Nu är det bara två dagar kvar tills jag börjar skolan och jag är så otroligt stressad. Känslorna är all over the place, jag går från så ångestfylld att jag tror att jag ska kräkas till helt lugnt till att vara så arg att jag måste gå ut för att inte börja slå sönder allt omkring mig. Jag försöker ta vara på de lugna stunderna, men de är för få och korta för att få någon ordentlig återhämtning och det sliter på mig något enormt, både fysisk och psykiskt.

Katastroftankarna snurrar konstant. Hur ska jag klara uppropet? Vad gör jag om jag börjar må dåligt där? Är det konstigt att gå ut under en genomgång? Jag kommer göra bort mig. Jag kommer verka dum och konstig om jag går därifrån. Hur ska jag klara att äta lunch i en restaurang (!!) med så många främlingar? Tänk om jag får en panikattack när vi sitter och äter! Vad fan gör jag då? Hur ska jag kunna hantera stressen och pressen av att börja plugga, hur ska jag orka all prestationsångest och stress och tänk om jag får en psykos igen?! Jag borde inte ha sökt, jag borde inte gå dit, allt kommer gå åt helvete jag borde bara ställa in allt och söka nästa år istället.

Det som skrämmer mig mest är stressen. När jag kom tillbaka till skolan efter min förra sjukskrivning tog det en termin och sen gick jag in i en stressrelaterad psykos. I slutet av nian orkade jag inte längre bry mig att folk såg att jag mådde dåligt, jag satt och grät så mycket i korridorerna att folk i sexan kom och frågade varför jag grät hela tiden. Jag kunde inte sitta igenom ett helt NP utan att få en panikattack, jag spenderade mer tid gömd inne på toan än på lektioner, och jag vägrade gå hemifrån utan någonting att skära mig med. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde i nian, och en stor del av det berodde på skolan och stressen jag kände över det.

Idag har jag bättre förutsättningar för att hantera stressen, men jag är minst lika stresskänslig. Jag känner mig snabbt överväldigad och när jag blir överväldigad tenderar jag att dissociera. Jag får svårare att hantera känslor och känslopåslagen blir större. Jag orkar verkligen inte en snurr till av att må så dåligt som jag gjorde 2015/16, jag kan fortfarande inte förstå hur jag tog mig igenom det. Jag är livrädd att jag ska bli så stressad och må så dåligt, jag kommer inte klara att ta mig igenom det en gång till.

Jag och min psykolog kommer hela tiden ha ett samtal om stress och skolan, men det gör mig inte mycket lugnare. Om jag bestämmer mig för något, då blir det så. Ingen kan rubba det. Det var det som hände i nian, jag klarade verkligen inte att plugga heltid men vägrade bli sjukskriven, trots att alla omkring mig sa att det behövdes. Jag hade ju bestämt mig för att gå ut nian samtidigt som mina jämnåriga, och då hade jag inte tid att bli sjukskriven.

Tankarna snurrar konstant, jag skulle kunna skriva om det i timmar, men det skulle varken hjälpa mig eller någon annan. Jag behövde bara få sätta ord på det. Inte så hjälpsamt för er som läser, men ibland får man göra saker bara för att det hjälper en själv. Någon som är i samma situation kanske känner igen sig och känner sig lite mindre ensam, vem vet.

Ta hand om er ♡

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Något jag inte skulle klara mig utan är bodypositivity. Jag har, som de allra allra felsta med ätstörningar, en otroligt tuff relation till min kropp. Den är kopplad till så mycket skam och hat och acceptans är fortfarande väldigt långt borta för mig, just nu sliter jag som ett djur bara för att komma ur tänker att jag måste hata min kropp. Hur kan man jobba bort något som för mig är en sån otroligt djupt rotat sanning? Hur kan man tillåta sig själv att tycka om sig själv när man inte känner sig värd att må bra?

Självacceptans är otroligt svårt för mig, men något som hjälper mig mycket är att se andra som accepterar sig själva och sina kroppar, och det gör jag i första hand i bopo communityt på instagram. Så jag vill gärna dela med mig av mina tre favoritkonton, några som hjälper mig lite extra på vägen mot att börja acceptera mig själv.


Bodyposipanda. Megan var det första bopo kontot jag började följa och herre jävlar vad inspirerande en kvinna kan vara. Den perfekta blandningen av färgglatt, feministiskt, och kroppspositivt, jag blir alltid lika glad av att se hennes bilder och videos i mitt flöde. Väntar otåligt på den 7 september då hennes bok släpps. Taggaaad!


Nourishandeat. Gina pratar både om kroppspositivitet och sin ätstörningrecovery och är också ett av de konton jag följt länge. Jag blir alltid motiverad av hennes bilder och captions, det hjälper mig massor att veta att det inte är hopplöst, att det finns något att kämpa för.


_kellyU. Jag har skrivit om Kelly förut i mitt inlägg om mental health youtubers som jag gjorde för ett tag sen, men jag vill gärna dela hennes instagram också. Jag älskar hennes öppenhet och ärlighet och kvaliteten på hennes bilder är verkligen helt underbar.


Jag älskar att få upp posts från sånna här konton när jag bara sitter och slöscrollar på instagram. Det blir en liten vardaglig påminnelse att det är okej att släppa ätstörningen och acceptera sig själv. Förhoppningsvis blir någon annan i min situation hjälpt av det på samma sätt som jag blir av dessa underbara kvinnor.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

När jag vaknade igår vad det regn, mörk, och kallt. Först blev jag överlycklig, äntligen är sommaren påväg att ta slut! Jag hatar verkligen sommaren. Sen insåg jag att jag fortfarande inte övningskört en enda gång och ångesten och skammen sköljde över mig som en våg. Jag gör hela tiden ursäkter för att slippa det. Är det inte för blött är det för kallt. Är det inte för kallt är det för mörkt. Är det inte för mörk har jag fullt upp med annat, allt är ursäkter för att slippa utsätta mig för den totala paniken jag känner inför att köra. Jag är rakt igenom livrädd för att sätta mig bakom ratten, tänk om jag kör ihjäl någon?! Jag vägrar att ens sitta bakom ratten i en parkerad bil för att det ger mig så mycket ångest.

Jag vill inte ta körkort. Jag vill verkligen inte. Ångesten är skyhög, bara att skriva det här inlägget och att tänka på att övningsköra gör mig illamående av ångest. Jag är rädd att köra in i något och förstöra bilen, rädd att krocka och skada någon i bilen, rädd att köra på någon eller något och skada dem. Rädd att tappa kontrollen, rädd att jag ska bli så rädd när jag sitter där att jag ska släppa ratten i panik. Rädd att impulserna att göra något destruktivt ska bli för starka för att stå emot. Helt jävla livrädd för allt som har med att köra bil att göra.

Jag ser inte meningen med det. Jag bor i Stockholm, jag kan ta mig överallt kollektivt. De få gånger i mitt liv jag ska köra hem någon stor möbel kan mamma och pappa hjälpa mig. Eller så beställer jag hem det. Åker jag långt åker jag ändå hellre tåg och den enda situationen jag kan tänka mig att jag behöver ett körkort är om jag ska åka på roadtrip med någon. Inte för att jag har några planer att någonsin åka på roadtrip, men OM jag mot förmodan skulle göra det så är det skönt att kunna byta vem som kör.

Att ta körkort vore för mig en enorm ansträngning med väldigt väldigt lite lön för arbetet. Jag är livrädd för att köra, känner inte att jag behöver kunna det, de kostar pengar, och tar tid som jag hellre skulle lägga på annat. Men mina föräldrar verkar inte se det. Jag har sagt att jag är livrädd bara att sitta i förarsätet, men de verkar inte förstå att jag verkligen menar det. Jag har sagt att jag inte ser någon mening med det, ändå fortsätter de pusha mig. Jag ser inte varför, borde inte det vara mitt beslut?


Jag har inte ett problem att sätta mig på tvären mot mina föräldrar. Jag har totalt vägrat både det ena och det andra, problemet är inte att jag inte kan säga emot, utan att jag önskar att jag var som alla andra. Jag önskar att tanken på att köra bil inte gjorde mig gråtfärdig, jag önskar att jag inte behövde var rädd att medvetet köra ihjäl mig själv. Jag önskar så otroligt mycket att jag bara kunde få vara som alla andra och tycka det är “lite nervöst men spännande” eller något annat som är rimligt och normalt. Jag har lärt mig att finna mig i att jag är psykiskt sjuk och inte kunna göra allt det som andra gör, men i såna här situationen blir det så otroligt påtagligt hur begränsad jag är, och det är jobbigt att behöva bli påmind om det. Jag blir besviken på mig själv, och jag blir rädd att andra ska bli lika besvikna. Tänk om jag aldrig klarar att ta körkort? Vad kommer folk säga då?

Jag måste ta tag i att prata med mamma om det. Säga att jag inte vill och att det inte kommer ändras för att de pushar. Kanske tar jag körkort i framtiden, men just nu varken vill eller orkar jag ta tag i det. Mamma kommer mest troligt förstå, men pappa kommer nog ha svårt att respektera det. Men så får det vara. Det här är mitt liv som jag lever för min skull, och det är okej att sätta sina egna behov framför sina föräldrars stolthet.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

I tisdags var jag på möte med arbetsterapeuten och fick hem en hel drös med papper att läsa och fylla i. Mötet kändes i all ärlighet ganska värdelöst, det var bara en kartläggning men jag tror inte hon kan ge mig rätt typ av hjälp. Jag träffar henne för att prata om sömnstörningar, eftersom mina mediciner ger sämre och sämre effekt och jag inte vill byta till något tyngre om det inte blir absolut nödvändigt, och meningen är att vi ska titta på strategier och hjälpmedel. Jag har redan bra rutiner, problemet är att jag inte bli utvilad för att jag inte sover tillräckligt djupt, och det tror jag inte hon kan hjälpa till med. Har varken tid eller ork att fylla i och läsa alla dessa papper men jag ska göra mitt bästa för att ta mig igenom så många som möjligt av dem innan nästa möte.


Något jag stör mig rätt mycket på är att hon inte på något sätt anpassat innehållet för mig. Hon frågade bland annat om jag blir nattad av mina föräldrar och hon använde visuella bilder till en grad att det blev fånigt. Jag behöver inte tre olika bilder för att skatta något på en skala från 1-10. Det kändes som att det här är samma material som hon använder när hon pratar med 6-åringar som har svårt att uttrycka sig, och det känns väldigt skevt när hon använder det till mig, som varken är 6 eller har problem att uttrycka mig.

Trots det ska hon ha cred för att hon var trevlig och lätt att prata med. Hade väldigt mycket ångest inför mötet men situationen kändes ganska avslappnad när vi kom igång. Många frågor var relevanta, typ vad jag har för sömnrytm och hur lång tid det tar för mig att somna, men det känns som sagt lite meningslöst när jag inte tror att hon kan göra något.

Jag ska dit igen den 30:e och då ska jag få testa fibertäcke. Hatar bolltäcken och kedjetäcken men gick med på att testa. Don’t knock it till you try it. Jag hoppas att det inte blir så många fler samtal efter den 30:e, men vi får se. Känns drygt att ta upp hjälp som någon annan kunde fått bara för att min läkare trodde det här skulle vara bra.


Det var allt. Ta hand om er ♡

Likes

Comments

När du är glad - Anywhere av Passenger

När du behöver gråta - Don’t call me at all av Flatsound

När du har gråtit klart - You’re not alone av Saosin

När du är kär - Perfect av Ed Sheeran

När du är arg eller har riktigt mycket ångest - Bones exposed av Of mice and men

När du är rädd att det ska ta slut - Slow dancing in a burning room av John Mayer

När du vill slowdance med någon du älskar - Mad sounds av Arctic monkeys

När du behöver pull yourself together - Centuries av Fall out boy


Snabb note: ångesten jag har över att posta det här inlägget gör det svårt att andas. Är livrädd att vara fel. Det här är de låtar jag brukar lyssna på, men vet att jag inte har den vanligaste musiksmaken. Något kanske passar, kanske inte. Oavsett, Ta hand om er ♡


Likes

Comments

Just nu är jag halvvägs in på den första av tre veckor som kommer ta på krafterna. Jag ska åka bort, färdighetsträningsgruppen börjar igen, jag ska ha möte med sjuksköterskan, träffa läkare, ha mina vanliga samtal och ett andra samtal med arbetsterapeuten. Sen ska jag ju börja skolan, så förutom upprop ska jag också göra en studieplan, lära mig ett helt nytt system, lära känna nya lärare och skolpersonal, och börja plugga.

Jag är redan sliten och vet inte alls hur jag ska orka. Mycket av det är väldigt väldigt ångestladdat, särskilt skolan. Jag känner mig överväldigad, inte för att det är otroligt mycket saker utan för att det är mycket nytt och mycket som är känslomässigt krävande. Det kommer ta otroligt mycket på krafter som jag inte har, och jag är rädd att jag inte ska klara av det.

Ett litet ljus i allt det tuffa är presenten jag fick av mamma. Jag brukar klaga på att jag har svårt att få en överblick över min planering, så när hon var i Nederländerna köpte hon med sig den här kalendern. Skitgulligt.

Jag har skrivit upp allt som behöver göras de närmaste veckorna och satt upp de på väggen. Den kommer att fortsätta fyllas på när jag vet mer vad planen för skolan är, men just nu ser den ut såhär. Jag har också gjort lite positiva påminnelser till mig själv, det är faktiskt bara tre veckor tills det lugnar sig och att jag måste prioritera mitt mående. Det här är en tuff period som kommer ta otroligt mycket ansträngning, men ångesten blåser upp det till något ännu större än va det är, något som är helt omöjligt att klara, och kalendern är ett av mina verktyg för att hålla den i schack.

Jag har svårt med återhämtning, svårt att veta vad jag ska göra och hur jag ska tillåta mig att vila, men i sånna här perioder är det jätteviktigt för mig att få till det. Det och ångesten inför skolan kommer vara de stora samtalsämnena på dagens möte med min psykolog, det ska bli skönt att träffa henne, få lite hjälp att reda i kaoset.


Ta hand om er ♡


Likes

Comments

Igår satt jag och min pojkvän och tittade på family guy, ett avsnitt om hur Lois sätter Peter på diet. Halvvägs igenom vänder sig Benji mot mig och säger “Förlåt, det här kanske blir triggande för dig!”. Tanken hade inte ens slagit mig, det här skulle kanske kunna vara triggande. Jag har lyckats lära mig att filtrera ut prat om dieter i princip helt, och det tror jag har hjälpt mig något enormt i min recovery.

För mig är det viktigaste att se det för vad det är, reklam. Reklam för en industri som vill sälja produkter och tjänster. Ingen mer, inget mindre. För ett tag sen skrev jag ett inlägg om diet culture som går att läsa här, och det är sån fakta som jag går tillbaka till när impulser att klicka på en hälso artikeln dyker upp. Det är en hemsk industri som spelar på självhat och osäkerhet, och därför vill jag inte stödja den. Precis som jag tagit avstånd från köttindustrin tar jag avstånd från dietindustrin, de stämmer inte överens med min moraliska värdegrund, och jag väljer att leva utan de produkterna.

Alla gör dock inte det, och det är ofta här det blir svårt. Hur filtrerar man ut när kvinnan bredvid en på restaurangen pratar om sin nya diet? Hur tar man inte åt sig av släktingar som pratar om bantning och träning? Hur gör man för att inte triggas igång av det?

Dietindustrin är en lögn, men väldigt väldigt många köper den. Det betyder inte på något sätt att man är dum eller outbildad, man har bara fallit för ett PR trick. Med risk för att låta cocky, jag ser det som att de har köpt en lögn som jag inte har, och därför gör jag ett val att inte ta åt mig. Precis som med köttindustrin, jag står fast vid mitt beslut att äta vegetariskt för att jag läst på och lärt mig om hur köttproduktion går till, och det beslutet påverkas inte av att någon som inte vet hur industrin ser ut gjort ett annat val.

Såklart är blir det jobbigt att höra från sjuksköterskan, min kontakt för ätstörningen, att jag borde äta ___ till mellanmål istället för ___, eftersom det är nyttigare. Det är inte så jävla kul att sitta vid matbordet och höra min pojkväns bonusmamma prata om hur självsvält är hälsosamt, men jag vet att det inte gäller mig. Förutom att jag har faktan som mur mellan mig och dieter och hälsohets har jag också min historia. Jag har en historia med anorexi, det har inte alla andra. Jag har andra aspekter jag måste ta hänsyn till som andra oftast inte har. Anorexi är inte hälsosamt, och om jag sätter mig själv i risk för återfall är det inte längre ett hälsosamt beteende, även fast det rent objektivt är hälsosamt. Att tro att det finns ett enda sätt att leva hälsosamt är naivt, alla är unika individer med unika behov och bakgrunder, och man måste alltid ta in det i beräkningen när man pratar om hälsa. Hälsa för mig och hälsa för dig kan vara två väldigt olika saker, och att veta det gör att jag har lättare att inte ta åt mig. Även om självsvält vore hälsosamt för andra så är det absolut inte det för mig, och därför låter jag inte andra beslut påverka mig.

Lite diffust kanske, men så är det. Det handlar om att veta vad som är bäst för en själv och att stå fast vid det. Stå fast vid den fakta man har, även fast någon annan köper en lögn. Du är den viktigaste personen i ditt liv, och du måste göra allt för att ta hand om dig själv, även fast någon annan inte gör det eller gör det på ett annan sätt. Du är unik, precis som alla andra. Din hälsa är unik, precis som alla andras, det finns ingen one size fits all när det kommer till det här. Någon annans livsval ska inte påverka dina, de får göra sitt och du ska fortsätta göra ditt, oavsett vad de håller på med.


Ta hand om er, på ert sätt. Oavsett vad någon annan säger ♡

Likes

Comments

Godmorgon på er. Jag vaknade med ett tryck i bröstet inför eftermiddagens möte. Jag ska träffa arbetsterapeuten för första gången och jag är så otroligt nervös. Jag har ingen aning om vem jag ska träffa eller vad vi ska prata om. Eller, jag vet att vi ska prata om min sömnsvårighet, men inte hur samtalet kommer vara upplagt, vilket stressar mig något enormt.

Jag är livrädd för att få kontakt med någon ny, rädd att göra fel, rädd att säga fel, rädd att jag på något sätt ska vara fel eller konstig. Det blir värre när jag inte har någon plan att förlita mig på, det är en helt ny person i en helt ny situation. Ska jag bara berätta om situationen? Ska hon ställa massa frågor? Ska jag fylla i formulär? Jag har ingen aning. Jag vet inte alls vad jag ska ställa in mig på.

Jag har försökt gå igenom vad jag ska säga, vad som är viktigt att jag får fram. Jag vet att jag kan ringa mamma om det känns tufft och Benji kan vara där på en kvart, men nervositeten river ändå i mig och tankarna vägrar att sluta snurra. Jag ska försöka distrahera mig med lite pyssel och youtube, komma ihåg att andas och att ångest inte är farligt, göra allt för att komma iväg, även fast det just nu känns omöjligt. Jag har gjort svårare saker förut och överlevt, jag klarar det här, bara jag kommer ihåg att andas.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

På måndag fyller N, min pojkväns lillasyster fem, och eftersom jag inte kommer kunna vara med tog jag med henne på fika idag. Jag hade jättemycket ångest i förmiddags inför att äta fika och äta bland folk, men när vi väl kom iväg lugnade det sig, det var härligt att få lite egentid med henne.

(Åter igen låg bildkvalité, men jag ville spendera tiden med henne, inte försöka få en bra bild)

Jag ser min pojkväns syskon som mina egna, jag har bott där så mycket nu att jag träffar dem nästan lika mycket som min egen syrra. Jag och N har bondat lite extra, hon tycker det är jättekul att ha en tjej i familjen, annars har hon ju två storebröder som inte alls blir lika exalterad av hårspännen som hon. Mellan mig och min syster är det tre år, så vi har alltid haft mer av en kompisrelation, och jag tycker känslan av att någon ser upp till mig är ganska häftig, även fast jag kanske inte är världen bästa förebild. Jag gör mitt bästa för att vara ett positivt föredöme och hjälpa henne att behålla den självkänslan hon har idag, jag vill inte att hon ska behöva må så som jag och de flesta tjejer gör över sig själva och sina kroppar.

Om någon av er som läser har barn i närhet, hur tänker ni om sånt här? Försöker ni aktivt vara bra inflytande på dem och hur gör ni i så fall?

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

En av hemuppgifterna jag fick på förra mötet med min sjuksköterska var att ställa in mig mentalt på att ta bort “databasen” med kalorier. De är inte ett konkret mål och är därför svårt att checka av, men det är ändå något jag jobbar en del med.

I min ätstörning var det allra starkaste säkerhetsbeteendet att räkna kalorier. Dels skrev jag upp och räknade kalorier i allt jag åt, men jag skapade också en liten “databas” av kalorier i olika livsmedel. Det är sida upp och sida ner av kalorier i alla möjliga livsmedel, många av dem var helt förbjudna, kalorierna i alla sorter GB glass, kalorierna i alla produkter från hälsans kök, kalorier i alla OLWs och Estrellas chips, för att nämna några. Jag satt i timmar varje dag och räknade kalorier. Var inne på ICAs och coops hemsidor och letade efter nya kategorier av mat att räkna kalorier i. Hungriga hjärnor letar efter mat, och det här var mitt sätt att göra det.

Idag är det väldigt sällan som jag använder de här listorna, men det gör ändå ont att tänka på att ta bort dem. Jag har lagt så otroligt många timmar på det här, så mycket tid och energi som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag känner mig lite som en forskare som dedikerat sitt liv åt ett forskningsprojekt, som blivit deras livsverk. Det här är mitt livsverk.

Samtidigt vet jag att jag måste ta bort den för att kunna bli fri från ätstörningen. Jag kan inte hålla kvar i vissa beteenden, spara det “ifall jag återfaller”. Jag vet att jag förr eller senare måste gör det, även fast det gör ont. Så om inte nu, när?

Jag ska prata med min sjuksköterska om det nästa gång jag träffar henne. Tricket för att jag ska klara sånt här är att göra det i ett starkt ögonblick. En bra dag, när jag mår bra, och kämparglöden är stark. Och ha en plan för hur jag ska hantera ångern och ångesten som kommer sen, när den starka stunden är över. Jag vet att det kommer göra ont, både för ätstörningen och för mig, men det var aldrig någon som sa att friskhet skulle vara lätt och smärtfritt. Jag visste när jag gav mig in på det här att det skulle vara tufft, i perioder outhärdligt, but the only way out is through. Det finns inget annat sätt, och ju mindre jag drar ut på det, ju bättre.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments