Header
View tracker

Känsliga läsare bara skrolla förbi detta blogginlägg. Alla har ofta ett mörkt förflutet som man vill hålla hemligt. Men tänker ALDRIG leva i tystnad. När jag va 8 år, umgicks jag mycket med en tjej och hon hade en lillasyster. Vi umgicks var och varannan helg. Deras pappa va absolut inte som andra pappor. Han va extremt på och närgången. Vid ett flertal gånger gav han sig på mig, jag minns det som igår. Jag minns platserna, jag minns allt han gjorde i minsta detalj. Va flera gånger ja fick gråta mig tills sömns, vågade aldrig berätta för mina föräldrar då. Vem skulle tro en liten 8 årigtjej? Detta utspelade sig under flera års tid. Åren gick, men ja vågade aldrig avslöja min mörka hemlighet för nån. Mådde sjukt dåligt över detta i tonåren, jag fick så sjuka tankar. Att ja skulle hoppa från olika broar och hoppas jag blir träffad av en lastbil i fallet eller slänga mig framför tåget. Jag ville bara bort, orkade knappt med mig själv. En dag på gymnasiet, jag va då 19 år och pluggade i Västerås. Plötsligt ringer det på min mobil, det va en kall December eftermiddag. Polisen ville kalla mig till ett förhör, då några andra tjejer nämnt att ja umgåtts med hans döttrar och att denna mannen e anklagad för sexuella övergrepp. Allt spelades upp i mitt huvud, jag brister ut i gråt. Och tänker, nu 11 år senare hör ni av er. Min lärare följde med mig till polisstationen, när jag går mot förhörsrummet, känner jag hur tunga mina ben blir, hur svag ja känner mig och svetten började rinna, likaså tårarna. Sen bara faller ja ihop, jag va så rädd att ja inte sa ett ord. Då ja fortfarande umgicks med hans dotter. Samma kväll ringer det på hemtelefon, jag står i duschen. Men springer snabbt ut för att svara. Svarar och blir helt stel, får inte fram ett ord. Deras pappa har lyckats få tag i mitt nummer och säger. "Jag har hört att du vart på förhör idag. Du fyller ju snart 20 Sandra, va önskar du dig? Sen vill jag att du ska veta en sak, har ja nån gång trängt mig på dig eller gjort nåt mot dig som du inte velat. Va det aldrig min mening i så fall". Stod där med telefon i näven, helt chockad och alldeles tyst. Rädslan spred sig i kroppen och tårarna började rinna. Ringde självklart min lärare och berättar att han kontaktat mig. Han tycker vi ska kontakta polisen. Men ja vägrade! Åren fortsatte gå, ja minns att jag nyligen fyllt 26 och våren e nära. Plötsligen en kväll dimper det in ett mail, från en tjej som jag gått i samma skola som. Hon söker efter fler offer som blivit utsatt av denna man. Jag satt bara i soffan och grinade och svarade på hennes mail 2 dagar senare. Va flera offer som ringde in och polisanmälde denna man. Sen började helvetet, rädslan och den stora besvikelsen. Fick hjälp med att skaffa en bra advokat, sen väntade ett polisförhör i nästan 2,5 timme. Många vakna nätter och tårar blev det och i magen låg min son. Hade ofta kontakt med polisen som förhörde mig och min advokat. Denna utredning tog över ett år och tidningen skrev om honom. När jag förra sommaren sitter mitt i mot min åklagare, säger hon. "Vi har gjort allt vi kan, vi har beslagtagit hans datorer, gjort husrannsakan och han har suttit i flertal förhör. Han nekar till brott. Så denna utredning måste läggas ner. Hela min värld rasade och ja känner mig så sjukt besviken. Systemet i Sverige e ett skämt!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Denna vecka har rent ut sagt, vart ett rent helvete. Vart så mycket smärta, tårar och jätte dåligt med sömn. Jag visste att denna vecka skulle bli tuff, men inte såhär tuff och smärtsam. Känner knappt igen mig själv. Mitt tålamod e lika med noll, vill bara falla ihop i en hög. Jag gråter självklart när jag måste, men får så jäkla dåligt samvete när William ser. Då han säger "nej mamma nej, inte gråta och försöker torka bort mina tårar och kramar mig". Ibland känner ja mig som världens svagaste människa, speciellt när ja kastas tillbaka till det svarta hålet och gör allt för att klättra upp men dras tillbaka ner igen. Då ja verkligen avskyr att vara på botten, vill ja bara upp fort. Men som sagt va Björns födelsedag i Tisdags och på Söndag e det farsdag. Det gör så himla ont inombords att du inte finns med oss. Men e ändå så jäkla stolt över mig själv som lyckats låta bli mina sömntabletter, trots att ja hållit burken i handen flera gånger denna vecka. Men har ja lyckats varit utan dom mer än ett halv år, så ska ja ta mig igenom denna vecka oxå. Ska bli så skönt när denna vecka e över. Och på Onsdag har ja bokat in en samtalstid, så jäkla välbehövligt. Prata, prata och åter prata e det som gör att man orkar leva!!

Likes

Comments

View tracker

Att tänka och grubbla för mycket e inte alls bra. Leder bara till tårar och en klump i magen. Och tusen frågor och funderingar, som aldrig kommer ge nåt svar. Men ibland kan ja inte rå för mina känslor och saknaden efter dig. Jag ställer mig frågan så många gånger VARFÖR? Hur kunde du ens komma på tanken? Vårat liv hade precis börjat och vi hade blivit en liten familj. Vi fick det finaste två människor kan få. Va vi inte värda att kämpa för? Att bara lägga sig ner och dö, e det sjukaste ja nånsin vart med om i hela mitt liv. Jag önskar så att livet vore annorlunda, sitter här och gråter krokodiltårar och känner mig så jäkla liten och hjälplös. Jag e så arg och förtvivlad, på hur du kunde lämna oss på det sättet du gjorde. Det gör så ONT inombords, att livet slutade i sån tragedi. Du e så enormt saknad. Bara gråta ut och kämpa vidare!!

Likes

Comments

Din 27-årsdag närmar sig med stormsteg. Dryga 18 månader har gått sen du lämnade jordelivet. För 18 månader sen, vändes livet hastigt till ett stort mörker och ett extremt tomrum. Levde i en mardröm. Trodde allvarlig att ja ALDRIG skulle komma levande ur den. Trodde verkligen ja skulle gå åt. Gick in e en bubbla och min hjärna/kropp hängde liksom inte alls med. Fick sån extremt chock, när han hastigt lämnade oss. Och den höll i sig så länge. Visst att ja vart med om folk som dött förut. Men ALDRIG haft en pojkvän som dött. Det e helt galet, önskar inte ens min värsta fiende den mardrömmen. Men idag 1,5 år senare, kan ja säga att man lär sig leva med sorg, tiden blir lättare och livet klarare. Självklart saknar ja honom varje dag, men att gräva ner sig löser inget och har aldrig varit min grej. Mår man dåligt bryter man ihop och kommer tillbaka starkare än nånsin. Trodde ALDRIG ja skulle säga det, men det blir lättare. Jag e ett levande bevis på att allt går, bara man bestämt sig att man ska ta sig igenom det levande. Vår son lever vidare genom sin pappa, det som gör att man orkar kämpa som man gör. Kom ihåg det viktigaste. Det som inte dödar det härdar och gör än så mycket starkare!! :)

Likes

Comments

Nu tar vi detta från början. Alla människor behöver andas och få luft. Att ha folk hängandes i röven e bland det värsta jag vet, det e så extremt jäkla avtändande. Känns liksom som att man blir kvävd och man ser hur det bara svartnar i ögonvrån. Ni vet när man tar båda händerna runt halsen och trycker till å vägrar släppa taget. Exakt så känner ja. Jag förstår verkligen inte grejen. Jag vill absolut ha nån att dela mitt liv med, skaffa fler barn, ha det där stora fina bröllopet med nära och kära. Man vet aldrig hur morgondagen ser ut eller va som väntar en. Det ända ja vet e vad jag vill ha och inte ha, när det kommer till att dela mitt liv med nån. Sen att "killar" säger att ja har på tok för höga krav och att ja kommer få leva ensam. Enbart för att ni inte får som ni vill. Pinsamt. Alla vet lika väl som jag, att det finns en för alla. Men man måste förstå en sak, när man ger sig ut i dejtingvärlden. Det finns aldrig några garantier på att det ska bli ni. Det måste man ha i bakhuvudet. Kan va värt att tänka på. En stark kvinna står på sig och vet va hon vill!! :)

Likes

Comments

Varför spela att allt e så bra och perfekt utåt? Ska det va så svårt att berätta för sina medmänniskor hur man egentligen mår? Det e så skrämmande hur en del människor förändras när man skaffar sig en pojk/flickvän. Va e grejen liksom? Varför leva i en bubbla och vara nån man inte e? ALLT bara för att försöka passa in. Så skrattretande. Jag e långt från perfekt, ja har mina fel och brister. Men ja skulle aldrig sjunka så lågt, att nån annan har övertaget om mitt liv. Jag e så oerhört glad och tacksam över livet jag och William lever. Och den dagen ja själv skaffar en partner, ska han va bra på alla plan. Ha båda fötterna på jorden och hjärtat på rätta stället, gilla att umgås med vänner/familjen. Annars kan de verkligen kvitta. Kommer ALDRIG spela att mitt liv e bra om det inte e det och skulle ja må skit skulle ja berätta det för min omgivning. Men alla vet att som man bäddar får man ligga. Thats it!! :)

Likes

Comments

Min absolut största rädsla här i livet, e att jag en dag ska glömma bort honom. Att ja inte ska minnas va vi hade och va vi han och dela under våra 3 år tillsammans. Bara tanken får mig tårögd och riktigt nedstämd. Sista människan på jorden jag nånsin vill glömma e Björn. Men åhh andra sidan, om ja tänker efter. Så tror ja aldrig ja kommer glömma honom. Då vår son e en riktig kopia av sin pappa. För cirka 2 månader sen gjorde ja en minnestatuering och jag ångrar den inte en sekund. Jag ÄLSKAR den verkligen och ja bär den med stolthet!! :)

Likes

Comments

Nu känner ja hur ögonen fylls med tårar och hur klumpen växer sig större i magen. Men måste få skriva av mig. Jag hör ofta om hur andra blivit omhändertagna och bemöta av polisen. Efter att nån tagit sitt liv och dom rycker ut för att meddela det. 6/4-2015 fick ja veta att min sambo tagit sitt liv, för ja ringde runt som en idiot. Då ja kände att nåt va fel, men kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att han va död. När ja fick höra svart på vitt att han va död. Skrek ja bara rakt ut, sjönk ihop ute på loftgången. Fortsätter att skrika och tårarna fortsätter forsa. Va flera grannar ute, som kände Björn. Och dom frågade, vad har hänt? Jag skriker att Björn e död. Jag ser chocken, förtvivlan och rädslan i alla killars ögon. Sakta med säkert känner ja hur hela världen faller ihop som ett jävla korthus. Och ja kände direkt, ja kommer aldrig överleva detta. Ja kommer dö! Hade vart ute och gått en sväng med William och när ja kommer hem. Ser ja två poliser ute på loftgången dom kollar ner på mig och frågar om det e jag som e Sandra. Jag börjar skrika "JAG VET ATT HAN E DÖD, JA VET DET" och gråter hysteriskt. Dom ber mig komma upp. Att gå uppför trappen va det längsta resan ja gjort, min kropp bärde mig knappt och ja va helt slutkörd. Dom klampar in i mitt hem och det första dom kläcker ur sig. Det e inget som mördat din sambo, det vill ja du ska veta. Hur okänslig och pantad får man bli? Dessa ord ekar i mitt huvud emellanåt. Ja satt bara och grinade och hade händerna för ansiktet, sen sjönk ja ihop längst väggen. Och där sitter dom två poliserna och bara kollar på mig, medans ja varvar skrik och gråt å e helt hysterisk. Dom va hos mig max 5-8 minuter sen drar dom. Utan att fråga om ja behöver nån hjälp eller ge mig nåt nummer ja kan ringa. Brukar man inte ha med nån från nån krisgrupp eller en präst när man lämnar dödsbesked? Nää fyfan, kommer störa mig på detta tills dagen ja själv tar mitt sista andetag. 

TUR JA HAR MIN MINI BJÖRN!! <3

Likes

Comments

Det e så många människor som går igenom tragiska händelser i livet, visa pratar dock aldrig om dom för att dom skäms eller rent av tror att dom e ensammast i världen. Snälla kom ihåg, du e ALDRIG ensam. Aldrig någonsin. Finns så många som går igenom exakt det helvetet du går/gått igenom. Mitt råd e att PRATA, PRATA och åter PRATA. Gråta, skrika och falla ihop i en hög. För att kunna bearbeta och bli någorlunda hel igen, måste man få ha sina dåliga dagar och ha folk som lyssnar och stöttar. Jag e ett levande bevis, på att allt går. I början ville ja själv inte leva, jag ville bara försvinna. Tyckte inte livet va värt att leva överhuvudtaget, ja mådde så jäkla dåligt och ja trodde ALDRIG ja skulle ta mig levande ur denna mardröm. Nu står ja här snart 1,5 år senare. Jag tänker inte förneka eller ljuga. Jag har fortfarande mina upp och ner dagar, men ja har kommit så jäkla långt om man tittar tillbaka på hur livet va i början när Björn försvann. Faller inte alls lika hårt och länge numera. Sen att ja träffat andra människor som oxå förlorat nån i självmord. Gör att ja ser ljust på livet. Jag e ju inte ensam, det ger mig sån jäkla styrka och kraft att fortsätta KÄMPA. Ikväll sitter ja bänkad framför "Sofias änglar" och gråter ut för den pappan som blev lämnad med 3 barn. Då mamman oväntat tog sitt liv från ingenstans. KOM IHÅG DU E ALDRIG ENSAM.!!

Likes

Comments

E som att blixten slår ner från en klarblå himmel, det går så jäkla fort. Ja hinner varken tänka eller se klart. Får bara så oerhört ont i magen och klumpen växer sig bara större och större. Att försöka hålla huvudet över vattenytan e inte alltid det lättaste. Speciellt inte när William, börjat ta min telefon och ja frågar, va göru? "Prata pappapappa". Sen tittar han på mig med sina stora bruna ögon, skrattar och fortsätter prata i telefon. Känns som att kolla Björn rakt i ögonen, när William tittar på mig. Ja känner hur ja hela tiden kastas tillbaka i det svarta hålet. Ögonen fuktas alltid med tårar så fort William nämner sin pappa. Ja får sån sjukt stor klump i magen och ja känner mig så jäkla liten och otillräcklig. Då ja varken vet va ja ska säga eller göra när William drar igång sitt "pappa prat". Jag tror dock inte William förstår nåt ännu, hans pappa dog när han va 7,5 månad och nu e han 2. Men frågan e hur mycket han förstår? Det gör bara så förbannat jäkla ONT, ja kan inte ens beskriva smärtskalan i ord. Ja kämpar dagligen med saknaden och tomheten efter Björn, visa dagar e lättare än andra. Andra dagar e ett rent helvete. Men bara fortsätta kämpa och blicka framåt. Björn kommer ALLTID ha den största platsen i mitt hjärta, det kan ALDRIG någon ta ifrån honom.!! <3

Likes

Comments