View tracker


När vi satte fötterna på Nya Zeeländsk mark blev vi upphämtade av vänner till Stefans familj. Vilket var väldigt lyxigt. I två veckors tid blev vi bortskämda med en skön säng och lagad mat, samtidigt som vi hade tid att öppna bankkonto, fixa skattenummer, söka jobb och sova av oss jetlaget.

Ironiskt nog för några veckor sedan fick jag upp en händelse på Facebook. "Du har minnen att se tillbaka på idag." Där hade Felicia, 14 år skrivit om hur hon drömde att åka till Nya Zeeland och jobba på en gård. Och ja, det har faktiskt varit en dröm väldig länge. Jag är uppvuxen på en gård och har jobbat på flera gårdar runt omkring hembygden. Att köra traktor och mjölka kossor har aldrig varit några bekymmer och det skulle nog inte vara några problem nu heller. Vi fick ett jobb på en jättestor mjölkgård.

När vi blev avsläppta på gården kom det en storväxt man och hälsade oss välkomna. Han visade oss runt i mjölkhallen och gården. Boendet var ett litet hus, ungefär som en barack med trasiga fönster och en stenhård säng. Första dagarna bodde också en fransman med oss, men han lämnade gården ganska snabbt efter. De första nätterna var så jäkla kalla att vi sov med ugnen öppen över natten. Och två lager kläder. Då förstod jag verkligen innebörden av att isolera sina hus och att ha dubbelglas fönster.

Dagarna var långa. 03:30 till 19:00 vissa dagar. 1100 kossor som skulle mjölkas två gånger per dag, i en karusell med plats för 50 st. Det tog tid och hela kroppen värkte. Man fick betalt för 8 timmar även om man kunde jobba 15. Räknar man ut det så tjänade vi ungefär 7 dollar i timmen, vilket är cirka 35 kronor innan skatt. Och ja, ni gissade rätt! Vi hade inget kontrakt. På gården jobbade det nästan bara backpackers, vilket är en varningssignal i sig. Unga människor som kan jobba mycket, för minimalt med lön. Modernt slaveri om man vill dra det till sin spets. Bonden berättade för oss att anledningen var för att det är så svårt att rekrytera inhemsk personal. Procenten sanningsenlighet i det påståendet får man själv döma.

Min 21:e födelsedag spenderade jag med bajs i håret, ätande en billig frusen chokladtårta tillsammans med Stefan och två tyska backpackers. Jag minns när vi satt där runt bordet och snackade, och dessa två sade något i stil med "Bättre än så här blir det inte!". Där någonstans bestämde vi oss för att lämna. Två veckor på en mjölkgård i NZ blev inget för mitt CV direkt. Vi köpte en bil, packade väskorna och sade upp oss. Fick aldrig betalt, men det spelar mindre roll.

Någon dag senare så svarade jag på en jobbannons. "Housekeepers wanted." Vi kom överens att jobba som städare på ett hotell var nog tusen gånger bättre än detta. Jag skickade inte ens mitt CV, utan någon herre på andra sidan luren erbjöd oss ett jobb på ett hotell. Pang. Boom.

Och för dig som ska ut och resa, jag har ett råd till dig. Här nere, tillskillnad mot Sverige, är det superenkelt att få arbete. Du kan faktiskt vara lite kräsen över vilka jobb du väljer, vilket är fantastiskt. Fortfarande tycker jag synd om Stefan, efter jag lurade med honom till gården. Lyckligtvis ser han det mer som en erfarenhet, hur det aldrig kan bli sämre. 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


"Hej! Trevligt att träffas jag heter Stefan Helmersson."

Han satt nedsjunken på en plaststol i en grå korridor. Regnet öste ner utanför och hans kläder var genomblöta. Vi båda flinade något överdrivet till varandra, presenterade oss och tog följe till konferensen. Vi pratade och pratade och pratade lite till den helgen. Ska sanningen fram så mindes jag knappt hans namn vid söndagens farväl. Tankar som "Stefan Helmersson, vad fan är det för namn?" kan ha förekommit. När jag tänkte på namnet Stefan såg jag en kort kyrkvaktmästare, otrevlig fotbollstränare eller möjligen en grinig gubbe i kassan på ICA. Alla medelålders, såklart. Ofrivilligt, hette han för mig ett tag Denne någon.

Lyckligtvis lärde jag mig namnet på Denne någon snabbt. Och lyckligtvis var han ingen gammal surgubbe. Innan vi for till andra sidan jorden blev det många tågresor mellan Gävle och Säffle. Varje helg lyckades vi pussla ihop resor fram och tillbaka. På en helg spenderade vi cirka 42 h tillsammans. (Varav ungefär 16 h var sömn. Så... Effektiv tid cirka 26 h.) På dessa 26 timmarna ska man försöka hinna med så mycket som möjligt. Ni vet, allt från att kramas till att turista på hemmaorten och träffa familjer. Och såklart låtsas för varandra att man vet vad man pysslar med, när man leker stjärnkock i köket. Det var en intensiv period med mycket fjärilar i magen och ljuva fnitter som hördes dag som natt. Men 26 timmar går snabbt. Varje fredag stod man på perrongen med världens största leende och varje söndag stod man där igen med världens största krokodiltårar. Stefan förklarade ganska pedagogiskt för mig en gång vad distansförhållande innebär: "Du vet, efter varje hej kommer också ett hej då."

Men nu sitter han här bredvid mig på heltid. Äntligen. I ett annat liv, i ett annat land. Vi behöver aldrig säga hej då igen. Jag trodde jag hade känt tacksamhet förut, men ack så fel jag hade. Tacksamhet är känslan från minnet den dagen jag tog hans hand och svarade "Detsamma, jag heter Felicia."


Likes

Comments

View tracker

Av någon anledning sov min mamma en eftermiddagslur, den där sommardagen i juni. Jag tog stora kliv i trappen och slängde upp dörren till hennes lägenhet. Hon vaknade med ett ryck och knep efter andan när jag slängde mig i hennes säng. Efter en sekunds tillvaknande verkade hon vara redo för en brandevakuering. "Vad är det? Vad händer?!"

"Mamma, jag tror jag flyttar till Nya Zeeland."


Jag kan tänka mig att drömmen om att ge sig av till något spännande, exotiskt och okänt är en lockande tanke för många. Att släppa alla förpliktelser och allt ansvarstagande. Att göra alla saker du drömt om. Oavsett om det innebär att du tränar yoga på en strand i Thailand eller håller på med finsnickeri på sommarstugan i Dalarna. Det är troligtvis någonting du aldrig kommer ångra. Men jag hade ljugit för dig om jag sa att det var enkelt.

Allt började med att jag träffade Denne Någon. En helg i politikens tecken och ett par ljuva bruna ögon som följde mig, var jag än gick. Två veckor senare satt jag på ett tåg till Gävle. Du som har varit förälskad någon gång i ditt liv vet vad jag pratar om. Även om jag rent fysiskt kom hem till Värmland igen, så kändes det aldrig som hemma igen. Jag borde inte vara här. Utan Denne Någon. Jag skrattar nu när jag tänker tillbaka, för vi kände ju inte varandra. Men vi bestämde oss där och då.

De nästkommande månaderna var dessvärre inte lika roliga. Jag fick turen som 19-åring att få ett jobb på ett kommunalt bolag i min hemkommun. Har alltid varit stolt över mitt arbete och känt mig lyckligt lottad att ha människor omkring mig som såg min potential. Även om det var stundtals krävande var det fantastiskt roligt. Jag varvade mitt arbete med politik. Mycket politik. Innan vi for satt jag ordförande för ungdomsförbundet i länet, satt i socialnämndens arbetsutskott och ersättare i kommunfullmäktige. Plus ett dussin till förtroendeuppdrag i andra organisationer. Spenderade sällan kvällar eller helger hemma.

Att få förtroende som ung människa är ovärdeligt. Många gånger känns det som att man slår sig fram med sina armbågar i en kassakö på Ullared. Du måste vara dubbelt så skarp och dubbelt så förberedd. Jag gjorde mitt bästa och det gav lyckligtvis resultat. Och att lämna allt detta jag kämpat för kändes allt annat än bra. I september gjorde jag min sista arbetsdag och tycker fortfarande det är jobbigt att tänka tillbaka på. Sade upp varje uppdrag ett efter ett. Jag hade aldrig sett mig som den stereotypa bilden av ungdomen som inte kan ta ansvar. Men när jag beslutade att lämna allt mitt i en mandatperiod, hade jag blivit denne.

Men nu är vi här. Kontentan av "Resan innan resan" är att förälskelse är livsfarligt. Vanliga symptom av egen erfarenhet är naiva idéer, spontana livsval och en oförmåga att se saker i klartext. Kanske man behöver någon som tar ner en på jorden eller pushar på tåget till framgång.

Och den där junidagen när jag berättade för mina planer för min mamma, svarade hon på ett sätt jag är evigt tacksam för.

"Ja! Det låter fantastiskt! När åker du?"

Likes

Comments


Välkommen hit. Hoppas du kommer trivas.


Innan vi börjar denna resan tillsammans så är det några instruktioner jag vill ge dig. Tro mig, det är för din egna överlevnads skull. Ser du några varningstecken, vänd om! Stäng ner sidan! För när jag startade denna bloggen kollade jag för nyfikenhetens skull på svenska bloggtopplistan. Intressant, tänkte jag. Men tyvärr, kära läsare kommer jag inte passa in på topplistan. För i denna blogg kommer du dessvärre inte finna nedan nämnda ämnen:

1. Hur du bäst tränar din rumpa. Även inkluderat hur du tar en schysst selfie med ett duckface på gymmet.

2. Hur du inreder en fem miljoners värd etta på 28 kvm i Stockholm. Framför allt med gosiga filtar och dyra doftljus.

3. Hur du fixar en frukost på sängen. Gärna med en härlig chaipudding och hallon-kesella toppad med lite kokos. Har du en bukett tulpaner, sätt gärna dem på frukostbrickan också.

4. Hur du kirrar den perfekta outfiten. Sug in magen och stå gärna lite på tå, när din mamma knäpper bild efter bild på dig i ett par trånga jeans. Glöm inte heller några inspirationsbilder på kläder du tänkt köpa.

Om ovan verkar intressant. Vänd om, mina vänner! You shall not pass.

Nej... Denna bloggen kommer vara mer ärlig och avskalad. Jag, liksom säkert du som läser detta gillar att vara ytlig, kanske ge ett sken av någon som man faktiskt kanske inte är. Att allt är frid och fröjd. Att man bara visar målen, men aldrig resan. Denna bloggen kommer vara mitt sätt att skala av det och jag hoppas du vill följa med. Med en bit humor, en bit allvarsamhet och en del tankar kring livet. Jag tänker nämligen berätta för dig om mitt senaste levnadsår och om hur framtiden kommer te sig.

För snart ett år sedan träffade jag någon. Någon som sa att han kunde ta mig ut i världen. Vidare från den lilla bruksorten i Värmland. Det visade sig att bli mitt livs hitills största och bästa beslut...

Välkommen hit. Jag hoppas du kommer trivas.


Likes

Comments