ångest dag..
en sån där dag då ångesten äter upp mej.
då jag inte vill gå ut, synas bland folk eller ens träffa någon.
men oxå då jag inte kan slappna av eller sitta still.
då jag kan få en panikångestattack när som helst under dagen.

då mina tankar går på högvarv så jag själv blir dum i huvudet.
tankar som går överstyr, så man fantiserar om saker som aldrig kommer eller kan hända.
sånt som gör att ångesten växer och bygger upp mer & mer till en attack.

en sån dag jag glömmer bort att äta.
eller äter så lite så det knappt märks att jag rört maten.
känner mej illamående när jag äter & ätit.

en sån dag jag oftast sover bort hela dagen.
eller iallafall några timmar under dagen.
men ändå kunna somna när jag ska sova och sova ut hela natten.
det bästa med att sova är att man slipper ångesten och alla tankar.
men det kan lika gärna gå så pass högvarv i huvudet att jag inte kan somna.

en sån där vanlig ångest dag.

Likes

Comments

att vara manisk eller deprimerat.
kanske inte säger er ett skit?
eller kanske inte ens bryr er?

för min del, är det 2 tillstånd.
2 perioder jag har i mitt liv.

att känna sej nedstämd,orkeslös och hata på livet.
känner du igen dej?
självklart, alla kan känna så, vissa mer, vissa mindre.
för min del, känns det som en del av mej dör.
det som gjorde mej glad, kan ja inte ens le lite åt längre,
det jag älskade att göra, kvittar.
alla mina vänner/familjemedlemmar som jag älskar, vill jag inte träffa eller umgås lite med.
hemskt, jag vet! men man tappar allt hopp.
man känner sej äcklig & ful.
och ens tankar, djupa mörka tankar.
som tillslut slår ut som ångest, obehaget i kroppen som inte vill försvinna, som slår ut till en attack.
där står man med en panikångestattack & hatar sej själv och vill bara försvinna från världen.

men, en dag, kan jag vakna upp.
överaktiv, lite för hypad, glad och älska livet.
härligt? jo visst, moa är tillbaka!
känns det som iallafall.
men, nej.
att vara i en manisk period, kan ställa till problem.
man slutar sova, det kan gå dagar innan jag sover.
man överdriver sina och andras känslor.
kan till & med slösa fruktansvärt mycket pengar,
vilket kan leda till att jag står 2 dagar efter lön med 500 kr kvar i handen.
jag kan till och med bli aggressiv eller bara vara lätt irriterad.
tro mej, folk har märkt eller reagerat på det.

detta är vardag för mej.
att alltid vara i 2 perioder i mitt liv.
jag har levt med detta i 4 år, utan hjälp.
vilken kunde/kan vara livsfarligt, depressionen kunde tagit mitt liv.
manisk perioden kunde satt mej i värre knipor.
jag tackar mig själv och alla i min omgivning att det inte blivit så.
och idag är jag glad att jag tog steget att söka hjälp.

idag är jag på god väg med den hjälp jag behöver för ett stabilt humör och jag pratar med en psykolog.
idag är jag tacksam och glad,
även fast det inte alltid märks.

Likes

Comments

Hej!
Många känner mig, några kanske inte.
varför en blogg om bipolär sjukdom kanske ni tänker?
eller kanske vad jag håller på med?

Jo, så här är det, jag fick för ungefär 2 månader sen en diagnos, bipolär sjukdom.
Min första tanke var, nej jag är bara deprimerad.
Jag har själv bara hört lite grann om vad bipolär är, men inte tänkt så mycket på det eller vad exakt det är.
känner heller ingen person vad jag vet som har det.

Jag har själv under en längre tid mått väldigt dåligt, men hållt det mesta för mej själv & tyvärr har jag alltid varit en sån person, som fruktat att prata om känslor.
Jag har extremt svårt få fram ord när jag ska prata om mej och mina känslor.
Allt går runt i huvudet, vet vad jag ska säga och när jag väl tänker säga det, så kommer inget fram, inte ens ett litet ljud vill komma ut ur min mun.
Det är som att någon bara tar allt jag har i huvudet och kastar bort det.
2013, var året som små händelser började komma.
något som jag inte tänkte på först.
Men för varje dag som gick blev vissa dagar värre en andra och tankarna djupare & djupare och händelserna värre och värre.
Dumt nog, fortsatte jag i min takt och tryckte undan mina känslor och försökte bli av med mina tankar.
Allt jag säger nu är gör inte det, snälla.
för min del har det nu gått 4 år sen jag började må dåligt, 4 år sen jag började lägga små stenar i min osynliga "ryggsäck" och struntat i.

för ett tag sen vart allt så mycket värre för min del.
Allt jag tryckt undan eller hållt för mej själv, började slå tillbaka och inte lite heller.
Jag fick en känsla som aldrig försvann under vaken tid, ångest, som alla fast på olika nivåer.
min försvann inte, det satte sej som ett obehag i bröstet och fler tankar dök upp i huvudet.
för varje dag som gick, fick jag bara mer o mer tankar om allt, livet, framtiden, jobb, pengar.
ångesten växte hela tiden och blev bara värre för varje dag som gick.
det kunde till & med komma dagar då jag gick till jobbet med ett leende på läpparna till att komma hem låsa dörren och sen brast det, tårarna började rinna och jag tappade kontrollen, hyperventilerande, kändes som att någon satt på mej och jag försökte hämta luft hela tiden, en panikångestattack.
någon jag haft tidigare fast mildare, men nu var det som värst.

Själv förstod jag inte just då vad det var som va så fel?
varför mår jag så här? mer o mer tankar kom och ju mer jag tänkte ju mer ångest och fler attacker fick jag.
jag började undvika kompisar/familj och ville helst enbart sitta hemma, jag slutade svara & undvek samtal, sa att jag var trött eller inte orkade.
började umgås med vänner som inte bodde i ödeshög, allt för att komma härifrån och undvika de människor som ser igenom min fasad.
Jobbade gjorde jag alltid, det var lätt.
att bara göra sitt pass och gå hem.
för när jag väl var på jobbet, försvann alla tankar och ångesten. för då har jag alltid något och göra.
tills jag kom hem, var själv och började tänka igen.
tänka så mycket att jag tillslut hade funderingar på att ta mitt egna liv, så började mitt liv se ut varje dag.
en kamp mot ångest och mina hemska tankar.

Men som vanligt var min första tanke bara på att jag har en dålig period, då jag känner mej mer nere, ångesten försvinner snart och de blir bra.
dock så började dom små attackerna av panik komma mer ofta och dom blev värre, kunde inte andas, de kröp i hela kroppen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, kunde knappt höra ljud runt om mej och ibland vart blicken suddig. var orolig hela tiden och kunde inte slappna av.
ångesten började äta upp mej, jag visste inte vem jag var längre, för mycket tankar.
Jag vart mer & mer rädd för mej själv och visste inte vart eller till vem jag skulle vända mej till.
visste att jag hade mina vänner/familj, men jag vill aldrig lägga mina "små" problem på mina vänner/familjs axlar.

Många av mina närmsta vänner & familj har kanske sett att jag inte mått så bra, vissa vet att jag har mått dåligt, men jag tror att dom flesta ser mej mer som den glada personen, som nästan aldrig är ledsen och sur, haha kanske till & med att jag är mer känslokall av mej.

Fasad, som många känner igen,oavsett om du bara har en dålig period eller lever med depression eller någon annan psykisk ohälsa, alla har en fasad.
Det är lätt att bara fejka ett leende & gå vidare, slippa höra, hur mår du eller varför är du ledsen, behöver du prata? varför är du så tråkig?
och får man frågan, ler man alltid och säger ja eller det är lugnt, det är inget.
men, på riktigt skriker en röst i dej, en röst, rop på hjälp.
men som alla gör säger man det är lugnt och man går vidare och fortsätter som inget har hänt.

För min del har jag gjort det i 4 år.
men en dag, som man brukar säga plötsligt händer det.
jag sökte hjälp, så jag fick komma till en psykolog & börja prata.
dock hatar jag att gå till någon jag inte känner och prata om det jag fruktar att prata om mest, mig och mina känslor. fast jag hatade det,
Men jag kände att det började göra framsteg, lite iallafall.
för första gången i mitt liv, sitter jag och pratar om mina känslor och mitt mående , det jag inte kan säga får jag skriva, för det är lättare för min del, alltid vart.
efter några möten med min psykolog, började hon prata om bipolär sjukdom och att jag skulle göra en utredning & kolla om de är något jag har.

Med mina maniska och depressions perioder, förstår jag idag varför jag mår som jag mår.
varför jag beter mej som jag gör och varför jag har olika perioder i mitt liv då jag agerar på olika sätt.

jag skriver inte detta för att jag vill ha uppmärksamhet, jag startar inte den här bloggen för att folk ska prata med mej om det eller att någon ska tycka synd om mej.

jag skriver detta för att folk ska förstå mej och andra med bipolär sjukdom.
förstå vårt beteende och för att jag ska kunna skriva ut alla mina tankar & känslor.
just för att jag har extremt svårt att prata om det.

Likes

Comments