Graviditet 1, Missed abortion

Jag förstod nästan omedelbart att något var fel. Läkaren letade och letade, ändrade inställningarna och var helt tyst. Efter en evighet får han fram "Det här är inte en normal ultraljudsbild".

Jag har sedan länge förstått och greppade min mans hand i panik. På skärmen syntes bara en tom hinnsäck och en gulesäck. Fostret, vår lilla bebis, som borde ha varit i vecka 7+2 fanns inte alls där. En missed abortion, troligtvis. Vi ska dit om en vecka för att bekräfta det.

Ytterligare en evighet.

Vår lycka blev kortlivad. Jag som trodde att det äntligen var vår tur.

Jag vet att det någon dag längre fram kommer att finnas plats för hopp igen, men i kväll gråter vi.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Graviditet 1

Jag var så nervös för det samtalet. Samtalet till kliniken där vi berättade att vi hade plussat. Jag vet att det är löjligt och att det borde ha varit ett glatt samtal men allt jag kände var rädsla. Rädsla för att stå själva igen och rädsla för att förlora den hjälp vi nu hade fått. Ingen vill såklart genomgå en IVF men efter att ha kämpat ensamma under lång tid var det en lättnad att få känna att vi inte längre var ensamma i det där stora, mörka, oförklarliga.

Men samtalet är gjort och vi är inte längre kvalificerade för IVF. Även om det värsta skulle hända får vi i framtiden kämpa vidare på egen hand.

Kort efter att vi meddelat kliniken om vårt plus försvinner alla mina graviditetssymptom. Inget illamående, ingen trötthet, ingen mensvärk. Allt är borta och sedan en och en halv vecka tillbaka har jag känt mig precis som vanligt. Att symptomen försvinner så tidigt i graviditeten och inte kommer tillbaka är uppenbarligen inget bra tecken. Vi är under nästa vecka inbokade för ett tidigt ultraljud och då får vi veta.

Om det värsta skulle hända vet jag inte hur vi ska orka resa oss igen och fortsätta kämpa.

Just nu är det oroligt och nervöst här hemma. Vi ber om ett till mirakel och hoppas att allt är bra med vår lilla kämpe, men instinkten säger något annat. Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas det så innerligt.

Nästa vecka vet vi.


Likes

Comments

IVF 1, Nedreglering

Den 27 oktober började jag spraya med Synarela. Fjärilar i magen och oro blandades med lättnaden över att äntligen få hjälp.

Dagarna gick och gick och jag mådde relativt bra under dessa veckor, trots allt. Mina biverkningar bestod mest av en bedövande trötthet som fick mig att dagdrömma om sömn på jobbet och ömma bröst, mensvärk och ett diffust illamående. Den där huvudvärken och de där värmevallningarna som alla pratade om och som barnmorskan nästan garanterade att jag skulle få ville aldrig dyka upp.

Något annat som inte heller ville dyka upp var min mens. Utebliven mens kunde visst betyda att nedregleringen inte fungerade som den skulle och jag grät här hemma i sovrummet. Skulle vi misslyckas redan på det första steget av så många? Jag hade ju dock konstant mensvärk så jag kände mig trots allt hoppfull.

När mensen var en vecka sen började jag tappa tålamodet och ringde upp mottagningen för råd. Personalen har varit helt fantastiskt förstående och stöttande när vi har ringt och varit oroliga och haft frågor och denna gång var inget undantag. Sköterskan bokade direkt in oss för en undersökning och avlutade samtalet med att be mig att ta ett graviditetstest innan dess. Hon lät lika glad som jag kände mig trött. Jag har tagit så enormt många graviditetstest genom åren. Ett tag prenumererade jag nog på dem. Jag har tagit dem långt innan BIM, på BIM, jag har stått i fönstret och letat streck i solljuset och jag har bett om hjälp i forum för att leta streck som uppenbarligen aldrig fanns där.

Denna sena fredagseftermiddag i november behövde jag varken leta eller fundera eller undra. Det där andra strecket som under så lång tid gäckat oss dök upp direkt och var starkare än kontrollstrecket.

Jag hade drömt om denna stund så länge. I mina drömmar fanns det alltid glädjetårar och ett finurligt och gulligt sätt att berätta nyheten på för min man. I verkligheten sprang jag hyperventilerades omkring i lägenheten medan jag hetsåt mackor och skrev panikslagna sms till min man där jag bad honom att komma hem omedelbart.

Flera dagar senare har jag fortfarande svårt att tro på det men alla test säger samma sak: Vi väntar barn. För resten av mitt liv kommer jag alltid att komma ihåg den 10 november. Det var då vi fick ett tidigt julmirakel.

Likes

Comments

IVF 1
Vi sitter där i de sterila korridorerna, mannen och jag, medan kvinnor och män i vita rockar ilar förbi oss. De börjar bli alltför bekanta, dessa korridorer, men i dag finns det trots allt en känsla av hopp i luften. Det är mitten på oktober och vi sitter äntligen på vårt uppstartsmöte efter att ha väntat i vad som känns som en mindre evighet.


"Två till tre veckor", sa överläkaren den där vårdagen för nu flera månader sedan, när vi frågade hur länge det skulle ta att komma i gång när vi väl hade ställt oss i kö för IVF. Två till tre veckor blev till nästan tre månader, men nu sitter vi här. Det är oktober och utanför fönstret står hösten i sin allra finaste prakt. Sköterskan framför oss pratar om mediciner och biverkningar och äggplock, fyller i datum på ett färgglatt papper och visar hur jag ska sticka mig själv. Hon pratar om högkostnadsskydd och sjukresor och överstimulering. Ibland känns det som att jag står utanför och tittar in, ser mig själv sitta där men förstår inte.

Hur hamnade vi här? Vi skulle ju bara "skaffa barn", så som det så fint kallas.

Nu pratar hon om den bergodalbana som en IVF innebär och jag känner hur tårarna brinner bakom ögonlocken. Den där känslan av att kastas mellan hopp och förtvivlan är en känsla som jag känner väl, så väl, nu.

Det finns skratt i rummet också och jag hoppas att vi aldrig förlorar det - förmågan att skratta även under mörka stunder.

Strax under två timmar sitter vi där i rummet med sköterskan och vi lämnar sjukhuset med en positiv känsla, trots allt. Vi är i gång nu. Hur det känns? 

Pirrigt och oroväckande och hoppfullt, skrämmande och nervöst och allt däremellan.

Men vi är i gång. Äntligen.

Likes

Comments

Att längta och vänta, IVF, IVF 1

Den här dagen har jag sett fram emot länge - dagen då fertlitetsmottagningen äntligen öppnar igen och vi kan ringa och berätta att vi är redo att börja med IVF.

Det är såklart med blandande känslor vi gör detta. Vi ser fram emot att kanske, äntligen, få börja en väg som leder fram till en graviditet men samtidigt finns det också både rädsla och nervositet bakom beslutet. Hur kommer jag att må av alla hormoner? Kommer ägguttaget att göra ont? Kommer vi att få fram några ägg alls? Jag som hade så dålig äggreserv. Tänk om vi gör detta och det fortfarande inte fungerar - var tar vi vägen då?

Många frågor men få svar. Nu hoppas vi bara att vi får en tid så snart som möjligt och kan starta processen. Så att frågorna blir något färre och vägen något mindre tung att vandra. 


Likes

Comments

Att längta och vänta, IVF 1, IVF

Jag sitter här och dricker mitt te och tittar ut genom fönstret, på molnen som passerar förbi och trädkronorna som vajar i vinden. "Patience pays" säger ordspråket på tepåsen och jag gör mitt bästa för att tro på orden, hålla fast vid meningen, för vi har haft tålamod så länge nu.

Ovissheten är ofta det som tär mest. Att inte veta, att inte kunna planera, att leva i pausläge. Det enda vi vet just nu är att gynmottagningen öppnar igen andra veckan i augusti och då ska vi, ganska omgående har vi förstått, komma dit på ett uppstartsmöte. Vi kommer att behandlas på vår lokala mottagning men ägguttag och insättning kommer att ske på Carl von Linnekliniken i Uppsala.

Så just nu dricker jag mitt te och väntar, längtar och hoppas.

Patience pays - det måste jag fortsätta att tro på.

Likes

Comments

Att längta och vänta

Längst ned i en byrålåda, gömt bakom träningskläder och filtar och T-shirtar, finns det ett litet babyplagg med en söt krage och små nätta knappar. Vi köpte plagget i en helt orimligt dyr butik på en utlandsresa när vi precis hade bestämt oss för att nu är det dags. Ett plagg, sa vi. Vi köper ett plagg för skojs skull och som minne av resan. Det kanske är den sista resan vi gör, bara du och jag. 

Om allt hade gått som planerat skulle plagget användas just nu. Istället ligger det längst ned i en byrålåda för att jag inte klarar av att titta på det längre.

Ja, det fanns en tid när vi funderade över barnvagnar och bilstolar och gud vet vad. Det känns som en annan livstid. En livstid då vi var lyckligt ovetande om äggledarspolningar och glada gubbar på stickor och AMH-värden.

Men jag har inte slutat hoppas att vi en dag får plocka fram det lilla plagget med den söta kragen och de vansinnigt opraktiska knapparna från botten av en byrålåda.

Likes

Comments

Att längta och vänta

Vi har, som många andra, sommarsemester just nu. En hel vecka har vi kvar och den ska vi se till att njuta av. När jag är hemma på semester kan jag fylla dagarna med det som inspirerar mig, gör mig glad och lätt i själen.

På jobbet dras tankarna ofta till barn. Särskilt svårt är det dagarna innan mens då hoppet kryper nära inpå för att sedan slås sönder när värken återigen kommer. Jag blinkar bort tårar på en liten toalett och skriver uppgivet till mannen. Det blev ingenting denna månad heller. Jag känner ilskan koka inombords. Ilska mot mig själv. För att jag tillät mig själv att hoppas även denna månad. För att jag aldrig lär mig. Sedan låter jag ilskan rinna av, torkar osynliga tårar och tar mig i kragen, går ut och ler mot kunderna och skämtar med kollegan i rummet bredvid.

Som om allting var en helt vanlig tisdag. Som om tårarna var osynliga på riktigt. 

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet den senaste tiden och det grämer mig. Tankarna vandrar i väg och uppgifter tar längre tid än vanligt. 

Men än är det fortfarande semester och än finns tid att njuta av sommarvärme, sena kvällar och tillsammanstid. Än är själen lätt och sinnet glatt.

Likes

Comments

Att längta och vänta

Ibland är det inte den ofrivilliga barnlösheten som skrämmer mig mest utan tanken på vad kampen kommer att göra med mig, göra med oss.

Jag läser bloggar om barnlöshet och orden skriker från skärmen och skrämmer mig. Ord om hopplöshet och att förlora sig själv, tappad lust och fysisk smärta och själslig sorg. Ord om att förlora varandra. Bitterhet.

Jag vill aldrig hamna där själv. Ja, vi är ofrivilligt barnlösa men vi är också så mycket mer än så. Jag älskar fortfarande att vakna på morgonen och veta att dagen ligger framför mig som ett oskrivet blad. Jag älskar att se spring i benen på våra hundar, känslan av att öppna upp en ny bok och tonerna från en bra låt, pirret i magen under en resa till en ny destination och hur solen bränner axlarna under en perfekt sommardag. Mest av allt älskar jag honom. Jag älskar hans skratt och hur hans ögonfärg skiftar från blått till grönt, hans varma fingrar mot min hud och hans famn under kalla nätter.

Jag hoppas att kampen aldrig tar det ifrån mig - kärleken till honom och kärleken till mig själv.

Kärleken till livet.

Likes

Comments

Att längta och vänta

Det var över ett år sedan nu. Över ett år sedan vi började försöka för första gången och längtan började. Jag minns pirret och spänningen och känslan av att ha en alldeles egen och fantastisk hemlighet.

Över ett år senare sitter vi fortfarande här och väntar på en stork. Pirret och spänningen har förvandlats till hopp och förtvivlan i en salig blandning och den där fantastiska hemligheten har blivit till något annat. Någonting mörkare som gör hjärtat tungt och bröstet dimmigt.

Det var över ett år sedan och vi längtar fortfarande.


Likes

Comments