I morse vaknade jag strax innan 7 och kände så fort jag slog upp ögonen att idag kommer bli en slitsam dag. Jag kan fysiskt och psykiskt känna sårbarheterna, jag är trött och har vaknat flera gånger under natten, huvudet värker, rastlösheten är påtaglig, koncentrationsförmågan är i princip borta, och känslorna trycker i bröstet. Jag vet att idag kommer bli en skitdag om jag inte gör något åt det, och jag vill dela mina tips på det med er.

Ta en promenad. Det här är det allra allra viktigaste. Även om det känns omotiverat och tar emot hjälper det mig alltid. Jag blir mindre rastlös, koncentrationen blir bättre, och jag har gjort något, annars händer det ofta att jag sitter bort en hel dag utan att göra något eller knappt gå ut från mitt rum, vilket är okej, om det får en att må bättre. För mig gör det inte det, i alla fall inte på sånna här dagar.

Rulla upp, tänd, och öppna fönstret. Att sitta i ett mörkt, instängt, rum gör mitt dåliga mående mycket mer påtagligt. De flesta som varit deprimerade känner nog igen det där, att ligga i sängen i mörkret i ett rum som liksom luktar ångest och deppighet, och jag har svårt att tänka mig att någon mår bättre av det. Det här är särskilt viktigt om du, av någon anledning, inte kan gå ut.

Gör dig iordning. Igen, jag hamnar lätt i att jag bara sitter runt och knappt gått ut ur rummet när jag har en dålig dag. Att ta en dusch, borsta tänderna, fixa håret, och byta om är såna där enkla saker som får mig att känna mig piggare och fräschare.

ÄT!! Extra viktigt för oss med ätstörningar, men alla måste äta, även om aptiten och orken inte finns. Kroppen behöver ändå mat, och att inte äta spär på sårbarheten så otroligt mycket.

Hämta energi. Vad som helst som ger energi och får dig att må bättre. Rita, ring någon, baka, spela, läs artiklar om zebror, vad som helst som får dig att må bättre och som inte tar för mycket energi, särskilt om du är trött.

By no means kommer de här ta bort det negativa. Hade det varit så lätt som att rulla upp gardinerna och ta en promenad då hade psykiatrin fått lägga ner för länge sen, men förhoppningsvis gör det dagen lite lättare att hantera.


Ta hand om er ♡

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Alla som varit i ätstörningscommunityt på instagram känner till dem; matpoliserna. De som bara måste peka ut att de där potatisarna är minsann inte äggstora, det där är inte ett mellanmål, och varför äter du aldrig pasta? Det verkar göra fysiskt ont för de här personerna att inte peka ut fel och skillnader, de verkar inte kunna låta bli.

Såklart finns det de som anmärker på maten med goda avsikter. De som verkligen är oroliga, ser att det där är inte verkar vara tillräckligt eller oregelbundet eller näringsfattigt och pekar ut det när det känns nödvändigt och hjälpsamt, de som bara bryr sig och vill väl.

Jag tycker det här är svårt. Jag vet ju inte hur andras matscheman ser ut, eller vad mer de har ätit, och även om jag gör det är det faktiskt none of my business. Jag får inte ut något av att lägga mig i, så varför ska jag? Jag försöker alltid tänka efter innan jag kommenterar och göra en bedömning av varje individuell situation. Fråga mig själv, vad får jag ut av det här och vad får den jag skriver till ut av det? Är det verkligen hjälpsamt? På vilket sätt? Välja om chansen att hjälpa är större än risken att trigga.

Men sen finns det de, som av för mig okända anledningar, kommenterar på andras mat på ett sätt som inte stöttar. Matpoliserna.

Var är såsen??

Varför är [mat] ett fearfood, det är ju nyttigt/kalorisnålt/inte ett av mina fearfoods

Varför äter du [vegetariskt/veganskt/något som avviker från vad du brukar äta]? Du vet väll att det är ett ätstört beteende??

Ibland är det verkliga problem, men ofta är det bara en anmärkning för anmärkningens skull. Det är inte konstigt att äta gratäng utan en sås till, MEN PÅ MITT PAPPER STÅR DET SÅS, SÅ VARFÖR ÄTER DU INTE SÅS?!?!

Det jag inte kan förstå är vad som driver det här. Är det ångest och avundsjuka? Om jag måste äta såhär mycket måste alla andra göra det. Att tanken på att någon annan äter annorlunda så jobbig att den inte går att hålla inne?

Är det bara för att starta drama? Det finns ju de som verkar leva på drama, och när majoriteten av communityt är 13-14-15 åriga gamla tjejer är drama lättstartat.

Eller är det för att de inte förstår att de inte är hjälpsamt? Att det gör mer harm than good, att insikten att det här inte ger någon nått eller till och med är triggande, inte finns??

Jag förstår verkligen inte.

Det finns många positiva delar av recovery communityt, men det finns också många negativa och skadliga delar, som matpoliser och onödiga kommentarer. Delar som vi måste problematisera och prata om, för att kunna göra det till ett bättre, mer hjälpsamt, community.


Det var allt. Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jag är en introvert med social fobi och anorexi, högtider är ett rent helvete för mig. Även om midsommar är långt ifrån väst är det minst lika långt ifrån trevligt. Men jag tog mig, trots extrem magont, igenom middagen hos min moster. Det blev okej, görbart, även om jag helst skulle sluppit. Nu ska jag krypa till sängs med en serie, bryta alla läkemedelsrekommendationer och ta alvedon mot magsmärtorna, och försöka sova.

Godnatt ♡

Likes

Comments

DISCLAIMER - det här är från en annan period i mitt liv, jag mår inte på samma sätt nu och jag ber er att ta mitt psykiska läge into account innan ni dömer mig

Jag vet att du är rädd. Du försöker vara tuff och stark men vi båda vet hur rädd du är. Du är rädd för andra, jag vet det för jag vet hur kniven känns i fickan. En kall och tung påminnelse att inte lita på någon. Jag vet att du är rädd, för jag vet hur du hela tiden ser dig själv över axeln, så mycket att du istället går rakt in i faran.

Men det som skrämmer dig mest är dig själv. Det du hör, ser, dina impulser. Jag lovar dig, du kommer inte skada någon. Du kommer inte knuffa honom, du kommer inte ens försöka. Jag vet att det känns som du förlorat all kontroll, men det är bara en känsla, det är fortfarande du som sitter på makten.

Det kommer inte vara för alltid. Att leva med hoten, rösterna som ingen annan hör, de kommer inte vara för alltid. Du förstår inte varför det här händer nu, men allting kommer make sense ett par månader från nu. Du är inte galen, du är stressad. Du förstår det inte nu, men första gången du läser kriterium nio, transient, stress-related paranoid ideation or severe dissociative symptoms, kommer allt falla på plats. Du är inte galen, det är en del av din sjukdom.

Jag vet att du är rädd. Jag vet skräcken du känner när du önskar död åt någon. Jag vet paniken när du får impulser att skada andra. Jag vet hur mycket du hatar dig själv för det. Men det är inte du. Det är inte du som vill skada någon. Det är hon. Rösten. Jag vet hur rädd du är. Det är okej att vara rädd. Men det är inte du. Du behöver inte hata dig själv, för det är inte du som är hemsk. Situationen och symptomen är hemsk, men inte du.

När han kommer in i ditt liv, spring. Fly. Släpp allt och spring tills du inte kan springa mer, och sen springer du lite till. Jag skyller inte på dig för att det blev så, jag är inte arg på dig för att du gjorde som du gjorde. Du är desperat och uppgiven och letar febrilt efter något, vad som helst, som kan göra verkligheten bearable. Jag har förlåtit dig. Det kommer ta lång tid, men tillslut kommer du göra det. Men snälla, snälla snälla, fly. För att skydda dig själv och de du älskar. Han är farlig. Spring.

Om du inte springer, så vill jag att du ska veta att det löser sig ändå. Han kommer förlåta dig, hon kommer tro på dig, och du kommer förlåta dig själv. Även fast han kommer ta det mest värdefulla du har, din tillit, från dig, kommer det bli okej. Han kommer ersätta den med rädsla och misstro och hat, och det kommer göra ont. Men det är inte för evigt. Du kommer bygga upp den och du kommer bli hel igen.

Du går igenom en av de allra värsta perioderna i ditt liv. Verkligheten har aldrig någonsin varit så mörkt och obehagligt som den är nu. Du är rädd och trasig och vet inte hur du ska ta dig igenom den kommande timmen. Men lita på mig, det kommer bli okej. Du kommer ta dig igenom det här. Du kommer få rätt hjälp och du kommer lära dig att hantera det. Du kommer må bra. Ljuset och lugnet kommer komma tillbaka. Jag lovar.

Likes

Comments

Jag är mer bitter än vanligt idag! Hatar verkligen att fylla år, det är så omständigt och överdrivet. Jag gillar det verkligen inte.

Jag började dagen alldeles för tidigt i en väldigt obekväm bäddsoffa på övervåningen. Jag har (thank god) fått min familj att både förstå och respektera vad jag tycker om födelsedagar, så förutom att jag får presenter och måste svara på massa awkward grattis-sms blir det en ganska vanlig onsdag. Morfar kommer över ikväll och vi ska köpa hem sushi till middag. Jag är väldigt nervös, har inte ätit sushi på väldigt länge eftersom all restaurangmat blivit väldigt väldigt ångestladdat. Men det ska nog gå bra. Hoppas jag.

Dagens jobbigaste moment, det obligatoriska telefonsamtalet med farmor, är tack och lov redan avklarat. Hatar att prata i telefon och särskilt när jag blir uppringd utan förvarning, jag har haft ångest i flera dagar för de där fyra minuterna av samtal. Att en så liten sak kan bli så otroligt jobbig, jag är fortfarande skakis.

Nu sitter jag och ritar i min nya målarbok för att hantera ångesten lite. Ska ge mig själv en födelsedagspresent i form av en nocco och kanske en tupplur senare. Ska också ringa min psykolog om en stund och prata om en situation igårkväll. Vanlig onsdag med vanliga saker. Jag vill inte att det ska bli en stor grej, och jag tänker inte låta det bli en stor grej.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Min moster, kusin, och morfar kommer ner till mitt rum. De ska bara säga hej och hälsa på katten. De är personer jag i vanliga fall är bekväm med, personer jag känner väl. Men när dörren öppnas fryser jag. Det är som att mitt hjärta stannat och allt syre försvunnit ur rummet. Jag försöker öppna munnen men inga ord kommer ut. Bara ett tyst stammande som knappt går att likna vid ett hej. Jag krossas, Jag är paralyserad av ångest.

Det där tycker jag är så jävla obehagligt. När ångesten går från 0 till 100 helt utan förvarning. För mig kommer ångesten oftast successivt, snabbt, men successivt. Det är oftast känslan och tankarna, och det fysiska kommer sen. Därför blir jag alltid caught of guard när det fysiska kommer först, utan stegring, och särskilt i en situation där jag inte brukar få så mycket ångest. Det gör det mycket mycket svårare att hantera. Det är alltid lättare att hantera om man agerar tidigt när de första varningstecken kommer, men hur gör man om det inte finns något tidigt eller några varningstecken?

Jag brottas mycket med social ångest, men eftersom nästan alla sociala sammanhang jag är i är planerade är det sällan den kommer oväntat. Jag brukar kunna förbereda mig mentalt på det, men ibland blir det såhär, det överraskar mig i situationer jag brukar vara okej med. Talförmågan försvinner, och jag står och nickar i en grupp jag brukar kunna prata i. Är det bara för mig det blir så? Att det vissa gånger är mycket svårare än andra, men inte för att situationen är svårare, utan för att… jag vet inte. Det verkar inte finnas någon tydlig anledning, i alla fall inte som jag upptäckt, utan det bara blir så. Så jag kan varken förebygga det eller hantera det när det händer, och jag känner mig så jävla maktlös.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här, jag behövde bara få det ur systemet. Ventilera lite tankar så de inte svämmar över.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Det kan inte bara vara jag som fullkomligt hatar födelsedagar. Nu är det mindre än en vecka kvar tills min och jag är ungefär lika sugen på det som att få allt mitt hår bort draget, hårstrå för hårstrå.

Att stå i centrum, få presenter, ha gäster, jag ryser av bara tanken. Jobbigast är nog presenterna, det är en så jävla utdragen process. Först börjar folk fråga.

“Vad önskar du dig?”

Absolut ingenting, påminn mig inte, jag vill inte tänka på det. Och jag känner mig så otroligt girig när jag ska önska mig något. I julas bröt jag ihop helt av alla paket. Hjärnan börjar lägga ihop vad saker kostar och tiden som lagts ner på det och jag blev så överväldigad att jag bara bröt samman och satt och grät och grät och grät.

Sen är det allt det sociala. Gäster, vilket är tillräckligt jobbigt som det är, men så ska man stå i centrum också?! Och den obligatoriska födelsedagsmiddagen, nej tack. Det är mardrömmen för en introvert med både social fobi och en ätstörning, jag blir trött bara av att tänka på det.

Och förväntasångesten. Den jävla förväntansångesten. Jag har gått runt med ångest i en hel jävla månad nu!! Nu när det börjar närma sig trappas ångesten upp. Jag är distant och skakis och huvudet är ett moln av katastroftankar. Det är så otroligt slitsamt. Och sen är det bara ett år kvar till NÄSTA födelsedag?!

Usch nej, jag vill verkligen inte. Om någon har några tips skulle det vara väldigt väldigt uppskattat.


Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Sparris!


De intensiva veckorna av planering och förberedelse är äntligen slut. Du börjar det på riktigt.

Känner allt och ingenting på en gång. Är både livrädd och överlycklig och har fortfarande inte lyckats greppa att det händer. På riktigt. Jag har svårt att förstå storleken av det. Om jag har tur får jag leva med den här lilla hårbollen tills jag är nästan 40. 40?! Jag kommer ha henne här, varje dag. Det är inte en liten temporär grej, utan den och med idag en del av mitt everyday life. Jag kan inte fatta det.

Å enda sidan är jag livrädd. Tänk om jag gör fel, tänk om jag inte är tillräckligt bra, tänk om något händer, vad gör jag när jag får panikattacker och hon är där? Så mycket katastrof- och orostankar.
Det konstant höga stresspåslaget jag haft dygnet runt den senaste veckan börjar ta ut sin rätt. Jag sover sämre och mindre, har ont i huvudet, har svårt att röra mig eftersom jag har så mycket ryggsmärtor, och jag är verkligen helt utmattad.

Men lyckan övervinner rädslan. När jag skriver det här har hon precis somnat bredvid mig, efter att jag fått klappa henne till söms. Jag kan vänja mig med att ha den här lilla krabaten hos mig, trots den obehagliga ovissheten kring hur det kommer bli och gå. Det här är såna här ögonblick jag lever för.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Igår hade jag mitt andra samtal med min nya psykolog och det känns verkligen jättebra. Trots att jag är så känslig för förändring och tycker nya människor är extremt jobbigt har det gått väldigt smidigt. Det har verkligen klickat, jag känner att hon är lätt att prata med och att jag blir väldigt bra bemött och förstådd. Jag har varit lite (väldigt) orolig att jag skulle få ett bakslag, eftersom det ofta blivit så när jag bytt behandlare tidigare, men just nu ser det ljust ut.

Samtidigt är jag väldigt orolig inför sommaren. Eftersom psykologer också ska få semester blir det alltid någon form av uppehåll. Jag har lyckats boka in tider med min kontakt på min hemma-mottagning så det verkar bara bli en eller två veckor utan samtal för mig, men jag tycker ändå det är jätteläskigt. Är det bara jag som tycker så? Jag har svårt att sätta ord på vad jag är rädd för. Det är någon typ av abstrakt katastroftanke, jag är väldigt rädd för många saker men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Det slog mig också nu på morgonen hur mycket min inställning till terapi har ändrats. När mina föräldrar först fick veta att jag mådde dåligt ville de kontakta bup och jag blankt vägrade. Inte en chans. Aldrig i livet. Jag behöver ingen hjälp, inte fan tänker jag träffa någon och prata om mina känslor och tankar. Nu klänger jag mig vid det för glatta livet och blir stressad av att gå två veckor utan det. Häftigt hur drastiskt man kan ändras, bara genom att utmana sina förutfattade meningar och testa.

Lite terapitankar, såhär på förmiddagen. Ber om ursäkt att det inte blev något inlägg igår, det är fortfarande väldigt mycket kvar att göra. Det är som det är. Man måste för fan prioritera, ett citat jag försöker påminna mig om lite extra nu när det är mycket att göra.

Ta hand om er ♡

Likes

Comments

Jag har försökt skriva tre olika blogginlägg idag, inget har blivit längre än ett par meningar innan jag raderat det i frustration. Inget känns bra eller tillräckligt.

Till mitt försvar har jag gjort väldigt mycket annat. Det är bara ett par dagar kvar tills katten kommer, varav jag ska vara borta en, så det är väldigt mycket att förbereda på kort tid. Montera grind, beställa massor av nödvändigheter, bygga grejer, bygga mer grejer, göra allting kattsäkert, läsa på, måla om fönster, listan verkar aldrig ta slut. On top of that träffade jag en kompis som jag inte sätt på länge, trevligt men också energikrävande. Jag känner att det blir ingen tid över för återhämtning. Brukar egentligen lägga mig vid 10, men jag känner att jag behöver lite tid att ta det lugnt och andas lite. Känna efter och komma i kontakt med mig själv. Jag vet att jag när jag blir stressad inte tar mig tid att känna efter, och alla som tryckt undan känslor under en längre tid vet vad som tillslut händer, det brister. Som en boll man tryckt under vatten eller en bägare som rinner över eller vad man nu vill använda för metaphor. Jag är en beslutsam person. When I set my mind to something, nothing can stop me. På gott och ont. Att få saker gjort är en stor fördel, och det är min envishet som gör att jag står här idag. Alla de gånger jag velat ge upp, men ändå envist tvingat mig igenom de mörkaste av dagar. Men det blir också ett problem, jag tvingar mig själv att plugga heltid trots att jag sitter gråtandes och skakandes i korridoren oftare än inne i klassrummet. Men jag har bestämt mig för att plugga heltid, så då gör jag det. En styrka som blivit en svaghet.

Jag vet att jag måste avsätta tid, särskilt i perioder som den här, för att känna efter och få bara vara med mig själv. Smaskigt känner jag inte att jag är värd det, att jag inte är värd att ta hand om mig själv. Det är svårt, att hitta balansen. När ska jag pusha och när ska jag låta det vara tillräckligt. Jag ska nog ta upp det med min psykolog imorgon. Det ska bli skönt att träffa henne, faktiskt. Få lite saker of my chest och inte känna att jag måste bära allt ensam. Nu ska jag lyssna lite på min favoritlista med lugna låtar och göra lite mindfulness, försöka att vara här och nu en stund.

Godnatt och ta hand om er ♡

Likes

Comments