Header
View tracker
Everyday life, Ångest


Jag har just hämtat mig efter en panikattack. Det var ganska exakt en och en halv månad sedan min senaste ordentliga attack och på något sätt lyckas jag alltid "glömma" hur tuffa de är. Den här kom efter att jag lyxat till det med en bit kladdkaka som jag av någon anledning blev risig i kistan av. Och det måste nog vara det absolut värsta. Det som jag reagerar som starkast på. Att ha ont i och bli dålig i magen. Min hjärna känner igen symptomen direkt och startar alarmet: "PANIKATTACK! PANIKATTACK! PANIKATTACK!" Och till toan bär det av, där jag lugnt och metodiskt förklarar för mig själv att det inte är någon fara, att det kommer vara över snart och att jag inte kommer dö på riktigt. Ibland lyckas mina vettiga tankar och fokus på andningen lugna ner det hela och få panikattacken att inte bli en ännu mer panikig panikattack. Nu lyckades det inte fullt så bra som det har gjort flera gånger under hösten men jag klarade absolut att styra undan attacken från att bli så illa som jag vet att den hade kunnat bli.

Sedan är det allt efterarbete då. Jag har börjat lite smått med att förklara för mig själv och försöka övertyga mig om att det är okej att få en panikattack. Jag är inte dålig eller misslyckad för att jag fick en nu. Det är fullständigt normalt. Jag har haft några stressiga dagar med mycket plugg och jobb på samma gång och lite sömn och det är klart att min kropp är mer känslig då. Kladdkaka är inte farligt. Det var inte kladdkakan som gjorde att jag fick en panikattack idag. Och nej, det var inte magknipet heller. Det var kroppens reaktion som var extra tuff att lugna den här gången. Nästa gång kanske det går bättre. Eller inte. Och då är det också okej.

Och sedan belöningar och vila. Jag har precis gjort i ordning en kopp vaniljte och ska titta på mitt favoritprogram "Unga föräldrar". För det får man göra när man har överlevt en dödsattack. Faktiskt. Jag skulle till och med hävda att man behöver det. Punkt slut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
Ångest


Jag försöker verkligen vara accepterande mot mig själv. Acceptera att jag är sjuk just nu. Acceptera att jag får panikattacker ibland. Acceptera att jag är rädd. Denna acceptans upplever jag har blivit mycket bättre på senaste tiden. Jag känner att jag får så mycket mer ut av att acceptera situationen än att tycka synd om mig själv och ständigt återkomma till tankar som "varför jag?", "varför nu?" osv. Självklart tänker jag på sådant även nu men jag ägnar inte de tankarna lika mycket uppmärksamhet längre.

Jag har tänkt att acceptansen automatiskt innebär att jag inte skäms över panikattackerna och min ständiga oro inför att drabbas av ännu en attack. Jag är väldigt öppen och pratar ofta om ångest och panik med vänner och bekanta. Det ger mig en känsla av att folk i min omgivning förstår mig bättre och det känns då mer okej att till exempel gå iväg om jag skulle bli orolig. Men nu fattar jag att jag har mycket mer att jobba på på den fronten. Att acceptera sina sjukdomar och hur tillvaron ser ut just nu är inte nödvändigtvis detsamma som att inte skämmas. Jag känner mig onormal, konstig och pinsam. Jag skäms inte bara inför personer som inte känner mig utan jag tycker även att det är jättejobbigt att låta dem som står mig nära se mina problem. Fast de vet hur mycket som helst om paniksyndrom och attacker och ger mig ett enormt stöd.

Igår när Linn var här reagerade jag väldigt häftigt på magknip och mina paniktankar for iväg på ett sätt jag har svårt att tro att de skulle ha gjort om jag var ensam hemma. Jag skyndade mig iväg till toan och satt en lång stund och försökte lugna mig själv. Nu fick jag ingen panikattack den här gången men trots det kände och känner jag starka skuldkänslor.

Jag lämnade min kompis ensam. Jag är ingen bra kompis eftersom jag bara springer iväg. Jag förtjänar inte så fina vänner. Jag oroar min familj och mina vänner. Hur kan jag utsätta dem för det?

Ibland: De skulle ha det bättre utan mig. Och bara det faktum att jag väljer att blogga anonymt. Det säger kanske en del om hur accepterande jag är mot mig själv egentligen.

Nu är de i min närhet som sagt väldigt förstående och stöttande och förklarar gång på gång att jag inte ska tänka så som jag gör. Och självklart hjälper det lite. Men tankarna finns ändå där. Varje gång. Så jag tror att jag har en del kvar att jobba med, både när det gäller min acceptans och självkänsla. För jag tycker ju inte att man ska skämmas över att man inte alltid mår så bra. Och då borde jag ju göra allt i min makt för att efterleva de visdomsorden själv. Eller hur?

Likes

Comments

View tracker
Everyday life, Ångest


Bästis har äntligen kommit hem till mig efter att ha varit på Mallorca i över fyra månader. Som jag har längtat efter henne. Idag efter att jag varit hos mr psykolog kom hon hit på lite lunch och världens kladdigaste kladdkaka. Så gosigt! Jag fick tyvärr väldigt ont i magen efter att vi ätit och magont är något av det jag förknippar mest med panikattacker och därför blev jag såklart väldigt stressad. Jag gick på toa ett par gånger men fick trots obehaget ingen attack. Efter det tvingade vi ut mig på en promenad. Jag sa till henne flera gånger att jag nog inte vågade gå så långt nu när jag hade problem med magen. MEN jag gick längre än någon. Så häftigt! Hon gör något med mig. Och hon får mig alltid att känna mig speciell och bra. Alla borde ha en Linn! Längtar tills jag får träffa min fina kompis igen.

Likes

Comments

Everyday life, Ångest


Hej bloggen! Den här helgen tillbringade jag i Oslo. Ja, jag lyckades resa dit! Och ja, jag lyckades faktiskt resa hem också! Det känns så knäppt att klara av en sådan här resa när jag för ett par månader sedan inte ens kunde gå 50 meter bort från huset. Det var fantastiskt att träffa pappa, lillebror och alla djurisar. Och det var mysigt att sitta och sticka och kolla på serier med den här utsikten (ja, detta är tomten...).

Men till själva resan. Det var ju den som fruktades. Jag och mamma åkte bil till tågstationen. Ångest. Jag åt inte lunch för att jag blir orolig för att få panikattack om min mage "bubblar". Hade ont i magen. Ångest. Var illamående. Ångest. Tåget var försenat. Ångest. På tåget fick vi veta att vi på grund av fel skulle behöva åka ersättningsbuss i tre timmar. Ångest. Och när pappa hämtar oss är det med en extra passagerare i bilen så jag åker i bilens baksäte för första gången. Ångest. Men jag kom fram. Och jag slapp attacker. Dock tog jag en tablett lugnande mer än vad jag får... Men men, fram kom jag. Och på hemvägen vågade jag mig till och med på att åka pendeln en kvart. Amazing. Vill man så kan man. Ibland.

Likes

Comments

Everyday life, Ångest


En skräckslagen biodejt. Det är jag, det. Gråt. Skrik. Illamående. Ångesten inför att gå på bio igår var mycket värre än vad jag trodde att den skulle vara. En stund ville jag absolut inte åka alls. Men jag tog mig samman och satte mig i bilen i snöstormen för att bege mig mot bion. Väl på plats upptäckte jag till min fasa att jag bokat platser på "fel" sida i salongen. Jag skulle behöva gå mitt framför duken för att komma till utgången och en toalett. Detta trots att jag tidigare under dagen pratade med en som jobbade för deras kundservice och frågade just om var jag skulle boka platser för att vara så nära utgången som möjligt. Men som tur var var det inte fullbokat så vi satte oss längst fram på två tomma platser istället. Inte att rekommendera om man vill undvika nackspärr, men jag hade varit helt skräckslagen hela filmen om vi hade suttit på våra egentliga platser. Så himla jobbigt att behöva gå framför alla för att kunna komma ut.

Filmen (Inferno) var bra och trots att ångesten fanns med under hela biobesöket lyckades jag hantera den på ett bra sätt. Jag lämnade aldrig bion och när jag blev orolig fokuserade jag på andningen och filmen. Även tanken på att jag när som helst kunde lämna utan problem underlättade massor. Jag är nöjd och stolt över kvällen och ser fram emot fler biobesök de närmsta veckorna.

Likes

Comments

Everyday life, Ångest


Hellu! Nu är den härliga helgen full av roligheter över och vi säger hej till ruskväder deluxe. Det blåser och regnar som aldrig förr och jag sitter här framför datorn med en stor kopp te. Helgen har varit så härlig med en massa mys och prat. Jag tog helt ledigt från plugg efter några hektiska dagar med tentainlämningar. Men sedan blev jag sjuk. Usch, jag har känt mig så ynklig och svag. Var jätteledsen igår när L skulle till jobbet för jag ville inte vara ensam hemma hela dagen. Jag orkade knappt göra någonting igår. Halvlåg i soffan och lyssnade på ljudbok och stickade på min filt. På kvällen ringde jag mamma och bad henne komma hem tidigare för att ta hand om mig. Och så gjorde hon det! Fina mamma.

Idag mår jag lite bättre men tar det lugnt. Som om jag inte brukar ta det lugnt haha. Vaknade med ångest igår så jag gick upp 05 för att tänka på annat. Jag har så mycket läskiga saker framför mig den här veckan så det är inte konstigt att min hjärna är orolig. På torsdag ska jag åka tåg till Oslo. Fy vad jag är rädd. Har varit illamående i flera dagar redan på grund av oro men jag tror ändå att jag kan klara av det här. Jag vill ju så himla gärna! Och ikväll ska jag på bio. Hjälp.

Likes

Comments

Inspiration

Nail polish

adventskalender // julgran // pepparkakshus

Alltså det här är ju drömmen. Jag har inte förstått hur många fantastiska adventskalendrar det finns där ute. Jag köper min lilla chokladkalender and that's it, men det finns ju en hel värld av härliga kalendrar. Jag har fastnat för Ciaté's nagellackskalendrar. Hur underbara är de inte!? Det är så smart med minilack eftersom man hinner använda upp dem innan de blir sega och obrukliga. Dessutom är det ju ett superbra tillfälle att prova på lite olika färger och se vilka man tycker bäst om. Och så sparar man ju en hel del pengar på att inte köpa ett och ett nagellack. Nej, jag är såld.

Likes

Comments

Everyday life, Guldkorn, Ångest


Den här fredagsförmiddagen har varit så mysig och avslappnande. Jag gick upp 06 med L och åt frukost och drack te framför nyheterna. Sedan tände jag lite ljus och plockade fram garnkorgen och ett par pinnar och började sticka en pläd. Beställde hem en hel drös superbilliga garnnystan för att kunna sticka en stor och härlig pläd i en och samma färg. Har 22 nystan varav en nu är använd. Det är så himla avkopplande att sticka. Jag lyssnade på fredagspodden samtidigt och bara njöt.

Jag har en så rolig helg framför mig. Ikväll kommer min älskade barndomskompis för fredagsmys och sleepover. Ser så himla mycket fram emot lite cider, choklad och en massa prat med min fina tjej. Och imorgon kväll kommer L och hans lillasyster hit. Ska bli så himla härligt att äntligen träffa henne igen. Det var en hel månad sedan sist... Så imorgon blir det också myskväll och sleepover. Så mys!

Och nästa vecka har jag stora men också väldigt roliga utmaningar att ta mig an. I början av veckan ska jag gå på bio. Och till torsdag har jag bokat tågbiljetter till Oslo. Ser verkligen fram emot att träffa pappa och lillebror igen. Det var så länge sedan just eftersom de bor så långt bort. Och de har svårt att komma hit och vara här ett par dagar på grund av jobb och skola. Och jag har ju inte vågat åka än eftersom jag är rädd att få panikattacker. Men äntligen äntligen äntligen ska jag få träffa dem igen.

Likes

Comments

Everyday life, Ångest


Igår hände något stort! Jag var på restaurang! Det känns så konstigt och pirrigt och underbart och läskigt att jag mer och mer börjar få tillbaka ett normalt liv. Jag har inte varit på restaurang på ett halvår och igår var jag helt plötsligt det. Och det gick jättebra. Jag hade trevligt, åt god mat och kände mig lugn. Jag var däremot inte lika lugn inför bilresan dit och hem men de gick också finfint trots min oro. Jag tog 25 mg lugnande inför båda bilresorna men inte gör väl det något när jag klarar av något så fantastiskt som att gå på restaurang. Jag är så lycklig att jag är omgiven av så fina människor. En stöttande pojkvän som bjuder ut mig på middag när jag nämner att jag nog skulle våga mig på att äta på restaurang. Och en omtänksam kompis som avsätter sin tid för att köra oss dit och hämta oss igen en regnig söndagskväll. Jag har verkligen tur. När vi kom hem gick vi på en mysig kvällspromenad i regnet. Det börjar bli riktigt kallt nu. Så härligt att värma sig med en dusch för att sedan krypa ned i sängen efter en blöt promenad i kylan. Det blev lite serietittande i sängen och sedan slumrade jag, L och lille Tarzan så sött. Eller nja, jag drömde en hemsk mardröm om att jag blev dömd för att jag hade ångest och skulle tvingas följa en massa regler under de åtta kommande åren. Jag fick inte yoga, jag fick inte ha sex, jag fick inte åka allt på tivolin osv. Lite komiskt men usch så hemskt. Jag vaknade av att jag grät så så gott vet jag inte om sov. Men jag är åtminstone utvilad och redo att ta mig an dagens utmaningar. Tack och hej.

Likes

Comments