Header

Jag har, som jag nämnde för typ hundra år sedan, ett företag tillsammans med Lorenzo, min käre partner (både i sängen och företagsbranschen höhö). Cudsnug är en webbshop där vi säljer supergoda teer, lyxiga doftljus och gosiga vetevärmare - allt som hör mys till. Vi startade Cudsnug för lite mer än ett år sedan som ett sätt för mig att kunna arbeta och göra något meningsfullt när jag mådde väldigt dåligt och hade svårt att ta min ut på grund av panikångesten.

Just nu pågår en tävling på vår Instagram @cudsnug. Du kan vinna vad du vill från hela butiken. Kika in på www.cudsnug.com och upptäck vad vi har att erbjuda just dig och glöm inte att tävla på vår Instagram.


I samarbete med Cudsnug.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ännu ett nattinlägg. Varför sover jag inte på nätterna? Jag våndas så inför morgondagen då jag ska träffa läkaren på psykiatrimottagningen igen. Jag tyckte inte att det kändes som att hon ville hjälpa mig eller som att hon ens lyssnade på mig när jag var där sist. Hon ställde frågor som var svåra att svara på och avbröt mig för att ställa nästa fråga så fort jag började öppna upp mig. Efter förra besöket kände jag mig helt slut. Jag var så ledsen och sliten. Jag gick dit med känslan och tron att jag äntligen skulle få hjälp men gick därifrån med en stor klump i magen. Hur svårt kan det vara att hjälpa en liten jag med ångest? Och hur sjuk ska jag behöva bli för att få hjälp?

Jag försöker somna men det går inte. Klumpen i magen är stor och tung och gör det obekvämt att andas. Jag känner mig tom, matt och ledsen. Lorenzo har sagt att han kan följa med mig till läkaren imorgon och det gör att det åtminstone känns lite lättare. Jag hoppas verkligen att jag går därifrån med en annan känsla än sist. Jag hoppas att de bestämt sig för att försöka hjälpa mig. Jag tänker inte godta att de inte vet hur de ska kunna hjälpa mig eftersom jag fått hjälp tidigare. Det argumentet fungerar inte. Jag har fått hjälp för paniksyndrom, inte GAD och inte depression. Inte självhat och inte självskadebeteende. Det måste väl ändå någon psykiatrimottagning kunna hjälpa mig med?

Likes

Comments

Jag har haft så svårt att sova på kvällarna senaste tiden. Jag ligger vaken och rastlös i många timmar. Jag tror att det kan bero på att jag inte blir lika trött och behöver sova så mycket av den nya medicinen som av den förra och att jag helt enkelt vänt dygnet fel.

Igår tänkte jag att det var bättre att jag satt uppe några timmar extra eftersom jag ändå inte var ett dugg trött. Jag gjorde en kopp te och myste ner mig i soffan med Tarzan och kollade på några avsnitt av "The Magicians", en serie jag upptäckte igår. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag fastnar lätt för mörka och sorgliga serier, filmer och böcker men eftersom jag är i en svacka känner jag att det är viktigt att jag inte ger ångesten energi i onödan. Den här serien är lättsam och fin samtidigt som den är väldigt spännande. Och så är det ju så härligt med fantasy. Jag blir åtminstone glad och exalterad som ett litet barn i en godisaffär så fort magi nämns.

När jag gick och la mig vid 02-tiden läste jag en liten stund i min härliga julbok "Let it snow". Också ett hett tips. Det är tre olika berättelser om julafton som vävs samman. Så det blir typ som tre korta böcker. Jätteskönt. Och Tarzan gosade på min mage som alltid. Det är verkligen något av det bästa jag vet, att mysa med min älskling.

Jag sov ganska bra när jag väl somnade men vaknade inatt av en jättekonstig obehagskänsla i magen och bröstet. Har aldrig känt på just det här sättet tidigare så jag blev lite orolig. Jag var nära att stoppa i mig lite lugnande men jag klarade mig skönt nog utan det. Jag blir ju så trött efter att jag har tagit lugnande. Nu på morgonen är känslan borta men jag har lite ont i magen. Undrar vad det är. Det är säkert bara stress men jag trodde liksom att jag hade gått igenom hela spektrat av stresskänningar vid det här laget. Kanske inte.

Nu ska jag gå upp och äta lite. Kanske plugga lite smått. Jag har tenta på lördag nästa vecka och har knappt börjat läsa till den. Hälsan går alltid först och jag har inte orkat. Men idag känner jag att jag har lite mer energi. Jag tror att det här kan bli en bra dag.

Likes

Comments

Idag brydde jag mig knappt när alarmet ringde. Lorenzo försökte väcka mig i en timme men jag orkade inte gå upp. Jag struntade i att gå på seminarium i skolan fast det egentligen är obligatoriskt så nu måste jag göra en igentagningsuppgift. Men jag är inte förvånad över att jag inte orkade gå dit. Jag har inte mycket ork eller lust för saker. Speciellt inte saker som kräver mycket eller är tråkiga. Imorgon har jag ett till seminarium men jag har redan bestämt mig för att stanna hemma från det också eftersom jag inte har gjort uppgiften som ska göras innan.

Men. Jag gick upp ur sängen. Jag gjorde en kopp te. Jag struntade i alla måsten och gjorde något jag tycker om i stället, jag målade. Det var väldigt skönt för ångestkänslorna släppte och jag var helt närvarande i målandet. När Lorenzo kom hem hjälptes vi åt att lägga in tvätten och jag åt en tallrik risotto eftersom jag kom på att jag inte hade ätit något. Sedan blev jag medtvingad ut och vi gick och handlade lite. Så jag har ju trots allt klarat av en massa saker idag.

Jag tar det i små steg och är rädd om mig själv. Och så hoppas hoppas hoppas jag att jag snart kan få professionell hjälp för att kämpa vidare. Det vore så mycket enklare.

Likes

Comments

Idag avslutade vi med middag på en italiensk restaurang nere i en mysig tegelstenskällare. Jag var inte så hungrig efter en rejäl lunch så jag beställde en sallad. Som var så enormt jäkla god. Karamelliserad kyckling liksom. Det är härligt med restauranger som kan erbjuda goda sallader för det upplever jag inte så ofta. Efteråt delade jag och mamma på en chokladfondant och chokladcheesecake med blåbär. Tänk att en sådan liten sak som att äta sötsaker ute var något jag inte klarade av förut eftersom jag var så rädd för att få ont i magen och att det skulle leda till en panikattack. Det har hänt mycket på ett år. Jag är så stolt och tacksam att jag klarar av så mycket nu. Även om jag är rädd och stressad och får panikattacker då och då begränsar det mig inte i närheten av så mycket som det gjorde då.

Likes

Comments

Oj vad jag är slut. Helt. Slut. Den senaste veckan har varit så otroligt intensiv. Det har hänt mycket och mina känslor har varit upp och ner, fram och tillbaka, överallt och ingenstans.

Julen blev fin och mysig. Det har varit härligt att få tillbringa lite tid med min familj. Jag skrev klart hemtentan som jag hade kvar, men det blev stressigt och jag sov lite och dåligt. En dag följde jag med mamma till hennes jobb på ett krisesenter (kvinnojour) och det var väldigt mysigt och kul att se. Och jag är så glad att jag klarar av sådana saker nu. Jag vet ju hur jobbigt det hade varit för ett år sedan. Dessutom var min mage i uppror hela dagen men jag klarade ändå att avvärja panikattacker och inte ta något lugnande. De här dagarna var egentligen väldigt bra och jag kände mig ganska glad och tillfreds med allt. Även om kroppen skrek stress med magproblem, konstant näsblod och noll energi. Under kvällen fick jag dock mycket ångest och kände mig mer nedstämd.

Dagen efter, igår, skulle jag också jobba på krisesenteret men på väg dit började jag få jätteont i magen. Jag får ibland väldigt inte dagen efter att jag har varit dålig i magen. Hela magen ömmar och det gör ondare och ondare och efter en stund blir det jobbigt att bara andas. Det enda som hjälper är att ligga ner. Så jag förstod ju, hur tråkigt det än var, att jag inte skulle klara av att jobba. Jag kunde ju inte ens sitta upp liksom. Så mamma släppte av mig hos bestemor och där plumsade jag bara rakt i säng och sov till halv tre. Jag gick upp och drack lite te och sedan var det redan dags att följa med mamma hem igen.

Sedan dess har ångesten och nedstämdheten hållit i sig. Jättetråkigt. Jag ville så gärna få längta lite till att resa till Prag, dit vi har anlänt idag. Pappa fick det av oss i födelsedagspresent 22 december. Men idag har ångesten lättat lite. Jag har sovit mycket och nu när vi väl är här och jag har klarat mig igenom flygresan känns det lite lättare i sinnet. Det är en fantastiskt fin stad och jag ser fram emot att gå runt och upptäcka vad den har att erbjuda. Dessutom verkar det finnas väldigt mycket mumsiga godsaker här som jag är redo att stoppa i mig när som helst.

Likes

Comments

Sol idag och jag kan äntligen samla på mig tillräckligt med energi för att skriva här. Det har varit så stora glapp i skrivandet under hösten. Det är för att jag har mått sämre. Mer stress och mindre energi. Men jag vill så gärna dela med mig av det också. Att det går upp och ner. Och framför allt att det går upp igen.

Just nu sitter jag på Apoteket och väntar på att hämta ut nya antidepressiva. Jag ska byta tillbaka till sertralin, den första typen jag provade. Jag har nämligen gått och blivit deprimerad. Det började med stress. Stress över min kompis som kraschade fullkomligt. Stress över att vara stark för henne. Stress över att jag inte hann skriva min hemtenta utan sitter igen med den nu istället. Stress över den svåra kursen jag läser. Stress över att jag har sökt hjälp för ångesten sedan jag flyttade hit i somras men blir nekad gång på gång. Stress över att jag är rädd för vad jag kommer göra nästa gång jag mår dåligt. Och sedan vaknade jag en dag och kände mig helt lugn. Allt är ju ändå meningslöst. Så nu har det övergått till depression istället.

Jag har börjat självskada mer. Det skrämmer mig. Jag är så rädd att psykvården inte vill hjälpa mig. De säger hela tiden att de inte vet vad de ska hjälpa mig med trots att jag berättar så himla detaljerat om allting. Det krossar mig att gång på gång behöva börja om. Och nu börjar jag få slut på ställen att söka hjälp hos.

Inget roligt inlägg idag tyvärr. Men det känns ändå lite skönt att vara tillbaka här. Jag har saknat bloggen och era fina kommentarer. Och jag tycker att det är skönt att kunna gå tillbaka och se stunder där jag mått bättre och veta att det kommer. Jag måste bara kämpa mig igenom det här först.

Likes

Comments

Att jag kan ligga och mysa med min bebis varje morgon eftersom jag har hemtenta nu och kan sova ut på dagarna. Det är det bästa jag vet. Vid sjutiden är han hungrig och otålig och säger gärna till om det tills han får sin mat. Men när han är mätt blir han så lugn och kelig och när jag fortfarande ligger kvar i sängen och sover kommer han direkt tillbaks igen och kryper upp på min mage. Det finns inget mysigare.

Likes

Comments

Usch. Fy. Blä. Bajs. Ångest är inte najs.

Flera delicatobollar har jag tryckt i mig, men ändå känner jag mig inte okej.

Att måla har jag också försökt med, men ångesten vill inte lämna mig ifred.

Senaste dagarna har varit rätt bra, jag har gjort roliga saker och varit allmänt gla.

Men igår kväll hälsade ångesten på som en kär gammal vän, och trots att jag borde hade jag det inte på känn.

Kvällen blev sen och tankarna många, men med lite meditation lyckades jag trots allt sömnen fånga.

Nu vill jag skrika, slåss och bråka. Mest av allt vill jag bara gråta.

Jag känner mig ensam, lämnad och sviken. Hör inte Lorenzo skriken?

Hur kan han välja att göra såhär, om jag nu är honom så kär?

Jag försöker men kan inte förstå. Vill han inte att det ska vara vi två?

Jag trodde jag betydde mer. Nu trycker jag mig själv ner ner ner.

Han har inte ens hört av sig. Hur ska jag inte kunna göra det till en grej?

Nu ska jag trösta mig med ett bad. Jag har ju redan testat choklad.

Hoppas det lindrar min inre konflikt. Tack för att ni läst min dikt.

Likes

Comments