Header

Idag har det varit fullt ös hela dagen. Först var jag hos min läkare och pratade lite medicin. Jag har ganska nyligen bytt antidepressiva och den nya medicinen fungerar så otroligt mycket bättre för mig. Jag har en helt annan ork än tidigare och behöver inte sova 13 timmar varje natt för att överhuvudtaget fungera under dagen.

Hur som helst. När jag var färdigpratad med honom gick jag och tog blodprov. Och hade turen att hamna hos samma blodprovskvinna som sist som tar blodprov utan att det känns. I love it.

Därpå åkte jag till ett större köpcentrum än det lilla vi har här i "byn" haha. Jag skulle köpa lite grejer till företaget. Men det råkade bli lite annat också.

Jag hittade världens finaste klänning som jag bara var tvungen att köpa. Jag hade lite problem när det kom till att välja färg eftersom alla var så himla fina. Men jag kände att jag inte har råd att köpa den i flera färger så efter en stunds betänketid valde jag den smutsrosa. Den är från Bikbok och kan köpas här.

Och så köpte jag jordens sötaste lilla jordglob till mitt berlockarmband. Det är en belöning för att jag klarade att resa till Dubrovnik. Klarar jag det klarar jag allt. Världen ligger där framför mig och bara väntar på att bli upptäckt. Berlocken finns att köpa här.

Och så unnade jag mig lite sushi, min nya favoriträtt. Jag lägger sällan pengar på mat eftersom jag hatar känslan av att äta upp mina pengar. Oftast när jag ätit ute senaste tiden har Lorenzo betalat. Men jag var så hungrig och sugen och förtjänade absolut lite sushi idag.

Innehåller affiIatelänkar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Som jag saknat min bebis. Jag vill aldrig vara ifrån honom mer. Han är det finaste jag har. Här kommer en bildbomb på Tarziz och min tutte haha. Varsågoda att ta del av hans cuteness. Visst ser det ut som att han har saknat mig lite?!

Likes

Comments

Jag befinner mig fortfarande på resande fot. Jag lämnade aldrig flygplatsen efter att vi kom hem från Dubrovnik. Jag har nämligen glädjen att få vara på konferens den här helgen. Och som jag älskar konferenslivet. Fantastiska föreläsningar, god mat och mycket fika. Det kan inte bli bättre. Eller jo förresten. Om man är ensam från sin kvinnojour och får ett hotellrum helt för sig själv. Jag längtar efter att ha den där enorma sängen alldeles för mig själv. Jag har skämts bort så mycket idag så det finns inte. Jag är så glad att jag hade turen att få gå på konferensen trots att jag kom halvspringandes direkt från gaten några timmar försent, men lagom till den första föreläsningen.

Konferensen handlar om att finnas där för de medföljande barnen på jouren. Kvinnorna som bor på kvinnojourer har ju ganska ofta barn med sig. Det har varit så himla lärorikt och jag ser verkligen fram emot fler intressanta föreläsningar imorgon. Jag är ju rätt insatt i det här med våld i nära relationer i och med att min mamma arbetar med brottsoffer (som polis) sedan många år tillbaka och jag pluggat mycket om det. Men bemötandet av barn som bevittnat och/eller utsatts för våld är ganska nytt för mig och därför är den här konferensen perfekt.

Det är också så himla roligt att träffa kvinnor som är lika engagerade i de här frågorna som jag. Riktiga kruttanter är de. Men det är också ganska frustrerande att gå på föreläsningar om det här ämnet eftersom det är så mycket i vårt samhälle som inte fungerar. Jag blir så matt. En av föreläsarna, en advokat, nämnde ett nytt fenomen för mig, PAS (parental alienation syndrome). Det handlar om att kvinnan vid vårdnadstvister anses tuta i barnet osanningar om pappan, vilket då skulle resultera i att barnet vänder sig emot pappan och uttrycker motstånd mot att träffa honom. De som jobbar med barnen och som tror på det här med PAS kan alltså bestämma att mot barnets vilja och uppenbara motstånd placera det hos pappan (som alltså kan ha utövat våld mot barnet). Nej, jag vet inte vad jag ska säga. Psykologen som myntat begreppet verkar helknäpp. Han har bland annat sagt:

"There is a bit of pedophilia in every one of us."

"It is because our society overreacts to it [pedophilia] that children suffer."

"Children are naturally sexual and may initiate sexual encounters by "seducing" the adult."

If the sexual relationship is discovered, "the child is likely to fabricate so that the adult will be blamed for the initiation."

"Pedophilia may enhance the survival of the human species by serving "procreative purposes"."


Så sedan middagen har jag suttit med en kopp te och choklad och läst om den här vansinniga mannen och alla de som arbetar aktivt med att sprida den här modellen. Nu är jag så arg och sur så det är tur att jag är ensam. Jag ska nog bara avsluta dagen med en bön om en bättre framtid och hoppas att jag inte drömmer några hemska mardrömmar som följd av mitt temperament. Godnatt på er!

Likes

Comments

Nu har vi kommit hem till Sverige igen. Den här resan har varit helt fantastiskt. Och allt har gått så mycket bättre än vad jag förväntade mig. Jag har varit så modig och klarat av att göra allt jag tagit mig an. Jag trodde att panikångesten skulle styra och bestämma mycket mer. Jag var beredd på att låta den göra det. Bara att flyga utomlands och befinna mig på en helt ny plats hade varit en tillräcklig utmaning. Jag hade varit nöjd och stolt bara jag klarat det och sedan tillbringat större delen av resan på rummet. Men jag har utsatt mig för så mycket annat. Åkt buss långa sträckor i värmen, badat från klippor långt bort från toaletter, ätit mat på språng, varit på en guidad tur, åkt båt med trasig toa. Och allt har gått så bra. Ja, jag har varit rädd. Ja, jag har tagit lugnande då och då. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag har klarat allt så bra. Jag gjorde det. Jag var utomlands och hade det dessutom väldigt bra. Trots att jag har panikångest. Jag klarade det jag för ett halvår sedan var övertygad om att jag aldrig mer i livet skulle få uppleva.

Likes

Comments

Den här dagen har tillbringats ombord på båtar. När vi var iväg och skulle bestämma vilka turer vi skulle ta valde vi bort att åka till Bosnien och Montenegro eftersom jag då skulle behöva sitta flera timmar på en lökig minibuss utan toa. Vilket inte är funkis. Vi tänkte dock att det skulle gå bra att åka på den här båtturen eftersom den lilla båten hade en toalett.

Och så åker vi iväg. Och det känns prima. Helt tills vi ska lämna den första ön och båtmannen talar om för en av de kissnödiga passagerarna att båtens toalett inte fungerar. I min hjärna blir det krig och allt jag kan tänka är nej nej nej. Det enda som inte fick hända. Jag menar var är det värre att få en panikattack om inte mitt ute på havet utan en toalett inom synhåll. Fy fasiken. Först stoppar jag i mig en hel del lugnande. Sedan pratar vi med båtmannen och frågar om hur långa sträckor vi ska åka. När vi får reda på att vi ska åka 45 minuter en av sträckorna förstår jag att det inte går. Får jag en panikattack på båten kommer jag med största sannolikhet att ha bajsat ner mig inom tio minuter. Så vi förklarar läget för båtismannen och han är en ängel och går och snackar med en av snubbarna på en annan utflyktsbåt. En mycket större med TVÅ toaletter. Och så får vi fortsätta turen med den båten. Nej, jag kan knappt beskriva min tacksamhet. Och att vi inte behövde gå miste om den tredje och sista ön. Jag är så glad. Så det hela löste sig helt enkelt väldigt bra.

Nu är vi helt slut efter den här dagen. Vi åt middag hemma i lägenheten och Lorenzo har somnat i en konstig ställning vid mina fötter haha. Jag ska väcka honom och hjälpa honom ordentligt i säng nu. Godnatt.

Älskar att de har wine take away.

Den första sandiga stranden hittills. Och här fanns det verkligen inte en enda liten sten. Vi var i himlen.

Likes

Comments

Idag har jag känt av panikångesten mer än vad jag har gjort de tidigare dagarna. Det var det där jäkla kaffets fel. Jag drack bara fyra klunkar men jag blev så yr och illamående att vi var tvungna att gå hem istället för till stranden som vi var på väg till. Jag har varit dålig i magen hela dagen och det är vad som skrämmer mig mest. Jag kopplar direkt ihop det med att en panikattack är på väg. Men hittills har jag varje gång lyckats bemästra ångesten att flyga iväg och bli till attacker. Jag har lyssnat mycket på podcaster för att lura bort fokuset från magen och rädslan. Och så har jag knaprat lugnande. Efter någon timme på toan gick jag och la mig i sängen och sov i ett par timmar. Sedan vågade jag mig faktiskt ner på stranden. Det är när jag gör sådana saker som jag blir mest stolt över mig själv. Jag mår jättedåligt och är livrädd till och med tryggt inne på vårt rum, men ändå klarar jag att pusha mig själv ut på stranden. Där kändes det ganska lugnt, jag märkte inte av panikångesten så mycket. Rädslan kom dock smygande igen så fort vi kom innanför dörren och jag drack några klunkar iste. Det satte fart på magen igen. Men efter ännu en stunds oro inne på toaletten bestämde vi oss för att gå ut och äta. Vi hittade en så otroligt mysig restaurang med utsikt över vattnet med sååå god mat. Jag åt risotto som var fullproppad med musslor, bläckfisk och räkor. Och nu sitter jag här igen. På toaletten. Men det känns ändå ganska okej nu. Även om jag skulle få en panikattack så är jag så stolt över allt jag har gjort idag trots att panikångesten varit så närvarande hela tiden. Jag är trött av allt lugnande och ska alldeles strax krypa ner i sängen. Jag hoppas att magen är lite gladare imorgon för då ska vi iväg på "Game of Thrones"-tour, det vi kom hit för. Typ.

Likes

Comments

Just när vi avslutat vår magiska frukost i de idylliska trapporna i Dubrovnik och vänder oss för att gå in igen så inser vi att dörren har låst oss ute. I Lorenzos kropp flödar paniken och i min bubblar det bara ut skratt. Bakom oss står en snygg, mystisk man i kostym och pilotglajjor och skrattar åt oss. Som tur är visar han sig vara hotellägaren. Nyckel hade han inte med sig men han ringde efter hjälp och kom efter fem minuter tillbaka med två koppar rykande hett kaffe åt oss. Nyckelmannen skulle vara här inom 20 minuter. Vi är otroligt nöjda med vår ägare men misstänker att en kroatisk minut är lite längre än en svensk eftersom vi fortfarande inte sett skymten av honom. 😝

Uppdatering. Vi är nu lyckligt innelåsta.

Likes

Comments

Det är så mycket blandade känslor just nu. Jag är så otroligt stolt över mig själv som har klarat av att resa utomlands med allt vad det innebär. Flygresan gick väldigt bra. Flygvärdinnan inledde med att säga att det fanns två toaletter. Där bak. Och vi satt nästan längst fram. Då sög det till lite i magen haha. Men det gick som sagt bra ändå. Sedan hann jag jaga upp mig lite inför bussresan från flygplatsen till Dubrovnik men med yttepytte lugnande i kroppen gick också den över förväntan. Sedan har hela dagen bara svoschat iväg i ett enda kör. Vi har mest gått runt och lärt känna staden, handlat, ätit och sovit. Allt har varit väldigt mysigt men nu senaste timmen har jag haft lite ångest. Jag längtar hem lite. Jobbig känsla nu när jag bara vill njuta av att jag är här. Jag oroar mig lite inför vad vi ska göra här. En guidad Game of Thrones-tur är ett måste men det känns jättejobbigt att jag inte har full kontroll över hur den kommer gå till. Ska vi gå långt? Kommer det alltid finnas tillgång till toaletter? Etc etc. Och såhär håller ju tankarna på oavsett vad det gäller. Vi skulle vilja ta någon båttur och eventuellt resa på dagsutflykter till Montenegro och Bosnien-Herzegovina och jag vill ju verkligen inte att panikångesten ska få sätta stopp för vad jag vill. Men så är det och det måste jag väl till viss del bara acceptera. Men jag ska försöka och göra mitt bästa. Hittills har jag lyckats åka hit och det är ju en jäkla bra början.

De supermysiga gränderna som utgör old town. Det känns helt galet att bo i en smal trappa. Kors och tvärs i gränderna är det trevliga restauranger och souvenirbutiker.

Här bor vi. Hur fint är det inte med stenväggen?! I love.

Lunch av dagens fångst.

Katt 1.

Katt 2.

Där är jag. Hej hej.

Vår ljuvliga middag. Vi delade på en tallrik full med havets läckerheter. Det var så gott. Till dessert smakade jag någon slags traditionell kaka som var himmelsk.

Katt 3. Tror inte jag behöver nämna att jag gillar katter.

Den här fina tavlan är numera våran. Vi var så glada över att vi var överens om vilken som var den finaste tavlan att vi kände oss tvungna att köpa den.

Likes

Comments

Nu har jag precis packat klart och lagt mig bredvid min sovande älskling. Jag tror att jag aldrig någonsin har packat i god tid inför en resa. Men idag blev det ju ändå inte så sent. Har dock inte packat bra. Jag har tre gånger för mycket kläder men så får det vara. Det går ju aldrig att veta i förväg vad man känner för att ha på sig på dagarna.

Jag har varit förvånansvärt lugn inför den här resan. Jag trodde att jag skulle ha stressat sönder vid det här laget. Men idag har oron trappats upp en del. Både mamma, pappa och Lorenzo har klagat på att jag varit jobbig idag, pratat mycket och varit lite too much typ. Och till slut sprack jag och började gråta. Jag är ju livrädd, förklarade jag. För det är jag ju. Jag ska åka utomlands en vecka för första gången sedan jag blev sjuk. Jag är inte ens säker på att jag kommer klara av att komma till flygplatsen. Jag vill så mycket och jag är livrädd att det inte ska gå, att jag inte ska klara det. Och nu är jag såklart extra orolig och rädd eftersom jag precis haft en panikattack. Nu har jag den fruktansvärda känslan lite färskare i minnet. Men jag ska klara det här. Jag ska åtminstone göra allt i min makt för att försöka klara det.

Nu ska jag upp om mindre än fyra timmar så jag borde nog sluta de små runda snart. Jag är glad att det inte är jag som ska köra inatt. Apropå det så körde jag bil för första gången på ett år igår. Jag har inte vågat än på grund av panikångesten men nu gjorde jag det alltså. Och det gick jättebra. Heja mig. Förhoppningsvis går resan till Dubrovnik lika smooth som jag kör bil. Godnatt.

Likes

Comments