Header
View tracker

Tankar och reflektioner
Jag har sex trots smärtan. Eller på grund av den. Jag vet inte vilket längre. Det är som en drog. Att tvinga mig själv att genomlida det jag fruktar mest. Det ger en destruktiv känsla av kontroll.

Jag gör det för att överleva den verklighet som jag nu är fast i. Och det börjar bli svårt att skilja på den verkligheten och det jag gör för att överleva den.

Vad fan håller jag på med?

Helvete.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min historia

Det har gått en månad sedan jag gjorde slut med min pojkvän nu. Han är den enda jag haft sex med tidigare. Ibland känner jag mig fortfarande som oskuld, för varje gång jag ska ha sex är det som att jag inte vet vad jag ska förvänta mig. Jag måste börja om varje gång. Men ikväll ska det inte hindra mig, intalar jag mig själv medan jag stänger ytterdörren bakom mig och börjar gå mot den plats som jag ska möta en kille jag fått kontakt med via Tinder. Haha, fan vad enkelt det är att hitta sexpartners nuförtiden. Det var kanske på ett tragiskt vis, men jag brydde mig inte. I alla fall inte just nu.

Jag har haft en bra period ett tag nu när jag har känt att jag har kontroll över min vestibulit. Jag har inte haft ont när jag tar på mig själv. Så ikväll var jag som vem som helst. Ikväll var jag en sån person som bestämde sexträff med en främmande kille. Hade jag orkat känna efter hade jag nog brutit ihop över hur tragiskt mitt liv är, men jag orkar inte känna mer. Hade jag gjort det hade jag förmodligen sprungit hem och gömt mig under sängen, men på senaste tiden har jag märkt att det är förvånansvärt lätt att ta avstånd från sina känslor och göra något som känns helt fel.

***

Jaha, här sitter man då i sängen och hånglar med en främling. Det är konstigt hur jag känner så mycket och samtidigt ingenting. Det är som att jag är där men det som händer berör mig inte. Det är förvånansvärt mysigt, trots bristen på känslor, och under normala omständigheter skulle jag nog bli kåt. Men nu var det här långt ifrån normala omständigheter. Och jag hade kanske lyckats att förtränga alla mina känslor inför det här men jag kunde inte lura min kropp att göra som jag ville. 

Jag känner hur han flyttar sin hand mot mina trosor, och jag tänker att jag måste skärpa mig och koncentrera mig på det som händer. Det är väl ungefär nu som jag ska känna den där olidliga lusten, men... ingenting. Så jag bestämmer mig för att låtsas vara allt det där jag borde vara i situationen och hoppas att min kropp hänger på. Jag bestämmer mig för att jag är någon som är jättetänd på den människa som jag har framför mig, och inte kan vänta på att ta denna främling. Jag vet inte varför, men det känns som det jag förväntas göra.

Plötsligt tar han in handen i mina trosor och jag får panik. Jag visar det förstås inte - den respekten har jag inte för mig själv. 

-Är det okej? frågar han.

Här vore ett bra tillfälle att säga nej. Här vore det rimligt att säga som det var; att jag var livrädd inför den smärta som jag visste väntade mig. Här borde jag säga något annat, vad som helst, än det jag säger.

-Mhm.

Så han fortsätter - han hade ju fått klartecken. Han smeker mig och jag känner hur torr jag är - inte det minsta redo. Ändå är det jag tänker att jag jag hoppas att han inte undrar varför jag inte är våt. Tänk om han tror det är fel på honom. Åh Gud, bara han inte frågar om det...

-Är det okej? frågar han igen.

-Ja.

Varför säger jag inte nej? Han bryr sig uppenbarligen om att jag känner mig bekväm med vad som händer, så varför insisterar jag på att dölja att jag inte är det?

-Är det okej att jag kommer in?

***

Helvete vad ont det gör. Som tur är kommer han in, och jag slipper genomlida den outhärdliga skammen som uppstår när slidan är helt stängd. Men helvete, vad ont det gör. Varenda rörelse han gör är en plåga. Smärtan skär genom hela mig. Jag vill skrika, men förblir tyst. Jag kväver min smärta och låtsas att mina stön beror på njutning. 

Hur ska jag ta mig igenom det här?

Nu vore det rimligt att säga stopp, att det gör ont och att han ska sluta. Men jag känner att jag inte kan det. Jag kan bara inte förmå mig själv att inte göra det som normalt förväntas av en person i den här situationen. Så jag stönar så övertygande jag kan och säger att han ska fortsätta. Jag vet att det är fel. Men jag gör ingenting. Jag bara fortsätter medan mitt inre kryper ihop för att skydda sig mot det som händer. Min kropp är i sängen, medan mitt inre gömmer sig under och väntar på att det hela ska vara över.

Likes

Comments

View tracker

Min historia

Jag och min före detta partner var tillsammans i nästan fyra år. Vi bröt nyligen upp och jag tänkte dela med mig av lite tankar kring hur vårt förhållande sett ut och påverkats av att jag lider av vestibulit och hur min syn på förhållanden och mig själv har förändrats på grund av det. 

Mitt ex och jag träffades när jag var 16 år. Han var ett år äldre än mig. Han var min första riktiga kärlek, och jag behöver nog inte ens säga att jag var totalförälskad i honom. Jag var 16 år och min världsbild var ännu inte särskilt utvecklad - jag hade ännu inte tänkt längre än att skola och vänner var vad livet bestod av - så tankarna på honom upptog det mesta av min tid. Vi blev ganska snart tillsammans och frågan om sex kom naturligtvis upp. Var jag oskuld? Ja, det var jag. Och än så länge var jag ovetandes om att jag hade vestibulit.

Det här med synen på sex ser så olika ut för olika människor. Jag är uppväxt med en strikt syn på sex. Det är inget vi pratar om inom familjen, det är något man vänder huvudet åt när det visas på film och sex utanför förhållanden är något lösaktiga människor ägnar sig åt. Så jag har hela tiden haft en väldigt skambelagd känsla omkring både vad jag får göra med andra personer (i mina föräldrars ögon killar, eftersom de inte vet om att jag är bisexuell) men också kring onani. Därför hade jag aldrig riktigt någon period i min tonår där jag utforskade min sexualitet genom onani, och lärde på så sätt aldrig känna min kropp riktigt. Jag hade knappt haft ett finger inuti mig, på grund av skammen inför att jag hade de drifterna.

Så när frågan om sex kom upp var det förstås väldigt stort för mig. Man skulle kunna tänka sig att det var något jag var rädd för, men så var det faktiskt inte. Det var något jag ville göra och jag hade faktiskt inte funderat på att det kanske inte skulle gå eller bli svårt, för jag hade ju ingen som helst erfarenhet av att ha något i mig överhuvudtaget. Jag hade helt enkelt inte den kunskapen om min kropp att jag kunde veta att det ens kunde uppstå komplikationer. Så när det var dags att förlora oskulden var jag alltså 16 år, totalförälskad och aningslös om vad som skulle hända.

***

Första gången gick bra faktiskt, och jag tror det beror på min positiva inställning till det. Jag ville ha sex, jag älskade min partner och det här var något jag ville dela med honom. Visst gjorde det ont, men det var inget jag reflekterade särskilt mycket över. Jag hade ju hört att det kunde göra ont första gången och tänkte att det blir nog bättre. Läs hela inlägget om hur min smärta utvecklades till vestibulit här.

Som ni förstår så blev situationen inte bättre - det blev värre för varje dag. Vi provade igen och igen, och det gjorde fortfarande ont. Tankarna om att det var något fel på mig var där hela tiden, för sex var ju något som bara skulle fungera. Jag kände mig värdelös. Jag upplevde att min partner började bli otålig, trots att han insisterade på motsatsen. Hans frågor gjorde så ont och satte sådan press på mig.

Varför vill du aldrig?

Varför vill du inte ha mig?

Är det inte värt smärtan om du älskar mig?

Hur kunde jag förklara att jag inte ville ha sex med den jag älskar? Hur kunde jag förklara att smärtan var så outhärdlig att jag inte ens klarade av att vara kvar i min kropp när den slog mig? Hur kunde jag förklara att jag älskade honom men inte ville ha sex för att jag aldrig mer ville möta den smärtan? Hur kunde jag förklara att det kändes som att jag blev våldtagen varje gång, och samtidigt att det inte var hans fel? Hur kunde jag få honom att förstå att han inte hade något med min ovilja att ha sex att göra, när han var den som påverkades av det?

Jag kunde inte få honom att förstå. Jag förstår att jag borde gjort annorlunda, men just då kändes det som den enda lösningen var att utstå smärtan för att inte förlora min partner. Jag började självmedicinera med alkohol och smärtstillande för att klara av det, för jag kunde inte möta verkligheten och den smärta som det innebar att vara medveten om vad som hände. Om jag kunde se mig själv idag skulle jag tagit den där vilsna lilla flickan i handen och tagit henne långt därifrån. Vad gör du hjärtat - du förstår väl att ingen ska behöva gå igenom det här? Men jag förstod inte det. Jag var så inne i att det var något fel på mig och att det alltid skulle vara det, och det här var hur jag hanterade det. 

***

När jag började gå i samtalsterapi hos min kurator (läs om mina upplevelser om det här) var bland det första de sa att jag absolut aldrig skulle ha sex för någon annans skull. Aldrig. Och jag förstod ju det. Men vad de inte förstod var hur det var att känna som jag gjorde. För det är inte så jävla enkelt som att man antingen vill eller vill man inte. Det är så mycket mer invecklat än så när du har en partner som är i desperat behov av att se att du vill ha honom, när du bara vill att din jävla kropp ska fungera som den ska och när du bara vill kunna ha ett lika okomplicerat sexliv som alla andra som bara kan ha sex som att det var det mest naturliga i världen och sedan gå vidare med sitt liv. Vilken vilja som är vems blir inte så tydligt tillslut. Så jag hade sex ändå. Jag såg till att komma ifrån det så ofta jag kunde, men ibland gav jag med mig för att jag visste att min partner ville det och jag kunde inte förlora honom.

Jag blev en så mycket mindre människa under den här tiden. Jag orkade inte med verkligheten, så jag tog alltmer avstånd från den. Jag förvandlades också till en otroligt osäker person på alla sätt. Jag kände inte att jag klarade av saker, jag kände mig värdelös och att jag inte räckte till. Jag blev alltmer beroende av min partner. Jag var livrädd att han skulle tröttna på mina problem och lämna mig. En kanske egocentrisk men ack så stark känsla som gnagde i mig var hur jag skulle klara livet utan honom. För vem skulle vilja vara med mig? Vem skulle stå ut med det här? Vem skulle gå in i en relation med någon som var så förfallen och värdelös som jag?

***

Min partner behövde bekräftelse, och det fick han inte av mig. Det slutade med att han var otrogen mot mig. Jag känner så mycket och samtidigt ingenting inför det. Det gjorde så ont att få den slutgiltiga bekräftelsen att jag inte var tillräckligt för honom. Det gjorde så ont att förstå att han hade mått så dåligt att han varit tvungen att söka bekräftelse om att han dög på annat håll. För jag förstod ju samtidigt hans perspektiv - han hade inte fått bekräftat att han var älskad på det sättet som han ville. Han var bara människa, trots mina höga tankar om honom. Men det gjorde så ont att han hade kunnat göra så mot mig efter allt vi gått igenom. För vi kanske hade haft problem, jävligt många sådana, men vi hade i alla fall alltid haft varandra genom det här.

Vestibuliten hade fått mig att känna mig så liten och svag att jag till en början accepterade hans otrohet. Jag kände till och med ett ansvar - att det indirekt var mitt fel att han hade varit det. Jag förstår att det låter konstigt för någon utomstående, men för mig var det inte så tydligt. Jag hade inte gett honom vad han ville ha och behövde, så jag såg det som att det var mitt fel. Nu i efterhand inser jag hur fel det är, för jag skulle aldrig säga till någon som gått igenom samma sak att de bar på ansvaret för det som hänt. Så varför resonerade jag annorlunda när det kom till mig själv?

En dag bestämde jag mig bara att jag hade fått nog. Jag kände en försiktig glimta av hopp inom mig, som sa att ett annat liv var möjligt. Det här var inte den jag var, och jag ville inte längre acceptera att det var den jag hade blivit. Jag ville känna mig stark och som en egen person igen. Jag ville inte vara beroende av någon annan, både för min egen och hans skull. Så jag lämnade min partner, för det jag insåg äntligen att jag inte förtjänade det här. Ingen förtjänade det här. 

***

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är fullt möjligt att vara i ett förhållande trots att man har vestibulit. Mina erfarenheter har varit dåliga, men jag är positiv till att det kommer gå bättre i framtiden (även om det kommer dröja innan jag ger mig in i ett förhållande igen). Och så vill jag ge ett långfinger till den skam- och skuldbeläggning som pågår i vårt samhälle när det kommer till några saker:

Ingen ska bli påtvingad en viss syn på sex för att utomstående personer anser sig ha rätt att tala om för andra att sex är något dåligt och skamfullt. Ingen ska behöva känna sig begränsad att utforska sin sexualitet.

Ingen ska behöva vara rädd för att gå in i ett förhållande för att en har vestibulit, men inte heller vara rädd för att gå ur ett på grund av rädsla för att inte hitta något nytt.

Ingen ska behöva känna att en måste ha sex för att tillfredsställa någon annan, men ingen ska heller behöva känna skam för att en gör det. 


Tack fina ni för att ni läser! Ta hand om er.

Likes

Comments

Tankar och reflektioner

Hur många gånger ska jag behöva förlora oskulden?

Jag gjorde det första gången för fyra år sedan, men måste göra det på nytt varje dag.

​​Jag har haft sex så många gånger, ändå vet jag inte hur det ska kännas.

​​Allt jag känner till är smärtan. Och trots att jag upplevt den så många gånger tycks jag aldrig vänja mig vid den.

Likes

Comments

Tankar och reflektioner

Ofta känner jag mig frustrerad och irriterad på min partner när han vill ha sex. Jag kommer på mig själv ibland när det händer,och då måste jag påminna mig själv om att det är situationen jag är arg på –inte honom.

Jag blir arg för att det vare gång blir en påminnelse om hur enkelt det är för andra att bara vilja ha någon när som helst och kunna leva ut de känslorna direkt utan att ens reflektera över det och sedan gå vidare med sitt liv.

För mig däremot är sex en process varje gång, för jag kan inte bara ge mig själv till någon. Jag vill bara precis som alla andra kunna leva ut min lust utan att vara begränsad. Jag vill bara kunna ta någon för att jag vill just då, som att det är en självklarhet att jag kan det.

Ilskan blir mitt försvar för att inte behöva känna allt det där varje dag. Och den går ut över den som förtjänar det minst - den som stått vid min sida genom allt detta och som av någon jävla anledning älskar mig.

Likes

Comments

Hjälp och råd

Jag har inte blivit fri från min vestibulit, men jag lär mig successivt att hantera den. Det här är en sammanställning av vad som fungerar för mig, men jag vill poängtera att det viktiga är att du hittar vad som fungerar för dig. Vad som känns rätt för din kropp kan inte någon utomstående känna, och därmed anser jag att ingen kan säga åt dig hur du bör sköta din kropp. Känn själv och prova dig fram!

❤ Att förhålla sig till smärtan

Det som hjälper mig att hantera min smärta är att hela tiden sträva efter att ha en bra relation till min kropp och aldrig låta distansen till mina känslor bli för lång. Jag har en förmåga att ta avstånd från mina känslor och min kropp när jag hamnar i en situation som blir för svårhanterlig, vilket jag ständigt måste påminna mig själv om att inte göra eftersom det endast räddar stunden men annars bara förvärrar rädslan för smärtan ytterligare. Att vara närvarande är därför det jag jobbar på mest, för det är en förutsättning för att jag ska kunna bearbeta smärtan.


❤ Vikten av att må bra i övrigt

Jag har insett att mitt välmående påverkar min smärta på flera sätt; stress förvärrar situationen både genom att det gör att jag mår sämre och tappar orken att hantera situationen och genom att den påverkar min lust - sex blir helt enkelt inte en prioritet. Det ökar också den mentala pressen som jag känner över att bli bättre, vilket i sin tur ytterligare förvärrar smärtan.

Men det påverkar kanske framförallt min inställning till min smärta - när jag mår dåligt känns hela situationen hopplös och min uppgivenhet blir överväldigande. När jag däremot mår bra ändras också min inställning till att bli mer positiv och förändring känns inom räckhåll. Då kan jag hantera smärtan även om den är där, eftersom jag då är öppen för de positiva rösterna som hörs de stunder det faktiskt går bra och inte låta de negativa rösterna ta över som jag annars gör.


Masturbera

Nej, jag skämtar inte. Onani är för mig det mest konkreta sättet för att lära känna min kropp, hur jag fungerar och vad jag tycker om under säkra omständigheter där jag själv hela tiden har kontroll. Det är dessutom det mest konkreta sättet att ändra inställningen till sex till något positivt.


❤ Avsluta alltid sexuella situationer på ett bra sätt

Den här punkten är så viktig för mig. Om jag känner obehag eller smärta i en sexuell situation ser jag till att avbryta det som gör ont direkt och göra något som känns bra. Om jag till exempel har sex och det gör ont avbryter jag och övergår till något som känns okej att göra, såsom smeksex. Något jag alltid brukar göra är att avsluta med att ta på mig själv helt utan njutningssyfte, bara för att känna att beröring går bra.


❤ Vikten av att få prata om sina problem

Jag går inte längre i samtalsterapi, av den anledningen att det inte passade mig (läs mer om mina upplevelser under samtalsterapin här och om varför jag slutade gå dit här). Men jag är ändå glad att jag sökte hjälp, för att prata om mina problem med någon var bland det skönaste jag gjort efter att ha burit på det själv så länge. Och här vill jag också säga att om du söker hjälp ska du aldrig behöva känna dig obekväm att prata om dina upplevelser - de här personerna har stött på det du berättar om tidigare och det är inget konstigt för dem. Jag menar, det här är personer som lever på att undersöka folk mellan benen - det är vardag för dem.

Du behöver inte gå och prata med en kurator eller liknande om det inte känns bra för dig, men om det är något jag rekommenderar är det verkligen att prata med någon om det. Åh, vad jag önskar att jag hade kunnat prata med mina vänner om det här... Jag hoppas att i framtiden är vestibulit ett så pass känt faktum att ingen ska behöva känna att det är något som inte får höras, så att en kan dela sina upplevelser och få bekräftat att en inte är ensam. Även om jag själv varje dag känner mig helt ensam i världen om att ha det såhär så vet jag att vi är många drabbade. Åh, vad jag hoppas att vi i framtiden inte ska behöva lida i tystnad...


Att ta hand om underlivet

Det är så viktigt för mig att jag har en bra relation med mitt underliv och aldrig känner mig obekväm inför tanken på beröring. Det är en relation jag ständigt jobbar på. Rent konkret bibehåller jag en bra relation med mitt underliv genom att jobba på min inställning till beröring. Det gör jag helt enkelt genom att känna på mig själv på olika sätt.

I början smörjde jag mig med en fet salva som jag blev rekommenderad av min barnmorska; Locobase, vilket är en vanlig rekommendation. Jag använde mig av den vanliga varianten i och med att jag hade torra och irriterade slemhinnor men inga sprickor eller skador. Om du däremot har skadade slemhinnor finns Locobase Repair, som hjälper att reparera slemhinnorna. Repair är dyrare så jag valde den vanliga varianten, och jag tyckte den var tillräcklig. Du vet bäst själv vad som passar dig - prova dig fram om inte annat!

Till en början smörjde jag med Locobase flera gånger per dag, vilket fungerade bra för att läka slemhinnorna. Men eftersom problemet framförallt var mentalt för mig så handlade smörjandet främst om att psykiskt ändra inställning till beröring. Till en början var bara saken att smörja in mig obehaglig, eftersom jag associerade all form av beröring med smärta, men successivt ändrades mina förväntningar från smärta till att beröring genom smörjning blev något alltmer vardagligt. Därför kände jag att jag inte var i behov av någon särskild produkt, eftersom det var själva smörjandet i sig som var väsentligt - inte vad jag smörjde med.

Jag övergick därför till att använda mig av vanlig matolja (solrosolja för att vara specifik - men det går bra med vad som). Lättillgängligt, billigt och fungerar lika bra för min del. Jag använder olja både för att smörja och tvätta underlivet, och är försiktig med vatten eftersom det kan vara uttorkande.

Nackdelen med olja märkte jag var att det var väldigt kladdigt att smörja med under dagen. Det gick bra på kvällen, men under dagen var det inte stabilt att hålla på och kladda med. Så jag började smörja med Aloe Vera, och det fungerar bra för mig - det är läkande, svalkande och absorberas snabbt. Det känns helt enkelt som en vardaglig helare för mitt underliv, både fysiskt och mentalt.

Så jag skulle rekommendera att du smörjer med någon form av kräm eller olja - det spelar inte så stor roll vad du använder. Det viktiga är den mentala processen - att du lär dig att inte associera beröring med smärta och att du lär känna ditt underliv.


Min rutin består alltså av:

❤ Tvätta med olja och undvika vatten som kan vara uttorkande. Inga andra produkter behövs här för min del.

❤ Smörja med Aloe Vera både för att fysiskt bibehålla slemhinnornas balans och fuktighet och mentalt ändra min inställning till beröring till något positivt istället för att associera det med smärta.


❤ Känn dig fri att fråga om det är något du undrar över! Dela med dig här eller skriv direkt till mig: kontakt@livetmedvestibulit.se ❤ Ta hand om er!

Likes

Comments

Min historia

Jag hade precis börjat ha vaginalt sex igen, och för ett tag kände jag genuint hopp om att bli bättre. Det kändes som att jag höll på att besegra min vestibulit. Det kändes som att ett normalt liv var inom räckhåll. Men samtidigt var rädslan fortfarande där, och jag vågade inte riktigt släppa taget om den. Jag vågade inte släppa taget om rösten som viskade att det skulle göra ont, för den hade ju alltid haft rätt förut.

Och sex var fortfarande inte smärtfritt. Jag fick inte det där slutet när jag plötsligt kunde ha sex utan att det gjorde ont och sedan var allt bra. För mig slutade inte historien där. Visst hade jag något i mig och till och från kändes det ingenting, men när det kändes gjorde det ont. Till en början var de lyckliga rösterna högre, men när det fortsatte göra ont började jag tvivla och lyssna på tanken som gnagde högre och högre; tänk om det aldrig kommer fungera på riktigt. Paniken över att ha provat flera gånger och att det fortfarande gjorde ont gjorde det svårt att hålla fast vid den smala strimman av hopp som jag hade känt över att det här kanske var början på slutet av smärtan.

Jag var livrädd att gå längre längs rädslans väg, för jag visste var den slutade. Jag var tvungen att hålla fast vid det lilla hoppet som jag hade sett glimten av och jag fick inte börja ta avstånd från mig själv igen, nu när jag äntligen hade hittat tillbaka dit. Jag ville inte tillbaka till livet på distans från mina känslor, för jag hade återigen fått smaka på hur det var att leva och känna på riktigt och jag var desperat av att inte förlora det.

Jag var tvungen att fortsätta möta smärtan, för om jag lät den ta över mig igen visste jag inte om jag skulle kunna ta mig ur det. Hur ont det än gjorde att känna allt det här så var intensiteten verklig, och det var värt någonting. Det var så mycket mer värt än sömnen, som var en fiende förklädd till vän. Den lockade i stunden, men drog mig ner djupare än jag hade kraften att klättra upp igen.

Och det är här jag befinner mig idag. Jag har inte blivit fri från min vestibulit - men jag lär mig successivt att hantera den. Jag är tvungen att varje dag börja om på nytt, och se till att vara försiktig så att inte rädslan tar över. Det är en ständig process, där jag ständigt måste lyssna och känna av vad min kropp klarar av just i stunden, och när det inte känns okej måste jag avvakta tills det gör det. Och absolut aldrig avsluta en sexuell situation på ett dåligt sätt, för då tar rädslan för smärtan över på en gång och gör nästkommande gånger till en outhärdlig plåga.

Det går i perioder, ibland känner jag mig nästan bra, medan jag ibland känner att jag aldrig kommer bli fri från det här. Det viktigaste jag lärt mig är att inte låta rädslan ta över. Den håller fortfarande mig i sin hand, redo att dra mig med ner i mina svaga stunder.

Min vestibulit är lika närvarande idag som den var för fyra år sedan när jag först började få problem, men idag ser jag på den annorlunda. Jag vet att jag kan hantera den, om jag bara inte lyssnar på rädslan (vilket jag fortfarande gör alltför ofta). Jag har insett att avståndet mellan den jag är idag och den jag vill vara enbart beror på huruvida jag väljer att agera utifrån hur jag känner eller utifrån min rädsla. Varje morgon måste jag minnas vem jag vill vara och sträva efter att vara den personen i allt jag gör. Och det är vad jag behöver lägga min energi på – inte det som varit och som jag inte kan styra över.

Likes

Comments

Min historia

Det hade gått nästan ett år sedan jag sökte hjälp,och mitt liv hade rört sig framåt trots mitt passiva deltagande i det. Min partner och jag hade äntligen lyckats sparat ihop pengar till vår 6-månaders backpacking-resa, och nu började det närma sig att åka. Jag bestämde mig för att det var dags att ta mig ur min egen olycka. Jag var tvungen att försöka hitta drivkraften och viljan igen. För jag visste ju att jag som person inte var något bestämt - jag kunde förändras och jag kunde göra det åt vilket håll jag ville. Ville jag leva fullt ut behövde jag vara öppen mot allt,inklusive mig själv.

Jag visste att jag aktivt behövde börja bearbeta min vestibulit, för det var den som dragit ner mig från början. Den hade fått mig att känna att jag inte hade kontroll över min egen kropp. Den hindrade mig från att leva fullt ut. Den hade successivt tagit över mitt liv. Så första steget skulle bli att möta smärtan som den innebar för mig. Jag var tvungen att tillåta mig själv att känna all smärta, så att jag kunde bli av med den. Jag behövde ta kontrollen över min vestibulit och lära mig hantera livet med den, så att varken den eller någon annan än jag själv styrde mitt liv.

Jag började söka runt mer på egen hand efter hjälp med min vestibulit och insåg snart att jag inte blivit fullt informerad där jag varit, och inte blivit särskilt professionellt bemött. Jag hittade flera alternativ på hur jag skulle gå vidare. Det verkade bl.a. finnas mottagningar i andra städer som hade hjälp som var mer anpassad efter individen än vad jag fått, och det var en lättnad.

Men i första hand planerade jag att fortsätta jobba med min vestibulit på egen hand i och med att jag skulle åka iväg och resa i ett halvår och jag under den tiden inte skulle kunna få hjälp ändå. Så jag bestämde mig för att fokusera på att återigen lära känna min kropp och återfå en positiv syn på sex och njutning. Jag bestämde att allt jag skulle fokusera på var att göra det i min egen takt, för det fanns inga genvägar.

Att utveckla mig själv genom att resa och upptäcka saker om både mig själv och världen blev en viktig del i att bli bättre, för när jag mådde bättre i allmänhet så blev det också lättare att hantera allt det här. Både för att då förvärrade inte stress och press situationen, och för att det gav mig kraft att orka med allt det här. Så den första tiden ägnade jag mig bara åt avhållsamhet och la all min energi på att må bra. Det var fantastiskt att få vara den personen jag faktiskt var bortom allt det här. Det var fantastiskt att få leva och inte oroa sig över sin smärta.

Så småningom sedan började jag om på nytt med att smörja mig varje dag, men jag började också med något nytt: onani. I och med att jag träffat min partner så tidigt och inte varit ensam sedan dess hade jag inte haft något behov av att ägna mig åt det på länge. Men det var ju faktiskt ett väldigt konkret sätt att lära känna sin kropp; både hur en ser ut, hur en fungerar och vad en tycker om. Och det gav ju dessutom en annan inställning till beröring än den smärta jag då associerade det med.

Och det fungerade faktiskt. Successivt kände jag mindre och mindre smärta. Jag kunde så småningom ta in ett finger utan att det gjorde ont. En självklarhet för de flesta, men för mig var det långt ifrån givet. En del av mig förväntade sig fortfarande smärta,och den delen blev lika glatt förvånad varje gång när smärtan aldrig kom.

Jag började känna mig bekväm med mig själv igen. Jag började känna lust igen, något jag inte kunde minnas när jag gjort sist. Jag började känna något fantastiskt: jag ville prova ha sex. Och inte bara det; jag vågade också hoppas på att det skulle fungera.

Och det gick faktiskt bra. Det var inte smärtfritt, men det var hanterbart. Och när det gjorde ont kunde jag bara avvakta och vänta tills det kändes okej igen. Den del av mig som väntade sig smärta erkände sig förvånat besegrad.Det gick ju! Det kändes inte ens!

Det var så konstigt. Jag var så lycklig. Så lättad. Så förvirrad. En del av mig var beredd på smärtan. Men resten av mig kände sådant jag inte känt på länge i det här sammanhanget; glädje, lättnad och spänning.

Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw