Mitt ute på den idylliska östgötaslätten låg det gula huset med hästskon, min borg, mitt barndomshem. Min trygghet, min vardag, där jag tillsammans med mina föräldrar och småsyskon byggde stommen till den jag är idag. Här levde jag tryggt i nästan 20 år innan jag flyttade hemifrån och fortsätta färden på egen hand.

Såhär nästan 14 år senare, kan jag fortfarande känna starka känslor av "hemlängtan", till det som en gång var. Det som inte längre finns kvar. Ibland kan jag drömma mig tillbaka till den åldern då jag knappt förstod att alla ska dö så småningom. När livets bekymmer ännu inte hade vidrört mig. Så skönt det var.

Så tacksam över att jag fått växa upp på landet med allt vad det har inneburit. Jag är lyckligt lottad som har en härlig barndom att titta tillbaka på.. Även om den såklart inte var helt bekymmersfri många gånger. Men det är väl så livet ska fungera för att man ska kunna växa.

När jag flyttade hemifrån och blev "vuxen" såg man helt plötsligt livet med helt andra ögon. Helt plötsligt blev jag tvungen att inse att mina föräldrar, på olika sätt hade haft det kämpigt, speciellt min mamma. De båda hade kämpat med att hålla fasaden uppe, länge.. Allt för att vi skulle ha det bra.. så ledsamt. Det gör ju också att man blir kluven när man tittar tillbaka.. Jag upplevde min barndom som nästintill perfekt. Men nu med facit i hand blir jag tvungen att omvärdera den lite. Speciellt när man bildat egen familj, så ser man att allt inte alltid var så perfekt, och man förstår sina föräldrar på ett helt annat plan.

Jag kommer successivt att dela med mig av glimtar från det som var förr. Men detta får räcka för denna gång.

Kan du känna igen dig i det jag skriver? Hemlängtan till barndomen? Insikter som vuxen? osv. Berätta gärna!

To be continued.. :)



Likes

Comments

Ja hörrni. Välkomna hit!

Här har ni ännu ett liv att följa. Efter att ha levt i snart 34 så tänkte jag att det kanske var dags att prova på bloggvärlden. En värld jag faktiskt inte förstått mig på nåt vidare och jag ska vara helt ärlig. Hur kan det vara så kul att låta hela världen följa hela ens vardag? Det är så jag har tänkt innan. Men nu känner jag att det kliar i mig. Nu vill jag också vara med. Det här kommer vara en sjukt ärlig blogg, där ni får följa med mig på min livsresa. Det blir tillbakablickar, livet upp och ner, här och och nu, då och sen. Barn och familj, jobb och vardag, foto och inredning, glädje och sorg, liv och död. Varför nöja sig med en genre? Rätta sig i ledet är liksom inte alltid min grej. :)



Likes

Comments