Header

Att ångest är förjävligt kan vi nog alla vara överens om. Både den psykiska oron, alla tankar, och den konstanta stressen, och den långa listan av fysiska symptom. Att det är förjävligt, det har jag vetat länge, men nyligen har jag börjat tänka mer på konsekvenserna av långvarig ångest. Det är inte förrän under hösten i år som jag märkt hur stora de verkligen är. Jag har pratat om mina ryggsmärtor förut, både i ett inlägg där jag bara klagade och i ett annat där jag skrivit om hur jag hanterar dem. Ryggsmärtorna är absolut den mest påtagliga konsekvensen, men det finns en lång rad andra, både fysiska och psykiska, som jag vill prata mer om.


Förutom muskelsmärtor i ryggen har jag i princip alltid huvudvärk. Det varierar mellan spänningar och pulserande smärta, och ofta märker jag det inte förrän de släpper eftersom jag blivit så van vid att ha ont. Jag får också andra mer oklara smärtor. Ibland hugger det i armen, ibland känns det som att någon slår på mitt pannben inifrån när jag andas in, ibland är det kramper. Eftersom smärtorna känns väldigt olika, är i olika ställen i kroppen, och ofta kommer plötsligt sån är det väldigt svårt att hantera dem. Tack och lov går de ofta över snabbt, men det är inte så jävla härligt att sitta på tunnelbanan och från ingenstans få så ont i axeln att jag måste bita mig i läppen för att inte börja gråta.

Sen har jag mycket magproblem, men det är inte nödvändigtvis bara ångest. Jag har väldigt mycket problem med min mens, vilket skulle kunna vara en del av orsaken till problemen. Ätstörningar kommer så gott som alltid med mag- och tarmproblem, så det är helt säker en bidragande faktor. Sen har både min mamma, morfar, och morfars pappa har haft mycket problem med magen under stress, ett drag som jag tyvärr ärvt, och som jag misstänker idag är den största boven i dramat. Ångest = konstant hög stress, och det i kombination med en mage som strular när den blir stressad… It speaks for itself.

En konsekvens som sakta men säkert blivit bättre, är bristen på energi. Ångesten är vad som orsakat min utbrändhet, och den har i sin tur gjort att jag inte hade ork till i princip något när det var som värst. Även om det blir bättre så måste jag fortfarande prioritera vart energin går eftersom den inte räcker till allt, vilket gör att alla delar av mitt liv lider. Jag får svårt att klara av vardagssysslor, orkar inte med relationer, orkar inte vara med Sparris så som jag skulle vilja, orkar inte med aktiviteter jag tycker är kul, får svårt att hålla fokus vilket gör att de aktiviteter jag orkar göra blir svårt att göra. Jag har svårt att orka med livet.

Att min sociala fobi kommer i vägen för mitt sociala liv är inte så konstigt, men min generaliserade ångest går ut över mina relationer i nästan samma grad. Jag är alltid onärvarande, alltid fast i mitt eget huvud, vilket gör att jag ofta inte blir så jävla rolig att umgås med. Jag spacear ut helt under konversationer och kan missa ett helt samtal, och jag vet att de i min omgivning märker det. Jag känner mig tråkig, jag är tråkig, och jag kan inte för min egen del ta vara på mina relationer så som jag skulle vilja.

Andra konsekvenser av långvarig ångest är minskad sexlust, ökade humörsvängningar, långtidsminnet blir sämre, det samma gäller korttidsminnet, en kan få ökade menssmärtor, mer sömnsvårigheter (vilket bidrar till energibristen), och hudproblem som acne. Och det här är bara det som märks. Långvarig stress och ångest påverkar kroppen i en rad andra avseenden som inte märks lika tydligt. Sämre immunförsvar, förhöjt blodtryck (och därmed högre risk för hjärtattacker och andra hjärtproblem), lägre seklet densitet, förändrad metabolism, ökad risk för magsår, lungornas kapacitet blir sämre, och risken för diabetes ökar, för att nämna några.

Så varför sitter jag här och listar konsekvenser och risker med ångest? Svaret är simpelt, för att jag önskar att jag hade vetat det tidigare. Hade jag vetat allt detta innan jag fick ångest hade chansen att jag sökt hjälp varit mycket större. Ju tidigare en får hjälp, ju mindre är risken för komplikationer och ju större är chansen att bli frisk. Att ångra sina val är generellt inget jag förespråkar, men god damn vad gärna jag vill åka tillbaka i tiden och skaka lite vett i 13 åriga mig. Hade hon vetat en bråkdel av vad jag vet idag om ångest, då hade hon nog gått att övertala till att söka hjälp. Det är iallafall vad jag vill tro.


Ta hand om er ♡

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Herre gud vad jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Jag har tänkt på det sen jag la ut mitt metoo inlägg i mitten av oktober, vänt och vridit, bollat och tänkt, velat och övervägt, och nu har jag tillslut landat i att jag trots allt vill skriva det.

Jag ska inte låtsas att jag inte tycker det är läskigt. Jag vet att jag går in på farligt territorium, jag vet att jag kommer trampa både andra överlevare och feminister på tårna, men jag känner att jag vill göra det ändå. Jag behöver göra det. Tystnaden spelar förövarna i händerna, och jag vill inte göra något som gynnar dem.

Anledningen att jag nu bestämt mig för att skriva det är att jag återupptäckt den underbara youtube kanalen sexplanations. Det är en informativ, sex och kinkpositiv kanal som drivs av sexologisten Lindsey Doe, och jag märkte att det fyllde ett väldigt tomrum för mig. Jag insåg hur mycket jag saknar sexpositivitet i mitt liv. När jag sen pratade om det här med min pojkvän frågade han varför, och jag svarade direkt, utan att riktigt tänka, för att man får inte vara kinky och sexpositiv om man är kvinna eller överlevare eller vill vara en duktig feminist.

Kanske inte en absolut sanning i alla sammanhang, men det satte ord på något jag brottas med konstant; skammen. Meningen med # metoo var att placera den där den hör hemma, hos förövarna, men det var inte det det gjorde för mig. Det blev början på att placera ansvaret, eller det var mitt fel-skammen, hos förövarna, vilket gjorde en ny, och för mig mycket mycket större skam, synlig.

Jag är väldigt sexpositiv. Jag tycker att alla vuxna ska ha precis så mycket (eller lite) sex de vill, av precis den typen med precis den eller de personerna de vill, utan någon som helst skam. Den här övertygelsen kommer i konflikt både med min internaliserade misogyny och faktumet att jag utsatts för övergrepp och väcker jättemycket tvivel. Får jag känna såhär? Är det här fel? Är jag fel? Lägg sen på skammen som kommer med att vara kink, både att aktivt svartmålas och få personangrepp på sig om man vågar säga något om det i [det svenska] feminist communityt och den stora internaliserade kinkshame som jag bär på, så blir det en väldig massa skam. Skam som egentligen går emot min moralkompass.

Det blir en konstant konflikt mellan de olika delarna av min identitet. Egentligen vet jag att jag inte gör något fel, men all skam jag blivit matad med utifrån får mig att tvivla. Den gör mig osäker på om det ens går att vara kink och sexpositiv och samtidigt ha överlevt sexuella övergrepp. Som att sexpositiviteten och kinken skulle göra övergreppen okej. Jag har svårt att få de att coexist, vilket gör att mitt konflikträdda arse aktivt undviker att prata om det och säga vad jag tycker. Vilket går emot en annan stark övertygelse jag har, att öppen är något det bästa en människa kan vara. Det blir mycket konflikt, helt enkelt.

Här önskar jag att jag kunde komma med en lösning. Att jag kunde berätta hur jag kom över den inre konflikten, internaliserade skammen, och lärde mig att stå rakryggad i vad jag tror på, trots att det ibland leder till svartmålning och personangrepp. Men jag har inte den lösningen än. Tyvärr. Däremot har jag, i och med det här inlägget, tagit ett första steg mot det. Jag vill inte längre skämmas över att vara en sexpositiv överlevare. Jag vill inte längre välja vilken av de två jag pratar om, för jag tycker båda är skitviktigt. Jag vill inte längre upprätthålla tystnadskulturen, bara för att jag är rädd för reaktionerna. Det känns läskigt, men också bra. Jag vill ge mig själv utrymme att finnas, att krympa mig själv för att andra tycker det är obekvämt är egentligen inte min stil. Om det dessutom betyder att jag kan få slippa skämmas, krossa våldtäktskultur, och kanske få någon annan överlevare att känna sig mindre ensam i sin situation, you can bet your sweet ass att jag tänker prata om det. Så från och med idag gör jag just det, pratar.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

En ätstörning innebär en mängd regler, och en som för mig fortfarande är väldigt svårt är att inte äta när ingen annan äter. Från början var det en verklig regel för att undvika viktuppgång, ät inte om du är själv eller om ingen annan äter, eftersom ätstörningen intalade mig att det var onödigt, men idag har det blivit mer ett sätt att undvika ångest. Jag vet att det triggar mycket mer skuld, skam, och självhat att äta om ingen annan äter, vilket lett till att jag undviker det.

Jag vet att det inte spelar någon roll om den eller de jag är med äter eller inte äter. Min kropp behöver fortfarande mat, oavsett. Jag vet rent logiskt att min kropp behöver näring även om någon annans inte behöver det, eller om de väljer att inte äta av någon annan anledning. Ändå blir det så sjukt svårt. Det sätter igång tusen tankar om vad de tänker och tycker om mig, vilket i sin tur triggar den sociala ångesten. De spär på varandra, bekräftar den andras oro och får känslorna att växa explosionsartat, och det tar ofta inte många sekunder innan jag har ett så högt känslopåslag att det helt låser sig och blir omöjligt att äta.

Det är inte hållbart att basera sitt ätande, och i och med det sitt tillfrisknande, på andra. Det är inte friskhet att bara äta om andra äter, eller om någon säger åt en att äta. I början kan det vara nödvändigt, men det håller inte på lång sikt. Jag vet det. Jag vet att det inte går att bli frisk såhär, och jag hatar verkligen att bli beroende av andra. För mig är självständighet extremt viktigt, och att inte klara att sköta maten själv och basera sitt ätande på ens omgivning är allt annat än självständigt. Jag vill sluta vara såhär, men det är svårt. Riktigt jävla svårt.

Det går inte alltid, men jag har blivit mycket bättre på att äta trots att ingen annan gör det. För att hjälpa mig själv kör jag vissa statements på repeat i huvudet. Saker som ätstörningen försöker få mig att glömma, men som jag vet är sant. De tre jag använde mest just nu är:

Din kropp behöver mat, oavsett hur du mår, oavsett vad andra gör, så behöver kroppen näring.

Det är förjävligt och skittufft, men känslor är inte farligt.

Att inte äta är att låta ätstörningen vinna, och du vill inte låta ätstörningen göra det.


Jag försöker att inte se det som ett val, utan tänka på det som något jag måste göra. Det är svårt, men jag försöker att inte börja debattera det med mig själv, för då vet jag att ångesten ofta hinner växa så pass mycket att jag inte klarar att äta. Jag har också pratat med personer i min omgivning så de kan stötta mig när jag får ångest, eller iallafall vara förberedda på att det de situationerna blir jobbiga. Just nu behövs det stödet, men jag hoppas att jag på sikt ska kunna klara mig själv i det, och tillslut inte bli påverkad alls av om andra äter eller inte.

Det känns som hela det här inlägget blev lite rörigt, men jag har tänkt mycket på det den senaste tiden eftersom jag haft flera situationer då jag ätit eller varit menad att äta när andra inte gör det, och jag ville dela de strategier jag använder till andra som är i samma sits. Det är jobbigt att behöva erkänna hur svårt det är, helst vill jag bara intala mig att jag är självständig och inte alls blir påverkad av andras matvanor, men jag vet att det inte skulle lösa något. The first step to solving a problem is having a problem, and the second is admitting it, annars går det inte att jobba med. Så precis det gör jag här, vågar öppna upp för att sen kunna hålla mig själv ansvarig.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

I slutet av oktober skrev jag ett inlägg om att inte kunna uppskatta det man har. Det fick mig att tänka, och satte upp ett mål att vara mer tacksam när jag satte mina mål för november. Sagt och gjort har jag nu i en månad skrivit upp saker jag är tacksam för eller uppskattar. Inte varje dag, men nästan. Det har känts bra, det har fått mig att tvinga mig själv att leta efter saker jag tycker om, även när det är tufft, och jag ska definitivt fortsätta göra det i december. Så, för att avsluta den här månaden lite mer positivt än jag gjorde den förra, här är lite saker jag uppskattar.

Hallon nocco

Att ha det nystädat

Body positive power

Bragokex från ett nyöppnat paket

Den lilla stunden av lugn när en väntar på pendeln

Att få vakna bredvid Benji

Surdegs toast med ost

Att ha det nystädat (igen)

Krispiga, fräscha, äpplen

Philadelphiaost

Att inget varar för evigt

Rena lakan

Frukt. All frukt.

Att inte ha skavsår.

Nagel lim.

Rena lakan.

Att inte ha huvudvärk.

Net neutrality.

Benji


Nämen se där. Kolla vad positivt. Ovanligt för att vara jag, men det känns bra. Jag vill verkligen bli bättre på att uppskatta de bra sakerna i mitt liv, just nu hamnar jag i att jag vet att jag har det bra men inte kan känna det, vilket leder till mycket skuld och skam, och jag tror att det här är ett bra sätt att börja jobba bort från det. 10/10 would recommend till alla som har svårt att uppskatta de bra sakerna i sitt liv.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Idag är inte vilken dag som helst, utan den 29 november! Det betyder att det är två år sen jag och Benji blev tillsammans! Wooo!! Tänk att han stått ut med mig i två år… Det är fan värt en applåd.

Dagen till ära tänkte jag dela lite lärdomar jag dragit av våra relation, saker jag lärt mig både om mig själv, om hur man får en relation och funka, och nya perspektiv på föreställningar jag haft från mina tidigare relationer. Jag känner verkligen att jag har växt mycket de senaste åren, mycket tack vara min och Benjis relation. Jag har svårt att tro att jag skulle vara ens i närheten av där jag är idag om jag inte hade haft honom. Faktiskt är jag rätt säker på att jag skulle varit 6 feet deep för länge sen utan honom.

Så, ifall Benji skulle smyga sig in och läsa det här, tack. Tack att du orkar. Tack att du vill vara en del av mitt liv, trots alla ups and downs de senaste åren. Tack att du är så fantastisk och omtänksam och mysig och bara rakt igenom underbar. Du är den absolut bästa delen av mitt liv, och jag är så jävla glad att jag har dig. Tack för att du finns.


Tio saker jag lärt mig av min relation


1. När någon säger att de älskar dig, läs inte meddelandet utan att svara. Just don’t.

2. Prata. Prata prata prata. Prata för fan!! Var öppen, både om saker som är svårt och jobbigt, och saker som är bra och härligt. Om du vill att din relation ska vara genuin och ärlig så måste du vara genuin och ärlig, trots att det är läskigt.

3. Var tydlig med vad som är viktigt, och vad som inte är det. Här kommer en truth bomb som jag önskar någon släppt på mig tidigare: det är drygt att inte säga vad du vill att den andra ska göra och sen bli upprörd över att de inte förstår. För mig är det jätteviktigt att du inte börjar prata om mitt mående och sen lämnar det utan att vara säker på att jag mår bättre. Och om jag inte säger det, hur fan ska min partner kunna veta det? Samma med saker som inte spelar någon roll, så din partner inte gör onödiga ansträngningar för något som inte är så viktigt för dig.

4.Att binda sig är precis lika läskigt som det verkar. Men det är värt det.

5. Du kan inte hålla din partner ansvarig för vad ditt ex gjort. Var ärlig med din historia, vad som blir jobbigt när din partner gör, och att du är rädd att din partner ska göra eller gör whatever ditt ex gjorde, men du ska aldrig hålla de ansvariga för något som någon annan gjort. Aldrig.

6. Mer familj kan vara fantastiskt, och också förjävligt. Har du turen att hitta en partner med en fin familj, våga lära känna dem. Men inte ens en bra familj kommer med bara positiva aspekter. Tjafs om diskmaskinen, småsyskon som kissar på sig, och bonusföräldrar som är både självupptagna och jobbiga. Mer familj kommer med både the good, the bad, and the annoying. Men det är oftast värt det.

7. Du får ställa krav. Du får förvänta dig saker och du får kräva att bli rättvist behandlad. En bra partner försvinner inte för att du kräver rimliga saker som att de lyssnar på dig eller att de respekterar ett nej.

8. Du måste inte älska dig själv för att älska någon annan. Du måste inte heller älska dig själv för att bli älskad tillbaka eller för att bli behandlad med respekt. Den enda anledningen att du ska älska dig själv är för din skull.

9. Umgås du tillräckligt mycket med någon blir ni tillslut ett. Gränsen mellan dig och mig blir blurrig. Inte på ett klyschigt, två blev ett-sätt, utan på ett vi gör synkade handrörelser utan att någon av oss förstår varför-sätt.

10.Du ska aldrig behöva begränsa dig för din partners skull. Ni kan, och ska, växa tillsammans. Det är det en relation går ut på.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jaha. Egentligen skulle jag varit på grupp idag, men det blev inte riktigt som jag hade hoppats. Förutom den redan skyhöga ångesten inför att behöva vara i ett socialt sammanhang så kunde tjejen jag känner bäst inte komma, vilket gjorde att jag kände mig ännu mer osäker. Eftersom min behandlare var borta kunde jag inte få stöd av henne, och kroppen bestämde sig för att just idag var en bra dag att krångla så jag hade också värk precis överallt, en sprängande smärta i huvudet, och yrhet som vägrade ge med sig. Inte de bästa omständigheterna, så tillsammans med mamma bestämde jag mig för att inte gå. Jag tror det var ett bra val, även om det inte känns bra.

Jag har jättesvårt att veta hur mycket jag ska pusha mig själv, och trots att jag är ganska säker på att jag inte klarat gruppen utan rejäla konsekvenser så känner jag mig misslyckad som inte gick dit. Keyword är att jag känner mig misslyckad, inte att det känns som ett misslyckande. Det är just det som gör det så svårt, vad jag än gör så mår jag dåligt. Antingen får jag skyhög ångest och mycket skamkänslor, eller skyhöga skamkänslor med lite ångest. Jag väljer liksom mellan pest eller kolera, vad jag än gör blir det fel, vilket gör att allting känns väldigt hopplöst.

Det som är jobbigast är nästan att behöva säga det på samtalet nästa vecka. Jag är rädd att min behandlare ska tycka att jag inte försöker tillräckligt. Att jag borde kunna mer än vad jag gör. Rent logiskt tror jag inte att hon kommer bli arg eller besviken, jag har i princip inga strategier och började jobba med min sociala ångest för första gången för typ en månad sen. Det här är egentligen inte rimligt att förvänta sig att det här ska gå, absolut inte felfritt, men det är det kravet jag satt på mig själv och blir arg och besviken när jag inte uppnår.

Allting känns bara jobbigt. Jag har redan ångest inför nästa veckas grupp, men jag försöker att inte tänka på det för mycket. Det finns ingen anledning att börja jobba upp ångesten, och jag kommer ändå inte kunna hitta någon lösning, så istället försöker jag lägga fokus på att återhämta mig efter idag och göra imorgon så bra som möjligt. Ta en timme i taget och inte göra det värre än vad det behöver vara liksom. Nu ska jag göra en kopp te, plocka fram en målarbok och lite pennor och försöka distrahera tankarna och känslorna.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Det här med diagnoser, det är ett ämne där åsikterna ofta går isär. Jag har tänkt på det en hel del den senaste tiden, men inte vågat sätta mig ner och försöka formulera ett inlägg förrän nu. Jag är rädd att formulera mig fel så jag trampar någon på tårna, samtidigt som jag vill få ur mig det. Och jag är inte heller någon som brukar trippa på glas med vad jag tycker, så varför börja nu?

Jag tycker att diagnoser är bra. Jag tycker det är skönt att ha fått diagnoser, och senast jag blev utredd bad jag verkligen om att få veta vilka diagnoser de tänkte sätta. För mig betyder diagnoser att det som innan varit ett okänt fel får ett namn. Jag kan plötsligt sätta ett ord på något som känts som ett karaktärsfel, och jag kan använda det namnet både för mig och för andra, vilket gör att jag kan förklara mina problem bättre. Jag är mindre rädd att inte tas på allvar när jag kan säga att jag har generaliserad ångest, istället för att bara vara någon som har ångest ofta.

Tidigare har jag identifierat mig rätt hårt med mina diagnoser, men jag har lärt mig mer och mer att inte göra det. Psykisk ohälsa är (såklart) en del av min identitet, men det utgör inte allt jag känner att jag är. Men det är här jag tror fällan ligger, och det som gör att folk har så starka åsikter kring det här. Balansen mellan att diagnosen är ett namn på ett problem jag har och diagnosen är ett namn på mig är svår, och folk har en tendens att bli väldigt arga både när de tycker att andra faller över den gränsen, och när de själva blir ifrågasatta om de inte är på fel sida. För mig är det i nuläget inte särskilt svårt, men det har varit det, särskilt när jag fick min anorexi diagnos.



Ätstörningen är undantaget som bekräftar regeln. Det problemet jag inte tycker det är skönt att ha ett namn på. När jag först fick diagnosen var jag supernöjd, det bevisade för mig att jag minsann var sjuk, och att jag hade gått ner ordentligt i vikt (inte tillräckligt, aldrig tillräckligt, men ordentligt). Jag vet inte om stolt är rätt ord, det var snarare en avsaknad av skam. Jag hade uppnått en anorexi, och i och med det nått (ett av) ätstörningens mål.

Idag gäller motsatsen. Jag tycker det är obehagligt när någon kallar min ätstörning anorexi. Obehagligt och provocerande. Mest provocerande. Efter att jag, utåt sett, blev frisk från min anorexi kämpade jag fortfarande väldigt väldigt mycket med ätstörningen. Jag hamnade inte längre under kategorin anorexi, men varken mitt ätande eller tankesätt var i närheten av friskt. Just därför blir jag så provocerad när någon pratar om min ätstörning som en anorexi. Det betyder att de inte ser problemen jag hade då, eller problemen jag har nu för den delen, för att de inte är renodlat anorektiska.

Jag tror, nej vet, det är väldigt farligt att börja prata om ätstörningar som specifika diagnoser. Behandlingen är ändå samma, och de underliggande problemen, tankarna, och känslorna är samma, det enda det bidrar till är att de som inte har anorexi inte känner sig tillräckligt sjuka och de som har anorexi får ännu ett krav att leva upp till. Så var det iallafall för mig. Med anorexi-stämpel kom en lång rad stereotyper jag nu började jaga efter, och jag blev rädd för att börja bli frisk just för att jag visste att det är en rätt lång bit från där anorexi slutar och friskhet börjar. Det satte käppar i hjulet istället för att hjälpa till (tvärtom mot hur jag känt kring mina andra diagnoser) och gjorde att jag blev ännu mer rädd att släppa kontrollen.

Jag vill idag prata om min ätstörning just som en ätstörning, för det täcker hela vägen från sjukdom till friskhet. Det finns ingen status i en ätstörning, inte samma press att vara sjuk på ett specifikt sätt, och rädslan att vara en “dålig anorektiker” finns inte. Ska jag beskriva mitt problem, då använder jag ätstörning, och behöver jag vara mer specifik än så säger jag att den är restriktiv. Anorexi rullar inte längre naturligt av tungan, och det känns bara konstigt och obekvämt när någon använder det mot mig.

Så, sammanfattningsvis så tycker jag att diagnoser är bra. Det gör att jag får lättare att förstår mig själv och varför jag gör som jag gör, och i och med det hur jag ska kunna bli bättre. On the flip side blir det problematisk när man börjar identifiera sig med sina diagnoser, och för mig är det svårt att tänka på mig själv som någon med anorexi utan att börja identifiera mig med det, vilket gör att jag inte alls trivs med den diagnosen så som jag gör med mina ångestdiagnoser. Min upplevelse och åsik är inte universal, och du får tycka något helt annat. Det här är bara hur jag känner om mig egen situation.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Ångesten spökar i bröstet ikväll. Jag är uppgiven över veckan som varit, nervös inför veckan som kommer. Typisk söndagsångest, helt enkelt. Tankarna snurrar, det känns som att det händer lite för mycket nu, jag känner att jag tappar kontrollen.

Veckan som varit har varit skittuff. Först gruppen, som verkligen tog mycket på… allt. Alla typer av energi, lust, mående… Allt har bara känts jobbigt sen i tisdags. Sen var båda mina samtal tuffa, mycket tårar och mycket känslor. Bägaren hade liksom redan runnit över i tisdags, och båda de samtalen fyllde bara på den. Helgen har också varit skit, jag har varit trött och orkeslös och knappt gjort något alls. Hela veckan har gått ut på att bara överleva, vilket gör att jag känner mig otillräcklig och misslyckad. Huvudet är fyllt av borden. Det borde inte vara så jävla svårt, jag borde kunna göra mer.

Nästa vecka kommer att bli väldigt blandad. On a positive note så firar jag och min pojkvän två år tillsamman, yay!! Det ser jag fram emot, men annars är veckan rätt jobbig. På tisdag är det grupp igen, och ångesten är redan hög. Innan det ska jag göra en intervju till en tjej i gruppens gymnasiearbete, och även om jag inte är särskilt nervös inför själva intervjun så är jag inte säker på hur mycket det kommer ta på krafterna, vilket oroar mig. Men mest av allt är jag nervös för att inte ha några samtal. Min psykolog har semester, vilket betyder att det varken blir telefonsupport eller samtal den här veckan. Jag blev erbjuden att få träffa någon annan eller få möjlighet att ringa någon annan, men jag känner inte att det är värt det. Att träffa någon ny kommer ge mer ångest snarare än mindre, så jag kände att det inte skulle göra någon direkt nytta.

Jag tycker det är jättejobbigt när samtal uteblir. Varför det blir så jobbigt vet jag inte, jag har ett ganska bra supportnät omkring mig, så det är inte att jag förlorar allt stöd eller att jag inte har någonstans att vända sig. Till en viss del är det katastroftankarna, tänk om det krisar, tänk om något händer som gör att jag verkligen behöver ett samtal, tänk om, tänk om, tänk om. Men det är något annat också, något jag ännu inte satt fingret på.

Trots en hel del oro så har jag bestämt mig för att försöka göra det bästa ut av det. Det är ju trots allt min och Benjis årsdag, och det tänker jag fan inte miss out on på grund av oron. Jag gör mitt bästa för att ta en sak i taget och inte låta hjärnan spinna iväg. Det kommer inte komma någon katastrof för att samtalen uteblir, och även om gruppen kommer bli tuff så kommer jag klara mig igenom det. Det är iallafall vad jag försöker säga till mig själv.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Mitt liv kan beskrivas som en serie av dåliga val med ett bra soundtrack i bakgrunden. Jag har en tendens att göra dumma och destruktiva saker som jag i efterhand bara vill gå tillbaka och ge mig själv en käftsmäll för. Men bland alla dåliga beslut finns det faktiskt några som blivit bra, och de tänker jag dela med er idag. Ett enkelt och bra inlägg, precis vad jag behöver idag.


Att hoppa av skolan. Jag har hoppat av skolan två gånger, och båda gångerna har det varit helt rätt beslut. Det är skittufft, särskilt som det finns en väldigt strikt mall för hur en skolgång “ska” se ut, men det var för mig helt rätt sak att göra. Så, om du tror att du skulle behöva ta en paus från skolan, gör det. Du kan alltid plugga igen allt senare, och om du just nu behöver prioritera annat, lyssna på det. Du vet bättre än normerna.

Dump him. Boyy om jag är glad att jag, efter många om och men, gjorde slut med mitt killen jag var tillsammans med 2013-14. Jag önskar att jag gjort det mycket tidigare, men sent är bättre än aldrig. Är du i en destruktiv relation, eller bara råkat bli kär i en idiot, dump them. De är inte the end all be all, och du klarar dig utan dem, även fast det kanske inte känns så.

Att bli vegetarian. Att vara vegetarian är inte för alla, särskilt inte om man har en ätstörning (har skrivit ett inlägg om det tidigare som går att läsa här, shameless self promotion), men för mig var det helt rätt val. Jag hoppas att jag i framtiden ska kunna äta mer veganskt, mest troligt kommer jag aldrig börja identifiera mig som vegan, varför går att läsa i inlägget jag länkade ovan (wow jag pushar verkligen det här med shameless känner jag), men att välja att äta vegetariskt är ett beslut som jag är väldigt nöjd med, både moraliskt och smakmässigt.

Skaffa katt. Det finns massor av saker att älska med att ha katt, men en av de stora som jag inte pratat om så mycket är att det är väldigt givande att ta hand om något som inte är en själv. Om du inte kan skaffa katt, skaffa en fisk. Kan du inte skaffa en fisk, skaffa en blomma. Eller en tamagotchi (är det fortfarande en grej?), eller vad som helst som du kan bry dig om. Det är ett av de bästa besluten jag, efter många år av väntan på mina föräldrars approval, tagit.

Att försöka bli vän med mig själv. Jag är långt, långt, lååångt från klar med den här. Det finns så otroligt mycket kvar att jobba med, men jag är så otroligt glad över de små steg jag tagit. Det viktigaste jag gjort hittils var själva besluetet, att jag är trött på att hata mig själv och vill försöka göra annorlunda. Lättare sagt än gjort, men utan det hade alla andra steg varit omöjliga. Och även fast jag är långt ifrån där jag vill vara så är jag inte riktigt så illa som jag har varit, och det är jag verkligen jätteglad över.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

En av mina absoluta favoritpersoner är Megan Jayne Crabbe. Jag har pratat om henne förut, både hennes instagram, bodyposipanda, i ett inlägg om body positivity på instagram, och om hennes bok, body positive power. Sen ett tag tillbaka svarar hon också på frågor för the unedit, och jag har läst de kolumnerna som att mitt liv hänger på det. I måndags skrev hon något som verkligen gick rakt in i hjärtat, nämligen How Do I Make Myself Believe That Body Positivity Is For Me, Too?

Kolumnen går att läsa i sin helhet här (gör det!!) men för att sammanfatta så svarade hon på frågan “hur applicerar jag body positivity på mig själv, inte bara på andra”, något som jag själv har jätte jätte svårt med.

Jag har följt body positivity communityt på instagram i ett par år nu. Jag är helt övertygad om att självacceptans är det absolut bästa en människa kan sträva efter, jag är väldigt insatt i hur dietindustin fungerar, och jag tycker att precis alla, oavsett hur de ser ut, förtjänar att acceptera sina kroppar. Förutom jag då. Jag förtjänar att leva med självhatet. Trots flera år inom bopo communityt ser jag inte på mig själv med något annat än avsky. Alla andra får älska sig själva precis som de är, men jag måste bli snygg och smal innan jag ens kan få tänka tanken på att acceptera mig själv. Det här är vad som satt käppar i hjulet för mig. Det handlar inte om att jag inte tror på självacceptans och kroppskärlek, det gör jag, bara inte för mig.

Det Megan så fint satte ord på i sin artikel, som jag egentligen redan vet men behöver få höra oftare, är att det inte är min kropp som är fel. Det handlar inte om att min kropp inte går att acceptera, utan om att min hjärna kommer i vägen. Jag känner mig inte värd att må bra, jag känner att jag förtjänar att leva med självhatet och all smärta som kommer med det. Alla andra förtjänar bättre, men inte jag. Jag är för värdelös för att få må bra.

Länge har jag varit övertygad att det är min kropp som är felet. Att jag både får och kommer kunna tycka om mig själv, bara jag fixar det där och det där och det där. Den senaste tiden har jag mer och mer börjat förstå att det är mitt låga självvärde som kommer ivägen, men jag glider fortfarande mellan de två. Ibland känns det som att kroppen är felet, ibland känns det som att huvudet är det. Men att jag överhuvudtaget kan tänka att det kanske, kanske, kan vara något annat än kroppen, det är steg i rätt riktning.

Något som gör mig hoppfull är att veta att det finns personer som varit där jag är nu, och ändå hittat acceptans för sig själva. Oavsett om det är kroppen eller hjärnan som är felet så känns det som en återvändsgränd, som att jag alltid kommer vara fast i att hata mig själv. Om någonting känns det nästan svårare när jag vet att det är bristen på självvärde, för jag vet hur man går ner i vikt, men jag vet inte hur man börjar tänka att man är värd att må bra.

Det känns omöjligt och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska komma ifrån självhatet, men jag vill verkligen försöka. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen, våga ge självacceptans en chans. Det är det enda jag har kvar att testa. Hade det gått att hata sig själv till att må bra, då hade jag varit där för länge sen. Så jag känner att det är dags att prova något annat.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments