Header

Igår var vi äntligen på afternoon tea. Vi valde att lägga lite extra pengar på det och bokade en med Alice i underlandet som tema. Det var så himla gott. Men Lorenzo sa till om att han är laktosintolerant så han fick tyvärr sallad och frukt istället och det blev inte riktigt samma roliga upplevelse. Men det var ju ändå fint fixat till honom. Det smakade så gott och man fick en hel kanna te var. Jag drack typ åtta koppar. Jag var jätteillamående i slutet men lyckades ändå trycka i mig allt. Om det nu är en bragd. Kalaset ägde rum i en lummig och grön innergård på ett lyxigt hotell. Där fanns det fina blommande träd och ett porlande vattenfall. Så himla mysigt.

Efter teäventyret gick vi lite på Oxford Street och det råkade bli lite mer kläder så nu har jag en ordentlig packningskris. Jag kommer verkligen inte få plats med allt jag har köpt.

När det närmade sig kväll gick vi till Hyde Park där de har någon sorts evangemang den här veckan. Där köpte vi mumsig street food och så gick vi och satte oss i gräset framför en stor skärm för att kolla på "The Lion King". Jag älskar utebio. Det är så mysigt och somrigt. En himla härlig dag blev det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vi har haft så fullt upp här i London att jag knappt hunnit tänka på bloggen. Jag har somnat vid 20-tiden nästan varje dag. Jag mår så mycket bättre än vad jag gjort de senaste veckorna. Jag hade ett telefonsamtal med min läkare precis innan vi åkte och han trodde att bakslaget kunde ha något att göra med att jag bytt antidepressiva. Så nu har jag börjat ta den gamla medicinen igen. Känns himla trist eftersom jag får så mycket biverkningar av den och den nya medicinen kändes så bra. Men jag märker nu på en gång att rädslan för panikattacker är mycket lägre igen. Så skönt. Så jag har klarat av att göra hur mycket som helst här. Innan vi åkte var jag orolig att det skulle bli en vecka spenderad inne i rummet. Men jag åker tunnelbana som aldrig förr och äter en massa mat på språng. Det går hur bra som helst. Eftersom jag inte uppdaterat här kommer det här inlägget bli sort of bildbombat. Håll i hatten.

Första dagen spenderades på Oxford Street. Jag har shoppat så himla mycket fint. Är dock ganska tveksam till att allt får plats i resväskan.

Dag nummer två började vi med en promenad till Hyde Park för lite läsning vid vattnet.

Därifrån gick vi sedan till Harrods en sväng och efter det vidare genom fina Green Park och St James's Park till Big Ben, London Eye och hela faderullan. Där gick vi på bokmarknad på gatan och bara strosade omkring.

Här är mitt försök att hålla i "hjulet" men det blev inte helt perfekt. Jaja, det finns en viss charm i mitt tappra försök.

Vi åt middag på en japansk restaurang. När jag såg glass med smak av te på menyn var jag tvungen att ta det till efterrätt. Det hade kunnat vara så gott men det smakade förjävligt. Tvingade Lorenzo att äta upp den för att jag tycker det är så pinsamt att lämna kvar mat.

Dag tre var vi på marknad i Notting Hill. Det var supermysigt och de färgglada husen är så himla fina. Det blev lite fish & chips på gatan. Mums.

Fjärde dagen som också var igår var det ärligen sol. Så varmt och skönt. Vi gick längs med den här mysiga kanalen helt från där vi bor till Camden. Det var verkligen en fin sträcka att gå. Längs med floden fanns superläckra hus så vi drömde oss bort lite till dagen när vi bor där.

En välförtjänt slushpaus eftersom vi glömde ta med oss vatten. Man kan verkligen se njutningen.

Ett proppfullt Camden och en läskig gitarrist.

Vi åt väldigt smaskig glass gjord på flytande kväve.

Vi avslutade dagen med att hälsa på i Harry Potters värld. Vi köpte alla böckerna för att de var fina tillsammans när de var i samma stil. Kändes bra en halvtimme. Nu känns det mindre bra. Hur ska vi få med dem hem?

Likes

Comments

Nu ligger jag i en säng i London. Tänkt att jag har lyckats ta mig igenom hela den här dagen med alla de utmaningarna det har inneburit. Inte nog med att jag har varit i skolan idag (helt utan lugnande dessutom) utan jag har också åkt kommunalt dit och sedan därifrån till Arlanda, flugit till London, åkt tåg från flygplatsen och till sist gått tjugo minuter till lägenheten. Det har verkligen varit fullt ös hela dagen. Och nu äntligen ska jag få vila en stund.

Det blev att jag köpte en bok också. En till. Den här har jag velat läsa länge och jag känner redan nu bara några sidor in i boken att den verkligen tilltalar mig. Nu ska jag avsluta den här händelserika dagen med att dyka in i boken igen. Godnatt på er.

Likes

Comments

Nu sitter jag på planet som ska ta oss till London. Vi ska vara borta en vecka. Senaste veckan har jag tänkt på resan minst en gång i timmen och det är inga fina tankar som tänks. Usch och fy och dubbelurk. Helst vill jag bara ställa in och inte resa alls. MEN jag vet ju att det är helt fel väg att gå. Egentligen är London ett ganska tryggt resmål för min del. Det finns ju gott om toaletter och vi ska inte dra iväg på några utflykter långt, långt bort från civilisationen. Och det är ju faktiskt så att det är jag själv som får vara med och bestämma vad vi ska hitta på om dagarna. Ingen kommer tvinga in mig i en liten glasburk som snurrar iväg mot himlen. Bara för att jag ska åka till London behöver jag inte åka London Eye. Vi har faktiskt inte planerat någonting i förväg förutom restaurangbesöket på The fat Duck. Det våndas jag verkligen inför. Jag föreställer mig att det är så jäkla tabu och inte okej att gå iväg på toa och få en panikattack en halvtimme på restaurangen. Jag tänker inte så här om andra restauranger och jag har klarat av att äta ute ganska många gånger senaste månaderna. Men just den här restaurangen föreställer jag mig är typ elak. Om en restaurang nu kan vara det haha. Fast egentligen borde det ju tvärtom vara så att de är extra hänsynsfulla och så på ett så fint ställe.

Ja, vi får se hur det går helt enkelt. Jag har väldigt låga förväntningar så förhoppningsvis blir resan snäppet bättre än vad jag föreställer mig med mina katastroftankar. Jag har i alla fall klarat av dagen hittills trots att jag varit tvungen att snåla med lugnandet. Och nu sitter jag ju faktiskt på planet redo att lyfta. Det ska nog gå bra det här.

Likes

Comments

Jag var så oerhört stressad och ångestfylld inför midsommar. Mina kompisar skulle fira tillsammans och jag ville så gärna vara med dem. Men jag var ganska säker på att jag inte skulle klara av att åka dit och vara där. Resan dit är två timmar kommunalt åkande som för tre veckor sedan skulle gå utan problem men som nu kändes helt omöjlig. Morgonen var ett helvete. Jag försökte hela tiden pressa mig att åka. Lorenzo lovade att följa med helt till dörren fast det skulle bli en jätteomväg för honom. Vi kollade ut bussresan som skulle ta minst tid. Jag var spyfärdig och livrädd hela morgonen men tvingade mig själv att duscha, ta på mig fina kläder och sminka mig. Flera gånger gav jag upp och la mig på sängen och grät. Jag skrek värre än någonsin på Lorenzo när han försökte säga att jag skulle klara det här. Tårarna sprutade och jag fick börja om med mascaran.

Till slut kom vi ändå iväg. Jag försökte distrahera mig på bussen med att lyssna på en podcast men jag var verkligen orolig och stressad inför hela grejen. Det var inte bara jobbigt att åka kommunalt utan jag stressade mest inför hur det skulle bli när jag kom fram.

Vi tog en paus på Danderyds sjukhus där jag gick på toa och försökte lugna ner mig själv. Det gick inte så bra men vi fortsatte ändå. Lorenzo köpte ett äpple till mig som jag åt några tuggor av för att försöka minska illamåendet. Det hjälpte lite.

Väl framme gick allt dock över förväntan. Jag tänkte att jag skulle klara av att vara där max ett par timmar eftersom jag inte hade så mycket lugnande kvar att ta av. Men faktum är att jag klarade av att vara där från 14 till 21 utan minsta lilla lugnande. Helt fantastiskt! Jag "förklarade" för mig själv att jag var på en trygg plats omringad av mina vänner. Det finns toaletter och alla förstår och tycker att det är helt okej om jag får en panikattack. De finns där för mig. Dessutom har "värden"/han som bor i huset/min kompis pojkvän också panikångest så han förstår ju liksom verkligen vad det handlar om.

Vi åt en massa god mat, körde kubb, skrattade, kramades, körde femkamp (som mitt lag vann! Go team fiskjesus!), åt mer god mat och körde beer pong med sangria. Det var så himla härligt att träffa alla mina fina kompisar igen. Som jag saknat dem.

Eftersom jag klarade mig hela dagen och kvällen utan lugnande kunde jag ta lite på kvällen och åka bil helt hem till min egen säng. Mamma och lillebror Niklas körde ju från Norge så då kom de förbi och plockade upp mig.

Jag är så stolt över mig själv och det är så viktigt att lyckas göra sådana här saker för att jag ska våga fortsätta utmana panikångesten i framtiden. Ångesten försökte in i det sista att bestämma hur min dag skulle se ut men jag ville inte samma sak. Och den här gången vann jag. Det var jag som bestämde var och med vilka jag skulle tillbringa dagen. Och hade jag fått en panikattack hade inte det varit en förlust. Det hade varit helt okej. Det spelar ingen roll att få panikattacker. Det är några minuter av riktigt obehag men det är värt att få en attack om det innebär att jag kan göra det jag vill.

Likes

Comments

Just nu pågår en tuff kamp i mitt huvud. Imorgon är det midsommar. Mina kompisar ska fira tillsammans med roliga lekar och god mat. Flera av dem har jag inte träffat på flera år trots att jag ser dem som mina närmsta vänner. Jag saknar några så det gör ont. Jag skulle så oerhört gärna vilja vara med dem imorgon. Alternativet är att sitta hemma helt ensam. Mamma har flyttat till Norge men kommer hit sent imorgon kväll och Lorenzo ska hänga med några av sina kompisar. Jag vill inte låta ångesten vinna och stanna hemma för att det känns mest tryggt. Visst, jag kan få en panikattack där men vad gör det? Jag är med mina vänner och de förstår. Men ändå så känns det så otroligt svårt. Det är ett sådant motstånd. Jag tänker att om jag nu går kommer själva resorna dit och hem bli hemskt jobbiga. Och jag kommer behöva ta mycket lugnande bara för att kunna åka dit vilket innebär att jag inte kan ta så mycket under tiden jag är där. Och om jag bara klarar av att vara där ett par timmar känns det inte värt. Då kan jag lika gärna stanna hemma. Och om jag skulle gå skulle jag inte kunna slappna av och njuta, jag skulle bara stressa sönder.

Och så tänker jag på hur det kommer kännas när jag sitter här hemma helt själv hela dagen och hela kvällen och tänker på allt roligt jag missar. Det som är så nära men ändå så otroligt långt bort. Jag tänker att jag är vek och dålig som ger vika för ångesten. Och troligtvis kommer jag vara rädd här hemma ändå. Det har jag varit hela dagen idag. Fast jag mest varit hemma. Och jag skulle känna mig sjuk. Så himla sjuk. Jag skulle tänka om mig själv: "hon som är så sjuk i huvudet att hon sitter ensam hemma på högtiderna". Det är elakt att tänka så mot mig själv, jag vet. Jag tänker inte så om andra som befinner sig i samma situation. Men mot mig själv kan jag vara väldigt orättvis. Jag är nog min egen värsta fiende.

So well, I don't know. Vi får se hur det blir. Jag önskar att jag vore så stark och bra att det inte var något snack om saken, att det vore en självklarhet att jag skulle dit, för att det är jag som ska styra mitt liv och inte ångesten. Men så är det inte. Inte än i alla fall.

Likes

Comments

Här ligger jag i rena lakan och har precis läst klart den här härliga boken. Jag slukade Katarina von Bredows böcker när jag var fjorton, femton och de har alltid varit mina favoriter. Jag har tvingat både mamma, pappa och Lorenzo att läsa vissa av dem haha. För några veckor sedan när jag beställde hem lite nya böcker så såg jag en av henne som jag inte läst. Så den fick komma hem direkt. Kan inte säga att jag slutat sluka hennes böcker direkt. Läste ut den på bara tre dagar. Så bra. Det var verkligen härligt att läsa om lite tonårsromans istället för alla hemska böcker jag har för vana att läsa. Nu slapp jag våldtäkter och prostitution tre dagar åtminstone.

Jag mår lite bättre än sist jag skrev. Jag var och pratade med mr. psykolog i veckan och han höll värsta pepptalet. Jag kommer aldrig vara tillbaka på ruta ett för jag kan mycket mer nu. Jag berättade länge och noggrant om hur rädd och orolig jag varit för att få en panikattack senaste veckan. Sedan la jag till att det ju är konstigt att jag inte ens fått en liten attack när jag varit så himla rädd. Då skrattade han. Så vi kom båda till slutsatsen att det bästa nog vore att jag får en attack snart så jag kan se att det inte är så farligt. Så nu när jag börjat bli rädd har jag tänkt: "Ja, men kom bara. Det är bra om du kommer nu attack så jag får se hur bra det går att hantera dig." Men ingen panikattack so far. Rädslan har minskat lite i styrka och jag fortsätter utmana mig. Igår åkte jag kommunalt helt in till stan och signade faktiskt kontrakt på en lägenhet i Göteborg. Så kul! Och idag har jag varit på gymmet och på ett möte på tjejjouren. Så jag är ju verkligen inte tillbaka där jag var i början. Jag kommer klara det här.

Likes

Comments

Jag har fått värsta bakslaget. Senaste dagarna har paniken varit närvarande nästan konstant och jag blir helt slut. I söndags skulle jag och Lorenzo hem till en kompis som jag inte sett på över nio månader för att hon varit på andra sidan jorden. Dit är det ungefär en timmes resa med tåg och buss. Vid Danderyds sjukhus skulle Lorenzo gå på toa men det visade sig att de låser toaletterna på kvällen. Vetskapen om att jag alltid kan gå på toa på sjukhuset har gett mig så mycket lugn. Jag kan alltid stanna där och gå på toa ifall jag skulle få en panikattack. Och nu visade det sig alltså inte alls stämma. Jag blev livrädd och tog min maxdos av lugnande. På bussen var jag helt skräckslagen. Lorenzo gjorde iordning lite musik till mig för att jag skulle distrahera mig själv. Hela vägen satt jag och försökte fokusera på att andas lugnt och med magen.

Jag kom aldrig till min kompis. Vi hoppade av lite tidigare och gick hem till Lorenzo istället. Jag väntade och väntade på att få en panikattack (för den var ju nästan där hela tiden) men den kom aldrig. Den kvällen kändes det knappt att jag tagit lugnande. Men jag hade säkert haft ännu mer ångest om jag inte tagit någonting. Jag ringde till psykakuten och pratade en liten stund med en trevlig tant. Hon sa dock inget revolutionerande utan bara saker jag redan vet. Rädslan för panikattacker är det som skapar den. Försök tänka på annat. Det är inte farligt att få en panikattack. Jag klarar att hantera en attack bra.

Jag satt med Lorenzo och grät ut en stund. Grät över att jag kände att jag börjar om igen. Grät över att jag trodde att allt jag jobbat så hårt för återigen skulle tas ifrån mig. Grät för att jag inte förtjänar det här. Sedan gick jag och la mig.

Dagen efter klarade jag dock att åka kommunalt till universitet och gå på föreläsningarna hela dagen. Lorenzo hjälpte till en hel del för att detta skulle ske. Han kom med frukost på sängen och följde med under hela dagen i skolan. Även om han satt utanför var det en sådan trygghet att han var där. Att han skulle trösta mig efter en panikattack. Ja, han är fantastisk. Men trots att jag fick lite hjälp känner jag att det kanske inte är samma botten jag är på som förut. Eller så är det samma botten men med en stege som jag kan använda mig av när jag tar mig därifrån. Jag har ju redan lyckats en gång och det kan jag klara igen.

Igår fick jag ordentliga deppkänslor. Det var så jobbigt. Jag kände mig helt likgiltig och bara la huvudet på matbordet. Efter några långa minuter där Lorenzo förgäves försökte få kontakt med mig la jag mig på soffan. Han bäddade in mig i filtar och ett täcke och satt bredvid och strök mig på kinden. Till slut somnade jag och sov i fyra timmar. Efteråt kände jag mig lite skärrad över känslan av att vara helt likgiltig och jag var rädd att det här var starten på en depression. Men ångesten lättade under kvällen och idag har jag ändå mått ganska okej. Jag har kontaktat psykologen jag gick till tills i mars när jag ansågs färdigbehandlad. Jag ska träffa honom på fredag. Annars har jag för att försöka minska min ångest läst på lite om det i boken "Fri från panik!". Efter det känner jag mig ändå lite tryggare i min förmåga att kunna hantera en panikattack om den skulle komma. Jag har ju klarat det så många gånger förut.

Likes

Comments

Jag sitter ute under ett tunt tälttak och det regnar så mycket att jag nästan blir lite rädd. Jag har en massa filtar virade runt mig så jag fryser bara lite. Det är jättemörkt och jag lyckas knappt läsa texten i min bok i lampans svaga sken. Idag har varit en väldigt tuff dag. Jag är så konfunderad över min och Lorenzos relation. Alla våra problem kretsar kring hans pappa. Jag har noll förståelse för hans pappa. Det enda jag vill är att Lorenzo ska våga stå upp för sig själv gentemot honom. Men jag förstår ju såklart hur svårt det är när han hela livet mötts av arga utbrott. Hans pappa visar så tydligt att det inte är okej att ifrågasätta eller säga till om man tycker annorlunda. Jag försöker stötta Lorenzo i att bli starkare i sig själv men det är en så långdragen process. Ibland, som idag, känner jag att jag inte orkar längre. Jag gjorde typ lite slut idag. Det kändes så fel. Lorenzo föreslog att vi kunde ta en paus i förhållandet under dagen eftersom han ville komma hem till mig ikväll efter att ha varit på konsert. Haha vi lyckades alltså inte särskilt bra med att vare sig avsluta eller ta en paus. Jag kan inte tänka mig en framtid utan honom. Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med. Det känns som att det är på låtsas. Nu på kvällen pratade jag en stund med en kompis och sedan chattade jag faktiskt med en tjejjour. Kändes nästan kriminellt eftersom jag själv jobbar på en tjejjour och redan imorgon kommer axla samma roll som tjejen jag pratade med har. Det känns inte som att jag får må dåligt samtidigt som jag ska hjälpa andra som mår dåligt. Med det är klart jag får. Jag har alltid varit bra på att hjälpa och min egen ångest lindras en aning av att för en stund få gå in i någon annans och försöka hjälpa till.

Jag har precis köpt Michaela Fornis bok "Jag är inte perfekt, tyvärr" och började läsa den idag för att få lite tips och råd. Så himla bra. Det är så skönt att läsa om andras ångest och problem - och att det blir bättre. Jag har snart läst ut den.

Jag vill också passa på att berömma mig själv. Jag var nära att hälla upp både ett glas vin och någon brandy jag hittade nere i källaren ikväll. Värt att nämna är att jag har nolltolerans för alkohol. Typ. Jag dricker 2,25 procentig cider. Det har inte krävts särskilt många fyllor för att förstå att jag och alkohol inte hör ihop. Antingen förstärks min ångest till den grad att jag sätter mig i ett hörn och blir helt hysteriskt ledsen resten av kvällen och natten. Eller så blir jag alldeles lyrisk och känner att alkoholen är lösningen på alla mina problem. Inget av alternativen är särskilt eftersträvansvärt och därför har jag kommit till insikten att jag inte ska dricka alkohol. Aldrig. Men idag var jag alltså nära. Det skrämmer mig. Att känna ett sug efter att bli berusad hemma själv är farligt. Men jag ska vara så stolt över mig själv för att jag stod emot. Ibland förvånas jag över hur stark jag kan vara.

Likes

Comments

Skummade precis igenom några av texterna som skrivits men inte publicerats av olika anledningar. Den här lades aldrig upp eftersom jag skämdes så mycket. Jag tyckte att det var så otroligt jobbigt att känna att mina kompisar inte fanns där för mig när jag var djupt, djupt nere i ett stort, svart hål. Jag ser framför mig att jag själv hade gjort på ett annat sätt om någon av mina vänner hade sjunkit så långt ner. Det minsta jag önskade var att de skulle fortsätta hålla kontakt även om det dröjde månader innan jag samlat krafter nog att svara. Kanske kunde de ha ringt istället? Jag menar inte att klandra mina vänner. Mina närmaste har varit fantastiska och hjälpt mig hela vägen. Men jag minns att jag tänkte mycket på att det kändes som om jag förlorade alla. Att alla drog sig undan och inte längre orkade bry sig om mig när de inte fick något tillbaka. Här kommer i alla fall det jag skrev då:

Något av det jobbigaste med den här jäkla ångesten är att det känns som om jag förlorar mina kompisar. Jag kan ju fortfarande inte ta mig någonstans typ så om jag ska kunna träffa någon så måste personen komma till mig. Och jag bor rätt långt ifrån de flesta av mina kompisar. Det känns så krävande av mig att be alla komma hit hela tiden. Men jag hoppas att de förstår. Men sedan får jag ju ångest av att umgås med dem också. Jag är så rädd för att få panikattacker när jag är med dem. Så jag måste ta lugnande för att träffa mina närmsta kompisar... Och jag drar mig ju för att träffa dem eftersom det innebär så mycket ångest. Fast jag inte vill något annat än att umgås med dem. Jag tror inte de kan förstå att jag vill träffa dem och att jag vill att de ska fortsätta skriva. Jag skriver ju aldrig till dem. Jag orkar inte. Men hur ska de kunna förstå det?


Likes

Comments