Hej. I mitt tidigare inlägg så skrev jag att jag precis har läst artikeln om Jasmine. Jag blev som många andra väldigt upprörd, besviken, arg och ledsen. Men kanske tillskillnad från andra så vet jag faktiskt hur de är att vara inlåst. Och jag vill tillägga att jag inte hade de i närheten så dåligt som Jasmine hade det.

September 2001. I September 2001 så var jag 2 år. Jag hade då redan blivit omhändertagen från mina föräldrar och bott både på behandlingshem för unga mammor, samt i olika jourhem. Men i September fick jag ett familjehem där jag faktiskt skulle få stanna. En underbar familj med mamma, pappa och en storasyster. Där bodde jag fram tills Vintern 2012.

Januari 2012. Jag flyttade till Södertälje. Detaljerna om mitt boende kan jag inte dela med mig av i nuläget då andra inblandade kan påverkas. Men låt säga att det var långt ifrån bra. Väldig misär. Men Jag agerade utåt. Jag började dricka mycket alkohol. Men de var inte nog. Alkoholen hjälpte inte längta. Smärtan, sorgen och alla tankar började tränga igenom. Droger. Sen kom droger. Först Cannabis, sen var de bara att köra. Allt, allt och inget.

Oktober 2013. I Oktober 2013 hade jag redan varit utsatt för våld, narkotikaaffärer, sexuella övergrepp, och en hej massa piller. Men den 13 Oktober 2013 så försvann en person ur mitt liv. En person som många inte riktigt förstod hur vi stod varandra. Och som ni alla säkert förstår så kände jag meningslöshet. Och i mitt hem fick jag ingen annan hjälp än den jag redan gav mig själv, Alkohol, piller, pulver, och röka.

Tiden går och fler personer i min närhet försvinner, vilka är inte relevant. Och i min cirkel går samma saker runt på daglig basis. Hemma, i skolan, och på friheten. Våld, droger, sexuella övergrepp, affärer, tårar,

Mars 2014. I mars 2014 så tog jag en överdos. Jag var ute med några kompisar i Brunsäng i Södertälje och drack. Jag hade tidigare under dagen tagit 2 kartor lyrica från hemmet. Och egentligen finns det inget mer att säga om de. En överdos, sen var jag på Jourhem igen. Men bara i 10 dagar. Sen var jag tillbaka i Södertälje igen. Samma dag som jag släpptes från Jourhemmet så var jag ute igen, och skjutsad till Maria ungdom.

23 Oktober 2014. Den 23 oktober 2014 satt jag på ett flygplan. Påväg Mot Norrland, Boden. Mitt första SIS, låst. Jag mins inte resan så tydligt. Hade så mycket lyrica i kroppen. Och mellan Mars och Oktober så hade det hänt så mycket saker, mest traumatiska saker, som jag inte känner att jag kan ta upp just nu då personer i min närhet kan påverkas. Men låt säga att de jag fick uppleva är inget någon ska vara med om.

När jag kom fram blev jag mottagen av glada ansikten faktiskt. Av någon anledning var de glada. Jag hade samma uttryck heltiden. Jag fick gå in i ett visitationsrum och ta av mig alla kläderna och ta en dusch framför personal.

Jag hade tidigare fått till mig hur de hela skulle gå till, därför visste jag hur jag skulle göra för att smuggla in piller. Jag var förkrossad. Åt inte mat på 5 dagar. Satt endast i mitt rum. Mitt rum som innehöll en fastskruvade stol i golvet. Sängen som satt fast i väggen, och en hylla som också satt fast i väggen. Och Thats it. Inget mer. Jag fick prata i telefon 15 min per dag. Och inte med vem som helst, socialen bestämde vilka. Vi fick gå ut i en bur en och en 4 ggr om dagen för att röka. Vi hade en skola att gå till, 20 meter från huset. Där fick vi sitta i ett enskilt rum med personal.

Detta var min vardag i 4 månader. Detta var ett akut utredningsboende. En P12:a.

30 December 2014. Äntligen! Jag skulle få flytta! Socialen hade hittat ett Öppet HVB-hem i Uppsala. Hemmet är nu Hoppetgruppen AB, AKA Hoppet Fågelbo.

Men detta var nästan värre. Jag fick inte ha mobil, jag fick inte gå ut, Alla andra fick ha mobil alla andra fick gå ut. Vilket fick mig att bli våldsam. Jag har aldrig varit våldsam på det sättet tidigare. Jag kastade saker i golven. Var verbalt aggressiv. Bråkade med folk i skolan osv osv. Och många av er har redan läst från tidigare inlägg hur min vistelse på HVB-hemmet slutade. En händelse som inträffade i Mars 2015 gjorde att jag stack. Jag blev utsatt för våldtäktsförsök, och var inlindad i en mordförsöksutredning. Där försvann allt jag byggt upp. Jag drog.

Maj 2015. I maj 2015 var de nog. Jag var på min första permission som bara skulle vara över dagen. ALLTSÅ efter FEM månader på öppet så fick jag min första DAGSPERMISSION. Så jag drog. Jag var dock bara borta i 2 veckor. Sen hittade polisen mig. Men jag var på hemmet i ca 3 timmar innan jag drog igen. Och då var jag borta i en vecka. Så hittade polisen mig igen. Men tredje och sista gånge så visste jag vad jag skulle göra. Jag hade packat en stor väska och väntade på bussen som gick förbi 3 ggr om dagen. Och den här gången hittade man inte mig föränn den 30 Juli 2015.

Sommaren 2015. Var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade så roligt folket! Det kan jag inte förneka. Var ute hela nätterna. Hade ingen som sa åt mig vad jag skulle göra. Sov på soffor, drack, drogade och levde livet. Jag åkte på Emmabodafestivalen och endast tre dagar efter det så hittade polisen mig i Rimbo av alla ställen. Men den här gången så skjutsade dom ute mig till till HVB-hemmet i Uppsala. Då hade Socialen hittat ännu ett Låst boede i Lindköping. Folåsa. Det absolut bästa hemmet jag bott på btw.

31 Juli 2015.Jag hade nu kommit till Lindköping. Jag mådde faktiskt ganska bra där. Vi fick gå ut mycket, ha mycket telefontid. Jag fick en egen fodervärdshäst i ett stall i närheten som jag SJÄLV fick cykla till varje dag. UTAN PERSONAL. Jag var där varje dag, började tävla på en häst och hjälpte till att rida in hästar. Fick många nya kompisar i hemmet också. Detta var ett blandat hem, för både pojkar och flickor, från 14-21 år.

Men i Augusti fick jag reda på något. Jag hade blivit gravid på sommaren. Men i vecka 10+4 fick jag ett missfall. Och bara en vecka tidigare hade jag helt utan anledning blivit nerbrottad på marken över ett bord. Andra ungdomar på avdelningen hade bråkat med personal. Så personalen hade inkalla fler folk. När de nya personalen kom så hade de ingen aning om vilka som hade bråkat. Utan de bara tog den första som stod där. Och de råkade vara jag. Hade precis gått upp för att hämta vatten och skulle gå och lägga mig. Och så kom de två vuxna män bakifrån och trick ner mig i backen. Jag skrek och började gråta.

Detta behöver absolut inte vara anledning till missfall. Men det är en av dom alla händelser som jag fått uppleva på SIS.

Och i November 2015 flyttade jag igen. Den här gången till Skåne. Anlednigen var att jag och de andra tjejerna på 'Folåsa förstörde avdelningen. Vi gjorde översvämningen. Tog söder alla rutor och tände eld på avdelningen. polisen, ambulansen och brandkoren kom. Och 2 dagar igen satt jag i transport ot Skåne.

November 2015. Nu kom jag till Skåne. Ännu ett låst. Dock fick jag med mig förmåner från Folåsa. Jag fick permissioner nästan direkt. Och Nu kommer vi till det. Jag blev gravid igen. Och resten vet ni.

Detta är bara en snabb-version av allt. Jag har så mycket mer att berätta. Om tjänstefel. misshandel. Om min ensamhet. Taggtråd. Alla förstörda människor. Alla sena nätter. Mina skurna armar... osv osv.

Så inna jag avslutar. Jag ber för Jasmine och alla de andra barn och ungdomarna som kämpar på låst och hvb idag. Ni är starka, ni är värdefulla, det kommer inte vara för alltid. OCH glöm inte! Kämpa för er sak! Överklaga! Sög vad ni tycke och stå på er.

Kärlek till världen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej allihopa. Sitter här hemma med min dotter som just lagt en "bajs-bomd" på alla kläder, hela skötbordet och handfatet. Så de e bara sanera och bada. Samtidigt som hon badar så svävar som vanligt tankarna iväg.

Tidigare i mitt liv har de varit väldigt tumult. Jag bodde från 2012-2014 I Södertälje. Där började de. Och många av er vet redan vad. Och den 23 Oktober 2014 hamnade jag på mitt första SIS(Statens instutitionsstyrese) i Boden. Och efter de slussades jag runt i ytligare 3 olika hem. Och på det sista hemmet i Skåne så blev jag gravid.

Men något hände precis innan jag blev gravid så hände dt något. Jag fick min första panikattack. Minns de så tydligt. De kom som en smäll. Jag kunde bara känna hur livsglädjen blåste ur min kropp. Och där satt jag. Ensam. I ett litet rum och utanför mitt fönster var de bara taggtråd. Och vad hade jag på utsidan? Kompisar? Familj? Nej allt var borta.

Och en dag så stod jag i de lilla badrummet med ett plus på stickan. Jag levde först i förnekelse. Men så var de dags för de första ultraljudet. Jag kände hur mitt hjärta som tidigare var HELT tomt, började fyllas med kärlek. Allt för livet i min mage. !6 år gammal. Inlåst. Ingen livslust. Du räddade mitt liv min vackra dotter.

Paniken var självklart kvar. Men något som inte tidigare varit där hade kommit tillbaka. Livslusten. Och tack vare den, tack vare min dotter så sitter jag faktiskt här idag.

I Mars 2016 kom jag ut. Efter 2 år inlåst. Med min lilla mage. Jag var ute. Och bara 4 månader senare så kom min dotter. Och mer tacksam till livet Hade jag aldrig varit. DU är min pärla och min räddare.

Som ni såg så tog jag upp lite om SIS. Det är nämligen så att jag precis läst artikeln om Jasmine. Och jag har faktiskt bestämt mig för att dela med mig av min historia "från SIS till frihet" här på bloggen. Jag vill dela med mig av både bra och väldigt dåliga upplevelser jag fått bevittna och själv upplevt. Har även funderat på att göten något på kanalen. Vad tycker ni?

Ha de bra och ta hand om varandra.

Likes

Comments

YES! Ny Vlogg igen! I den här vloggen kör jag och Isak på en" Vem av oss Challenge". Lägger klippet här i inlägget.

Och som jag skrev. Fick en riktigt skev morgon! Kom upp som vanligt runt 07.00 tiden och skulle äta Frukost med familjen. Efter kanske 10 min så kommer det en man förbi grinden och är helt rabiat! Han står och skriker hejvilt och pekar finger. Tydligen så påstår han sig vara rädd för hundarna (som är på vår tomt, innanför grindarna). Han är alltså helt galen. Så "D" går tillslut ut för att kolla vad de är frågan om. Mannen fortsätter skrika men tillslut går han bara.

Alltså helt sjukt. Så konstiga människor de finns.. Men men, får hoppas att resten av dagen blir bra. Ellen är hemma från förskolan då hon fått ögoninflammation. Och såklart, när jag vaknar upp så rinner ögonen på mig också.. Så idag blir de nog en lugn dag med lite städning kanske.

BYE!

Likes

Comments

Hej igen! Förr förra veckan hade jag min första praktik. Jag har aldrig jobbat en enda dag i mitt liv så var ganska spänd. Men tro de eller ej så gick det faktiskt väldigt bra. Ellen har ju varit sjuk med förkylningsastma så jag var tvungen att vara hemma 2 dagar av 5. Men de andra dagarna fick jag hjälp och kunde gå på praktiken. Jag jobbade då inom hemtjänsten. Trivdes väldig bra och de va verkligen något för mig.

Och nu, idag började andra praktikveckan. Den här gången är det socialomsorg. Jag ska jobba på ett cafe tillsamman med människor med olika sjukdomar/diagnoser. Kom dit imorse vid 07.30. Allt gick strålande och alla var supertrevliga. Också något som är för mig. Men vid lunch så bara kände jag hur paniken i bröstet kom smygandes. Och ni vet ju också om mina tidigare magproblem. Tyvärr så ställde de också till de efter jag ätit. Och mitt i den vevan så kom jag även på att jag glömt Ellens astma medicin hemma. Så de var bara ta sig i kragen. Pratade med personalen och förklarade oh allt för dom var lugnt.

MEN! Det är livet! Jag kommer självklart inte må så här för alltid! Och jag har ju ett väldigt driv i mig och vill klara saker. Är samtidigt så glad att min terapi precis har kommit igång och att jag ska på läkarbesök i veckan. Så allt är påväg mot en förbättring. När de "riktiga" arbetslivet kommer igång så ska allt vara borta!!

Har en hel vecka på mig nu att öva. För de är ju de praktikplatser är till för. att öva sig inför arbetslivet.

Nu hörni, ska jag försöka gör något uppfriskande. Det är aldrig nyttigt att inte göra något, även om man inte mår så bra ibland.

puss å kram.

Likes

Comments

Ja, vad är våra framtidsplaner egentligen? När jag träffade Isak så tog det inte lång tid innan jag berättade om min så kallade "5-årsplan". Jag är ju en ADHD-männsika men jag har gärna planer och planeringar i livet. det hjälper mig att slappna av och kondensera mig på vad som komma skall. Så ni ska nu få en "snabbvariation" av min "5-årsplan".

Just nu så går ju jag i skolan, första året på vårdlinjen. Det betyder alltså att jag går ut skolan sommaren 2020. Och jag bor ju även i ett familjehem, vilket jag själv valt dock. Men jag få bo kvar här i 1 år och 3 månader till. Men vi får också se om jag flyttar lite senare eller om jag väljer att flytta tidigare. I vilket fall som helst så kommer jag få hjälp med en lägenhet. Vilket betyder, nu är jag och Isak är tillsammans att vi har tänk att flytta in tillsammans. Om allt går som de ska såklart.

Jag har ju 2 år kvar innan jag behöver ta ut min P-stav. Därefter får vi se hur livet ser ut. Jag skaffat gärna ett till barn redan då, men allt beror helt enkelt på min psykiska hälsa. Vill känna att jag klarar av att ta hand om två barn men ändå känna mig tillräckligt stabil med mig själv och såklart med förhållandet. Vad jag har förstått på Isak är han öppen för de mesta,så han hänger liksom på i svängarna.

När jag flyttar till lägenhet med Ellen och Isak så vill jag även skaffa ett djur. Det är fortfarande lite oklart vilket djur jag har tänkt skaffa, men jag har alltid haft en softspot för katter.

MEN det har även kommit lite nya idéer för min "5-årsplan" nu när jag både fått barn och ett nytt förhållande. Efter studenten har Isak faktiskt gett mig en "morot". Han har sagt till mig att han bjuder mig och Ellen på en resa till USA, där jag kan få träffa min släkt. Min mamma är Iranier så min släkt har med åren flyttat till USA. Det är framförallt min morfar som jag ser fram emot att få träffa.

Jag har även "planer" som kanske inte är endast mina att bestämma... Jag vill såklart förlova mig.. Har även tankar på bröllop innan jag är 25. Vill ha ett komplett familjeliv när jag fyllt 25. Det är ju mer än 5 åt kvar till dess, men drömma miste man ju.

Nu tänkte jag avsluta min "plan" med lite bilder ifrån dagen. Ha de bäst allihopa!

Likes

Comments

Godmorgon!

Jag vaknade imorse och gick in och kollade i mobilen som vanlig på morgonen. Såg då i min statistik att jag fått 1K läsare bara på TVÅ DAGAR. Så bra i bloggandet har det nog aldrig gått förut. Fick då en kick att skriva ett inlägg redan nu. Ellen är ju trots allt vaken så vad annars ska jag göra?

Det här inlägget kommer nog vara mest riktat åt alla småbarnsföräldrar därute. Och ni som just nu sitter och läser de här, 07.00 på en söndag är antagligen småbarnsförälder med barn som håller er vakna. För annars hade vi väl sovit? Eller?

Det är just de! Jag är sååååå trött på morgonen numera. Vill bara att någon tar mitt barn! Visst låter de hemskt?! Känner mig hemsk som ens tänker de... Men de de är sant! När man går upp VARJE DAG innan kl 07.00 så blir man trött tillslut. Och varje sekund och minut ska alltid tillägnas åt barnet. Visst, jag valde att skaffa barn, vilket är de bästa beslutet jag någonsin tagit! Men klaga lite får man väl göra..?

I vilket fall som helst. För ungefär 2-3 månader sen, precis efter Ellen fyllt 1 år. Då började jag få lite hjälp av en bekant. Hon hade tidigare erbjudit sig liksom många andra att vara barnvakt till Ellen. Men jag har bara stått med handen uppe och vägrat lämna bort Ellen. Inte ens i några timmar.

Men alltså för 2-3 månader sen så släppte alltså detta. Vet faktiskt inte vad de berodde på. Jag träffade ju Isak för lite mer än 3 månader sen. Det ar även skönt att få lite ensamtid bara han och jag. Men nu är då frågan: Hur mycket är okej att lämna bort sitt barn?

Hur Känner ni? när lämnade ni bort för första gången?

Där har ni mina morgonfunderingar! Och gissa vem som har sån tur och ligger och sover typ 2 cm bredvid mig? Jo Isak. Funderar faktiskt på att väcka honom bara för att.. Haha, eller ska jag vara snäll?

Hörs!

Likes

Comments

Jag tänkte faktisk lägga in ett litet kort inlägg och Isak, som är min pojkvän. Får lite frågor nämligen och tänkte att de kunde vara en bra grej att göra ett inlägg om.

Han heter då alltiså Isak och är 21 år och bor här i Haninge. Vi träffades faktiskt på Tinder... För lite över 3 månader sen. Förstår om ni garvar nu.. Jag gör de. ;) Anledningen till att jag hade Tinder var ju faktiskt av den enkla anledningen att jag och min kompis skämtade och ville använda appen. Men men. Jag och Isak la till varandra på Snpachat och jag tror egentligen inte att vi snapade speciellt mycket första tiden. Utan en dag så kom vi bara fram till att vi skulle ses helt enkelt. Och enda sen dess har vi träffats varje dag.

När jag och Isak träffades första gången så var Ellen med. Jag hade egentligen valt annat kanske eftersom jag inte alls hade tänkt mig att börja "dejta". Men samtidigt. Vad ska jag göra? Under den tiden hade jag aldrig barnvakt så hur annars kulle jag träffa någon?

I vilket fall som helst är jag väldigt glad att jag tog de beslutet. För idag är Ellen och Isak BÄSTAVÄNNER. Alltså verkligen. Förutom mig har jag inte sett någon annan fått sån bra kontakt med Ellen.

Alltid går super och de senaste 3 veckorna så har Isak sovit här varje dag. Vi har våra rutiner, jobba, skola, och förskola.

Livet med dessa två människor är fantastiskt.

Natti natt!

Likes

Comments

Hej igen! Ska idag skriva lite om min ohälsa. Just pga att jag upplevde inatt hur min psykiska ohälsa har påverkat min fysiska. Jag har under en tid haft problem med min mage utan resultat från sjukvården. Jag vet alltså inte vad det är för fel på den. Men i vilket fall som helst. För ungefär 10 Dar sen så vaknade jag på morgon med sånt illamående och massor av kramper i övre magen. åkte då in till sjukhuset eftersom smärtorna var så onda och jag trodde verkligen att de var något fel. Dock så hittade dom ingenting på sjukhuset och smärtorna och illamåendet försvann några timmar senare.

Jag trodde bara detta berodde på att jag ätit dålig mat och är allmänt stressad eftersom jag faktiskt går runt med daglig panik/ångest och även börjat känna mig lite små deprimerad. Vilket de säkert var också.

MEN inatt vid 03.00 så vaknade jag upp igen med exakt samma smärtor och illamående. Jag tog lite mediciner och tog de lugnt. Magen är nu lugnare men emellan varven får jag smärta igen.

Har nu kommit fram till att detta faktisk hör ihop. Dåliga matvanor, psykisk ohälsa och fysisk ohälsa. Det är som en ont cirkel alltihop.

Men som tur är så fick jag en tid hos vårdcentralen på Torsdag. Då hoppas jag att man för en gångs skull kan gå till botten med detta.

Men jag har även lite frågor till er.

Har någon tips på bra mat mot magen, vid tex magkatarr/magsår eller rent allmänt dålig mage?

Skulle vara så tacksam om någon hade förslag då jag är så dålig på både mat och att komma på idéer.

Igår gjorde jag, Isak och Ellen även en "halvdagsvlogg" Tänker att jag lägger den här i de här inlägget för er som inte hunnit kolla.

Ha en fin kväll!


Likes

Comments

YES! Jag är tillbaka här också efter 3 månaders uppehåll. Anledningen till pausen är att skolan var på g och dagis till Ellen. Behövde samla oss och förbereda oss för "de nya livet". Och allt blev ju inte som de skulle. Skolan har skärts ner och därför har jag också tid att börja blogga igen. Men de tänkte jag skriva ett enskilt inlägg om.

Det senaste 3 månaderna har varit händelsefulla. Ellen har börjat på föskolan, jag har börjar första året på vårdlinjen. Allt går bra men de vill jag också skriva egna inlägg om, så jag har något att skriva om framöver.

Igår laddade jag även upp min första Vlogg! För er som inte sett den lägger jag den i de här inlägget. Tyvärr så har ju denna säsongen av Unga Föräldrar tagit slut. Och jag tycker att de är så tråkigt. Därför tänkte jag att jag fortfarande vill fortsätta dokumentera min och Ellens vardag. Så därav blir de bloggar nu! Och jag skulle även behöva er hjälp! Vad vill ni se? Vad tror ni folk vill se? Heldagsvloggar? Prank? Diskutioner? Kommentera gärna eller skriv till mig på någon socialmedie.

För er som följer Unga Föräldrar eller Instagram. Då vet ni att jag skaffat en ny pojkvän. Och även han kommer få ett egens inlägg. Vill kunna blogga på riktigt den här gången. Därför sparar jag saker att skriva inlägg om så att bloggen alltid håller sig aktiv.

Dåså! Fler inlägg kommer!


Likes

Comments

Nu kommer våran lilla "semester" i Leksand.

Vi har länge planerat tillsammans med familjen att åka till Leksands sommarland i Sommar. Och så var det äntligen dags! Bilen var packad och iväg åkte vi! Allt gick så himla bra. Ellen sov nästan hela resan och gnällde inte ett dugg. Min ångest la sig även åt sidan och jag fick känna mig som en tonåring.

Första dagen tog vi det lugnt, vi tog en promenad kring området och var hemma och käkade gott.

Andra dagen var det dags för sommarlandet. Alla var såååå taggade och vi hade skitkul. Jag skulle gå mellan stora träd säkert 10-20 meter upp i luften. kom upp och gick en meter men höll sen på att svimma. XD Det var så otroligt högt uppifrån, jag trodde helt seriöst att jag skulle dö,haha.

Vi var även på vattenlandet. Vi åkte stora och många rutchkanor. På kvällen käkade vi på områdets restaurang. SEn var det godnatt. För dom flesta... Jag vaknade upp kl 03.15 och spydde. Plus att jag gjorde ett vattnigare format av nr2... Ända fram tills kl 08.00 höll det på. Sen fick jag äntligen sova lite och de var över. Jag och ELlen fick stanna inne resten av semestern tyvärr. Men jag är väldigt tacksam över de två första dagarna vi fick spendera.

Och då när vi äntligen kom hem så fick jag halsfluss... ALLTSÅ?! Snacka om maximal otur...

Men nu har vi landat äntligen och börjasr komma tillbaka till de vanliga.

Bildbomb kommer!

Likes

Comments