Nu på eftermiddagen så ringde min stora dotter, hon bor i en stad ett par mil härifrån med sin sambo och är gravid.
Vår relation har inte alltid varit så bra, jag fick henne redan som 17-åring utan nån familj som backade mig och har egentligen alltid mått ganska dåligt psykiskt vilket inte gjorde mig till en idealisk förälder. Sen när jag var 18 träffades jag och de andra tre flickornas pappa och vi blev en familj.
År 2009 skilde vi oss och stora tjejen valde att bo med sina syskon och bonuspappa.
Efter det brakade det loss fullständigt, hon har alltid varit svårmodig och ljugit mycket men då blev det extremt. Hon anmälde både mig och bonuspappa för att slå henne och sociala tog det på största allvar.....
Foster placering skedde o hon fick bo hos min syster. Vår kontakt var minimal under ca 2,5 år, sedan blev hon arg på min syster av någon anledning och anmälde även henne och flyttade till mig och min nuvarande man. Frid o fröjd... Eller? Nej då, hon fortsatte sitt beteende och jag ansåg det helt enkelt bättre att hon flyttade till en egen lägenhet redan som 17åring då jag var rädd för konsekvenser om hon blev arg på nån här.
Det slutade med att hon som 19 åring blev vräkt pga för mycket festande. Sen träffa hon nuvarande sambon ett halvår senare och är nu gravid.
Jag har lovat att stötta o hjälpa allt jag kan
och nu ringer hon ofta och beklagar sig om allt, idag handlade det om att hon var ensam o inte har några kompisar. Det är inte så konstigt egentligen med tanke på hur mycket hon ljuger för alla men det kan jag inte säga för då lär jag aldrig få se mitt barnbarn.....
Jag får istället bita ihop och trösta fast jag egentligen vill säga åt henne att växa upp, får stå ut med att hon bara ringer när nåt är jobbigt eller hon vill ha pengar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Min bästa vän är min man, vi kan prata om allt, skratta tillsammans och umgås nästan 24/7 då vi även jobbar ihop.
Utöver det har jag några väninnor som jag umgås med ibland, eller ja, rätt sällan. Det är inte deras fel utan mitt att det inte blir så ofta, jag gillar helt enkelt att vara ifred.
Fem egna barn och två bonusar, arbete, hem, och maken, det är liksom tillräckligt.
Nu fick jag meddelade på FB idag från en ny bekantskap som vill att vi ska börja umgås, det är jättekul att folk verkar gilla mig och vill ses men hela min kropp och själ bara suckar stort.......
Ibland kan jag känna att jag tycker det ser kul ut att hänga med nån, ta en fika eller bio med en tjejkompis, men om jag bokar in nåt så kan man ge sig fan på att jag bokar av, för när väl dagen är där att träffa nån så orkar jag helt enkelt inte. Med dåligt samvete som påföljd.
Hoppas att jag kommer till den dan då jag helt sonika bara tackar nej och gör bara sånt jag själv vill, vara hemma med barnen, mannen o djuren. Den andra sociala biten får jag faktiskt på jobbet och det räcker.
Ska börja säga nej, efter att jag träffat den nya som tjatar......

Likes

Comments

Lillen har nu krampat i över 2,5 vecka, EEG undersökningar har gjorts och epilepsi medicinen höjts. Trots detta så fortsätter kramperna och orken börjar ta slut. Jag vet att jag känner mig mer uppgiven pga att jag inte får nån nattsömn men just nu är livet rätt mycket skit.
Stackars lilla bebbe som har en mamma som i stort vill byta liv med vem som helst just nu....

Likes

Comments

Jobbade två timmar på morgonen idag vilket innebar att lämna lillen idag med, tre dagar i rad nu vilket inte var kul varken för honom eller mig, när jag kom hem ville han inte ta tutten och ju mer jag försökte ju argare blev lilleman. Det slutade med att jag fick pumpa ut lite o börja med flaska, då kunde han till sist koppla av och nu ligger vi i sängen och myser, jag ska försöka sova en stund. Hans medicin påverkar sömnen och natten är ett rent helvete, 1 gång i timmen vaknar han och vill ha tutten för att somna om, jag är rena nervvraket och skulle döda för ett par timmars sömn....

Vi har fått tid till neurologen för samtal tillsammans med en genetik läkare som ska försöka berätta mer om lillens sjukdom och förhoppningsvis få mig att inte se helt nattsvart på framtiden och pappa att förstå att vår pojke är allvarligt sjuk, vi står långt ifrån varandra där och skulle behöva mötas halvvägs iallafall.

Likes

Comments

Vi driver eget företag ute på landet men jag har försökt komma iväg och jobba lite utanför hemmet oxå för att kunna släppa stressen lite, med eget företag och alla barn så är det rena semestern att åka till stan och jobba lite 😊

Så idag styrde jag bilen mot vår lilla stad och ägnade mig åt annat än städning, djur, barn och oro. Det kändes som att det var precis vad jag behövde, lillkillen är snart 5 månader så det var lite styrigt att komma iväg, pumpa ur så pappa o farmor kunde mata och en liten ångestklump i magen. Men det hade gått jättebra här hemma och jag känner mig mer utvilad än på länge!

Det var kul att komma hem nu och mötas av en leende bebis som saknat sin mamma (eller tuttarna). Tyvärr så har han kramper och sjukdomen gör sig påmind...... Hoppas han slipper dom snart då läkarna höjt medicin dosen rätt rejält.

Imorgon blir det ett par timmar kvällsjobb och jag hoppas det går lika bra som idag 😊👍


Likes

Comments

Hur många som har barn blir genuint glada för varje framsteg barnet gör? Visst, glad blir man det vet jag, men det tas liksom för givet på nåt sätt.

Jag vet med mina tidigare barn så har varje framsteg som att vända sig, skratta högt eller sitta själv varit nåt man vetat att barnet kommer att göra, sen väntar man spänt på nästa sak de ska lära sig, kanske blir man lite orolig om barnet är sent med något som grannens barn kan redan. Men nästan alltid blir man lugnad av BVC som försäkrar att alla barn är olika 😊

Men när det inte bara är olika då, när statistiken säger att just ditt barn kanske aldrig kommer lära sig?

Min lilla sitter just nu i hoppgungan och pappa är jättelycklig för lillen lärt sig ta spjärn med fötterna så gungan rör sig, själv försöker jag blinka bort tårarna för tredje eller fjärde gången idag, för tänk om det är hit men inte längre? Han kan få fart på en hoppgunga men kanske aldrig lära sig stå, eller går, eller prata........

Likes

Comments

Har egentligen alltid tyckt att det är lite fånigt det här med att skriva om sig själv på nätet, vem vill läsa det liksom?

Men kom fram till efter att ha förstått att jag behöver någon slags terapi att det här kan vara bra, än sen om ingen läser? Det är för mig och mitt sinne jag kommer skriva.

Inte trodde jag för 4,5 år sen när jag satt i stan i min lägenhet som varannan vecka mamma till 3 tjejer och rätt djupt deprimerad att livet skulle kasta runt mig så fullständigt.

Jag bor nu långt ut skogen med ytterligare ett barn trots att jag är steriliserad 😊 fatta det


Likes

Comments