att någon cancer upptäcks på återkontrollerna även om den skulle komma tillbaka. För att kunna känna en knöl med palpering behöver den vara rätt stor... och även för att hitta en tumör med gynundersökning utan ultraljud så föreställer jag mig att den bör ha vuxit till sig rejält. Jag hade trott på avslöjande genom blodprov som mäter tumörmarkören CA-125 eller avvikande blodvärden som leder till ytterligare kontroller, men min läkare säger att det inte gör någon skillnad om man tar ett CA-125 prov eller inte. Undersökningar visar att grupper av patienter klarar sig lika bra om de endast får behandling efter att nya symtom gjort att cancer upptäcks. Fast det bygger ju förstås på att patienten överhuvudtaget får symtom - och det får man knappast förrän en eventuell ny tumör växt till sig och kanske exempelvis trycker mot urinblåsan. Ja ja. Jag har goda chanser att slippa råka ut för cancer någonsin mer i mitt liv, så det går nog bra för mig. Men tryggheten i återbesöken fick sig en törn idag. Det är inte sannolikt att min cancer kommer igen, fast var det sannolikt att jag någonsin skulle få den? Jag tänker försöka gå vidare i mitt liv och inte tänka mer på cancer, fast jag tänker uppdatera min blogg då och då och berätta vad som händer och inte händer. För jag vet att vi är många som lever och överlever cancer och jag vet att vi kommer bli fler. Jag vill att min blogg ska finnas här i cyberrymden, så att nästa tjej som är i min situation och vill läsa om hur andras cancerresa har varit ska kunna hitta min berättelse.

Likes

Comments

Ja, det är inte mycket att skryta med. Mitt hår ser för jäkligt ut, helt enkelt. Men det börjar i alla fall växa ut efter cytostatika-behandlingarna och det känns bra! Annars har jag varit tröttare och mer inaktiv än någonsin sedan denna resa börjat. Kanske går luften ur en smula när man börjar inse att detta kanske är över, helt enkelt!! Man samlar styrka för att klara sig igenom den jobbiga tiden, samtidigt som man tränger undan känslorna och bara jobbar på. Nu när det är över är det bara en sak jag verkligen vill göra. Sova ut medan håret växer ut : ) Jag ser fram emot att våga kasta peruken!!

 Jag vill lägga allt som har med cancer att göra bakom mig och gå vidare med ett nytt liv. Ett nytt, lugnare liv med mindre stress, hur nu det ska åstadkommas : )

Likes

Comments