Känslosvall, Tankar, PMS, PMDS, Menscykel, Kvinnohälsa

Det är så märkligt hur vår kvinnliga kropp kan bete sig så enormt lika varje månad och att vi vet så lite om det. 2015 gav jag mig tusan på att söka hjälp för varenda liten sak jag oroat mig över i flera år. Det resulterade i tre olika diagnoser som du kan läsa mer om här bredvid till vänster. Men en sak jag lovade mig i år var att bli proffs på hur min kropp ser ut i dessa olika faser och sjukdomar.

Till exempel har jag använt mig utan Natural Cycles sedan ett år tillbaka nu för att få en klar bild av exakt vilken basaltemperatur jag har varje morgon. Jag köpte ägglossningstester direkt när jag började och har följt det märkliga undret som handlar om att jag oftast inte ägglossar alls, men att jag hela livet ändå haft alla rätt på att jag faktiskt gör det. Är inte det väldigt konstigt bara det?

Sedan har jag lyssnat enormt mycket på min vän Charlie Michaelsen's podcast PMS podden som hon driver med ursköna söderbönan Jennie Öhrn Segolsson. Där båda är mitt i livet med kaosartade PMS känslor och livsproblem med barn, kärlek och jobb. Oavsett hur gammal du är kan jag nästan ge mig tusan på att du känner igen dig i alla fall i någonting skönt de pratar om!

Och till slut, SÖK SPECIALISTHJÄLP! På Linneakliniken i Uppsala hos världens mest begåvade kvinno-förstå-sig-påare Jan Holte. Vilket har varit en sådan lättnad! Oavsett om jag bara varit där 3-4 gånger senaste året för att kolla ägglossning via ultraljud osv så är det natt och dag att veta att det finns en hel klinik fylld av fina människor som bryr sig och kan allt om just mina problem efter att ha testar SÅ många olika läkare och gynekologer förut.

Under tiden har jag även försökt att förstå sig på vad det är för kosttillskott jag behöver. Det har resulterat i B12 för min fibromyalgi och att jag är vegetarian. Zink & magnesium för rätt återhämtning och immunförsvar. Koppar och nyponpulver för leder och muskelvärk. D-vitamin för sömn/ork och cellenzym för matsmältningen. Alla dessa har också positiv påverkan på de olika symptom som kan uppstå med PCOS, PMDS och Fibromyalgin.

Trots allt detta, kommer jag ju dock aldrig ifrån hur kroppen fungerar. Oavsett vilka förutsättningar jag ger den att klara av cyklerna och de olika hormonerna den tillverkar eller inte, kommer jag ju aldrig ifrån att samma resa kommer ske varje månad, i stort sett livet ut. Alltså, jag börjar förstå att..

- Jag kommer alltid ha ägglossning exakt i mitten av varje månad - livet ut!
- Min mens kommer alltid komma kring den 20-23e varje månad - livet ut!
- Däremellan sker ca 7-10 dagar av totalt kaos i form av ledsamhet, oro och ilska - livet ut!
- Efteråt kommer lönen (om man har tur) och livet är återställt till happy clappy igen - livet ut!

TROTS detta... Kan jag aldrig någonsin förstå och ta in att det är samma sak, varje månad.. Livet ut! Ungefär. Och jag tänker om och om igen att varför ska det vara så svårt att förstå och komma ihåg där mitt i allt? Jo, det är klart att med åren lär man sig och när jag är 40 kommer väl även jag vara proffs på min egen kropp som de flesta andra mogna kvinnor. Men det jag kan bli riktigt upprörd över är att vi inte får den här kunskapen så fort mensen kommer (jag var 11 år när min kom) så vi slipper att genomlida 17 år av totalt helvete innan vi förstår (om vi har tur).

Och så tröttheten som uppstår när cykeln är klar och det börjat om! Men är det så konstigt då?! NEJ! Verkligen inte, så idag jobbar jag från sängen med datorn på magen. Bara för att jag är världens bästa kvinna som orkar med min egen kropp och alla dessa eviga problem!

MVH längtar efter helgen



Likes

Comments

Känslosvall, PCOS, Tankar

Ända sedan jag fick min diagnos för exakt ett år sedan har jag försökt att få ut det jag känner. Ibland har jag postat små hintar på min Instagram eller skrivit ut i frustration på Facebook för att senare ta bort inlägget, på grund av att jag skäms.

Jag har alltid varit en aktiv tjej med mycket bollar i luften. Ambitiös och glad, framåt och drömmande om en underbar framtid. Tidvis har jag dock mått väldigt dåligt på grund av min uppväxt och en destruktiv relation som 20 åring. Men bortsett från dessa två trauman i mitt liv har jag alltid mått bra och haft stor aptit på livet. Jag har alltid velat lite mer än alla andra och haft ett driv som varit annorlunda.

Det senaste året har fått bestå av mycket och massor av reflektion. Dels på grund av att jag varit tvungen att gå till botten med hur jag fick sjukdomen, men även för att finna frid över att klara av att gå vidare med bättre resultat. Allting började egentligen efter den där destruktiva relationen när jag var 21.

Jag var nyss hemkommen från nästan ett års studier på college i soliga Kalifornien utanför norra delarna av San Francisco när allting började. Innan jag åkte dit vägde jag ungefär 57-59kg och hade väl legat på den vikten sedan jag vid 13 års ålder gick ner ca15 kg från 74kg efter att ha haft godisförbud ett helt år med min mamma som hjälp (hon har alltid varit väldigt hälsosam och klok på den punkten med motion osv).

Plugget i USA bestod av dans 5 gånger om dagen, 4 dagar i veckan - en sport jag hållit på med sedan 3 års ålder. Men det var någonting som hände där och då. Jag hade haft p-piller sedan 14 års ålder också och alltid mått väldigt bra och haft stabil vikt sedan dess, även om jag ju var ett tonårsmonster med en massa massa känslor och minnen från barndomen redan då. Men allt hade liksom varit stabilt med vikt osv fram tills dess.

När jag kom hem från USA hade jag gått upp 7-8 kg trots all den där träningen. Visst åt jag en hel del glass för jag längtade hem, och en hamburgare på helgen, men jag var liksom inget matmonster med ovanliga vanor. På grund av att jag här också började märka (det som senare skulle mynna ut i min Fibromyalgi) rygg- och ledvärk var jag tvungen att sluta dansa ett tag. När jag kom hem tog jag tag i det genom en PT som lärde mig långdistanslöpning och att stärka core muskulaturen istället.

I början var det svårt då jag led av lite panikångest på den tiden. Jag satte alldeles för stor press på mig själv och fick svårt att andas när jag kom upp i hög puls. Men tids nog gick det bättre och året därpå sprang jag, efter en flytt till Jönköping för jobb på Stadium och senare även studier till Ljusdesigner på högskolan, både Midnattsloppets mil på under 55min/km & Göteborgsvarvets 21km på under 2h och var supernöjd!

Där hade jag gått ner till ca 57 igen och i och med högskolan fick jag nya vanor och vänner som gillade gymet. Med löpträningen på morgonen och gymet om kvällarna plus promenader dit och hem gick jag ner till min bästa form någonsin på 52-53 kg med en stenhård kropp och magrutor (åh som jag saknar den kroppen ibland!).

Året gick och jag träffade en kille uppe i Stockholm under hösten 2008, som det skulle bli vidrigt med. Det hela började nog med att han försökte få mig runt sitt finger och ville mer och mer styra hur jag såg ut, vad jag hade på mig och hur jag agerade. Han var mäkta avundsjuk på mitt företag som jag precis startat och att det gick bra för mig - att jag kunde leva deltid på det direkt. I all sin hast och eufori sa han plötsligt upp sig från jobbet för att syssla med sk. day-trading. Något som slutade i att han förlorade över en halv miljon och jag blev lurad rejält på både pengar, energi och självkänslan. För att fatta det hela kort var han våldsam, psykiskt misshandlande i allra största grad och kontinuerligt otrogen.

Jag hade det enormt tufft den våren, den som skulle bli den bästa i mitt liv. Med ett nytt företag som gick bra i huvudstaden - allt jag kunnat drömma om och lite till! Och så blev allt en mardröm. Han var alltid emot att jag skulle ut och springa och gå till gymet. Han var lat och åt dåligt, satt och spelade långt in på morgonen när jag försökte sova och antagligen raggade på de där tjejerna på nätet. Till slut med hjälp från psykiatrin kom jag ifrån honom och kunde flytta till egen lägenhet.

Där och då började min kamp, men också min viktuppgång och oförmåga att kontrollera hur kroppen betedde sig, oavsett om jag åt super nyttigt och tränade varje dag eller tvärtom. Med åren gick jag upp hela 30kg, som idag totalt är 34kg totalt. Sedan dess har jag haft det omöjligt att gå ner i vikt. Den kampen jag haft har tärt på mig så enormt mycket, förstört så många relationer till vänner, potentiella killar & familj genom åren.

Jag fick nog förra hösten och skrapade ihop pengar till en PT på SATS. Du vet vem du är och du kommer för alltid vara den som fick mig att inse att något är fel på riktigt, även om det inte var meningen att det skulle bli så. Jag var ju så peppad på att gå ner de där 7-10 kilona till sommaren därpå och inget kunde gå fel. Men vad vi än gjorde gick jag bara inte ner i vikt. Ingenting hjälpte!

Jag testade att träna innan frukost, efter frukost, på em, kvällen, vid lunch. Jag har gått otaliga promenader och fått ont i höfterna som aldrig förut. Jag har ätit massor av kolhydrater och inga alls. Överskott av protein och överskott av fett. Det mesta man kan tänka sig som skulle kunna funka på de allra flesta här i världen. Men nej. Min kropp vill inte. Den strejkar totalt!

När jag fick diagnosen tog det ett bra tag innan jag förstod att det krävs mer än bara bra kost och träning för att någonting ska funka alls. Om det bara vore så bra att vikten var det enda problemen.. Men nej, jag har enormt svårt för ägglossning, vilket betyder att det i stort sett är omöjligt att bli med barn utan medicinsk hjälp. Min mens är oftast brun och väldigt liten i få dagar. Jag har acne från och till samt mer behåring på kroppen än de flesta andra (dock ljusa hårstrån vilket gör det ok för min del ändå). Min PMS har skjutit i höjden, och innan jag började med alla kosttillskott samt slutade med p-pillerna var den så jobbig att den kallades PMDS.

Ett helt år efter, med en uppgiven PT, fick jag Metformin utskrivet. Ett medicin som oftast ges till diabetiker av typ 2 eller grovt överviktiga samt de med annan insulinresistans eller problem med ämnesomsättningen. Efter att ha ätit dem en vecka var jag tillbaka på SATS och vi skrev idag ännu en ny kostplan för 5 veckor framöver innan jag och mamma faktiskt åker till New York tillsammans. Vilken belöning om det går vägen!

Metformin var dock ENORMT svårt att få utskriven och jag har upplevt en VÄLDIGT negativ inställning hos de nu över 10 olika gynekologer och läkare jag krävt hjälp hos det senaste året. 2015 började nämligen med att jag lovade mig själv att ta tag i mina problem, vilket innebar tre olika diagnoser förra året (fibro, pcos och pmds). Men ack så tacksamt och jag uppmanar verkligen var och en som lider av liknande symptom att söka hjälp, direkt! Tyvärr kan jag bara rekommendera en enda människa och det är Jan på Linneakliniken i Uppsala. Han är den enda som någonsin tagit problemen på allvar och faktiskt sagt att jag är rätt normal eftersom de flesta inte vågar prata öppet om problematiken.

Men jag vägrar! Och därför bestämde jag mig efter flera års uppehåll att det var dags att börja skriva igen. Det finns nog ingenting annat som gör mig så avslappnad och trygg som när jag får uttrycka i ord på papper (skärm) vad jag känner och upplever i livet. Så har det varit ända sedan jag var 5 år och skrev dagbok på riktigt tills att jag startade en anonym blogg i min destruktiva relation för över 7 år sedan nu.

Hoppas att någon känner igen sig och att vi kan bli fler som kämpar!

För dig som skulle vilja sätta dig in i vad det är jag lever med har IVF Podden gett ut ett kanonbra avsnitt om just PCOS :) https://itun.es/se/iXq6W.c?i=1000355752513

Innan jag avslutar vill jag bara lyfta det positiva med PCOS, om det är någon mer än jag som är i första fasen eller fasan av att förstå vad det är du har. Vi med PCOS har mycket fler ägg än andra, alltså har vi lättare att bli gravida i högre ålder än andra som förlorar fler och fler ägg ju äldre de blir. Vi har också väldigt lätt för att bygga muskler och är starkare fysiskt (wow!) på grund av den höga dosen av testosteron (manligt könshormon). Vi behöver ju komiskt sett heller inte tänka på att vara besvärade av socker/vita kolhydrater, eftersom vi ändå inte kan äta sådant ;) Med tex Pergotime går det oftast enormt snabbt att bli gravid när man väl bestämt sig för att man vill det!

Framöver kommer jag gå igenom hur mitt kostupplägg ser ut och hur Metforminet funkar för just mig, då det kan variera jättemycket mellan olika människor och situationer. Men jag har lovat mig en sak, 2017 ska bli året då jag kommer underfund med hur jag ska leva med PCOS och det orkar jag inte hålla tyst om längre.

Kram till er!

Likes

Comments