Bara Negativt

Jag leker farliga lekar, med livet som insats.

Jag springer tills benen inte orkar bära mer,

tills ögonen ser stjärnor och tills huvudet gör sådär ont så man bara vill lägga sig på marken och ge upp.

Men ingenting går att jämföra med smärtan som känns inuti, 24/7.

Den ständiga ångesten som får det att vrida sig i magen av obehag. Den ångesten som gör att man knappt kan andas, man vill inte andas för det gör ont.

Själen värker.

Desperat försöker jag tvinga mig till att göra saker som jag tycker är kul, för jag vet att jag brukar tycka att det just är - kul. Men just nu är det inte så... Det är helt tvärtom.. Det får mig mer att vilja gråta.

Jag är så innerligt trött just nu... trött på livet...


Jag leker farliga lekar, med livet som insats


....och ni kan bara se på...


/My

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Att överleva en flodvåg av känslor.

Idag drunknade jag i mina känslor, men jag spolades upp på land igen. Det värker inuti, allt gör ont. Men mest av allt så är jag bara så himla ledsen. Ledsen djupt inifrån och ut. Den här ledsamheten blandas med stark ångest, och emellanåt klarar jag inte av att stå emot - destruktiviteten är ett faktum.

Jag är just nu I en period då jag kämpar varje dag för att destruktiviteten inte ska ta över. Ibland ger kämpandet resultat, ibland inte. När det inte ger resultat så blir slutsumman att jag självskadar. Jag vet att det inte är den bästa utvägen eller en en hållbar lösning - enbart tillfällig. Men när det gör som mest ont att leva och när man bara vill ge upp...... då är en tillfällig destruktiv lösning bättre en permanent destruktiv lösning.

Jag önskar så att mitt liv hade sett annorlunda ut just nu. Att hösten hade fått vara en ny början på nya äventyr. Att jag skulle slippa känna mig misslyckad och värdelös, men nu kommer inte hösten att bli som jag ville, och jag får sitta här och känna mig rutten.

Samtidigt som jag brottas med tusen olika jobbiga känslor så försöker jag leva här och nu. Jag försöker varje dag hitta på någonting som känns meningsfullt. Om det så är att ta en promenad i skogen - låt så vara. Jag flyttar iallafall fokus.



Måste sommaren vara så jobbig? Varför kan jag inte få njuta av den, som många andra? Kommer jag någonsin tycka om sommaren? Eller kommer jag ens överleva denna?

Jag känner mig så vilsen och rädd, och alldeles jätte, jätteledsen.


/My

Likes

Comments

Bara Negativt

Måndag den 15 maj 2017 - en riktigt kämpig dag.

Började dagen med arga, eller riktigt förbannade steg. Tänkte att det nu inte kan bli värre, men några timmar senare blev det aningen värre. Första på schemat var möte på psykiatrin. Samtal med min samtalskontakt. Mötet blev lite annorlunda och avslutades mycket senare än vad som egentligen var tänkt. Orsak - dissociation! Skriver ett inlägg om just det ämnet vid ett senare tillfälle.

Så jag fick helt enkelt planera om min dag, helt.

Resten av dagen har varit väldig kämpig. Jag har brottats med ångest mest hela dagen, mer eller mindre. Inatt önskar jag mig en natt med bra sömn, annars blir tisdagen inte en dag som jag vill möta om man säger så.

Förstår inte riktigt hur jag ska kunna sova. Tusen tankar i ett huvud som just nu känns som en motorväg. Tankar i 180km/h åt höger, vänster, upp, ner ja överallt.

En del jobbiga flashbacks ger sig till känna på ett ett väldig obehagligt och onödigt sätt. Men det ligger en hel del seriositet och allvar i alla dessa tankar. För om jag drar tillbaka klockan ett år tillbaka så döljer det sig en del hemskheter i den tiden. Mitt mående var allt annat än bra. Det var såpass illa att jag planerat ett avslut in i minsta detalj. Vad som fick mig att bli kvar här är en annan historia. Men att minnas tillbaka och inse att jag fortfarande står kvar på samma ställe mående mässigt ger mig skavsår i själen. Ska jag må såhär år efter år? Kommer mitt liv någonsin få en vettig mening? Borde jag ta steget och avsluta allt i år istället? Kan någon ge mig lite klarhet i alla dessa hel galna tankar? Det skaver inombords, det gör ont. Det skapar ångest, stark ångest. Jag känner mig så ambivalent. Är det värt att fortsätta eller ligger vinsten i att dra i nödbromsen och hoppa av tåget...Men vad löser det? Jag är inte en människa som ger upp, men när kroppen inte orkar mer? När själen längtar ut? När allt det här drar i mig samtidigt som allt är nattsvart, vem räddar mig då? När djävulen ber mig dricka sin gift som tillåter mig att förlora allt vad impulskontroll heter... Jag är rädd!

Jag vet mycket väl att man inte ska leka med döden, men när mörkret tar över, vem räddar mig då?


Jag avskyr att jag tänker och känner såhär, men samtidigt måste jag låta mig själv känna det jag känner.

Jag tänker överleva, om så inte för evigt men iallafall till imorgon!

God natt!

/My


Likes

Comments

Bara Negativt

Vissa dagar är värre än andra. Idag är en sådan dag för mig.

Jag började morgonen med ångest, och sedan har den gjort mig stadigt sällskap hela dagen. Ni vet när man bara vill dra täcket över huvudet och glömma världen, glömma livet, ja, hela ens existens faktiskt. Senaste tiden har min ångest haft en sådan kraft att den gör mig illa mående, jag tappar aptiten helt.. Jag vet vad jag borde men vill precis tvärt om.

Jag är okej med att ha ångest ibland.. inte för att det någonsin är kul, men jag har accepterat att jag är en människa som lider av ångest. Men när den blir så outhärdlig att man helst av allt vill krypa ur kroppen, krypa ur den för den känns obehaglig. Hela kroppen känns obehaglig och jag vill inte vara i den. Senaste tiden har jag hyst en stor avsky mot mig själv och mot min kropp. Jag hoppas på att det är något övergående och icke långvarigt. Annars vet jag inte vad. Får väl vidta åtgärder kanske?!


Det är helg och jag har ovanligt mycket ångest. Det är lördag och jag borde försöka hitta något att distrahera mig med. För ångesten är som ett jobbigt syskon, ni vet en sådan som tränger sig på även fast man sagt ifrån tusen gånger..en sådan som stör en tills man får utbrott och inte kan behärska sig längre.. Man brister och skriker att hen är den jobbigaste varelsen på denna jord.. Ungefär... Men ja, jag inser ju att jag inte kan göra det, skrika alltså.. Grannarna skulle nog bli lätt oroliga då dom vet att jag bor ensam :O :)

Bilden nedan, som jag hämtat från google, beskriver mig gaska bra just nu...


Bildresultat för what anxiety looks like

Trevlig lördag!


/My

Likes

Comments

Allt Positivt

Påskafton.

Dagen bjöd på födelsedagsfika och lite annat skoj.

Mitt påskägg som jag fick från jobbet står kvar oöppnat i skafferiet. Har inte varit så värst sugen på godis efter mitt lilla uppehåll. Jag som annars är en riktig godisråtta har inte ätit godis sedan den 13 mars. Jag känner att varför trycka i sig godis när jag ändå inte är sugen - onödigt!


Våren som var på besök verkade ångra sig. För inatt hade vi -12 grader...Kallt! Den ljusa tiden är iallafall här. Även fast det för min del innebär en del ångest. Får ofta ångest när vi lämnar en årstid för att möta en ny. Men våren är en av mina favorit årstider trots allt :)


Önskar att jag hade haft lite mer tid på mig nu att skriva ett längre inlägg, men väntar besök som alldeles strax är här. Ska se om jag hinner uppdatera mer senare ikväll alt. imorgon.


Tjo så länge!

/My

Likes

Comments

Allt Positivt

Fredag.

Äntligen fredag!

Första gången på länge som jag ser fram emot helgen. Bara njuta av att vara ledig, och att få sova ut. Så himla skönt.I perioder har jag haft så svårt att acceptera helgen. Jag har tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt när vardagen stannar av och tar helg. Men just nu är jag i en sådan period att jag uppskattar helgen.

Så även en rutin människa som jag, kan ibland uppskatta friheten som helgen ibland innebär. Har ju förstås teaterrepetition inbokad på söndag, och även dansklassen som jag går på på söndagar. Men det är ju bara roligheter så jag ska inte klaga.

Ett ljus i tillvaron just nu är föreställningarna som väntar längre fram i vår. Bara tanken piggar upp den mest gråa och ångestfyllda dagen. Scenen är liksom där jag hör hemma, dels.


Men tillbaka till fredagen, tillbaka till idag.

Jag inväntar mitt fredagssällskap som kommer vilken minut som helst. Har förberett med lite nyttiga dadel-chokladbollar :) Mumsigt värre! Lite te på det så är fredagsmyset i full gång.


Trevlig helg och njut av solen (om den behagar att titta fram vill säga) :)


/My

Likes

Comments

Och allt annat

Ny dator.

Fri WiFi.

Vår.

Nya tag helt enkelt.


Idag gick jag hem från terapin med en hel hög med papper att fylla i. Vi ska väl se om vi kan få svar på vad som är fel på mig. Eller fel och fel, vad som är annorlunda med med mig kanske man säger. Egentligen bryr jag mig inte om själva diagnosen utan vill mest ha ett svar på mitt psykiska mående och dess beteende & mönster. Lär ta någon vecka att reda i den röran om man säger så.


Hur som helst, våren verkar vara här.. Iallafall på gång :) Skönt men samtidigt lite jobbigt. Vårens schema är stressigt, som vanligt. Mycket att stå i, men samtidigt trivs jag väldigt bra med ett fullbokat schema.


Känslan idag är både glad och samtidigt lite ångest, knepigt. Lite känslan när man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jag får fortsätta småle i väntan på att se ifall mående ska välja sin kant.


På återseende!

/My

Likes

Comments

Och allt annat

Sömnlösa nätter.
Nätter som är sömnlösa.
Finns det något värre än när man drivs till vansinne pga sömnbrist?
Sömnlösa nätter..
Jag ryser bara av ordet..
Men sanningen är att jag levt i en bubbla som andas total s ö m n l ö s h e t i flera, flera veckor, ja, till och med månader nu.

Det är konstigt hur man blir lite efter i huvudet.. Allt går lite långsammare, lite som en efter sväng liksom..
Man är full utan att ha druckit alkohol - billig fylla! På bekostnad av hälsan. Fast på ett helt annat sätt än alkohol. Spik-nykter men full som fan på sömnlöshet.

Jag borde skriva här oftare, men jag tror att jag drabbats av någon slags bloggdemens.. Jag har så mycket att skriva om men rätt vad det är så är allt borta igen, utan att jag egentligen ens minns något överhuvudtaget!

Natten är ung och jag ligger vaken...
Natten kan bli gammal men jag ligger lik förbaskat vaken för det.. Natten kan dö ut och en ny morgon gryr - jag är ändå vaken..


Så så var det med det!
/My

Likes

Comments

Bara Negativt

Nattångest.

På natten då staden lever, ligger jag vaken i min säng och kvävs av ångest. Jag hann aldrig inta försvarsposition, ångesten kröp tyst upp bakom min rygg, hans händer smög sig upp. Upp i ett fast grepp kring min hals. Jag kan i n t e A N D A S!
Jag försöker skrika, men jag har ingen röst kvar.
"Värdelösa jävla människa" ekar i huvudet. Gång på gång. Värdelös. Jävla. Människa!


Nätter som dessa tar slut dom med, men inatt känns varje sekund som ett år och varje andetag lika tungt som tusen berg på bröstet.

Jag överlever natten,
Imorgon är en ny dag!

/My

Likes

Comments

Och allt annat

Augusti rusade in och började bocka av sina dagar.

Varför är det så varje år, att man väntar och väntar på sommaren OCH plötsligt är den nästan förbi. Förvisso så är augusti den sista "sommar månaden" men ändå..

Jag njöt av mina två veckor av ledighet genom att vara sjuk. Så typiskt mig. Fast någonstans så föredrar jag ändå att jobba. Jag slipper tänka och fundera så mycket då. Jag mår bäst när jag håller mig sysselsatt. Annars blir det lätt så att tankarna gnager hål i min själ, så att det börjar blöda okontrollerat.. Ja, och sedan är det jävligt kämpigt att ta sig tillbaka igen. Kraften går liksom ur. Så bättre för mig att hålla mig sysselsatt.

Det är ganska intressant hur hårfin den där gränsen är - mellan att hålla sig tillräckligt sysselsatt till att vara alldeles för sysselsatt. Jag menar, jag har gärna flera bollar i luften samtidigt, för då mår jag bra. Men ibland får jag för mig att jag typ är gud och klarar av att ha tusen bollar i luften samtidigt, och då brukar det sluta mindre bra. Jag har testat, en gång för mycket.

Jag brukar få höra "Men du som är så ung!! Inte kan väl du ha gått in i väggen redan?!?!".... Jag brukar svara: "Nej, nej, jag gick inte in i väggen, jag kutade. Och det gjorde vansinnigt ont.".......... Så pass ont att själen fick vårdas på sjukhuset för att inte ge upp helt. För i ärlighetens namn - själen ville rymma! Men det brukar jag inte nämna, för det är en ganska oskön bild för vanligt folk att förstå.

Hur jag nu tar mig vidare från detta får vi se. Jag vet att jag idag redan kommit jävligt långt om man jämför med var jag började. Men en skadad själ läker inte alltid så fort.

Ett steg i taget, en minut åtgången..

Jag skyndar långsamt mot ett friskare liv!


/My

Likes

Comments