Header

Det sista ja kommer göra e att skämmas för den jag e. Och ja kommer aldrig ändra på mig för att passa in eller för att vara andra till lags. Aldrig någonsin, jag e den jag e. Även om ja måste erkänna att det kan va jobbigt och tufft att leva med adhd många gånger. När man va yngre kände man sig så jäkla annorlunda, typ efterbliven. Men när man blir äldre och klokare ser man det på ett annat sätt. Du tänker på ett annat sätt och du tar själv tag i problemet. Börjat i en grupp där ja träffar andra som har adhd och där kan man slappna av, prata om allt och stötta varann. Så fort nån pratar, känns det själv som man pratar och man känner så väl igen sig i ALLA andra. Vi träffas en dag i veckan, nio veckor framöver. Och nästa vecka, ska ja träffa en läkare som ska skriva ut nån bra adhd medicin, kan va värt att prova. Man måste tro på sig själv och sitt liv, med en positiv inställning kommer det lösa sig. Tog mig dock 29 år att komma till insikt att nåt måste göras/hända. Skäms aldrig för den du e, ingen e perfekt och inget blir bättre av att skjuta problemen åt sidan. Kom ihåg det och framför allt tro på dig själv!! :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ibland känns livet som ett korthus, som ett rent jävla skämt. Du har nästan byggt klart det, du har bara dom två sista korten att sätta ihop och korthuset rasar plötsligt samman. Exakt så känns livet just nu. Jag blir så ledsen och förtvivlad på mig själv. Saknaden över att vara en familj "pappa, mamma, barn" äter upp mig inifrån. Känner mig ensammast på jorden, ingen förstår och ingen kan nånsin förstå min smärta och min förtvivlan. Att vara ensamstående och vara både mamma och pappa, det går liksom inte. Mina känslor går som en ren bergodalbana just nu. Pendlar mellan skratt, gråta, lycka och förtvivlan. Åhh en trotsig unge på detta, som hela tiden testar mina gränser. Saknaden blir extra stor att vara två föräldrar i detta läget. Så man kan bytas av, stötta och peppa varann. Man får försöka så gott det går, men ibland faller allt bara samman och ja orkar inte. MEN va och pratade av mig förut, vilket va guld värt. Att få gråta ut/prata ut gör att man blir starkare och orkar betydligt mycket mer. Och man känner sig tusen gånger lättare inombords. Så bara att blicka framåt och ta nya tag. Efter regn kommer solsken. Tillsammans klarar man ALLT!! :)

Likes

Comments

Jag e så otroligt tacksam och glad, för alla som stöttat mig, som tror på mig och som hjälpt mig med min son under min intensivkurs. Så ja lyckats genomföra den ordentligt, ja kan inte ens i ord beskriva känslan. Vart så jäkla mycket plugg, tidiga mornar och tidiga kvällar. Men så mycket det lärt mig och så långt man kommit. Pluggat ur mitt studiehäfte, klarat av 6/10 distanstester, tjoohoo. Det e inte alltid det lättaste, speciellt inte när man ofta får 62 rätt, man får typ psykbryt. Och när man klarar ett test skriker man av glädje. Och så va det så himla skönt att vi bara va några få som gick intensivkursen, vilket innebar att man kom närmare varann och att man hade all tid i värden att fråga läraren om saker man undra över och hade kört fast på. Vilket ja tyckte va helt suveränt. Jag e så jäkla stolt över mig själv, när ja själv ser mina egna framsteg. Jag har dock lovat mig själv att ja tänker inte genomföra mitt teoriprov och min uppkörning, förrän ja e helt 100. Magkänslan säger allt och den kommer ja följa in i det sista. Men målet e ju att ha körkortet lagom till sommaren, vem vet kanske blir i vår. Så jäkla glad att teoriprovet och uppkörningen vart avbokade, för skulle aldrig klarat genomföra det i slutet av denna månad som de va planerat. Sen underlättar det så när man har bra trafiklärare, det gör allt så mycket bättre och roligare. Nu kör vi, hejaheja mig!! :)

Likes

Comments

ALLA människor e olika, men i min värld e tårar absolut inget man styr över. Kollat några avsnitt av säsong 2 av Gåsmamman idag. Jag blev så extremt blödig när ja såg på den och ena killen dör. Polis och präst rycker ut för att meddela den nyblivna mamman. Där växer klumpen i magen å jag ser Björn framför mig, ja vet exakt hur denna tjej kommer reagera när hon öppnar dörren. "Det där extrema skriket, tårar som förblindar än, den tomma blicken och extrema paniken" och i det läget kan man verkligen inte hålla tårarna tillbaka, dom bara rinner. Ja torkar bort dom, men dom slutar inte rinna. E ju för att ja vet hur jävla smärtsamt, ont och hemsk det e. Galet hur man kan bi så tagen liksom.

Personligen tycker ja det e bra att gråta, man känner sig så mycket lättare och lugnare efter. Så ett gått råd, behöver du/ni gråta. GRÅT ut! Sen när saknaden blir på tok för stor, e det bästa för mig/oss att kolla genom kort, minnas och tänka tillbaka på allt man han ge och dela, prata om honom, prata, prata, prata e det allra viktigaste. Saknaden kommer ALLTID finnas där, den kommer aldrig försvinna. ALDRIG NÅGONSIN. Jag tror att ska man kunna förstå och sätta sig in i min/vår sits. Måste man själv vart med om nåt liknande. Annars det går inte. Dom som lämnat jordelivet för tidigt, har man i sitt hjärta tills man själv tar sitt sista andetag på så sätt glömmer man dom inte. Alltid med, aldrig glömd!! <3

Likes

Comments

Mitt liv e ingen jävla lek, hur svårt ska det va att förstå? Jag e så fruktansvärt trött och leds på denna situationen. Ber man nån att lämna än ifred, borde man då inte göra det? Jag e så enormt spyfärdig på detta. I flera månader har ja sagt "lämna mig ifred, jag vill inte ha dig, jag e inte kär i dig". Men lik förbannat, så förstår du inte. Sista smset gjorde mig så sjukt förbannad och du gav mig en sömnlös natt. "Nämner detta med att folk tar sina liv". Så för att man inte får som man vill och inte får den tjejen man vill ha, så kan man säga vafan man vill? Så jävla känslokallt och ego, när du vet va ja/vi genomlidit och hur tufft och kämpigt vi haft det. Jag överväger numera på att göra en polisanmälan, då detta e totalt ohållbart och gått för långt. Jag brukar INTE ångra människor ja släpp inpå livet, aldrig någonsin. Men i detta fall va du en rejäl nitlott. Jag vet att du läser min blogg och följer mig på sociala medier, nu vädjar jag en sista gång. LÄMNA MIG IFRED, annars står en polisanmälan näst på tur, thats it.!!

Likes

Comments

Inte den bästa på att uppdatera min blogg nuförtiden, men finns saker som e viktigare att lägga ner tid och energi på just nu. Men ska berätta lite snabbt om va som händer i livet. Mycket av min tid går åt till att plugga trafikteori och det går väl lite sisådär på den fronten, med både adhd och dyslexi e det en kamp i sig. Teorin e absolut inte den lättaste. MEN prickat av 2 av 10 distanstester, man måste göra annars får man inte genomföra teoriprovet. Och att få 63 rätt av 70 frågor, e inte det lättaste och det tar sin tid. Men glad att ja hittills klarat 2. Körningen däremot går mycket bättre, funderar dock på att skjuta upp min intensivkurs en månad. Jag behöver mer tid, men ska prata med grabbarna på trafikskolan och se va dom tycker, tänker och känner. :)

Och tänka sig att om en vecka e det julafton, låt det komma snö än massa snö vill vi ha. Ingen jul utan snö ju. Men alla paket e handlade och inslagna sen sisådär två månader tillbaks, julgodiset e bakat. Mellan jul och nyår e det fullt upp och har massa roligt inplanerat. Även om jul oxå medför en enorm saknad efter Björn. MEN vi har varann så vi tar oss igenom detta år oxå, som sagt han förblir saknad och aldrig glömd den mannen!!

Och så va det där med kärlekslivet? Men finns inte så mycket att berätta om det, då ja inte dejtar/träffar nån. MEN hoppas såklart att 2017 medför kärlek och lycka i mitt och sonens liv. Jag har ju dock mina krav, enbart för att ja inte har mig själv att tänka på. Sonens e det viktigaste och värdefullaste jag har och därför måste ja ha krav. En karl för mig måste vara en stabil och bra förebild. Och inte bara älska mig utan även honom. Alla ensamstående föräldrar vet precis va ja menar/pratar om!! :)

Ha ett fortsatt trevligt år, va rädda om varann och somna aldrig osams.

Likes

Comments

Känsliga läsare bara skrolla förbi detta blogginlägg. Alla har ofta ett mörkt förflutet som man vill hålla hemligt. Men tänker ALDRIG leva i tystnad. När jag va 8 år, umgicks jag mycket med en tjej och hon hade en lillasyster. Vi umgicks var och varannan helg. Deras pappa va absolut inte som andra pappor. Han va extremt på och närgången. Vid ett flertal gånger gav han sig på mig, jag minns det som igår. Jag minns platserna, jag minns allt han gjorde i minsta detalj. Va flera gånger ja fick gråta mig tills sömns, vågade aldrig berätta för mina föräldrar då. Vem skulle tro en liten 8 årigtjej? Detta utspelade sig under flera års tid. Åren gick, men ja vågade aldrig avslöja min mörka hemlighet för nån. Mådde sjukt dåligt över detta i tonåren, jag fick så sjuka tankar. Att ja skulle hoppa från olika broar och hoppas jag blir träffad av en lastbil i fallet eller slänga mig framför tåget. Jag ville bara bort, orkade knappt med mig själv. En dag på gymnasiet, jag va då 19 år och pluggade i Västerås. Plötsligt ringer det på min mobil, det va en kall December eftermiddag. Polisen ville kalla mig till ett förhör, då några andra tjejer nämnt att ja umgåtts med hans döttrar och att denna mannen e anklagad för sexuella övergrepp. Allt spelades upp i mitt huvud, jag brister ut i gråt. Och tänker, nu 11 år senare hör ni av er. Min lärare följde med mig till polisstationen, när jag går mot förhörsrummet, känner jag hur tunga mina ben blir, hur svag ja känner mig och svetten började rinna, likaså tårarna. Sen bara faller ja ihop, jag va så rädd att ja inte sa ett ord. Då ja fortfarande umgicks med hans dotter. Samma kväll ringer det på hemtelefon, jag står i duschen. Men springer snabbt ut för att svara. Svarar och blir helt stel, får inte fram ett ord. Deras pappa har lyckats få tag i mitt nummer och säger. "Jag har hört att du vart på förhör idag. Du fyller ju snart 20 Sandra, va önskar du dig? Sen vill jag att du ska veta en sak, har ja nån gång trängt mig på dig eller gjort nåt mot dig som du inte velat. Va det aldrig min mening i så fall". Stod där med telefon i näven, helt chockad och alldeles tyst. Rädslan spred sig i kroppen och tårarna började rinna. Ringde självklart min lärare och berättar att han kontaktat mig. Han tycker vi ska kontakta polisen. Men ja vägrade! Åren fortsatte gå, ja minns att jag nyligen fyllt 26 och våren e nära. Plötsligen en kväll dimper det in ett mail, från en tjej som jag gått i samma skola som. Hon söker efter fler offer som blivit utsatt av denna man. Jag satt bara i soffan och grinade och svarade på hennes mail 2 dagar senare. Va flera offer som ringde in och polisanmälde denna man. Sen började helvetet, rädslan och den stora besvikelsen. Fick hjälp med att skaffa en bra advokat, sen väntade ett polisförhör i nästan 2,5 timme. Många vakna nätter och tårar blev det och i magen låg min son. Hade ofta kontakt med polisen som förhörde mig och min advokat. Denna utredning tog över ett år och tidningen skrev om honom. När jag förra sommaren sitter mitt i mot min åklagare, säger hon. "Vi har gjort allt vi kan, vi har beslagtagit hans datorer, gjort husrannsakan och han har suttit i flertal förhör. Han nekar till brott. Så denna utredning måste läggas ner. Hela min värld rasade och ja känner mig så sjukt besviken. Systemet i Sverige e ett skämt!!!

Likes

Comments

Denna vecka har rent ut sagt, vart ett rent helvete. Vart så mycket smärta, tårar och jätte dåligt med sömn. Jag visste att denna vecka skulle bli tuff, men inte såhär tuff och smärtsam. Känner knappt igen mig själv. Mitt tålamod e lika med noll, vill bara falla ihop i en hög. Jag gråter självklart när jag måste, men får så jäkla dåligt samvete när William ser. Då han säger "nej mamma nej, inte gråta och försöker torka bort mina tårar och kramar mig". Ibland känner ja mig som världens svagaste människa, speciellt när ja kastas tillbaka till det svarta hålet och gör allt för att klättra upp men dras tillbaka ner igen. Då ja verkligen avskyr att vara på botten, vill ja bara upp fort. Men som sagt va Björns födelsedag i Tisdags och på Söndag e det farsdag. Det gör så himla ont inombords att du inte finns med oss. Men e ändå så jäkla stolt över mig själv som lyckats låta bli mina sömntabletter, trots att ja hållit burken i handen flera gånger denna vecka. Men har ja lyckats varit utan dom mer än ett halv år, så ska ja ta mig igenom denna vecka oxå. Ska bli så skönt när denna vecka e över. Och på Onsdag har ja bokat in en samtalstid, så jäkla välbehövligt. Prata, prata och åter prata e det som gör att man orkar leva!!

Likes

Comments

Att tänka och grubbla för mycket e inte alls bra. Leder bara till tårar och en klump i magen. Och tusen frågor och funderingar, som aldrig kommer ge nåt svar. Men ibland kan ja inte rå för mina känslor och saknaden efter dig. Jag ställer mig frågan så många gånger VARFÖR? Hur kunde du ens komma på tanken? Vårat liv hade precis börjat och vi hade blivit en liten familj. Vi fick det finaste två människor kan få. Va vi inte värda att kämpa för? Att bara lägga sig ner och dö, e det sjukaste ja nånsin vart med om i hela mitt liv. Jag önskar så att livet vore annorlunda, sitter här och gråter krokodiltårar och känner mig så jäkla liten och hjälplös. Jag e så arg och förtvivlad, på hur du kunde lämna oss på det sättet du gjorde. Det gör så ONT inombords, att livet slutade i sån tragedi. Du e så enormt saknad. Bara gråta ut och kämpa vidare!!

Likes

Comments

Din 27-årsdag närmar sig med stormsteg. Dryga 18 månader har gått sen du lämnade jordelivet. För 18 månader sen, vändes livet hastigt till ett stort mörker och ett extremt tomrum. Levde i en mardröm. Trodde allvarlig att ja ALDRIG skulle komma levande ur den. Trodde verkligen ja skulle gå åt. Gick in e en bubbla och min hjärna/kropp hängde liksom inte alls med. Fick sån extremt chock, när han hastigt lämnade oss. Och den höll i sig så länge. Visst att ja vart med om folk som dött förut. Men ALDRIG haft en pojkvän som dött. Det e helt galet, önskar inte ens min värsta fiende den mardrömmen. Men idag 1,5 år senare, kan ja säga att man lär sig leva med sorg, tiden blir lättare och livet klarare. Självklart saknar ja honom varje dag, men att gräva ner sig löser inget och har aldrig varit min grej. Mår man dåligt bryter man ihop och kommer tillbaka starkare än nånsin. Trodde ALDRIG ja skulle säga det, men det blir lättare. Jag e ett levande bevis på att allt går, bara man bestämt sig att man ska ta sig igenom det levande. Vår son lever vidare genom sin pappa, det som gör att man orkar kämpa som man gör. Kom ihåg det viktigaste. Det som inte dödar det härdar och gör än så mycket starkare!! :)

Likes

Comments