Under lördagen tog jag tåget till Bondi Junction för möta upp en tjej från Tyskland. Vi packade en varsin ryggsäck och började sedan gå kustslingan som sträcker sig mellan Bondi och Coogee beach. Längst vägen passerade vi b.la flera stränder och när vi kom till Bronte beach så stannade vi till för ett dopp i havet. Det är så himla häftigt att det finns så många fina stränder mitt i Sydney där man kan både snorkla, dyka och surfa. Vi avslutade dagen med en härlig picknick uppe på en klippa med utsikt över hela Coogee. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi har blivit ett team redan efter tre veckor. Så glad att de ville ha just mig som deras au pair. För jag så tacksam att jag fick hamna just här.

​Ellie är mitt yngsta värdbarn. Hon är tre år gammal och hennes största önskan är att få växa upp och bli lika stor som sina äldre syskon. Varje kväll önskar hon efter ett par längre ben och hon berättar gärna för allt och alla att hon faktiskt är en "big girl". Samtidigt är hon rädd för att bli lämnad ensam och frågar ofta om en "cuddle" när hon vill bli uppbärd eller bara vill gosa. Det bästa hon vet är filmen Moana och sjunger högt till alla dess låtar som hon såklart kan utantill. Hon har även ett stort intresse för lövblåsar och hennes favoritleksak är hennes lilla lövblås från Huskvarna. När jag döpte om promenaden mot dagis till en spaningsuppdrag efter trädgårdsarbetare så blev morgnarna genast gladare.

Det finns ingen som Ellie lyssnar på mer än sina syskon. Deras ord "Ellie can you be brave for us? Be brave" får henne att våga sätta på sig dagishatten, släppa handen och kliva in på gården. Mina favorit stunder med Ellie är när hon delar med sig av alla de tankar som snurrar runt i hennes lilla huvud. Nu senast undrade hon om det gömde sig en bebis i pappa Olivers runda mage.

Men hon är faktiskt inte alltid såhär gullig, Ellie kan också vara väldigt gnällig och motstridig när hon inte får som hon vill. Oftast saknar hon även anledning. Hon är helt enkelt precis som en treåring ska vara. 

Av mina tre värdbarn har Ellie varit den största utmaningen samt den svåraste att få komma nära. För att leka lövblås med vem som helst går ju bara inte ;) Men detta blir bara bättre och bättre hela tiden. 

Likes

Comments

Under bilresan till sommarhuset så introducerade jag några av våra svenska hits för familjen eftersom de är så nyfikna på allt som har med Sverige att göra. Efter en timme i bilen hade barnen där bak i baksätet hittat en ny favoritsysselsättning, nämligen att sjunga med till tonerna av ABBAS låt Dancing queen. Det var först när barnen fick höra Håkan Hellströms styva stämma som livet i baksätet tystnade.

När vi närmade oss Fingal Bay var solen precis på väg ner. "Kangaro, look kangarooos!” utbrast jag plötsligt vilket fick barnen att bli tysta för den andra gången under bilresan. Mitt ute på gärdet stod en stor flock med vilda kängurus. De hade kommit ut på de gröna fälten som sträckte sig längst landsvägen för att beta gräs i skymningen.

”Wallabies”, rättade Mia mig. ”we see them all the time”, tillade Sam och jag insåg plötsligt hur frostig stämningen blivit i bilen. Det slog mig hur konstig min glädje måste ha upplevts ur barnens perspektiv. Lika konstig och främmande som Håkan Hellströms toner hade låtit i deras öron. Eller som att ropa högt vid synen av ett rådjur hemma i Sverige.

Det är endast i dessa korta stunder som jag kan börja förstå hur långt bort jag faktiskt befinner mig. I stunder när kulturerna krockar, när maten smakar främmande eller när språket är totalt obegripligt.

För i alla andra stunder är vi av samma slag, från samma värld. Då befinner sig Sverige bara ett snabbt skype-samtal bort och gränsen mellan svensk och australiensk, samt "jag och "dem" har flytit samman. 

Likes

Comments

Eftersom barnen fortfarande har sommarlov så packade vi ryggsäckarna på nytt för att göra ännu en vända till familjens sommarhus. Redan under andra dagen så blåste det upp till storm och vågorna var större än någonsin. Livvakterna stängde av hela stranden som snabbt tömdes på folk. Nu stod istället stora folkmassor på land och betraktade de höga vågorna som spolade bort både gräs och barnens alla sandslott. Stenarna vi hade hoppat fram på dagen innan befann sig nu långt under vattenytan och regnet öste ner under natten. 

Stormen tvingade oss till att hitta andra sysselsättningar istället för det vanliga strandhänget. Barnen öppnade en liten strandkjosk där de sålde sina teckningar för att tjäna pengar till godis, vi spelade mycket sällskapsspel och det hanns även med både utflykter, restaurangbesök på The Surf Club samt promenader till parker och utkiksplatser.

Likes

Comments

Denna veckan har mestadels bestått av jobb. Har verkligen världens bästa jobb där ett skift innebär att tex ta mina värdbarn till Sydney Sealife för att sedan äta en pizza tillsammans på parkbänken vid hamnen. Akvariet var häftigt, vi fick se allt från pingviner till sjökor. Mitt äldsta värdbarn Sam sprang runt och pekade ut alla de djuren som de sett vid sommarhuset i Fingal Bay. Kan väl säga att jag blev lite smått orolig när han pekade ut en av de absolut största hajarna i akvariet :)

På min första lediga dag tog jag tåget ner till fina Circular Quay för att börja utforska min nya hemstad. Där promenerade jag runt bland resturanger och gröna gator ända tills jag blev tvungen att fly undan den starka solen. Under måndagen hade vi hela 43 grader (!) varmt i Sydney.  

Likes

Comments

Fredag

Familjen satt samlad runt köksbordet för frukost. Det kastades ordvitsar över bordet samtidigt som flingorna singlade ner i frukostskålarna. Runt bordet stod nio skålar. En för mig, mina tre värdbarn, pappa Oliver samt de tre kusinerna och deras mamma. Plötsligt avbröts den livfulla och fartfyllda frukosten av uncle John som alltid åt sin frukost i gungstolen vid fönstret. ”There they are Hanna” sa John, och jag förstod direkt vad han menade. Kroppen fylldes av förväntan och jag kunde inte låta bli att brista ut i ett stort leende. Delfiner. Han såg delfiner.

Den morgonen fick Sam äta upp mina flingor. Jag bytte ut frukosten mot stranden för att försöka få se en skymt av delfinerna. Jag minns hur jag stod där nere, nästan ensam på stranden, med blicken vandrandes över vattenytan. Mina känslor av förväntan byttes snabbt mot besvikelse. Jag hade missat delfinerna, jag kunde ju varken se en endaste liten fena eller nos. Havet var tomt.

Några minuter senare hördes ett skrapande ljud bakom mig. Jag vände mig om och fick se en guppande stråhatt för att sedan upptäcka att den satt på en springande John. I ett snöre drog han en kajak på en liten kärra vars hjul rullade oroande fort. Väl nere på stranden slängde han en flytväst till mig och sedan sprang vi med rasande fart mot vattenbrynet, med kajaken släpande i sanden tre meter bakom oss. Vi slängde oss i båten och i nästa sekund for vi iväg. Flocken befann sig så långt ut till havs att bara John och hans fru hade kunnat upptäcka dom. Det var endast vattnets rörelser som hade avslöjat deras närvaro.


Vi paddlade så fort vi kunde genom vågorna i riktning mot ön. Efter en stunds paddlande fick jag äntligen se den första fenan. ”WOW”, andades jag. ”Just wait, never a lonley dolphine”, svarade John. Några paddel tag senare så kokade vattenytan av fenor. Vi hade slutat paddla och lät istället kajaken flyta fram den sista biten. Vi gled nu fram ljudlöst genom den turkosa vattenytan. Det enda ljudet som hördes var delfinernas ut-pustande av vatten samt den övriga naturen runt omkring oss. Vi befann oss mitt i en stor flock av delfiner, med bara enstaka meter till den närmaste fenan.

Det vilar något magiskt över den stunden, något som inte kan förklaras med varken ord eller bild. Det var som att flocken släppte in oss. Som om vår kajak, blev en av dem. Delfinerna jagade och jag och John befann oss i mitten av deras frukostbord. Skillnaden mellan vår frukost hemma i huset och deras var att de inte blev serverade flingor ur skålar. Delfinerna jagade istället de fiskar som cirkulerade under vår båt, som alla var i olika storlekar och färger. Precis som runt vårt bord så var leken även ett faktum i flocken. Vi såg på när delfinerna hoppade upp i luften och slog med bak-fenan i vattenytan.

Efter några minuter av total lycka, magi och eufori blev det dags att styra kajaken mot land igen. Här har australiensarna en stor respekt för djuren så John förklarade hur viktigt det är att hålla avstånd och veta när det är dags att lämna.

Min största dröm har alltid varit att simma med delfiner men efter de där två timmarna ute till havs, i kajaken, så insåg jag att det jag fått bevittna är så mycket mer värdefullt. Jag fick vara ett med delfinerna, på det mest naturliga sättet. Utan fångenskap, turister och konstgjorda ögonblick.

Senare på dagen återvände vi långt ut till havs och anslöt oss till flocken återigen. Flocken bestod nu av cirka 50 till 60 delfiner vilket är det största antalet John någonsin sett under alla hans år i Fingal bay. Mot eftermiddagen återvände vi slutligen upp till huset, till vårt eget matbord, och det kändes som om hela världen hade förändrats. Jag såg ut över horisonten och återgick till att bara se hav. I mina ögon var delfinerna återigen försvunna, men nu visste jag vad som fanns där ute, och att bara veta var tillräckligt.


Likes

Comments

Torsdag 

Jag förväntade mig inte sällskap den där tidiga morgonen. Klockan hade endast slagit 05.00 när jag tassade in till huset för att göra mig lite frukost. “Godmorning mate” hörde jag någon säga från ett hörn av köket. I den gamla rangliga gungstolen satt uncle John med blicken fäst på soluppgången medans han sakta sipprade på en kopp kaffe. Sedan satt vi där en stund, i en varsin gungstol, i tystad, och såg på när färgerna ändrades på himmelen. ”Surfing today”, sa han plötsligt för att i nästa sekund försvinna in i sovrummet för ytterligare några timmar av sömn.


Nästa dag förstod jag att jag varit ensam om att studera soluppgången den där morgonen. Uncle Johns ögon ser nämligen havet, och endast havet. Jag hade bara gästat hans stund i gungstolen där varje dag avgörs. Där han läser av havet, och spår vågorna. Senare på eftermiddagen flockades stranden av surfare. Det lugna havet hade rest sig och john hade som vanligt haft rätt. Det blev en bra dag för att surfa.

På torsdagen tog barnen och John med mig till en ”rockpool”, långt bortom den folktäta stranden. Vi klättrade över stenar och buskage för att komma fram till en naturlig pool där endast klippor stänger det djupa, öppna och djurrika havet ute. Aktiviteten vid poolen är klipphoppning. Klippväggen skjuter upp som ett skott mot himmelen och välter lite snett ut från havet. Innan vi hoppar är det livsviktigt att ropa ”duck in”, annars kan någon annan på klipväggen bli träffad i luften.

Barnen gick först och visade mig hur man hittar fotfäste i små springor tills man slutligen hittar en avsatts som är stor nog för två fötter. Där vänder vi oss om för att sedan kasta oss ut i luften samtidigt som vi skriker ”I choooose life”. Uncle Johns 9-åriga son Thomas klättrade hela vägen upp för den branta klippväggen och ställde sig längst ut på kanten. Efter uppmuntran från John kastade sig Thomas ut för det skyhöga stupet och slog igenom vattenytan med hög fart, för att sedan skratta sig upp till ytan.

Efter klipphoppningen ägnade vi en lång stund åt att leta efter olika djur i havet. Barnen visade mig allt från snäckor som gräver ner sig själva i sanden, till skal som innehåller olika typer av krabbor. Havet kryllade med djur om man bara visste var man skulle leta samt hur man skulle lura fram dom.

Resten av dagen ägnade jag åt att utforska området med min kamera. John berättade att det bor koalor i träden så jag gav mig ut för att leta. Jag kom tyvärr tillbaka utan lycka då de är oerhört få och sällsynta i området. Under min promenad fick jag däremot se en död haj som spolats upp på stranden. Tillslut kom jag även fram till vad familjen kallar ”Fingal bay split”. Där möts havet från två olika håll och i mitten löper en sandremsa som binder ihop fastlandet med en ensam ö. John har berättat historier om hur Fingal bay såg ut förr i tiden, när han och min värdpappa Oliver växte upp. Då bodde en fyrvaktare på ön som tog sin motorcykel över sandremsan så fort det blev flod då vattnet lämnade fri väg. På senare år har det inträffat ett antal drunkningsolyckor på spliten då människor försökt passera trotts att spliten varit täckt av vatten.

Sedan avslutades, kanske livets häftigaste torsdag, med massor av tv-spel med Mario och barnen. Efter en middag bestående av vitt rostbröd med pommes emellan gick vi till sängs mätta, nöjda och glada.

Den kvällen landade tankarna på Sverige, lagom till sovdags. Landet Sverige där föräldrarna oroar sig för laktosintag och barnen är rädda för att hoppa hage. Bortom nattens syrsor kunde jag höra Johns och barnens klyschiga ord, och hur de spelades upp i mitt huvud, på repeat. ”I choose life”. Välj livet.

Likes

Comments


Nu har jag befunnit mig i Australien i en hel vecka! En vecka som har varit både hög och låg med både lycka och jobbiga stunder. Varje dag skulle kunna bli en bok, då en ny minut för med sig ett nytt äventyr. Här ser vi tillbaka på mina första tre dagar.

Måndag - I made it

Flygplanet återvände äntligen till marken och klockan 22.30 lämnade jag flygvärdinnorna och min lodge bakom mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick runt det där hörnet, det där hörnet som befann sig mellan mig och min värdmamma Hannah. Jag visste nämligen att hon stod på andra sidan väggen och väntade på mig, det hade vi gjort upp i förväg. Efter en stunds letande i folkmassan så hittade vi varandra. "welcome to Australia" sa hon och gav mig en stor, hård kram. I made it, jag var framme.

Tisdag - Djävulens Jetleg

Natten till tisdag kändes oändlig lång. Efter endast två timmar av sömn gav vi oss ut på Sydneys gator på jakt efter nytt bankkort, SIM-kort och busskort. Första intrycket av mitt nya hem var helt underbart, jag älskade staden direkt. Huset ligger i Newtown vilket är en stadsdel som andas av konst och färg. Varje platt yta har målats av såväl konstnärer som allmänheten. Här är sällan husväggar vita och mönster och figurer är mer regel än undantag. Gatorna är lummiga och gröna och villorna regnar tätt i dova naturfärger. Konsten ger varje gata eget liv och nya detaljer gömmer sig på varje tegelsten. På vår gata har någon målat en gigantisk fjäril, varje gång jag ser den så vet jag att jag är hemma.

Tisdagen var även dagen då jag fick träffa min värdpappa Oliver samt mitt yngsta värdbarn Ellie för första gången, men mer om familjen senare. Trots allt detta så finns det inget ord som summerar min tisdag bättre än JETLEG. Under min första dag i Sydney ville varken hjärna eller kropp samarbeta. Jag hade förvandlats till en livs levande zombie.


Onsdag - Fullt ös i paradiset

På onsdagen lämnade vi Sydney för tre dagar i paradiset Fingal Bay i South Stephens. Jag, Oliver och Ellie åkte tre timmar norrut till deras sommarhus. Under resans gång fick jag se allt från Harbourbridge till hästfarmar, odlingar och den australiensiska landsbygden. I baksätet satt Ellie och sjöng för fulla muggar till låten ”How far I go” och i framsätet diskuterade jag och Oliver högt och lågt. Vi körde längst med stranden den sista biten och Oliver skrattade åt att jag bokstavligen satt och hoppade i sätet. Utsikten över havet var magisk och de små samhällena var fyllda av surfshops, stora maffiga hus och vägskyltar med varning för kängurus. Fingal Bay är den bästa och sista viken i området och mitt i all maffig nyproduktion ligger vårt hus, charmigt och gammalt som gatan. Inne hänger fiskespön på väggarna, gamla kartor över viken och i burkar kan man titta på hundratals olika insekter som de hittat under årens gång.

När jag klev ur bilen väntade tio barn ivrigt utanför min bildörr. Där stod mina värdbarn Sam och Mia men också deras tre kusiner samt grannbarnen. Alla barnen visade mig ivrigt runt i huset och i trädgården väntade allt man kan tänka sig. Mängder av surfbrädor, kajaker, paddelboards, spjutfiskespön mm. Jag kastade in mina väskor i min egna lilla stuga och sedan var det full fart, hela dagen. Ena sekunden kunde man se två av barnen på samma surfbräda för att i nästa sekund se dom snorkla. Jag, Sam och kusinernas pappa ”Uncle John” gav oss ut för att paddla paddel board. Svensk som jag är så var vågorna lite för höga för att jag skulle kunna behälla fotfästet men killarna surfade i stort sett på ett ben. Planen är att jag också ska lära mig det på fredag när vi kommer tillbaka till Fingal, önska mig lycka till :)

Jag har nog aldrig sett en sådan aktiv strand som Fingal Bay förut. Där är havet fullt av sport medans stranden är till för småbarn och vattenpaus. Dialekterna fördjupades och saknaden av turister var häftig. Det var bara jag, en svensk, mitt bland alla andra.

Mot middagen gjorde sig jetlegen påmind. Att hänga med i samtalen runt matbordet var en utmaning. Ämnena bytes i samma tempo som aktiviteterna hade ändrats på stranden. Den kvällen kändes allt jobbigt och motstridigt. Allt jag ville var att bli av med jetlegen som fick mig att känna mig sjuk. Hjärnan var för trött för att varken smälta eller ta in det som hände runt omkring mig. Men nästa dag vaknade jag i soluppgången, med ett pirr i magen, och med djurlivet som väckarklocka och tänkte ”Bring it on, idag är jag redo för det riktiga Australien” Fortsättning följer...

Likes

Comments

Om vi ska vara ärliga så är det ett helvete att flyga långt. Rumpan värker, vaderna krampar och magen gnyr konstant. Efter en lång flygresa till Dubai var jag inte så exalterad över att behöva sätta mig i flygstolen i ytterligare 13 timmar för att komma fram. Flygresan till Australien blev dock ett stort fett undantag.

Där satt jag iallafall, vid gaten i Dubai, i väntan på att få borda planet till Sydney. Bokstav efter bokstav räknades upp men bokstaven för min biljett hördes aldrig ur högtalarna. Tillslut blev den stora lokalen tom på folk och jag stog ensam kvar och fattade ingenting. Tjejen vid genomsläppet till flyget skrattade till och kollade häpet på mig när jag frågade om min biljett. ”Du har ju blivit uppgraderad din jäkel, grattis och skynda dig ombord nu. Du skulle fått gå på planet allra först”, säger hon på engelska och knuffar mig lätt på axeln.

Väl på plats i planet väntade ingen vanlig flygstol som suger livet ur sådana långa människor som mig. Nej utan på flygplanets övervåning väntade en lodge med egen minibar, platt-TV, en iPad och mycket mer. Min lodge är placerad mitt emellan en bar med en bartender samt en dusch. Har även fått en hel necessär med grejer som jag planerar att hinna använda flitigt innan jag landar. Jag märkte knappt av när vi lyfte från marken i Dubai, här på övervåningen låter samt känns nämligen allt mycket mindre. Taket lyser fint av en stjärnhimmel av lampor, på väggen hänger utsmyckning och luften doftar gott av blommor.

I mitt knä vilar alltid min meny vars innehåll liknar utbudet på en riktig resturang. I skrivande stund har jag precis prickat av en Yoghurt Granola frukost med färska jordgubbar, blåbär mm, nybakade frallor, blåbärs yoghurt, nypressad apelsinjuice, te, lemonad, granola mm. En av de bästa frukostar jag någonsin ätit.

Nu sitter jag här i min nerfällda fåtölj, proppmätt, och är bara allmänt nöjd med livet. Runt om kring mig sitter äldre människor iklädda finkläder och petar i maten. Då och då sneglar någon av dem på mig när jag antingen frågar personalen ”om även detta är gratis”, skrattar för mig själv eller gör bort mig. Att tex ta det nybakta brödet med händerna var tydligen inte alls rätt, den blå parfymen var tydligen för män och att det fanns både dam och herr toaletter ombord hade jag ingen aning om.

Nu ska jag strax be om att få omvandla min fåtölj till en säng med madrass och täcke. Har planerat att hinna sova bort mitt matkoma innan det är dags för nästa måltid. Emirates ullstrumpor sitter på plats och sovmasken är redo. På mitt ryggstöd hänger nu en lapp där det står ”wake me up for food”. Tack 2018, och tack till den smått mystiska människan där ute som valde att uppgradera just mig. Nu leker livet.

Likes

Comments


Efter en lång och omtumlande dag sitter jag nu på flygplanet med riktning mot Dubai för mellanlandning.

Kl 08 imorse befann vi oss utanför porten till Amandas lägenhet för dagens första avsked. Mitt i det dystra regnet väntade hon, med håret på ända och sömniga ögon. Många kramar senare sa vi ”vi ses” då vi vägrade säga hejdå. I skrivande stund väntar 5 olika brev för 5 olika tillfällen i handbagaget framför mina fötter. Det första är markerat med texten ”Öppnas efter klockan slagit 00.00”.

Nästa avsked ägde rum på tågstationen där vi vinkade av Emma som skulle med tåget hem efter en jul i Karlstad. Sedan gick allt väldigt fort och helt plötsligt så var jag ensam, jag hade sagt hejdå till mamma och pappa och lämnat alla känslor av trygghet bakom mig. Trots känslostormar så har resan rullat på väldigt smidigt (Bortsett från mannen i säkerhetskontrollen som viskade om en ”hand-gun”, ett flygplan som kraschat  i Sydney samt att jag nästan bordade planet som handikappad) Men det är en annan historia :)

Här sitter jag nu, vid fönsterplatsen 28K och studerar solnedgången, med Budapest under vingen. Just här, just nu, känns ett nyår i luften 100% perfekt. Gott nytt år på er!

Likes

Comments