Header

Jag kan väl inte va den ända som känner så? Som verkligen beundrar dom och ser upp till dom. E det nåt ja verkligen beundrar så e det flerbarnsföräldrar. Er styrka, er kraft och er energi. Hur får ni allt att gå ihop och hinna med er själva och er partner? Jag ser bara ett enda stort kaos framför mig och massa bråk och småtjafs. Ni e värd all heder och all kärlek i värden. Ni e så jäkla grymma, hoppas en dag att ja själv blir flerbarnsförälder. Drömmer så om en liten "Wilma" men för att skaffa barn lär man va två och det e heller inte det enklaste att hitta en stabil och bra karl. Så fortsätter drömma mig bort och beundrar er som har det där som ja bara drömmer om att få. Att ha barn e ingen dans på rosor och att sväva runt på moln, alla som e föräldrar vet exakt va ja menar. Det e ett sjukt stort ansvar och kan va extremt jobbigt och tufft emellanåt. Barn e verkligen den största gåvan man kan få och absolut det finaste och vackraste ögonblicket som sker två människor. Helt magiskt e det. Kom ihåg en sak flerbarnsföräldrar, ni gör ett fantastiskt jobb och ni e så grymma. Kommer fortsätta se upp till er, tills ja själv tar mitt sista andetag. Va bara tvungen att få detta sagt!! :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag önskar verkligen att livet vorre annorlunda. Att vår älskade son fick växa upp med båda sina föräldrar. Det e alla barn värda. Familjelyckan e ett minne blått. Livet e verkligen så jäkla orättvist och ibland hatar ja verkligen livet. Blir så frustrerad emellanåt, att ja knappt vet vart ja ska ta vägen. VARFÖR? William e så liten, men ändå så stor och förståndig. Jag beundrar verkligen min son och ja e så oerhört stolt över att få vara hans mamma. Jag står i köket och hör hur William pratar om sin pappa i vardagsrummet. Går för att kolla efter. Då har han plockat fram sin favoritnalle, satt den på vardagsrumsbordet och plockat fram två av sina pappa album. Som han står och visar för sin nalle. Jag frågar, vad gör du William? Mamma, jag visar pappa. Titta här, det e min pappa bara min mamma. Vem kan håla tårarna tillbaka? Gråt inte mamma, jag blir oxå ledsen. Jag kan inte göra annat än att krama honom extra hårt. Mitt hjärta blöder, önskar så att ja kunde byta plats med Björn om så bara för en kort stund. Så ungen fick spendera sin tid med honom. Önskar inte ens min värsta fiende denna mardröm. Vi har varann min son. Tillsammans e vi två starka och vi ska klara livet ihop. Har bara en sak att tillägga, va rädda om varann. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Tänkvärt.!!

Likes

Comments

Känslan e helt obeskrivlig, jag kan knappt fatta att det e sant. Igår eftermiddag klarade ja det. Efter nästan 6 månaders slit. Jag kommer va så rädd om mitt körkort, för tror fan inte ja skulle klara ta om det. Ja har då aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv. Det har vart så värt all frustration, irritation och alla tårar, såhär i efterhand. Alla sömnlösa nätter då all teori bara malt i huvudet. Som ja kämpat med denna teori och med dyslexi på det, har det verkligen inte vart nån lek. Första gången ja kuggade på teorin va det som om världen rasade samman, all nervositet försvann och ja kände mig allmänt nere och typ värdelös. Vilket gjorde att ja klarade uppkörningen galant, ja kunde inte tror det va sant. När ja hör "grattis du klarade uppkörningen". Där kom lyckan och energin tillbaka. Några dagar senare hade ja mitt andra teoriprov och kuggade igen. Båda dessa gånger har ja fått 50 rätt och man måste ha 52 för att bli godkänd. När ja ser mina fel, inser ja att ja redan kunde haft mitt körkort och försöker bara skratta bort det och tänka positivt, "ja tar det nästa gång". 3.je gången gillt. Och det e så sant som det va sagt. Igår när ja satt och gjorde teoriprovet och trycker på rätta och jag ser att det står godkänt. Brister ja ut i skrik, börjar hoppa jämfota och glädjetårarna börjar rinna längst mina kinder. Alla andra i teorisalen uppskattade inte min glädje, men kunde liksom inte hålla den inom mig. Va länge sen ja va såhär glad. Jag e så jäkla stolt över mig själv som tog mig i mål, gårdagen va utan tvekan bästa dagen i hela mitt liv!! :)

Likes

Comments

Månaden e här som ja väntat så på. Inom kort väntar teoriprov och uppkörning. Så då e det ju bra att passa på att köpa en bil. MEN som alla vet e det ju inte det enklaste och lättaste att köpa en bil. Det bästa och säkraste sättet e ju ändå att köpa på en bilfirma, då har man ju garanti i 3 månader och kan komma tillbaka och skälla ut dom. ;) Va och kollade på en vit Renault Megane från 2009 igår. Att kolla på en bil tar inga 10 minuter för mig inte, vi va där över en timme. Och såhär idag, kan ja tänka. Undra va bilförsäljaren egentligen tänkte/tyckte om mig. Då ja säger, "E det nåt fel på bilen så säg det direkt, annars startar du ett världskrig och ja kan lova att du aldrig blir av med mig om du lurar eller blåser mig. Du kommer få dras med mig livet ut." Hans ansiktsuttryck skulle man spelat in. Köpa bil e lite på liv och död enligt mig och ja e helt fel tjej att lura/leka med. En bil ska man gå igenom grundligt flera gånger. Glad att ja kan prata för mig och stå på mig. Haha :D Har haft 2 grabbar som kollat extra noga på den och även provkört den. Bad även bilfirman att besikta bilen idag, så han kan bevisa att det inte e nåt fel på den. Inga anmärkningar eller fel, förutom att man va tvungen att byta skyltbelysning och det fixade han på studs. Så idag tog ja steget, till att bli bilägare. Imorgon ska ja ställa på den och försäkra den. Och i helgen står du ute på parkeringen. Bilder på bilen kommer finnas på facebook och instagram. Helt galet att ja tagit mig såhär långt. Jag e så oerhört stolt över mig själv just nu och så himla glad!! :)

Likes

Comments

Ikväll såg jag den nya självmordsserien som går på svt 1, den sänds i tre delar. Så bra att dom släppt en serie om detta och att det pratas öppet om det. Så intressant men samtidigt så oerhört sorgligt, man får liksom en klump i magen och ögonen fylls med tårar. Men känner igen sig så mycket i vad andra säger och känner när nån tagit sitt liv. Man får upp ögonen på ett annat sätt, dom känslor och tankar ja har. Har alla andra oxå, det e helt sjukt. Men en sak ja förstått mer och mer e att man kan inte klandra den som tar sitt liv, ingen människa gör det medvetet för att såra sin omgivning. Utan det e ända utvägen man ser just då. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Dessa ord e så sanna. Det ända som styrker mig och gör mig så mycket starkare som människa e att jag vet att ja inte e ENSAM. Det e så många som förlorar nån närstående på detta hemska och tragiska sätt, det e så många som genomlider just det ja/vi gör. 30 personer tar sitt liv i veckan, alltså det e nästan 1500 per år. Det gör ont i hela mig, men så länge man vet att man inte e ensam e det ändå en tröst i sig. All kärlek och styrka till ALLA som genomlider en sån här sak. Vi bär dom alltid i våra hjärtan, alltid saknade, aldrig glömda. Håll huvudet högt, det blir bättre med tiden. Även om det gör ONT!!

Likes

Comments

Björns 2-årsdag närmar sig med stormsteg. Ja kan knappt fatta att det e sant. 2 år utan dig, 2 jävla ÅR på Torsdag. Känns lite som en bergodalbana känslomässigt just nu. Tänk att VÅR son varit utan sig så länge, känns som en kniv rakt i hjärtat. Går liksom inte ens i ord att beskriva. Sånt misslyckande att han bara fick 8 månader av sitt liv med dig, det e så orättvist. Önskar så att ALLT vore en dröm och att detta bara e ett skämt. Önskar så att du ska komma hem. Ibland HATAR jag verkligheten, döden e det värsta som finns. Varför har man bara ett liv? Enda gången det e okej att dö, e när man blir gammal och bara somnar in. MEN det enda som styrker mig i detta e att jag vet att jag inte e ensam om att känna såhär, vi e många som saknar vår galna, halvknäppa glädjespridare. Finns ingen som du, du va speciell på många plan. Det gör så ONT, när livet inte alls vart som ja/vi tänkt. Hoppas innerligt att William en dag kommer förstå och att han kommer ta det bra. Även om ja vet att det kommer va/bli tufft. Han pratar ofta om sin pappa och vi kollar ofta på kort. Men det som smärtar så jävla mycket e att när andra pappor hämtar på dagis, då vill han oxå bli hämtad av pappa. Där står ja och försöker förklara med tårar i ögonvrån, "pappa e i himlen, han ser dig och han finns alltid med oss" medans andra föräldrar kollar på mig och inte säger ett ord. Smärtan och saknaden kommer ALDRIG försvinna, ALDRIG NÅGONSIN!!

Likes

Comments

Just nu sitter ja här med ett sånt där stort fånigt leende och e så jäkla GLAD. Känner sån lättnad inombords. Känslan av när trafikläraren säger, nu e det bara att springa in och boka uppkörning och teoriprov. Alltså jag e så jäkla stolt över mig själv just nu. Jag har verkligen KÄMPAT, det har varit så mycket tårar och irritation över detta och ja har många gånger tänkt, "nu ger ja upp, nu skiter ja i detta". Idag e jag verkligen så jäkla nöjd att ja kämpat på och aldrig gett upp, övning ger färdighet. Det e så bevisat. Ingen ide ni frågar när jag har teoriprov och uppkörning, för det e inget ja kommer avslöja för någon. Det vill ja hålla hemligt, tills ja mått målsnöret. Och ALLA som tror på mig och stöttar mig, extra mycket kärlek till er. Känner mig rätt lugn och sansad och lär erkänna att man kan mer än man tror. Kommer fortsätta tro på mig själv, ända tills ja e i mål. Snart har ja det rosa kortet i min hand och e en bil rikare. Vilken känsla. Heja heja mig!! :)

Likes

Comments

Det sista ja kommer göra e att skämmas för den jag e. Och ja kommer aldrig ändra på mig för att passa in eller för att vara andra till lags. Aldrig någonsin, jag e den jag e. Även om ja måste erkänna att det kan va jobbigt och tufft att leva med adhd många gånger. När man va yngre kände man sig så jäkla annorlunda, typ efterbliven. Men när man blir äldre och klokare ser man det på ett annat sätt. Du tänker på ett annat sätt och du tar själv tag i problemet. Börjat i en grupp där ja träffar andra som har adhd och där kan man slappna av, prata om allt och stötta varann. Så fort nån pratar, känns det själv som man pratar och man känner så väl igen sig i ALLA andra. Vi träffas en dag i veckan, nio veckor framöver. Och nästa vecka, ska ja träffa en läkare som ska skriva ut nån bra adhd medicin, kan va värt att prova. Man måste tro på sig själv och sitt liv, med en positiv inställning kommer det lösa sig. Tog mig dock 29 år att komma till insikt att nåt måste göras/hända. Skäms aldrig för den du e, ingen e perfekt och inget blir bättre av att skjuta problemen åt sidan. Kom ihåg det och framför allt tro på dig själv!! :)

Likes

Comments

Ibland känns livet som ett korthus, som ett rent jävla skämt. Du har nästan byggt klart det, du har bara dom två sista korten att sätta ihop och korthuset rasar plötsligt samman. Exakt så känns livet just nu. Jag blir så ledsen och förtvivlad på mig själv. Saknaden över att vara en familj "pappa, mamma, barn" äter upp mig inifrån. Känner mig ensammast på jorden, ingen förstår och ingen kan nånsin förstå min smärta och min förtvivlan. Att vara ensamstående och vara både mamma och pappa, det går liksom inte. Mina känslor går som en ren bergodalbana just nu. Pendlar mellan skratt, gråta, lycka och förtvivlan. Åhh en trotsig unge på detta, som hela tiden testar mina gränser. Saknaden blir extra stor att vara två föräldrar i detta läget. Så man kan bytas av, stötta och peppa varann. Man får försöka så gott det går, men ibland faller allt bara samman och ja orkar inte. MEN va och pratade av mig förut, vilket va guld värt. Att få gråta ut/prata ut gör att man blir starkare och orkar betydligt mycket mer. Och man känner sig tusen gånger lättare inombords. Så bara att blicka framåt och ta nya tag. Efter regn kommer solsken. Tillsammans klarar man ALLT!! :)

Likes

Comments

Jag e så otroligt tacksam och glad, för alla som stöttat mig, som tror på mig och som hjälpt mig med min son under min intensivkurs. Så ja lyckats genomföra den ordentligt, ja kan inte ens i ord beskriva känslan. Vart så jäkla mycket plugg, tidiga mornar och tidiga kvällar. Men så mycket det lärt mig och så långt man kommit. Pluggat ur mitt studiehäfte, klarat av 6/10 distanstester, tjoohoo. Det e inte alltid det lättaste, speciellt inte när man ofta får 62 rätt, man får typ psykbryt. Och när man klarar ett test skriker man av glädje. Och så va det så himla skönt att vi bara va några få som gick intensivkursen, vilket innebar att man kom närmare varann och att man hade all tid i värden att fråga läraren om saker man undra över och hade kört fast på. Vilket ja tyckte va helt suveränt. Jag e så jäkla stolt över mig själv, när ja själv ser mina egna framsteg. Jag har dock lovat mig själv att ja tänker inte genomföra mitt teoriprov och min uppkörning, förrän ja e helt 100. Magkänslan säger allt och den kommer ja följa in i det sista. Men målet e ju att ha körkortet lagom till sommaren, vem vet kanske blir i vår. Så jäkla glad att teoriprovet och uppkörningen vart avbokade, för skulle aldrig klarat genomföra det i slutet av denna månad som de va planerat. Sen underlättar det så när man har bra trafiklärare, det gör allt så mycket bättre och roligare. Nu kör vi, hejaheja mig!! :)

Likes

Comments