När det gått så långt att du inte längre lever för din egen skull.
När du har en längtan efter den allra sista vilan.
När du önskar att du aldrig blivit till.
När du inte längre skräms utav tanken på evigt mörker.
När du lever endast för att inte göra illa dom du älskar.

När du kommit dit, det är då du kommer att förstå mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag är en sådan där grå dag...
Solen skiner, men jag ligger i källaren under duntäcket iklädd en stor hoodie.
Jag vill gå ut och sola, men jag finner ingen som helst ork till att kliva upp ur sängen.

Huvudet värker och gråten sitter i halsen, men jag har egentligen ingenting att vara ledsen över.

Visst är saknaden ett faktum, men jag behöver inte gråta. Vi har kontakt flera gånger om dagen, men kanske är det närheten som fattas...

Jag känner mig ensam fastän jag är omringad av kärlek. Det är bara det att jag inte orkar ta emot den just nu.

Jag står och trampar i en gråzon.
Jag är uttråkad men har varken fantasi eller ork till att hitta på någonting.
Resväskan ifrån Ölandsresan står fortfarande i tvättstugan hos mina föräldrar. Kläderna har mamma tvättat och vikt ihop, men att bära ut väskan till bilen och åka hem till mig och packa upp känns omöjligt idag.

Varför kan jag inte bara få må bra?
Allting har gått precis min väg hittills, men jag finner ingen lycka inombords.

Jag har varit vaken i två och en halv timme, och jag orkar inte hålla mig vaken längre.
Godmorgon - Godmiddag - Godnatt

Likes

Comments

När jag var mellan åtta och nio år konstaterades att jag hade social fobi.

Jag har klarat av att stå på scen och sjunga inför en massa folk, men jag låser fortfarande in mig i bilen på parkeringen utanför mataffären titt som tätt.

Jag går runt i butiker och kollar på kläder etc. men jag har alltid stenkoll på hur jag snabbast kan ta mig där ifrån.

Jag går på fest och minglar runt, skrattar och dansar, men jag har alltid en osynlig ångest som gnager inombords.

Just nu sitter jag inlåst i bilen på en parkering.
För en stund sedan va jag påväg in i den fjärde butiken för dagen, men jag var tvungen att tvärvända mitt i gatan.

Jag mår illa, gnisslar tänder och kämpar för att andas så lugnt som möjligt.
Men ångesten släpper inte, inte förens de andra kommer tillbaka och startar bilen för att köra iväg.

Jag vet inte vad jag är orolig över.
Men jag vet att jag är orolig.

Likes

Comments

Huvudvärk, konstant, varje dag, varje kväll, varje jävla minut på dygnet.
Jag är så trött på den här jävla huvudvärken!

Likes

Comments


Jag är trött så att det svider i ögonen och hela kroppen är redo att sova, men huvudet stängs liksom inte av...

Hur jag än försöker så kan jag inte somna.
Jag stänger av telefonen, använder öronproppar, blundar och andas i fyrkant. Men lik förbannat är det samma sak varje natt. Jag ligger i sängen klarvaken medan frustrationen och ångesten stiger i takt med sekundvisaren på klockan.

Förr var jag rädd för att sova på nätterna, nu är det enda jag önskar att jag kunde göra.

Likes

Comments

Klockan är nu 08:40 och jag har ännu inte lyckats somna...

Vad gör jag hela nätterna om jag inte sover?
- Jag ligger och stirrar rakt ut i mörkret och känner ångesten stiga för varje minut som går.
Jag ligger i sängen och försöker somna, men jag får ingen ro. Jag ligger där och känner hur ångesten stadigt växer i bröstet.
Jag får tillslut panik. Jag hinner inte somna förens det är dags att vakna. Jag är så väl medveten om hur viktigt det är för mig med återhämtning, men min hjärna går konstant på högvarv, liksom hela min kropp.
Det kryper under skinnet på mig, det sticker i mina händer och fötter, mina ögon värker när jag blundar, och tankarna flyger omkring okontrollerbart.
Det är som att hela min kropp försöker göra allt för att komma upp ur sängen. Och där ligger jag klarvaken och ångestfylld, på gränsen till att få panikångest, för att jag inte hinner sova innan det är dags att vakna igen.

Likes

Comments

Ush! Vilket jobbigt besök det var idag på kliniken.
Inledningsvis möttes jag av tre andra personer i väntrummet. Jag avskyr väntrum till att börja med, och när det dessutom sitter folk där och väntar, då slår panikångesten till med en jävla käftsmäll.

Min panikångest börjar med att jag glömmer av att andas vilket i sin tur följs utav att jag spänner varenda muskel i hela kroppen.
Min hörsel försvinner ofta i två-tre sekunder samtidigt som hela mitt synfält blir svart och jag får hjärtklappning.
Det är precis som att jag svimmar av men inte faller ihop.

Min enda tanke just då är att valet mellan att fly därifrån fort som fan för att bromsa attacken, eller att stå kvar och låta panikångesten löpa linan ut.

Det värker i hela kroppen under en panikångestattack... jag känner mig kvävd, som att lungorna knycklar ihop sig.
Det bränner och sticker i mina fingrar och händer.
Varenda muskel spänns och gör fysiskt ont.
Många gånger tror jag på fullaste allvar att jag är påväg att dö.

Men jag överlever varje gång, för panikångest är inte fysisk utan psykisk. Är det något som skulle kunna kollapsa under en panikångestattack är det väl hjärnan i så fall, men den är ju inte som den ska iallafall, så det hade nog inte gjort någon större skillnad!

Likes

Comments

Sedan jag var mellan åtta och nio år har jag haft ständig kontakt med psyk.

När jag först togs med till BUP vägrade jag gå ur bilen på parkeringen.
Efter några gånger i baksätet med tjatande läkare och psykolog utanför bilen följde jag med in på kliniken. Jag vägrade prata med eller ens titta åt läkarens håll...

Idag, 14 år senare med flera byten av kliniker, läkare och annat i bagaget, har jag fortfarande kontinuerlig kontakt med läkare och psykoterapeut.

Idag pratar jag under mina möten, för tydligen är jag där för att få hjälp.
Det hade jag aldrig trott för 14 år sedan!

Likes

Comments

Jag har ångest.
Varje dag, år ut & år in.
Jag har ångest över det förflutna, över framtiden och precis just nu.

Min ångest knyter knutar i magen, sticker och bränner i blodkärlen i händerna, bankar hårt i bröstet och täpper igen hela mitt andningssystem.

Jag har ångestsyndrom.
Det är en del av mig, precis som alla andra kroppsdelar.

Min ångest är oförklarlig och oftast osynlig, men den finns där ständigt och jämt.

Ibland bränner ångesten så ofantligt i blodkärlen att det tillslut kokar över. Ångesten slår sig ut ur bröstet och kommer ut som en storm genom hela min kropp.
Det är då den syns.
Det är då jag blir arg.
Det är då jag skriker, gråter, och handlar i panik.
Det är då jag får panikångest.

Det är då det snart börjar om från början igen.
Den där jävla ångesten.

Likes

Comments

Jag borde kanske be om ursäkt redan ifrån början angående vad som komma skall...

Kanske trampar jag så småningom någon på tårna, eller rent utav gör någon riktigt arg?

Oavsett om du läser detta av ren nyfikenhet, av intresse eller för någon annan underlig anledning, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt ifall du någon gång tar illa upp under resans gång.

...Nej, vem försöker jag lura? Det här är min blogg, min historia och mina tankar. 

Jag skriver precis vad fan jag vill!

Ha det gott, haj!

Likes

Comments