View tracker

Nu är det så att livet skiftar hela tiden just nu.
Ena stunden älskar jag tanken av sommarlov och bara njuter. Men andra stunder vill jag bara gråta. För denna ensamhetskänsla dödar en inombords.
Dagen har varit sådär, min pojkvän sover här så de blir plåster på såren.
Dock ska han iväg i nästan en vecka på måndag. Gråter av tanken.

På onsdag börjar jag dock jobba i två veckor, efter det åker jag till Danmark, Tyskland, Frankrike och Spanien i 3 veckor. De ska bli så skönt.
Trivs allra bäst utanför Sveriges gränser.

Nu ska jag pussa på min pojkvän o försöka sova. Ville bara uppdatera litegrann.
För ibland kan man inte må bra, trots sommarlov. Inte jag i alla fall..

Styrkekramar till alla tuffa fighters


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej alla fina!

Har ju inte uppdaterat på jättelänge! Dåligt av mej.

Ska väll försöka nu under sommarlovet. Fick sommarlov för ungefär 2 veckor sen tror jag.

Väldigt skönt att slippa all stress för ett tag, men visst kommer ångesten och ensamhetskänslorna...


Hur som helst, idag tog jag med min yngsta lillasyster till centrum och handlad lite.

Hon fyller 8år på torsdag så hon fick välja lite grejer, lite grejer blev för 600 kronor..

Bortskämd ^^


Imorgon är det midsommar, det är ju fint.

Ska dock inte göra alls mycket imorgon, min pojkvän kommer hit o vi ska bara mysa.

Min familj ska till ett par kompisar och jag känner inte för att umgås med så mycket folk,

det är något som är väldigt jobbigt för mej.

Hans familj skulle oxå fira med kompisar så vi myser hemma istället.

Han kommer hit nån gång imorgon förmiddag och då ska vi baka tårta o lite så :)

styrkekramar till alla tuffa fighters

Likes

Comments

View tracker

Påsklov. Men det spelar ingen roll, lov som lov

De suger stundtals.

Jag har inte prioriterat bloggen pga stress, resor och ingen inspiration.

Så jag ko mer numera blogga lite mer om mitt liv, vad som händer och hur jag hanterar saker och ting. Det blir nog bra hur som helst.

Back on track

Loven är ju fan jobbiga, man stressar över att träffa vänner, familj, släkt och till o med vad man ska hinna med i skolan efter lovet. Sjukt, men sant

De viktigaste är väll att se till att ens vänner inte känner ensamhet tycker jag, visa att man vill träffas och visa att man prioriterar den personen.

Jag är expert på att känna ensamhet, känner det hel tiden

De är så extremt jobbigt när personer som kan ändra på det ignorerar, eller hur? För visst vill man inte vara i vägen för någon? Man vill bli prioriterad och omtyckt. Av personer man själv prioriterar och rent av älskar.

Vi klarar oss igenom allt, för vi är så sjukt stark allihop.

Styrkekramar till alla tuffa fighters


Likes

Comments

När jag startade den här bloggen bestämde jag mig direkt att jag inte skulle vara allt för personlig, jag skulle kunna prata ifrån egna erfarenheter om psykisk ohälsa men inte blanda in min egen allt för mycket. 

Men idag ville jag bara skriva av mig. Om jag beskriver känslan som att "ingen förstår eller lyssnar" tror jag ni förstår, men sen kanske det inte stämmer. Men det är en känsla. Jag är så extremt trött på den känslan. Alltid känna sig bortglömd och ensam. 

Jag har ju min familj, mina vänner och min pojkvän. Jag älskar dem och vet att jag kan vända mig till alla när som helst, men jag vill inte lägga tyngd på deras axlar eller vara.. Jag vet inte hur man ska förklara, men i vägen kanske...

Den enda jag veeerkligen känner att jag kan vända mig till när som helst om vad som helst, är min pojkvän. Han är min bästa vän och visar verkligen att han bryr sig. Jag säger ofta hur mycket jag uppskattar det för det gör jag. Jag kan nog helt ärligt säga att utan honom hade jag tex inte gått till skolan. Rätt sjukt hur en människa kan få en att se det lilla positiva i situationer på ett helt annat sätt. Han är den enda jag verkligen lyssnar på, när det gäller mig själv. Jag hoppas verkligen han vet hur mycket jag skulle göra för honom, för de han gjort för mig är ovärderligt. Jag älskar dej<3

​Styrkekramar till alla tuffa fighters


Likes

Comments

Självskadebeteende ses på olika sätt i olika ögon.

Ser jag med egna självskadebeteende en annan med självskadebeteende blir jag förstående, utan att veta anledningen till dessa ärr, eller vad det nu kan vara.

Något jag verkligen vill understryka är att självskadebeteende inte bara är ärr på kroppen, självskadebeteende är allt som har med att förstöra sig själv medvetet. Tänk på det.

Ser någon utan egna självskadebeteende någon med självskadebeteende kan den personen tycka det är äckligt med ärr eller totalt oförstående de personen gör. Personer utan självskadebeteende eller erfarenhet säger ofta bara "sluta" men tro mig, de ordet går in i ena örat, ger en liten tankeställare om att man kanske ska sluta, sen ut ur andra örat när smärtan blir för jobbig.

Självskadebeteende handlar ofta om att få ut den psykiska smärtan, kunna koncentrera sej på den fysiska.

Någon med självskadebeteende känner sig inte tillräcklig, oftast inte på utsidan. Men hur som helst har man psykisk ohälsa. Man kanske känner att man då lika gärna kan förstöra ens hud eller insida.

Många gånger syns inte självskadebeteende, det är ofta något så skam fullt att det aldrig kommer på tal. Men det är viktigt att visa att man bryr sig, umgås med personen och kanske inte prata om det hela tiden men visa att man ser det, annars tror personen att du inte ser det. Och på något sätt vill man ändå synas. Man vill nog visa på något sätt hur dåligt man mår.


Massa styrkekramar till alla tuffa fighter

Likes

Comments

Att ha psykisk ohälsa behöver inte ha en anledning. Man behöver inte varit med om skilsmässa, mobbning, extrema svek, sexuellaövergrepp osv. För att ha grövre psykisk ohälsa, eller så har man varit med om allt och lite till. Men all psykisk ohälsa ska tas på lika stort allvar!

Vi väljer oftast inte vårta psykiska mående, det lever lite som de själv vill skulle man kunna säga.

Men man kan ju faktist ha varit med om något hemsk men kunna kasta av sig.

Men inget skiljer på hur stark man är, du är inte svag bara för att du har psykisk ohälsa. Du är starkast i hela världen som ens orkar kliva upp ur sängen och orkar du inte det så är du ändå stark för att du tar de där andetagen. Det är så extremt individuellt hur man kan hatera saker men du är tillräckligt bra för att du är du.

Med det här vill jag säga, du är stark, lika stark som dem som verkar kunna kasta av sig allt som ens kommer in i huvudet. Lika stark som varje individuell människa. Du är så extremt bra på att vara stark, vem du än är, vilken bakgrund du än har eller vad du än gör. Kämpa på.


Massa styrkekramar till alla tuffa fighters

Likes

Comments

Jag tror de allra flesta har fått höra "man lär sig av sina misstag" men känner att man gjort samma misstag flera gånger om. Har jag fel?

Jag tror att när man gör om ett misstag en gång till handlar det om att man mår så dåligt att någonstans kan man inte tänka fullt ut. Att man dras med eller in i saker som är ett misstag, som man borde lärt sig inte göra om.

Har man en tid man mår bättre, har bättre självförtroende och självkänsla så är det lättare att stå på sig själv, mycket lättare. Då dras man inte automatiskt med på saker, kanske är det en vana och mår man extremt dåligt så kan man inte bryta den vanan.

Så att säga till någon som gjort ett misstag "man lär sig av sina misstag" tror inte jag hjälper. Inte om det är något personen mår dåligt över. (Tänk också på att de allra flesta visar inte när och berättar inte varför de mår dåligt. Någonstans vill man att någon ska se igenom en och visa att den bry sig.) Hjälp istället personen att må bättre, visa att du bryr dej och gör allt du kan. Va där för personen och låt personen aldrig vara ensam. Är man ensam och mår dåligt, då blir det aldrig bra inprincip. Visa att du bryr dig och att du ber på dina bara knän att personen inte gör om samma sak. Oftast hjälper det heller inte att någon blir arg, då blir man troligtvis ännu mer "taggad" på att göra samma sak och visa hur dåligt man mår.


Styrkekramar till alla tuffa fighters

Likes

Comments

Att skriva för mig har alltid varit terapi.

Blogga har jag gjort sedan jag var åtta år. Förstår ni ÅTTA år?!

Utöver att blogga har jag alltid skrivit annat, noveller, citat, dikter, berättelser osv. Det har alltid varit något med att skriva för mig. Jag är en sån som uttrycker mina känslor via text, vissa texter har jag helt för mig själv, som aldrig någonsin någon kommer få läsa. Inte för att det står något hemskt jag gjort eller någon extrem hemlighet, utan för att det är så jag förstår mig själv. Alla har vi olika sätt, trots att vi tänker tio tusen gånger varje dag för oss själva "vem är jag?" Och "vad vill jag?". Det är olika saker, man kan alltid uttrycka sig på olika sätt. Skriva, skrika, hoppa, läsa, tänka, prata eller vad som helst.

Idag bestämde jag mig för att läsa igenom min senaste blogg som legat nere ungefär ett år. Jag läste varenda inlägg och det var en del.

Jag känner ofta att jag är vilsen, det är vanligt hos ungdomar, vi alla är vilsna någon gång, detta vill jag uppmärksamma!

Men när jag hur som helst satt och läste igenom dessa inlägg blev jag fundersam. Jag började fundera över hur allting började. När blev jag vilsen?

2013 skrev jag "my heart say yes, my head say no, I say I don't know" vid flertal tillfällen. Jag förstår mig själv, jag kommer inte ihåg hur det var precis när jag skrev det där, men jag vet hur det känns. För en vilsen känsla har samma stuk som en annan.

Psykisk ohälsa i alla dess former är undangömd. Speciellt när man har det, då är det fult att prata om det, det är inget man ska var stolt över.

Men tro det eller ej, Psykisk ohälsa väljer man aldrig själv.

Jag har aldrig valt det, inte hon heller, inte han heller, inte du heller, ingen. Det är ingenting man är stolt över, man skäms och känner sig svagare än andra. Det är därför det är viktigt att man får prata om det, för det är inget att skämmas över och man är inte svagare än någon annan.

Så varför mina damer och herrar? Varför ska man aldrig prata om sin psykiska ohälsa? Jag anser att om jag inte talar om för folk eller berättar hur det ligger till, kan jag heller inte räkna med hjälp och respekt! Så är det.

Jag menar inte att alla ska skriva ut på nätet om känslor, ens psykiska ohälsa osv. Jag har det naturligt att vilja vara öppen om saker och ting. Jag menar att vi bör starta diskussioner i vardagen om det här. Man kan inte förstå någon med psykisk ohälsa om man själv inte har det, men man kan visa respekt. Det kan man alltid.

Livets fina kamp helt enkelt, du & jag klarar oss igenom det här tillsammans. Även om vi inte känner varandra.

Jag hoppas någon vill följa min blogg nu, någon jag kan hjälpa lite litegrann, då blir jag nöjd. Det här blir bra.


Styrkekramar till alla tuffa fighters

Likes

Comments