Header

Jag har väldigt mycket smärtor och spänningar i ryggen. Det går i perioder, och nu är en period då det är värre. Förutom att jag har ont så har jag också svårare att röra mig, vilket är sjukt frustrerande. Det är inte ovanligt att jag på mornarna inte kan lyfta höger armen ordentligt för att axeln säger ifrån.

Smärtorna beror på långvarig stress och ångest, och att jobba med ångesten är att jobba mot att slippa smärtorna. Men det är en lång process, och det är mest troligt ett bra tag kvar innan jag börjar se några resultat. Jag tycker det är väldigt jobbigt när någon rör min kropp, min pojkvän kan få ge mig massage ibland men jag är inte tillräckligt bekväm för att någon jag inte känner ska få röra vid mig. Det betyder dock inte att det inte finns något jag kan göra, och jag tänkte dela några av de sakerna jag gör/borde göra för att hantera ryggsmärtorna.

Stretching. Av någon anledning är den här vanan otroligt svårt för mig att få in, men jag försöker. Det är alltid lite jobbigt att stretcha när jag har ont i ryggen eftersom det då oftast är ryggen som säger stopp, inte den muskeln jag försöker stretcha. Men en good stretch av axlarna och skulderbladen tackar jag aldrig nej till, och om jag lyckas få till en rutin på det kommer nog rörligheten förbättras så småningom.

Ligga på tennisbollar. Det här fick jag göra mycket när jag gick på dagvård, och det är ett bra alternativ de dagarna jag har för mycket ångest för att ens få massage från min pojkvän. Det är väldigt simpelt, man lägger bara två tennisbollar på varsin sida om ryggraden, precis över svanskotan, och ligger ner på dem. Sen flyttar man de successivt uppåt (och är försiktig vid den nedre halvan av ryggen eftersom man kan råka skada njurarna om man har riktig otur) och ligger en stund efter varje flytt. Jag brukar köra lite extra på axlarna, eftersom det är där jag har mest ont.

Sitt ordentligt för fan. Jag har en post-it lapp med just den texten uppsatt vid mitt skrivbord. Jag sitter en hel del framför datorn, och jag är i all ärlighet inte så bra på att sitta så jag inte får ont i ryggen. Jag försöker att variera hur jag sitter och inte sitta för långa stunder i sträck, men allt som oftast sjunker jag ihop till en liten kutryggig varelse med spända axlar.

Jag ber återigen om ursäkt för den dåliga bildkvaliten. Skrivbordet råkar stå i det mörkaste hörnet i mitt rum, och inte ens med hjälp av en lampa räcker ljuset långt. Oktober, whyyy?!


Värme. Värme i alla former hjälper mig både att förebygga och är lindrande de dagar jag har extra ont. Jag sover med en värmefilt under axlarna, ibland har jag en vetekudde över axeln när jag sitter vid datorn, och jag älskar att ta riktigt varma duschar för att mjuka upp musklerna. 10/10 would recommend, och om inte annat så är det härligt med allt som värmer nu på vinterhalvåret.

Det här är inga mirakelkurer och hur mycket jag än försöker med olika metoder så får jag inte bort ryggsmärtorna helt. På lång sikt är det ett arbete med mina olika ångestdiagnoser och min stresskänslighet det enda som verkligen kommer hjälpa. Det här är saker som mer hjälper i stunden och för att hålla ryggsmärtorna från att bli mer begränsade än vad de redan är. Kanske hjälper de här tipsen någon annan med GAD eller ryggsmärtor av någon annan orsak. Kanske inte.


Ta hand om er ♡

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det finns en hel del saker som kommer sätta käppar i hjulet för mitt arbete med ätstörningen. En av de största är identittesförvirringen. För att bli frisk kommer jag behöva jobba med en mängd saker som inte är direkt ätstörda, men som är väldigt vidmakthållande, och många av dem är väldigt definierade personlighetsdrag. Framförallt självhatet, som alltid varit en enormt stor del av mig.

Jag kommer inte få ett liv utan ätstörningen om jag inte jobbar på mitt självhat, min perfektionism, eller mina övertygelser. Ätstörningen i sig är bara något jag har, men allt det, det är sånt som gör mig till mig. Jag har alltid hatat mig själv, jag vet inte hur det är att ha en bra relation till sig själv. Självhatet genomsyrar precis allting jag gör, tänker, och säger. Jag vet inte hur en snäll inre röst låter, jag vet inte hur man ser på sig själv med något annat än dömanden och förakt. Självhat är allt jag någonsin vetat, och att släppa det innebär en sån enorm ovisshet inte bara i hur mitt liv kommer se ut, utan också i vem jag är.

Det finns så många frågetecken. Varför gör jag saker? Vad får mig att sätta på en maskin tvätt eller skicka ett viktigt mail, om det inte är att jag hatar på mig själv om jag inte gör det? Vad tycker jag om att göra om jag inte är så självkritisk att minsta lilla misstag förstör all glädje i det? Blir det kul att pyssla igen? Vågar jag testa något nytt? Vilka gränser kommer jag dra, och hur kommer mina relationer se ut? Vilka egenskaper värderar jag hos andra, och hur väl lever de jag har i mitt liv idag upp till dem? Kommer jag förlora någon? Kommer jag våga tillåta mig att lära känna någon ny? Vilka framtidsdrömmar har jag? Hur låter konversationerna jag har med mig själv? Vad tänker jag om andra? Hur reagerar jag när jag mår dåligt, och på vilka sätt tar jag hand om mig själv? För jag tar väll hand om mig själv om jag lämnar självhatet? Eller?

Jag är så sjukt rädd för att upptäcka vem jag är utan självhatet. Allting jag är och gör är byggt på en grund av självhat, så har det alltid varit, och därför är det så otroligt svårt att föreställa sig hur livet skulle vara utan det. Jag har liksom inget att jämföra med, och jag är så otroligt rädd för vem jag skulle bli. Jag vet inte vad som blir kvar, jag vet inte vilka av mina grundläggande värderingar som kanske rubbas. Jag är rädd för hur mina relationer ska se ut, hur gör man ens när man drar en gräns eller har självrespekt? Jag är rädd att jag ska bli någon jag inte tycker om, någon som inte är i linje med de värderingar jag har idag. Tänk om jag blir lat, eller någon som bara tänker på sig själv, eller någon som gillar saker som jag idag ser ner på?

Samtidigt som jag är rädd gör det ont i mig att tänka på hur mycket tid jag spenderat på att hata mig själv. Det gör ont i mig att tänka på lilla mig, som sitter på golvet och gråter för att hon vet att ingen någonsin skulle välja henne. Det gör ont att tänka på lilla mig, som försöker träna sig själv att inte göra misstag genom att nypa sig själv varje gång hon gör fel. Det gör ont att tänka på lilla mig, som är övertygad om att hon aldrig kommer vara tillräckligt bra. Och det gör ännu mer ont att tänka på att jag ska leva resten av mitt liv så.

Att jobba med självhatet är att kasta sig ut i total ovisshet. Hur gör man? Vem är jag? Är det ens möjligt? Men samtidigt vet jag att jag inte är nöjd där jag är idag. Jag vill inte behöva leva såhär i resten av mitt liv. Och kanske räcker det som motivation, jag vet inte var jag hamnar om jag ger det ett försök, men det kan inte vara värre än där jag är nu.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Hela idag har varit en känslomässig bergochdalbana. Jag vaknade av en mardröm vilket gjorde att ångesten var skyhög redan innan jag slog upp ögonen. Kroppsbilden var förjävlig, jag var skitnervös inför dagens samtal, trött som in i helvete, och ett allmänt väldigt pissigt mående. På något mirakulöst sätt lyckades jag ändå ta mig iväg till mitt samtal och såhär i efterhand är jag jätteglad att jag gick.

Vi pratade om ätstörningen och gjorde en plan för hur behandlingen ska se ut, och det känns som att det blev väldigt bra. Allra först ska vi göra en analys, kartlägga vad som vidmakthåller ätstörningen och vilka svårigheter jag har, och sen ska vi lägga fokus på övervärdering av kroppen. Så småningom börja exponera mina kontrollerande beteenden och regler parallellt med arbetet kring kroppsuppfattningen. Det känns bra, det känns som att vi börjar i rätt ände. Jag måste lära mig att hantera tankarna och känslorna kring kroppen bättre innan jag börjar utmana mig mer, annars går jag sönder av självhat.

Vi pratade också om vägning, gjorde en lista med för och nackdelar, bollade det fram och tillbaka, och resonerade kring vilka de olika riskerna är, och till slut landade vi i att vi inte ska ha regelbundna vägningar. Det känns också bra, trots att min psykolog egentligen inte håller med så tycker hon att det är är ett beslut som måste vara baserat på vad jag tror, hence varför vi valde att inte ha några vägningar. Vi tänker att vi testar det här, och om det inte funkar så börjar vi ta vikter. Att det “inte funkar” skulle antingen vara att jag är så rädd att jag gått upp i vikt att jag inte vågar utmana mig eller att kropps hatet blir ohanterligt intensivt (som det har varit tidigare i perioder).

Jag är overall väldigt nöjd. Det känns som ett bra upplägg. Även fast det snurrar tusen tankar om både det ena och det andra så är jag nöjd. Min friska hjärna vill satsa på det här, och jag tänker agera efter den. Jag vet att det kommer vara skittufft, periodvis outhärdligt, och när jag tvingas jobba med beteenden och händelser jag har i bagaget så kommer jag mest troligt ångra det här beslutet. Men jag vill ge det en chans. Mitt liv med ätstörningen kan bara gå åt två håll, antingen fortsätter det eller så ger jag friskheten en ärlig chans. Jag har testat det första, och det är inte ett liv jag är nöjd med, och att kämpa mig igenom recovery är mitt enda andra alternativ.

När jag började mitt tillfrisknande från mitt återfall i februari skrev jag ner alla anledningar jag har att bli frisk. Den anteckningen har hjälpt mig igenom många tuffa stunder, och jag tänker att jag ska göra en uppdaterad version nu. I februari såg saker väldigt annorlunda ut, jag hade ingen hjälp med ätstörningen, jag var i en annan fas, och därför var det var helt andra saker som drev min recovery. Även fast en del av det är relevant nu så är det en hel del grejer som inte är det, och jag har idag flera nya anledningar att bli frisk som jag inte hade då. Kanske delar jag den här på bloggen när jag är klar, det beror på hur personligt det känns. Nu ska jag gå och dricka te och läsa body positive power som en extra push i rätt riktning.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Olika typer, olika allvarligt, av olika förövare. Jag vet att de övergrepp jag utsatts för inte är de värsta och jag vet att det finns många som har det värre. Men varje övergrepp, oavsett hur litet, är ett övergrepp för mycket. Och det är dags att bryta tystnaden.

Tystnaden är förövarens bästa vän, och jag vill inte längre spela förövarna i händerna. Är du inte redo att prata om det än så är det mer än okej, du måste inte öppna upp om det inte känns tryggt, men jag behövde göra det. Dels för min skull, men också för alla framtida generationer. Jag vägrar bidra till att min pojkväns syster tystas om hon någonsin blir utsatt. Jag vägrar låta min systers framtida barn skämmas så som jag gör. Jag vägrar bidra till att våldtäktsmän och förövare kan komma undan med sina handlingar. Jag vägrar.

Så jag tänkte om inte nu, när? Om inte jag, vem? Och så kastade jag mig ut. Jag la först ut en bild på min instagram om psykisk ohälsa, här känner jag mig trygg, för här är jag anonym. Men sen såg jag fler och fler av de jag gick i högstadiet med lägga ut bilder och stories med #metoo, och jag bestämde mig att nu, nu är det fan dags att våga säga något. Så jag bestämde mig för att lägga ut en bild även på min personliga instagram.

Jag är fortfarande darrig. Så fort jag tänker på det stiger pulsen och jag blir yr av rädsla. Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd, jag delade inte min historia eller några som helst detaljer. Men jag är fast besluten att stå emot rädslan och låta bilden ligga kvar. Jag måste våga bryta tystnaden om jag någonsin ska kunna bli fri.

En dag hoppas jag att jag ska kunna prata öppet om de sexuella övergrepp jag varit med om. En dag hoppas jag att jag ska kunna dela mina historier och placera skammen där den hör hemma, hos förövarna. Den dagen är inte idag, men idag har jag tagit ett ordentligt steg i rätt riktning. Jag vill inte längre bära det här i det tysta. Jag vill sätta ord på det och börja jobba igenom hur det påverkat mig. Jag vill dela det så att andra överlevare kan läsa det. Jag vill att alla som kämpar ska veta att jag kämpar med dem. Jag vill ge skulden till dem som förtjänar det och jag vill göra mig fri.


Så, till alla överlevare, ta hand om er ♡

Likes

Comments

Yaaaass!! Idag är en dag som börjat på helt rätt sida. Först fick jag vakna hos någon jag älskar, sen hann jag precis med min buss, och när jag hom hem låg ett väldigt efterlängtat paket och väntade på mig, nämligen Megans bok body positive power. Jag har väntat på den här leveransen som ett barn väntar på julafton, och idag låg den äntligen i brevlådan! Tog ett litet skutt av glädje när jag såg den, snacka om att bli alldeles för glad över en bok jag inte ännu läst.

(ursäkta det helt förjävliga ljuset. Jag har ingen ordentlig lampa på mitt rum, men gjorde ett tappert försök att få en okej bild med oktober-ljuset från mitt källarfönster)

Jag har följt Megan på instagram i flera år nu och hon är nog min allra största förebild. Hon var den första bopo aktivisten jag någonsin började följa och hennes inlägg får mig alltid att vilja lära mig att acceptera mig själv. Att snubbla över hennes instagram gav mig perspektiv och fick mig att börja tro på ett liv efter ätstörningen, och hon är fortfarande en av mina största inspirationer när de kommer till kampen mot anorexi och självhat.

Jag har läst recensionerna boken fått och jag tror inte jag hade kunnat köpa den vid någon mer passande tidpunkt. Jag är i ett bakslag, inte ett återfall, men jag är definitivt inne i en tuffare period, och jag har mer och mer börjat falla in i de anorektiska tankebanorna. Jag kommer oftare på mig själv med att resonera att smal = lycklig och dagdrömma om ett liv då jag väger mindre. Jag vill gärna tro att jag kommit över mitt diet mind set, men i all ärlighet så är fortfarande övertygelsen att mitt liv vore bättre om jag vore smal väldigt stark hos mig. Och så länge jag har den övertygelsen kommer jag också ha en ansträngd relation till mig själv, min kropp, och mitt ätande. För att bli frisk måste jag lära om det, och där tror jag att Body positive power kan hjälpa mig.

Nä, nu ska jag krypa ihop i soffan med en filt och en kopp te och börja läsa. Jag har väntat sen den släpptes i början av september, och jag vill inte vänta en sekund till. När jag läst klart den kommer jag absolut komma en reflektion kring den här, men nu ska jag fokusera på att läsa och verkligen ta till mig innehållet. Har jag tur är det här början på en mycket well needed förändring, men det återstår att se. I’ll keep you updated.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jag är väldigt bitter, jag är en sån som stör mig på saker och jag är en sån som klagar. Idioti lyckas alltid provocera mig och jag har i de allra flesta fall en stark uppfattning av vad som är rätt och fel. Med det sagt vill jag röra på ett ämne jag tänker mycket på, nämligen de som lägger sig i vad andra gör och inte gör.

En av de viktigaste insikterna jag haft i mitt liv är att min sanning inte är absolut. Bara för att någonting är rätt för mig betyder det inte att det inte är rätt för alla andra. Till exempel så mår de flesta bra av en positiv inställning, de flesta mår bra av att vara realister eller optimister och att försöka vända svåra situationer till något bra. Det gäller dock inte mig. Jag är en bitter pessimist, och jag trivs bra så. Det är vad som funkar för mig, och jag skulle aldrig få för mig att gå runt och tala om för optimister att deras liv skulle vara bättre om de klagade lite mer. Men av någon anledning verkar optimister ha ett väldigt starkt behov att tala om för mig att mitt sätt att vara är fel, och att jag skulle ha det bättre om jag var som dem.

Oftast stöter jag på det här på instagram, framför allt i kommentarsfälten på HBTQ+ konton. Folk som bara måste peka ut att det “BARA FINNS TVÅ KÖN!!!!!!!” eller som vill ifrågasätta huruvida en viss sexualitet faktiskt finns. Men jag stöter ofta på det i communityt för psykisk ohälsa också, folk som blir så otroligt provocerad av att folk tycker synd om sig själva eller söker uppmärksamhet att de bara måste påpeka det. Jag förstår inte hur ni orkar. Hur orkar ni gå runt och bli så sjukt arga över saker som inte påverkar er? Hur orkar ni vara så förbannade över att någon annan lever sitt liv på sitt sätt? Hur tar ni er igenom vardagen med all den onödiga ilskan?

Jag blir arg när jag får höra att jag inte förtjänas samma rättigheter som andra på grund av min sexualitet. Jag blir arg när jag ser personer som glorifierar självskada och ätstörningar. Men inte fan blir jag arg när någon har en icke-binär könstillhörighet eller tycker synd om sig själva, för det påverkar inte mig. Om du mår bra av att tycka synd om dig själv, kör hårt. Om du mår bra av att aldrig se dig själv som ett offer, you go girl. Men försök inte pressa din sanning på andra. Så länge de inte skadar någon, låt dem leva sina liv på sitt sätt. Om du tog all energi du idag lägger på att störa dig på hur andra sköter sitt och gjorde något produktivt, tänk vad mycket bättre ditt liv skulle kunna vara.

Att lära sig att mind my own business och att inse att vad som är bra för mig inte är bra för alla är något av det bästa jag någonsin gjort. Förutom att jag sparar ändlöst med tid och energi är jag en mer förstående människa. Jag märkte att när jag slutade att hela tiden försöka övertyga personen om vad jag tror blev jag en bättre lyssnare. Istället för att tala om för folk att deras verklighet är fel så kunde jag förstå den, och när jag tog mig tid att förstå den insåg jag allt som oftast att den var minst lika logisk som min. Att inse att olika saker är hjälpsamt för olika personer gör också att jag inte försöker tvinga in mig själv i en mall som inte passar. Mår jag bra av att vara bitter finns det ingen anledning att sluta, och igenom det har jag blivit mer trygg i mig själv. Det finns allt att vinna och inget att förlora i att lära sig att alla är olika och att mitt olika inte är mer rätt än någon annans. Så till alla er som blir sådär sjukt provocerad av andras sätt att vara, fråga er varför, och fråga vad det egentligen ger er.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Likgiltighet… en sån otroligt svår känsla som har genomsyrat både igår och idag. Jag har känt mig så otroligt trött och tom, uttömd på såväl energi som känslor. Omotiverad och olustig, jag har verkligen inte velat göra någonting.

Jag har svårt för de känslor som är paralyserande istället för kraftfulla. Ilska och ångest har jag lättare att hantera eftersom de får mig att vilja agera. Men när jag känner mig ledsen eller tom vet jag inte vad jag ska göra. De är känslor som gör det svårt att agera, så oftast blir jag bara sittande med obehaget, utan att kunna göra något av det. Igår satt jag vid skrivbordet i princip hela dagen och det enda produktiva jag gjorde var att fylla i ett formulär. Trots timmar med datorn precis framför mig lyckades jag inte svara på ett enda mail eller skriva något blogginlägg, jag orkade knappt slö skrolla på instagram Jag mest bara… satt. Idag har varit något bättre, jag har tvingat mig ut på en promenad trots att både kropp och psyke protesterade och gjort några rough guidelines för hur mycket jag kan spendera på olika områden framöver, men större delen av dagen har jag legat på soffan eller bara suttit runt.

Jag hatar när det blir så här. När jag inte gör det som jag hade behövt göra. Jag vet att jag kommer bli överväldigad av stress när likgiltigheten gått över, att jag kommer få ångest och skämmas över att jag inte tog tag i alla måsten tidigare, men samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att kunna komma ur det här. Hjärnan vill inte, trots att jag försöker så kan jag inte bring myself to do it. När man inte har något som driver en, varken vilja eller ångest, hur ska man då hitta kraften att få något gjort?

Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon och kan få lite mer gjort då. Jag ber om ursäkt att det här blev ett så extremt tråkigt inlägg, det är svårt att skriva något alls när både inspirationen och orken är obefintlig. Jag vill egentligen att den här bloggen bara ska bestå av inspiration, kloka tankegångar, och intressanta resonemang, men det vore inte ärligt. Och jag vill tro att det finns något inspirerande i det ärliga, att det finns någon typ av igenkänningsfaktor och att det finns något positivt i att prata om de tunga med livet. Att vetskapen att andra också har dagar då de känner sig helt likgiltiga och inte gör ett skit ska göra att man själv känner sig mindre ensam. Jag känner mig i alla fall mindre ensam av att veta det, och om jag kan ge den känslan till en enda person, då är jag mer än nöjd.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Idag fick jag ett sånt där riktigt jobbigt mail, en påminnelse från min lärare att det bara är en vecka kvar tills engelska kursen slutar. Även fast jag redan visste att kursen slutar nästa vecka så är det jobbigt att bli påmind om, eftersom det betyder att jag nu behöver ta ställning till om jag ska fortsätta plugga som jag gör nu, eller om jag ska hoppa av.

Under de två månader kursen pågått har jag skrivit en halv A4 sida. Det är allt faktiskt pluggande jag klarat av att göra. Utöver det har jag svarat på mail och varit med på ett par mentorsgrupper, men jag tror inte jag klarat att göra skolrelaterade grejer i mer än 30 minuter per dag en enda gång. Jag vet att det inte är mycket, men det har varit en enorm känslomässigt ansträngning, och jag mår fortfarande väldigt dåligt över allting som är relaterat till skolan. Bara att prata om det triggar ångest, och både min psykolog och jag är överens om att ribban hamnade för högt.

Men jag vet inte när jag ska sluta försöka, när jag ska säga att det räcker, att det inte går just nu. Det känns så otroligt bittert, jag ville så gärna att det här skulle funka, att det skulle bli bra, och jag vill egentligen inte erkänna att det inte blev det. Jag skäms så otroligt mycket, dels för mig själv, men framför allt för alla de som trodde på mig eller vara glad för min skull för att jag skulle börja plugga. När jag sökte och när jag sen kom in fick jag en otroligt positiv respons från alla i min omgivning, och jag är så sjukt rädd vilken reaktion jag kommer få om jag hoppar av. Jag är rädd vad alla kommer säga, rädd för den besvikna blicken, rädd för att gång på gång på gång behöva förklara att det blev för jobbigt, att det inte funkar just nu. Jag är rädd för att göra mina föräldrar besvikna för att jag inte längre är högpresterande med stora drömmar, jag är rädd för vad min pojkvän kommer tänka, rädd för vad som händer med oss när han börjar jobba och vill flytta hemifrån, och jag fortfarande kämpar med gymnasiet. Jag är rädd för vad omgivningen kommer säga när jag är äldre, och kanske fortfarande inte är klar med skolan. Rädd att bli dömd, skammad, och känna att jag gjort alla omkring mig besvikna.

Jag är så rädd för omgivningens reaktioner att jag har tappat bort mig själv. Jag vet inte vad jag vill eller orkar, jag lyssnar så mycket på vad jag tror att andra vill och tycker att jag inte längre kan höra mig själv. Även fast det är svårt måste jag ta det här beslutet för min egen skull, baserat på vad jag tror att jag kommer klara. Jag måste göra det här för mig själv, även fast jag inte känner att jag är värd det. Annars går jag sönder. Och jag orkar inte gå sönder en gång till.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Idag hade jag och min psykolog vårt första samtal om ätstörningen. Det var, som väntat, väldigt tufft och nu är jag helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas verkligen att det blir lättare så småningom, för jag kommer verkligen inte klara av en sånhär stor ansträngningen varje vecka.

Vi pratade mycket om hur min ätstörning ser ut, vad jag äter, vad jag har svårt för, vilka beteenden jag har, och hur jag vill att det ska vara. Det var inte så jobbigt som jag var rädd att det skulle bli, att prata om vilka beteenden jag ska bryta triggar en del ångest och ätstörda tankar, men det gick ändå bra. Jag klarade att vara ganska ärlig med det absolut mesta.

Sen pratade vi om vikten, vilket blev väldigt mycket jobbigare. Jag förklarade hur jag tänker och varför jag inte tror att det är hjälpsamt att väga mig, och det känns som att min psykolog lyssnade på det. Hon sa att hon ville tänka på det och prata mer om det nästa gång, vilket är en okej outcome. Jag hade såklart hoppats att hon skulle förstå och att vi skulle bestämma att det inte blir någon vägning, men det känns som att hon verkligen lyssnade och vill att det ska bli bra, även fast vi har lite olika uppfattning av vad “bra” är.

Hon är rädd att det är ett undvikande, och resonerar att vi genom att väga mig kan avdramatisera vikten så mycket att jag ska klara av att göra det utan att det ska vara laddat. Jag tror inte att det går, jag tror att jag alltid kommer ha vissa saker som jag måste göra eller undvika för att inte trigga ett återfall i ätstörningen, och jag tror att att inte väga mig är en av dem. Men även om det går, så ser jag ingen mening med att lägga så otroligt mycket tid, energi, och jobb på att avdramatisera och klara av att göra något jag vill sluta med. Jag tar hellre den energin och lägger den på att lära mig att acceptera min kropp, eftersom jag kommer vara fast med den oavsett vad jag gör.

Hon resonerar också att vikten blir som en förankring i verkligheten, att det kommer göra att jag lär mig att vikten inte går upp 10 kilo av att äta en middag på restaurang. Är inte det exakt så ett säkerhetsbeteende funkar? var min första tanke när hon sa det. Om jag bara vågar äta på restaurang när jag väger mig regelbundet för att jag då är säker på att jag inte går upp, är inte det samma sak som att bara våga äta på restaurang om man body checkar regelbundet för att kolla att kroppen inte förändrats? Och hur ska det funka på lång sikt? Om jag bara vågar utmana mig för att jag väger mig, hur ska jag då lära mig att sluta ta vikten?

Nej, jag står fast vid vad jag tror, att jag blir mer hjälpt av att inte väga mig. Jag vet bara inte hur mycket jag ska stå på mig. Jag är i princip helt säker på vad som blir bäst för mig, och jag vill inte trigga en massor av ångest, skam, skuld, äckel, och självhat över något jag inte känner hjälper. Men samtidigt är jag rädd att eftersom jag bråkar om det så verkar det som att jag skyddar ätstörningen. Att jag ska verka misstänkt defensiv. Det är svårt, ska jag fortsätta stå på mig så det blir på mitt sätt, eller ska jag bara säga fuck it och tänka att de är trots allt bara 8 månader tills jag slutar behandlingen där, så jag kan lika gärna gå med på det och bita ihop?

På mötet nästa vecka ska vi bestämma hur behandlingen ska se ut, välja vilken del av problemet vi ska närma oss först och lägga upp en plan på hur vi ska ta oss an det. Förhoppningsvis kommer vi fram till något som känns bra kring vägningen, annars får vi se hur jag gör. Jag är som alltid förberedd på det värsta, men jag tror att vi kan få till något som funkar. Jag vill tro det, i alla fall.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jag pratar egentligen väldigt lite om min sociala ångest. Inte för att jag skäms eller för att det är jobbigt att prata om, utan för att det är ett problem som ofta hamnar i bakgrunden för att ge plats för annat jag kämpar med. Men jag tänkte prata lite om det nu, eftersom det varit mer påtagligt än vanligt de senaste dagarna.

Planen var att jag idag skulle göra en intervju till en tjejs gymnasiearbete, och de senaste dagarna har tankarna snurrat för fullt kring det. Förutom att hon som gör gymnasiearbetet skulle vara där, så skulle också hennes kompis vara det. Jag har varit så sjukt nervös, jag hatar verkligen att träffa nya människor, och det är extra svårt när ingen av dem är någon jag känner särskilt bra. Nu har vi bestämt att flytta det till en annan dag, vilket känns skönt, men det tar tyvärr inte bort den konstant gnagande oron och rastlösheten jag känt de senaste dagarna.

För mig kommer social ångest i tre former, den gnagande, ofta ganska långvariga, oron inför sociala sammanhang, skammen och över analyseringen som kommer i efterhand, och den totala paralyseringen av skräck, som alla leder till olika kontrollbeteenden. Värst är definitivt när jag känner mig paralyserad, när allting snurrar, det känns som jag ska kräkas, kroppen blir tung och tungan vägrar forma ord. Ofta kommer det plötsligt, ibland i situationer där jag inte är alls är förberedd. Jag hatar det, när ångesten kommer från ingenstans och slår omkull mig, och förutom att vara jobbig eller äcklig är att bli paralyserad det jag är mest rädd för.

Jag är så otroligt rädd att göra bort mig. Att säga fel saker, verka dum eller vara jobbig, att prata för mycket eller inte tillräckligt, att vara för på eller att de ska tycka att jag är äcklig eller ful. Jag överanalyserar allt och är så otroligt rädd att göra fel att det bara är lättast att undvika sociala situationer. Det är omöjligt att helt undvika sociala situationer, så jag får min fair share av exponering, men kan jag undvika det, då gör jag det allt som oftast. Jag skapar inte nya kontakter med människor, träffar väldigt sällan vänner, undviker att äta eller dricka bland folk, undviker platser där det är mycket folk, undviker ögonkontakt, undviker att svara på mail eller sms från personer jag inte står väldigt nära om jag inte kan få någon jag är trygg med att läsa dem först, undviker att resa, undviker platser där jag vet att det finns risk att jag träffar personer jag känner, undviker födelsedagar och andra firanden, undviker alla typer av telefonsamtal, undviker affärer som bara har bemannade kassor… listan kan göras lång. Att undvika så mycket saker gör framförallt mitt liv så sjukt inconvenient. Jag är egentligen inte särskilt ledsen över det jag missar på grund av min sociala ångest, jag är mest bara trött på den konstanta stressen av att hela tiden försöka undvika sociala situationer.

Jag har mer eller mindre lärt mig att leva med min sociala ångest, att jobba runt den och undvika sånt som triggar, men det vore en lögn att säga att det är lätt. Det tar massor av tid, energi, och uppmärksamhet att hela tiden undvika jobbiga situationer, men det är det enda sättet jag vet att jag kan hantera det på. En dag hoppas jag att jag ska vara redo att jobba med min sociala ångest, så jag slipper att hela tiden vara på min vakt, men den dagen kommer nog inte än på ett tag. Tills dess överlever jag igenom undvikanden, det är inte en ideal strategi, men just nu behöver jag den för att ta mig igenom dagen.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments