Denna kväll har väl hittills inte varit sådär jättekul. Har mest gråtit och varit förbannad. Antagligen för att jag insett att jag borde planerat och lagt upp skolarbetet bättre. Jag borde ha läst boken som man sedan ska skriva ett argumenterande tal om. Klart som fan jag inte vet vad jag ska skriva, skyll dig själv helt enkelt. Grejen är det att jag får ju arbetet gjort tillslut men det slutar alltid med att jag blir så här ledsen och besviken. Jag tycker att borde kunnat göra det bättre och ifrågesätter alltid varför jag inte började med det tidigt. Jag jagar ju inprincip efter en motivation just nu. Allt handlar väl egentligen om en studieteknik som borde passa mig. Jag skjuter ifrån mig mitt skolarbete jag hittar alltid andra saker att göra istället för att sätta mig att räkna några mattetal eller börja skriva uppsats. Jag vet ju nu efter de senaste uppgifterna vad jag ska tänka på till nästa gång. Men HUR ska man lägga upp sitt skolarbete på bästa sätt? Har ni några bra tips?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Viktigt att tänka på att detta är ångest ur mitt perspektiv så detta innebär ju inte att alla känner så här och dessa strategier jag använder fungerar på alla.

Kvällen idag har inte varit så rolig, det började väl egentligen redan i eftermiddags. Psykisk ohälsa är väl ett begrepp de flesta i Sverige vet om vid det här laget efter som de snackas om det konstant. Jag har erfarenhet av det. Anorexia, depression och självskadebeteende you name it. När det var som värst hade jag som en person som stod bakom mig hela tiden oavsett situation och tid på dygnet. Vi kallar den för monstret. Ni ser inte monstret, jag ser inte monstret men jag hör monstret hela tiden. Det är inte min egna röst som pratar men jag kan inte heller sätta ord på vad det är för slags röst. Iallafall denna monstret är aldrig nöjd och kränker mig konstant oavsett vad jag gör. Vid skolarbete (prov, läxor, examinationer you name it), måltider och vid träning.Jag har dock nu blivit utskriven från BUP och har slutat käka medicin. Det som har gjort mig friskförklarad är att jag är frisk fysiskt och i den psykiska delen lärt mig hur mörka tanker och ångest ska hanteras.

Det kommer dock dagar som denna då en springtur på löpbandet orsaker största fighten i huvudet mellan den sunda och osunda sidan startar "borde jag springa snabbare" "nej jag springer i ett bra tempo" "lite hårdare kan du väl pressa dig" "nej det här tempot ska jag hålla och så här lång tid ska jag springa" "Du är så jävla dålig, vet du det?" "Nej, du gör det bästa vilket är precis så det ska vara" " *hånskrattar* du kan så mycket bättre och ändå väljer du det här". Detta leder för det mesta till att jag stannar det och går därifrån, vilket är bra för att jag inte ska göra det värre. (något jag inte gjorde förut) Jag har även en bok på svenskan som jag borde läst mycket längre i än vad jag har gjort. Det gör väl inte saken bättre direkt. Nog om detta för det var förut. Nu ska ni få höra om dagen:

Ångest. "Stark oro eller rädsla som tydligt känns i kroppen - UMO" Detta har jag känt hela eftermiddagen och kvällen, tro mig det är fan inte kul. Jag blir ofokuserad och tillbakadragen eftersom typ hela min hjärna är som fångad. Jag är inte riktigt mig själv nu är jag monstret. Jag är fångad av tankar om mig själv, mest nedvärderande saker (mat, träning, hur jag är som kompis och skolan är de vanligaste). Det viktigaste i sådana här situationer för MIG är att "bryta mönstret", med andra ord göra något annat. För någonstans i den fångade hjärnan finns ett litet utrymme som är den riktiga personen jag är. Min största strategi är musiken, mest lyssnar jag då på låtar från Grey's Anatomy då vissa av de är lite feelgood och peppande. Detta får mig på andra tankar och gör att jag kommer ur det jobbiga, tid kan variera det kan va mellan 5 minuter till flera timmar. Jag har ritat tre bilder för att visa hur jag brukar se på min ångest:

Bild 1: Detta ska alltså föreställa min hjärna, när jag är glad och inte mår dåligt.

Bild 2: Nu går jag väldigt fort fram eftersom ångest kan vara ganska smygande av sig, men här är när jag är så tankefylld att jag är tyst och nedstämd. De svarta ska föreställa ångesten och alla dumma tankar. Lägg dock märke till de rosa som ska föreställa det riktiga jaget och VILJAN. Oftast lägger man inte märke till den när man mår så här men efter ett tag...

Bild 3: Så kommer man till den punkten då den där lilla delen som är kvar trycker bort den och till slut blir hjärnan senare helt rosa igen. OBS den gula saken ska föreställa en boxningshandske om ingen fattade :')

Så efter ett par timmars musik lyssnande och skrivande har ångesten sprungit iväg. Så tack för att ni lyssnade. Om någon ens läser det här.

Likes

Comments

Idag var dagen riktigt bra. Jag hade sovit bra, åt en god frukost, vi hade roligt på idrotten och firade en klasskompis. Jag gjorde mitt historieprov och gjorde mitt bästa, det kändes bra. Jag är stolt över mig själv. Efter skolans slut så åt jag en god mellis och drog till gymmet, det gick bra där med. Bara positiva tankar idag! Framsteg!

Likes

Comments

Det var jävligt dumt av mig att skjuta fram den där historiesaken, jag sa verkligen hela förra veckan att jag skulle börja med den men så nu är det söndag och på tisdag är det dags för avrättning även kallt prov. Bra jobbat där. Jag vill liksom inte till skolan imorgon men vet att jag måste så finns liksom inte några utvägar. Dock för att jag ska kunna koncentrera mig någonting behöver jag ett x antal timmars sömn. Men nu har det gått 2 timmar och jag kan fortfarande inte sova, då blir jag ännu mer stressad eftersom att jag vet att jag måste sova men då slutar jag inte tänka på det vilket gör att jag kan fortfarande inte sova och så börjar det om igen. Fan alltså och så håller även jag på att bli sjuk, och jag kan inte det eftersom jag jobbar imorgon. Och eftersom att det aldrig är någon som ställer upp för mig på jobbet fast jag ställer upp för de är det väl klart som fan att jag inte vågar bli sjuk. Fan alltså det där historieprovet det är inte ens något roligt ämne och det gör mig bara så omotiverad. Just nu vill jag typ rulla in mig i mitt täcke gräva ner mig i en grop ha obegränsat med mat och gå i ide förevigt så slipper jag det här. Vet ni hur jävla svårt det är att inte jämföra sig med sina kompisar när alla vet vad de vill bli har motivation till skola får svinbra betyg. Men liksom jag ska egentligen inte titta på vad de andra får för så länge jag klarar gymnasiet men jag känner mig bara så dålig. 

Likes

Comments

Gah jag blir så besviken på mig själv. Ni vet när man sitter i skolan och tycker allt är bra och så tänker man nej men nu ska jag fan vara duktig och plugga massor och förbereda när man kommer hem. Och så kom jag hem och det blev som en urladdning, det va så skönt att komma hem, äta mellis som man typ längtat efter hela dagen. Och så gick timmarna och så var det helt plötsligt dags för middag. Sen hängde jag med mamma till gymmet för att jag tänkte att jag ska vara hurtig, det är kul att köra med någon. Och så skulle jag springa lite tänkte jag, men det blir liksom jag och mina tankar. Och så tänker jag på skolan och dagen, hur långt och snabbt jag ska springa, tillslut blir det för mycket och jag freakar ut och ger upp precis som typ allt annat. Och egentligen blir jag arg också för att det är så skevt dilemma. Jag får ångest av att springa, men jag får ångest av att inte springa. Och så trodde jag någon människa pratade med mig men den pratade med någon annan och jag är bara så jävla pinsam. Jag blir arg på mig själv för jag ska inte tycka synd om mig själv, jag har det så jävla bra egentligen. Okej det är tisdag idag och imorgon är det onsdag. Då reser vi oss och börjar om, det ska bli en bättre dag.

Likes

Comments

Usch den här eftermiddagen och kvällen har inte varit kul. Gymmet var inte kul och så måste jag sätta mig och plugga. Jag har försökt att plugga lite varje dag den här veckan, har fått hyfsat mycket gjort på det som ska vara klart till söndag. Det jag insåg dock nu ikväll är att jag egentligen ara haft fokus på en uppgift och helt glömt bort de andra. Jag borde räknat mattetalen, pluggat glosor,läst i en bok osv. Känner mig så jävla dålig jag vill ha min motivation tillbaka, jag tycker seriöst inget är kul. Jag sätter mig framför en uppgift och rent utav bara tittar på den får en klump i magen, mår illa och går därifrån. Och jag kan inte skriva av mig heller för jag får ju fan inte ens fram något eller kommer till en jävla slutsats. JAG HATAR DET HÄR. Liksom uppgiten jag hittils var supernöjd med visade sig vara helt missförstådd och vet inte vart jag ska börja, labbrapporten är svår och jag är trött. Wow vilka ilandsproblem. Jag vet inte vad jag vill bli, jag har ingen motivation och vet inte vad jag ska göra för att få en har typ läst överallt, försöker ta lite i taget vilket funkar då för stunden och känns bra. Nej detta var flummigt.

Likes

Comments

Idag gick jag första dagen på vårterminen 2017. Lärarna mjukstartade och det var mest introduktion till vad som kommer ske under terminens gång. Att få träffa kompisarna igen var otroligt kul. Jag är taggad på vårterminen ändå, men samtidigt rädd. Jag är skoltrött och har verkligen nada motivation trots att jag tänker på det jag vill bli i framtiden. Skoltröttheten orsakar stress iallafall för mig för att jag vill ha motivation och nå högt. Men eftersom att jag inte orkar plugga och tr tag i det i sista sekund så inser jag tillslut att jag kommer inte nå högt och så börjar det om vid nästa uppgift, som en ond cirkel. Vad är min strategi då? Självklart kan man ju inte låta bli att tänka på sitt framtida yrke MEN det tar man då, just nu har jag ett mål: Att klara gymnasiet och ta studenten 2018. Just nu blir det som att jag typ jagar motivationen men det ger inget resultat, så som min mentor sa till mig "du får nog acceptera att du har en slags svacka och så småningom kommer du komma upp därifrån man vet inte när men ge det tid".

Bokstaven läraren sätter på arbetet känns typ avgörande för allting, enligt mig. "Varsågod detta visar hur smart du är på en skala E till A" så om du är nyanserad är du Einstein och översiktlig = korkad och kommer aldrig lyckas. Det är ju inte så vet jag ju innerst inne men det är så svårt att ta in. Allt handlar ju egentligen om självkänsla och att man ska vara stolt över sin prestation och inte bry sig vad alla andra får, för bokstaven visar inte hur smart du som människa är. Så här ser skolan ut och vi får acceptera det, och bara göra vårat bästa.

Det är ju inte läraren som sätter min stress som sedan gör mig omotiverad utan det är jag själv. Så det är bara jag som kan göra något åt det här.

Jag började iallafall på en uppgift som ska vara inne nästa vecka (tentar fortfarande av på grund av linjebytet) kom kanske inte långt men det är ett steg i rätt riktning.





Likes

Comments

Jämförelsen har funnits sedan starten av livet på jorden, fågeln med snyggaste fjädrarna får para sig, vissa jobb är bättre än andra, människan som är smartast når alltid längst osv. Jämförelsen kan man aldrig undkomma. Personligen kan jag aldrig sluta med det, jag ser alltid något fel och tycker alla andra runt om mig är bättre. Jag har alltid ställt höga krav på mig själv, att vara “dålig” finns inte på kartan. Mina föräldrar har aldrig pressat mig till vilket betyg jag ska uppnå, vad för linje och skola jag ska gå och vilket yrke jag bör utbilda mig till. Det är JAG som valt, och så ska det alltid vara tycker jag.


Gymnasiet var en milstolpe för mig, mitt kämpande i grundskolan visade resultat och jag kom in på både linjen och skolan jag ville. Nu efter snart två år tänker jag att valde jag verkligen för att JAG vill eller för att det lät bra? Iallafall just då var glädjen stor och jag längtade. Grundskolan hade gått bra för mig, jag var duktig och disciplinerad i mitt skolarbete. Att få börja gymnasiet var kul min klass verkade helt fantastisk självklart gillade man ju inte alla men jag hade en positiv inställning. Det dröjde inte mer än två timmar innan det började snackas om vilka betyg man kom in på och vad man hade för merit (det fanns till och med en person som introducerade sig själv med sina meritpoäng?!) osv. Jag erkänner att jag själv var en av dem som hamnade i de snacket, men det är väl klart som fan att man gör det om de andra också säger det. Jag vill ju vara som de andra. Introduktionsveckan gick mot sitt slut och det var dags för skolarbetet att ta sin början. Det var här jag fick ta den hårdaste smällen jag någonsin tagit under hela mitt liv tror jag, insikten att jag nu inte var på topp längre, ny klass och en ny tävling om intelligenstiteln startade. Jag hade hamnat i en slags gladiatorarena där alla hade samma potential som jag hade och nu skulle vi börja från botten och tävla om vem som faktiskt var bäst.


Plugga, plugga, plugga. Läxor, inlämningar och prov var och varannan vecka. Jag insåg att det var inte lika lätt att nå höga betyg på gymnasiet och min förra studieteknik funkade inte längre. Jag insåg också att jag har inte orken att faktiskt ligga på den nivån. Jag var inte sådär himla intresserad av matte och NO vilket gör det ännu svårare att motivera sig. Det var jobbigt att behöva inse, men jag försökte börja tänka att betyg under C faktiskt är bra, sålänge man är godkänd är det ju fantastiskt. Det blir dock svårare att intala sig det när personer runt omkring än klagar på sitt B och man själv sitter där och ba: Shit jag fick ett D det är ju grymt. Varför lär jag mig inte lika snabbt? Vad gör att jag inte orkar att plugga si och så mycket? Vad gör att min uppsats inte var lika bra som X? Vissa har det andra inte, det har med hur hjärnan arbetar. Jag har accepterat att min hjärna lär sig långsammare. Det tar tid för mig och jag kan inte läsa ett stycke och svara på alla frågor, det är först efter fyra eller fem gånger. Alla kan bli smarta, jag kan bli lika smart som den bästa i klassen det handlar om nötning (repetera. Det kan vara det värsta någon säger till en (enligt mig) men tyvärr är det sant.


Jag nådde inte höga betyg, det tog hårt på mig. Jag hade ångest inför varje prov för jag visste att jag kommer inte nå högt. Det var till och med så att jag ett tag önskade att mina föräldrar var som de andra och tvingat in mig på linjen och blivit arga på mig för att jag inte nådde ett visst betyg för att jag skulle känna mig ännu sämre och det skulle hjälpa mig till en bättre skolgång.


Efter mycket om och men under året inser jag att gymnasielinjen jag valde först inte var något för mig, jag skulle byta. Tankarna jag fick var ju självklart ja nu kommer folk i från förra klassen titta på mig i korridorerna och tänka “det där var tjejen som inte pallade det” “Nu går jag lalllinjen”. På min skola hade vi en helt fantastisk studie och yrkesvägledare och jag fick lära mig mycket. Något som folk inte förstår är att det är minst lika mycket plugg på alla andra högskoleförberedande linjer. Allt handlar om vilket intresse man har, det är klart som fan att skolarbetet blir svårare när man inte har något som helst intresse inom naturvetenskapliga ämnen. Jag tror också jag gjorde mig själv en väldigt stor tjänst och lyssnade på mig själv. Jag vill inte komma ihåg gymnasietiden som en tid då jag mådde dåligt, det ska vara den roligaste tiden i mitt liv. Nu tänker ni kanske men ta tag i ditt liv, sluta klaga börja repetera och kämpa. Men tro mig hörni jag kämpar, jag gör mitt bästa.

Likes

Comments