När min utredning för endometrios påbörjades, fick jag börja med olika hormoner. Hormonerna ska göra så att kroppen slutar blöda (menstruera), men vill tillägga redan här att detta hjälper inte alla. Alla blir inte ägglossnings/mensfria med hjälp av hormoner. Min kropp är en sådan kropp som kan ha hur många olika hormoner som helst, utan att det hjälper. En gång när jag var inne akut för smärtlindring, hade jag fem olika hormonpreparat samtidigt - tre av dessa räknas som preventivmedel. Ändå hade jag ägglossning.


Min resa började långt ifrån där jag är idag. Min resa började (precis som så många andras) genom att åka in akut för "magsmärtor". Vad det var för typ av magsmärtor hade jag ingen aning om, men tyckte det gjorde mest ont på höger sida - efter lite googlande kom jag själv fram till att det måste vara blindtarmen såklart! Och det höll de med om på akuten. Så jag blev inlagd på KAVA (kirurgakutavdelningen) och fick inte göra någonting själv. Detta var första gången jag blev inlagd för nåt så diffust som magsmärtor. Magsmärtor kan ju egentligen vara så otroligt mycket. En läkare va BOMBSÄKER på att det var förstoppning, vilket jag flera gånger dementerade. Men han var så säker på att det var förstoppning. Men blev som sagt tillslut inlagd för blindtarmen och hade hela sju operationstider inplanerade under natten, mest så att inte blindtarmen sprack antar jag.

Dagen efter med massa smärtlindring och ingen operation - var mina smärtor typ borta. Öm, som ett brännande sår liksom. Svårt att förklara, men ungefär så kändes det. Så inte ont - ingen krampande känsla.


Blev hemskickad och mådde kalas. Men åkte in akut igen bara tre dagar senare. På den tiden bodde jag i en studentstad. I den studentstaden finns ett universitetssjukhus. På universitetssjukhuset finns det oändligt många läkarstudenter. Kommer aldrig glömma den där läkarstudenten som skulle fråga om när jag senast hade haft sa-a-a-hm-mlag, eller när jag senast skötte magen, hade mens och så vidare. Studenten skämdes ihjäl, och jag ville bara få det överstökat. Blev hemskickad med den största flaskan jag sett, med ett slags lavemang i som läkaren tyckte att den skulle jag försöka trycka upp you know where själv så att förstoppningen gav upp. Men icke. Flaskan finns nog fortfarande kvar 6 år senare i min garderob som ett litet minne. Den flaskan svor jag över och lovade mig själv att aldrig någonsin ge upp på mig själv PGA vad EN läkare säger. Jag gav mig fan på att leta vidare efter en ny, bättre läkare som gav mig rätt hjälp.


Och tack vare den inställningen har jag också fått bra hjälp med smärtstillande, hjälp när jag kommit in akut och blivit inlagd, blir tagen mer seriöst - men är också livrädd för att hamna där igen och inte bli tagen på allvar. Den känslan är fruktansvärd och man känner sig aldrig så liten som när man står ensam på en stor plattform och måste guida sig själv framåt.


Likes

Comments

Okej, så då har jag alltså officiellt påbörjat denna blogg. Jag har länge funderat på att starta en blogg där jag kan berätta om min dagliga kamp mot/med denna helvetessjukdom. Dels för att jag vet vilken trygghet det innebär att kunna lyssna och luta sig tillbaka mot någon som faktiskt gått igenom precis det jag går igenom nu - eller att hitta någon som provat en behandling som jag själv kanske ska prova. Att gå igenom oro, tankar, funderingar.


Det värsta med sjukdom då? För min del - och många andras - är det nog främst att den inte syns. Det syns inte alls, inte det minsta. Vilket (för mig) är både det bästa och värsta med sjukdomen. Fördelen med att den inte syns är just att den inte syns. Ingen vet, ingen kan döma, ingen kan veta. Men det är också nackdelen - ingen ser, ingen vet.


Det är ett rent helvete att leva med. Men samtidigt en styrka. Ska försöka sköta denna bloggen nu - för jag vet att det kan hjälpa andra i längden. Om det så bara handlar om förståelsen för det helvete kanske just DU går igen.


Ta hand om dig.

Likes

Comments