Hej allihopa! Nu var det ett litet tag sen. Tog mig ett eget litet "lov" från bloggen i några dagar. Hade lite och göra. Men nu är jag tillbaka igen om hoppas på samma flow som tidigare!

Ja de är ju nämligen så att de ska komma ett till barn till vår familj. Min moster är gravid! Är så himla lycklig för hennes skull! Ska bli så kul med en liten kusin! Tycker även att ni alla kan följa hennes resa på Instagram där hon heter @pamelakimiay Hon kommer där även att skriva om hennes träning och matvanor under graviditeten.

Tillbaka till oss! Nu är höstlovet slut och skolan på på g igen. Ellen har förskolan och jag går på mina lektioner. Man känner också verkligen att skolan har kommit igång nu. Har flera prov att plugga till och den här skolstressen har börjat smyga sig på. Men vi krigar för fullt och de känns så bra ändå att ha en vardag som flyter. Man mår liksom så mycket bättre av rutiner.

Ovh en annan rolig grej som hände för bara en vecka sen är att Ellen har börjat ta sina första kliv helt utan att man säger eller gör något! Hon bara ställer sig upp och går. Och de är så sjukt hur snabbt de går! hon går mer och mer för varje dag. Är så himla stolt över min pärla. även fast hon är lite sen så ser jag verkligen hur hon krigar. Och hon har ju verkligen tagit allt i sin egen takt utan att stressa. Hon är väldigt nyfiken på världen men ändå så försiktig.

När börjad edra barn gå?

När lärde de sig prata?

Kommentera gärna lite om era barns utveckling. Kan vara kul att diskutera lite med varandra-

Isak är just nu och handlar lite. Han fick väl något ryck och blev sugen, haha. Det är ju även final på PH ikväll! Hur spännande??! Jag har följt hela resan på PH! Och Isak från ungefär halva säsongen. Ni om har följt PH, vilka önskade ni FRÅN BÖRJAN skulle vinna? Och vilka tror ni och hoppas ska vinna? Själv ville jag att Genri skulle vinna! Nu tror jag dock på Anna och Hermansson.

I vilket fall som helst. Vi ska ladda med popcorn och bara mysa. HA en underbar onsdag alla.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej allihopa!
Nu var de någon dag sen jag skrev sist igen. Tiden bara flyger iväg tycker jag. Nej men i vilket fall som helst nu är de höstlov, iallafall för mig. Tyvärr så får ju inte Isak Höstlov från Jobbet.
Imorse så försov jag och Ellen oss. Och när jag väl gick upp 08.30 så tände jag lampan och började greja. Undrade efter ett tag varför Ellen inte vaknade. Så gick fram till hennes säng och tog upp henne. Hon var stekhet! 39,1 i feber.
Vi gick upp och åt lite frukost och tog alvedon. Febern la sig och gick ner till 38. Så då bestämde jag mig iallafall för att går till psykologen, som jag hade tid till kl 10.00. Nu sitter vi på bussen på väg hem. Ellen sover lunch.

Och detta ger mig mycket tid att tänka. Både positivt och negativt. Har fått så mycket verktyg redan på 3 besök hos psyk. Det känns så skönt att vissa dagar när allt känns som att de håller på att vända. Lyckan över att framtiden finns där.

De var allt för detta inlägget.

Likes

Comments

Hej hopp igen! Tänkte inte föra ett långt inlägg nu. Utan ville mer bara skryta över mig själv och att detta är den 6e dagen utan cigg! Faktiskt så är det de för Isak också men han snusar så egentligen är jag duktigare! Tycker att ska man sluta röka så ska man väl bli helt nikotinfri?


Jag har faktiskt bara slutat röka en gång tidigare i mitt liv och det var när jag var gravid med Ellen och den gången så var det en helt annan motivation. Då hade man någons annans hälsa att tänka på. Man kunde liksom inte vara självisk. Den här gången så har man ju inte de och då tänker jag även att det kan vara lättare att falla dit igen. Dock så känns de som att de varit "lättare" den här gången. Alltså jag slutade självklart röka när Ellen var i magen och de var inte ett svårt beslut men dock så var jag mer sugen på att röka då än vad jag har varit den här gången. De kan vara för att förra gången så fanns de liksom inget val. Skulle jag vilja den här gången så är de egentligen bara att gå ut och röka.

I vilket fall som helst! Är stolt över mig själv. Hoppas detta håller i sig resten av livet och att jag slipper röka någonsin igen!

Pussar och kramar!

Likes

Comments

Hej igen! Sitter just nu hemma och kollar in i väggen rent ut sagt. Gick upp tillsammans med Isak vid 05.30 och åkte till Förskolan och lämnade Ellen. Den här veckan är de höstlov vilket betyder att jag kommer ha såååå tråkigt hela veckan. Det är så annorlunda nu från förr. Förr så räknade jag ner dagarna efter alla lov som fanns och nu suckar jag bara. För de jag kan göra hemma är typ, städa, sortera, tvätta, Netflix och sociala medier. Men vad händer när jag har gjort allt då? Då sitter jag nämligen bara här och glor.

Har dock börjar fundera på att träna lite. Kanske gå ut och gå eller träna lite övningar hemma.

I vilket fall som helst. Igår kväll så hade jag en live på Instagram och en "diskussion" uppkom. ÄR JAG GRAVID? Och svaret på den frågan lyder NEJ. Jag gjorde ett inlägg förra veckan där artikeln lyder " Jag ska ta ut min P-stav". Och för er som faktiskt läste de inlägget så skriver jag även att jag behöver hjälp med andra preventivmedel. Så nej jag planerar inte att skaffa barn ännu.

Jag har även fått den frågan på andra ställen, tex Snapchat. Och herregud, jag vill absolut ha fler barn. Jag vill även att Beyonce ska ha fler barn. För vem vill inte följa den underbara resan? Men tro mig. Jag ÄLSKAR sociala medier och skulle berätta till er alla om jag skulle ha ett till barn. Så stressa inte! Love u guys!

Likes

Comments

Hej allihop.

Idag så kände jag att jag vill skriva lite om de två personerna i mitt liv som verkligen betyder ALLT. Min dotter och min pojkvän.

Självklar så vet ni ju att Ellen var min stora räddning. Men det är ju inte så att hon var det en gång. Utan hon är de varje dag. Varje dag med henne och bara av att hon andas så räddar hon mig. Jag håller lugnet och livsglädjen med mig varje dag pga min kära dotter. Utan henne skulle jag nog tappa de. Ingen aning om vem och var jag skulle vara. Skulle jag ens finnas här? Det tror inte jag. Hennes skratt, hennes gråt, hennes bajsblöjor. Allt är värt de. De bandet jag och min dotter delar är obeskrivligt. Hon är min diamant. Jag älskar henne.

Och Isak. Han bara kom in i mitt liv för 4 månader sen och tog ner mina fötter på jorden. Mina fötter är fortfarande uppe och svävar lite och de kommer dom nog alltid att vara. Det är så jag är som person. Men varje gång som jag håller på att flyga iväg är han där och påminner mig om att vara så nära jorden som möjligt. Helt enkelt blev han mitt "lugn i stormen". Och för den korta tid vi spenderat tillsammans så har han gett mig så mycket. Så mycket förståelse i att de värsta inte alltid behöver hända. Att allt blir vad man gör de till.

Och de bästa av allt, han har visat mig vad riktigt kärlek betyder. Och för de har han inte behövt göra något speciellt. Bara varit han.

Det var min lycka i livet. Vi hörs fina människor.

Bjuder på lite Halloween-bilder från igår.

Likes

Comments

Hej bloggen. Två dagar utan något inlägg. Och ja som vanligt så finns det en anledning. Jag har ju nämnt tidigare att jag och Ellen varit dåligt i perioder. Men den här gången verkar de inte riktigt vilja släppa för mig. Halsen krånglar, i förrgår började en hosta och de två senaste dagarna har jag liksom tappat mig själv. Det är faktiskt rätt så obehagligt. Jag har liksom varit en någon sort Twilight-zoon. Aldrig känt så någon gång tidigare.


Men i vilket fall som helst. Ringde Vårdcentralen nu på morgonen och de hade tyvärr fullbokat idag men sköterskan jag pratade med sa åt mig att söka hos närakuter då hon hörde på min röst hur tjock jag var i halsen. Så Ikväll 17.20 fick jag en tid. Får hoppas detta går över nu. Kan vara att en bakterie är orsaken till hur konstig jag känner mig, känner mig inte ens som mig själv.

Och ja, eftersom jag har fått vara hemma hela förra veckan med Ellen som hade ögoninflammation och nu den här veckan själv så påverkar de mig otroligt mycket psykiskt. Speciellt de 3 senaste dagarna när jag började "tappa" mig själv i någon slags imma. Är inte vaken likson. Och självklar vet jag ju att jag inte har något att oroa mig för. Jag menar livet är bättre än någonsin. Men det finns EN SAK som jag kan vara rädd för. Och de är min pank i kombination med att en depression är påväg. För den känslan är helt obeskrivlig. Men låt säga att det är ingenting jag ens skulle önska mina värsta fiender.

Och just den där känslan har legat på och krypet de senaste dagarna, därför blir man också på helspänn. Och samtidigt tänker jag även att de är bra att hitta en distraktion. Men mitt i allt så är jag sjuk. Och jag är också lite för sjuk för att gå ut och hitta på massa grejer. SÅ de jag kan göra är typ att måla naglarna, städa, gå en kort promenad. Men efter ett tag så blir de också lite av en ond cirkel.

Men men. Allt har ett slut, och de har även detta. Hoppas ni tar hand om varandra. Kärlek.


Likes

Comments

Hej allihopa, hoppas ni har en bra Måndag. Min har varit lite sådär. lämnade Ellen på förskolan imorse och så fick jag åka hem och vila direkt. Min förkylning går inte över. Och feber har jag även idag också. Men innan jag visste om att jag hade feber så fick jag snabbtid på UMO. Vi diskuterade preventivmedel. Det verkar luta mot att jag ska testa spiral eftersom jag aldrig tidigare testat de. Fick även en tid för när jag ska plocka ut min stav.


I vilket fall som helst så tänkte jag skriva lite om min nästa flytt då jag idag fått lite mer klart för mig om vad som kommer att hända. Just nu bor jag ju i familjehem. Men här kan jag bara bo fram tills jag fyller 20. Så vi ska redan nu börja söka förtur i bostadskön eftersom sånt kan ta lite tid. Och ibland har man flyt och då kan man få lägenhet hyfsat snabbt. Händer de så är det dumt att tacka nej. Men mer eller mindre så är de 1,5 år kvar tills nästa flytt sker. Och förhoppningsvis så blir de också tillsammans med Isak. Den här planeringen känns ganska bra faktiskt. Och jag vill heller inte rusha allt för mycket. Det är viktigt att ta en dag i taget och se till att vi mår bra här och nu.

Oavsett var jag flyttar(det blir inom Huddinge kommun) så är tanken att jag ska gå kvar i skolan. Och Ellens förskola ligger ju i anslutning till min skola så hon får också gå kvar. Känns ändå viktigt för mig att hon får gå på samma förskola. Nu vet jag ju alltså inte exakt var vi flyttar, skulle de bli för långt och ansträngande så får de väl övervägas.

Men de är iallafall lite av en "färdig boendeplan".

Ha en supermåndag! Kramisar!

Likes

Comments

Hej allihopa! Har ni en bra Söndag?

I de här inlägget tänkte jag skriva lite om hur min skolgång och Ellens förskola fungerar. Jag började ju i skolan i slutet av Augusti och då hade jag även iskolning med Ellen på Förskolan. Och något som är sååååå bra är ju att min skola ligger endas typ 300 m från Ellens förskola.

I vilket fall som helst. Jag går i Fredrika Bremer gymnasiet och börjar första året. Jag blev gravid med Ellen i 9:an och var sen hemma. Men skolstarten har varit tuff. Ellen fick så många sjukdomar och jag var tvungen att vara hemma med henne heltiden. Och mitt i alla sjukdomar har jag fått åka in med henne i olika omgångar och de har nu kommit fram till att Ellen har förkylningsastma. Dock har det varit ganska lugnt nu senaste 10 dagarna. Och jag har tyvärr åkt på typ 4 olika förklingar/ infektioner sen skolan började. Sitter just nu och rosslar slem faktiskt. Har dock klarat mig från febern än så länge iallafall. Så jag blev mycket frånvarande först månaden. Dock har jag hunnit med alla prov som ska göras och har faktiskt fått ett "C" på mitt första prov i medicin!

Men nu har vi iallafall beslutat att jag bara kommer att läsa vårdämnena( medicin, VO och specialpedagogik). Eftersom de blir svårt för mig då Ellen blir lätt sjuk på förskolan, och samtidigt har jag mina magproblem också. Och man ska även hinna med att hämta och lämna, läsa godnattsaga, äta och hinna umgås. Blev lite mycket på en gång kände jag. Så den här uppläggningen är jag väldig nöjd med. Tror de blir bäst för både mig och Ellen. Och jag kommer bli klar undersköterska när jag är klar ändå. Det jag missar tyvärr är ju min gymnasieexamen. Men jag tar studenten som alla andra och kan få nästan samma jobb.

Och Ellens förskola är jag så nöjd med. Hon trivs jättebra och har fått nya kompisar. Det ända negativa är ju att hon varit sjuk så mycket. Men de är ju såklart oundvikligt. Ellen har ju såklart varit och är fortfarande väldigt ledsen över att bli lämnad. Men de känns som att de blir lättare och lättare för varje gång. Och fröknarna säger ju också att hon inte alls är ledsen länge. Minns första gången hon var sådär riktigt ledsen, de bara skärde i mitt mammahjärta att lämna henne. Och de gör de fortfarande men jag vet ju nu att de går över så snabbt.

Det va allt för idag. Nu ska jag krypa ner i sängen för mesans jag skrivit detta inlägg så har febern kommit ikapp mig.. Godnatt fina människor!

Likes

Comments

Hej allihopa!

Mitt förra inlägg fick väldigt mycket reaktioner. Och tyvärr tänker jag inte kommentera tillbaka på alla olika kommentarer. För i min vetskap är detta live som att diskutera politik. Det tar aldrig slut, och vi miste acceptera att alla tycker olika. I vilket fall som helst så hoppas jag att alla förstår att jag absolut inte menade något illa. Det jag reagerade på och mest försökte framföra i min text är ju att jag blir sjukt irriterad på folk som inte tar METOO på allvar utan använder de som något slags uppmärksamhets-magnet. För de drar faktiskt uppmärksamhet från de som faktiskt ska ha den.

MEN! Tillbaka till nuet! Det är faktiskt så att jags jag ringa till Ungdomsmottagningen här i Haninge imorgon och plocka ut min P-stav. Jag har haft min stav i snart 1 år och allt har faktiskt gått jättebra. I början hade jag lite biverkningar. Hade huvudvärk, lite extra ångest och ganska mycket problem med flytningar. Men de försvann med tiden och har faktiskt inte alls haft någon menas alls sen jag satte in den.

FRAM TILL NU! Senaste tiden har de här biverkningarna kommit tillbaka lite smått. Både huvudvärk, ångest, oro, finnar på ryggen, och flytningar. Har försökt att använda uteslutningsmetoden för att inte missta de från att vara något annat. Men detta är verkligen precis som de va i början med p-staven. Har även läst på vårdsidor och kommit till slutsatsen om att de troligtvis är min stav som ställer till de för mig.

Så jag har nu några frågor till er!

Vad har ni för preventivmedel?

Vad funkar bra, och vad har ni fått höra funkar bra?

Vilket ger mins biverkningar?

Jätte tacksam för svar! Ha en mysig söndag allihopa!

Likes

Comments

Hej. I mitt tidigare inlägg så skrev jag att jag precis har läst artikeln om Jasmine. Jag blev som många andra väldigt upprörd, besviken, arg och ledsen. Men kanske tillskillnad från andra så vet jag faktiskt hur de är att vara inlåst. Och jag vill tillägga att jag inte hade de i närheten så dåligt som Jasmine hade det.

September 2001. I September 2001 så var jag 2 år. Jag hade då redan blivit omhändertagen från mina föräldrar och bott både på behandlingshem för unga mammor, samt i olika jourhem. Men i September fick jag ett familjehem där jag faktiskt skulle få stanna. En underbar familj med mamma, pappa och en storasyster. Där bodde jag fram tills Vintern 2012.

Januari 2012. Jag flyttade till Södertälje. Detaljerna om mitt boende kan jag inte dela med mig av i nuläget då andra inblandade kan påverkas. Men låt säga att det var långt ifrån bra. Väldig misär. Men Jag agerade utåt. Jag började dricka mycket alkohol. Men de var inte nog. Alkoholen hjälpte inte längta. Smärtan, sorgen och alla tankar började tränga igenom. Droger. Sen kom droger. Först Cannabis, sen var de bara att köra. Allt, allt och inget.

Oktober 2013. I Oktober 2013 hade jag redan varit utsatt för våld, narkotikaaffärer, sexuella övergrepp, och en hej massa piller. Men den 13 Oktober 2013 så försvann en person ur mitt liv. En person som många inte riktigt förstod hur vi stod varandra. Och som ni alla säkert förstår så kände jag meningslöshet. Och i mitt hem fick jag ingen annan hjälp än den jag redan gav mig själv, Alkohol, piller, pulver, och röka.

Tiden går och fler personer i min närhet försvinner, vilka är inte relevant. Och i min cirkel går samma saker runt på daglig basis. Hemma, i skolan, och på friheten. Våld, droger, sexuella övergrepp, affärer, tårar,

Mars 2014. I mars 2014 så tog jag en överdos. Jag var ute med några kompisar i Brunsäng i Södertälje och drack. Jag hade tidigare under dagen tagit 2 kartor lyrica från hemmet. Och egentligen finns det inget mer att säga om de. En överdos, sen var jag på Jourhem igen. Men bara i 10 dagar. Sen var jag tillbaka i Södertälje igen. Samma dag som jag släpptes från Jourhemmet så var jag ute igen, och skjutsad till Maria ungdom.

23 Oktober 2014. Den 23 oktober 2014 satt jag på ett flygplan. Påväg Mot Norrland, Boden. Mitt första SIS, låst. Jag mins inte resan så tydligt. Hade så mycket lyrica i kroppen. Och mellan Mars och Oktober så hade det hänt så mycket saker, mest traumatiska saker, som jag inte känner att jag kan ta upp just nu då personer i min närhet kan påverkas. Men låt säga att de jag fick uppleva är inget någon ska vara med om.

När jag kom fram blev jag mottagen av glada ansikten faktiskt. Av någon anledning var de glada. Jag hade samma uttryck heltiden. Jag fick gå in i ett visitationsrum och ta av mig alla kläderna och ta en dusch framför personal.

Jag hade tidigare fått till mig hur de hela skulle gå till, därför visste jag hur jag skulle göra för att smuggla in piller. Jag var förkrossad. Åt inte mat på 5 dagar. Satt endast i mitt rum. Mitt rum som innehöll en fastskruvade stol i golvet. Sängen som satt fast i väggen, och en hylla som också satt fast i väggen. Och Thats it. Inget mer. Jag fick prata i telefon 15 min per dag. Och inte med vem som helst, socialen bestämde vilka. Vi fick gå ut i en bur en och en 4 ggr om dagen för att röka. Vi hade en skola att gå till, 20 meter från huset. Där fick vi sitta i ett enskilt rum med personal.

Detta var min vardag i 4 månader. Detta var ett akut utredningsboende. En P12:a.

30 December 2014. Äntligen! Jag skulle få flytta! Socialen hade hittat ett Öppet HVB-hem i Uppsala. Hemmet är nu Hoppetgruppen AB, AKA Hoppet Fågelbo.

Men detta var nästan värre. Jag fick inte ha mobil, jag fick inte gå ut, Alla andra fick ha mobil alla andra fick gå ut. Vilket fick mig att bli våldsam. Jag har aldrig varit våldsam på det sättet tidigare. Jag kastade saker i golven. Var verbalt aggressiv. Bråkade med folk i skolan osv osv. Och många av er har redan läst från tidigare inlägg hur min vistelse på HVB-hemmet slutade. En händelse som inträffade i Mars 2015 gjorde att jag stack. Jag blev utsatt för våldtäktsförsök, och var inlindad i en mordförsöksutredning. Där försvann allt jag byggt upp. Jag drog.

Maj 2015. I maj 2015 var de nog. Jag var på min första permission som bara skulle vara över dagen. ALLTSÅ efter FEM månader på öppet så fick jag min första DAGSPERMISSION. Så jag drog. Jag var dock bara borta i 2 veckor. Sen hittade polisen mig. Men jag var på hemmet i ca 3 timmar innan jag drog igen. Och då var jag borta i en vecka. Så hittade polisen mig igen. Men tredje och sista gånge så visste jag vad jag skulle göra. Jag hade packat en stor väska och väntade på bussen som gick förbi 3 ggr om dagen. Och den här gången hittade man inte mig föränn den 30 Juli 2015.

Sommaren 2015. Var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade så roligt folket! Det kan jag inte förneka. Var ute hela nätterna. Hade ingen som sa åt mig vad jag skulle göra. Sov på soffor, drack, drogade och levde livet. Jag åkte på Emmabodafestivalen och endast tre dagar efter det så hittade polisen mig i Rimbo av alla ställen. Men den här gången så skjutsade dom ute mig till till HVB-hemmet i Uppsala. Då hade Socialen hittat ännu ett Låst boede i Lindköping. Folåsa. Det absolut bästa hemmet jag bott på btw.

31 Juli 2015.Jag hade nu kommit till Lindköping. Jag mådde faktiskt ganska bra där. Vi fick gå ut mycket, ha mycket telefontid. Jag fick en egen fodervärdshäst i ett stall i närheten som jag SJÄLV fick cykla till varje dag. UTAN PERSONAL. Jag var där varje dag, började tävla på en häst och hjälpte till att rida in hästar. Fick många nya kompisar i hemmet också. Detta var ett blandat hem, för både pojkar och flickor, från 14-21 år.

Men i Augusti fick jag reda på något. Jag hade blivit gravid på sommaren. Men i vecka 10+4 fick jag ett missfall. Och bara en vecka tidigare hade jag helt utan anledning blivit nerbrottad på marken över ett bord. Andra ungdomar på avdelningen hade bråkat med personal. Så personalen hade inkalla fler folk. När de nya personalen kom så hade de ingen aning om vilka som hade bråkat. Utan de bara tog den första som stod där. Och de råkade vara jag. Hade precis gått upp för att hämta vatten och skulle gå och lägga mig. Och så kom de två vuxna män bakifrån och trick ner mig i backen. Jag skrek och började gråta.

Detta behöver absolut inte vara anledning till missfall. Men det är en av dom alla händelser som jag fått uppleva på SIS.

Och i November 2015 flyttade jag igen. Den här gången till Skåne. Anlednigen var att jag och de andra tjejerna på 'Folåsa förstörde avdelningen. Vi gjorde översvämningen. Tog söder alla rutor och tände eld på avdelningen. polisen, ambulansen och brandkoren kom. Och 2 dagar igen satt jag i transport ot Skåne.

November 2015. Nu kom jag till Skåne. Ännu ett låst. Dock fick jag med mig förmåner från Folåsa. Jag fick permissioner nästan direkt. Och Nu kommer vi till det. Jag blev gravid igen. Och resten vet ni.

Detta är bara en snabb-version av allt. Jag har så mycket mer att berätta. Om tjänstefel. misshandel. Om min ensamhet. Taggtråd. Alla förstörda människor. Alla sena nätter. Mina skurna armar... osv osv.

Så inna jag avslutar. Jag ber för Jasmine och alla de andra barn och ungdomarna som kämpar på låst och hvb idag. Ni är starka, ni är värdefulla, det kommer inte vara för alltid. OCH glöm inte! Kämpa för er sak! Överklaga! Sög vad ni tycke och stå på er.

Kärlek till världen.


Likes

Comments