Det jobbiga

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vantrivs på jobbet, fast jag egentligen tycker om mitt jobb..
Jag är så trött på min "vän", vill ha nya vänner men jag vet faktiskt inte hur man skaffar nya vänner.

Idag känner jag mig så fruktansvärt ensam.
Ensam på ett sånt där sätt så det knyter sig i magen, det känns som om jag är ensam i världen. Som om alla andras liv snurrar på som vanligt medan mitt liv står still.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vardagslivet

Idag är jag trött, även fast jag sov till 12.30. Sen vet jag inte hur det blir med jobbet heller, ingen vet hur det blir eller hur bilen ska gå.
Det är nog det jobbigaste med mitt jobb, att inte veta hur bilen går när det är helgdagar, typ som midsommar.
Förhoppningsvis så får jag reda på hur jag ska jobba ganska snart, om jag ska sova i Västerås eller om jag inte ska åka överhuvudtaget.

Fram till nu har jag bara tagit det lugnt och kollat på film, men det börjar väl bli dags att göra sig klar för jobbet.

David och jag har bestämt att han ska flytta in igen, jag tror vi kan lösa det. Jag måste sluta gå på första känslan jag känner. Känner jag en stark känsla så måste jag stanna upp och tänka efter innan jag gör någonting. Och framförallt prata om det med David. Han kan ju inte veta saker om jag inte berättar, han kan inte heller göra någonting bättre om jag stänger in allt inom mig.
Jag tror ändå det kommer bli bra, vi får jobba på det. Inget förhållande funkar väl felfritt, jag tror att alla par har problem med någonting.

Likes

Comments

Det lilla extra

Idag vaknade jag och var på fruktansvärt dåligt humör. Jag var sur och ledsen utan någon speciell anledning, tråkigt för både mig och David.
Men som den underbara pojkvän han är så gick han upp och gjorde frukost åt oss och lät mig va tills den var klar.
Jag var på dåligt humör ganska länge men sen hittade vi lite spel och spelade schack. Vi var inte så duktiga på det men det vart ändå lika kan man säga för båda hade bara kungarna kvar i slutet.

Vi har inte gjort någonting alls idag utan bara varit hemma i huset och det har faktiskt varit riktigt skönt. Vi kollade på film precis, slumdog millionare, inte den bästa filmen jag sett men helt okej.

Jag har fått plocka några fästingar från katterna också, inte så konstigt med tanke på att dom helst går runt i det höga gräset. Igår stötte Gizmo på en huggorm också, tror det var en bebis med tanke på hur liten den var men han blev ändå väldigt rädd. Blev lite orolig att han skulle blivit biten men det var lugnt med det, han mår precis lika bra idag som vanligt. Alla 3 katterna vill dock gå ut hela tiden, men idag har det inte varit så bra väder så dom har fått vara inne. Vi kanske släpper ut dom en stund senare.

Nu ska vi (David) grilla och bara ha det mysigt.

Likes

Comments

Det lilla extra

Vi bestämde oss för igår att åka till sommarstugan redan då, så vi har varit här en dag nu.
Katterna fann sig riktigt snabbt i att vara här, dom har även varit ute idag i sele. Bilresan var lite jobbig för Gizmo, han är ju så nervös i bilen. Dom andra låg mest och sov hela vägen tror jag.

Vi kom hit vid 02 igår ungefär, packade in oss och katterna i huset och gick och la oss ganska direkt.
Vi vaknade vid 13 idag ungefär, Ragge kom som vanligt upp i sängen på morgonen och skulle mysa. Sen gick vi upp och åt frukost, jordgubbar, yoghurt, kaffe och bröd (utan smör för David hade glömt att köpa det haha).

Sen åkte vi in till Sävsjö för att handla lite alkohol och lite mat och även kattsand. Efter det tog vi ut katterna en stund och satte oss i trädgården och fikade. Sen började David fixa mat, grillat blev det idag.

Under tiden vi åt mat så blev jag sugen på att åka ut med båten så vi åt upp och sen plockade undan lite fort och åkte ut med båten, det var riktigt mysigt.

Nu sitter vi och kollar på american horror story och har riktigt kvällsmys framför tvn !

Idag har varit en riktigt, riktigt bra dag.

Likes

Comments

Vardagslivet

Idag är sista jobbdagen innan jag går på en veckas ledighet. Jag har ett sånt bra jobb så jag jobbar 2 veckor i sträck och sen är jag ledig en vecka. Det passar mig perfekt!
Just nu har jag lossat klart och ska sova en stund innan jag ska lasta för att sen åka hemåt mot helg.
Jag har lastningstid vid 11.30 så jag får ändå sova i 2 timmar, det är så behövligt när man börjar 03.30.

På ledigheten ska jag och David åka till deras sommarstuga, vi ska ta med katterna också. Hoppas att Gizmo är lugn under bilturen, han brukar ju vara ganska uppstressad.
Det ska bli så mysigt att vara i sommarstugan en vecka, ser verkligen fram emot det. Jag behöver nog det, komma bort från allt ett tag och bara vara långt bort med David och katterna.

Det var bara två veckor sen, samma dag som jag fick min diagnos, som det slog slint i huvudet på mig och jag gjorde slut med honom. Han flyttade ut direkt och jag fick panik. Jag älskar ju honom, hur tänkte jag? Inte alls förmodligen, jag får bara en så stark känsla ibland och då är det den som styr. Som i det här fallet. Jag ångrar att jag gjorde det men samtidigt så har vårt förhållande blivit så mycket bättre, jag tycker vi har kommit närmre varandra. Det dröjer nog ett tag innan han flyttar in igen, men vi träffas ju rätt ofta ändå och vi är tillsammans så det känns ändå bra.
Jag vet inte, jag kanske bara behöver få bo själv ett tag. Samtidigt äter ensamheten upp mig inifrån så jag vill inget hellre än att han ska vara hos mig och sova bredvid mig.

Likes

Comments

Det jobbiga

Jag har så länge jag kan minnas undrat varför jag mår som jag gör.
För två veckor sedan fick jag svaret. Jag kan inte sluta tänka på om jag hade varit annorlunda idag om jag hade fått veta när allt startade, det tog 11 år innan jag fick en göra en utredning.
11 år med depression, ångest, självskadebeteende och olika mediciner hit och dit.

Jag var 13 år första gången jag skadade mig själv, jag visste inte varför jag gjorde det, jag kände mig tvungen. Mamma kom in i mitt rum och såg vad jag gjorde, jag att jag hade bråkat med pojkvännen, självklart stämde inte det. Men hur skulle jag kunna förklara för henne när jag själv inte förstod?
Jag fick gå till en kurator på ungdomsmottagningen nåt år senare men jag som är så fruktansvärt blyg kunde inte prata med henne, så jag satt mest tyst och svarade på hennes frågor om hon ställde några. Jag berättade för henne att jag skar mig, ofta och mycket. Hon kände inte att hon kunde hantera det så hon ringde hem till mina föräldrar och berättade att jag skadade mig själv, sen skickade hon en remiss till BUP.
Jag glömmer aldrig den dagen, när jag kom hem senare på kvällen och hela familjen satt samlad runt köksbordet och tittade på mig när jag kom in innanför dörren, mamma sa att kuratorn hade ringt. Jag fick panik, ville bort och kunde inte sluta gråta, jag pekade på min bror och sa att jag inte ville prata framför honom.
Vi hade inte speciellt bra relation på den tiden, han var i det populära gänget i skolan och jag var den konstiga, deprimerade tjejen som stack ut. Det blev så fel, jag gick på en liten skola och där fick man inte vara annorlunda. Men jag kunde inte vara "normal" för jag kunde inte sluta må dåligt.
Men jag tror att han alltid har brytt sig om mig, även fast han inte har visat det. Första gången jag drack alkohol och däckade på en bänk så gick han förbi och ringde mamma och pappa som kom och hämtade mig.
Min syster fanns alltid där för mig när jag behövde henne, men hon kom inte överens med mamma så hon var sällan hemma och flyttade ut väldigt tidigt. Sen jag var runt 16 år har hon bott utomlands.

När jag var 14-15 år gick allting utför, jag skar mig dagligen, var aldrig i skolan och jag hade hittat en pojkvän som var kontrollerande och manipulativ, men det har jag förstått först efteråt.
Jag gick till BUP men där fick jag ingen mer hjälp än dom medicinerna dom tryckte i mig, ingen utredning eller någonting. Efter ett möte på 10 minuter kom jag ut med ett recept i handen.
Jag började röka, men jag var aldrig så förtjust i alkohol.

Men det var även på hösten när jag fyllt 15 som jag träffade min häst, som tyvärr inte finns kvar i livet. Hon blev min räddare. Mamma och pappa såg att jag mådde bättre varje gång jag hade varit i stallet, så vi åkte dit så ofta vi kunde.
Det var av en slump jag ens träffade henne, det var genom mammas kusins man, som gjorde ett slamjobb hos hästägaren, som jag lärde känna henne.
Ett år senare ungefär så blev jag ägare till Nina. Jag var världens lyckligaste, samtidigt som jag mådde fruktansvärt dåligt.
Hon gav mig så mycket kärlek och glädje.
För ett och ett halvt år sen fick jag tyvärr låta henne springa vidare på dom evigt gröna ängarna då hon skadade sig.

Där någonstans sökte jag även till psyk i Mjölby, där fick jag heller ingen hjälp. Bad om en utredning och jag gjorde ett test med 300 frågor, dom kom inte fram till någonting och erbjöd samtal med kurator. Jag tackade nej till samtal men ville gärna prova gruppsamtal och dom skulle höra av sig men jag hörde aldrig någonting.
Ett år senare sökte jag till Psyk i Motala och för första gången i mitt liv så fick jag hjälp. Dom satte in mediciner och började en utredning. Det tog ett halvår av samtal och intervjuer att få diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag säger borderline för det är enklare och samma sak.

Idag har jag ett jobb och en pojkvän som står ut med det helvete jag kan ge honom ibland. Jag har inte så mycket vänner men jag har otroligt bra kontakt med mina föräldrar och min bror och hans familj.
Jag klandrar inte min familj för vad som har hänt i mitt liv och hur jag har mått. Det har inte varit lätt för dom heller.

Men äntligen förstår jag varför jag mår som jag gör och har en chans till att må bättre.

Likes

Comments