Jag övar och övar och övar. Mina skapakonst-cravings är stora. Så jag har börjat öva på photoshop. Det går bra. Det går riktigt bra. Jag gillar det.



Det är kul, det är så lärorikt men nej, det slår inte att hålla en penna i handen. Men jag tycker om det, det gör jag. Men vad jag nu ska göra med denna kaktus, det vettefan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Just nu befinner jag mig uppe i skogen i Sollefteå, en plats som inte alls är Skellefteå felstavat utan faktiskt en helt egen plats. Så som jag trodde från början. Skulle inte vara förvånad om jag just nu sitter och kliar på ett myggbett. Kanske har jag precis vaknat, eller precis gått o lagt mig, eller sitter på en sten bakom ett tält och har ångest, eller så står jag i skogen och har precis lyckats få till knyckte med hur jag använder min Sheewee. Vad som så hoppas jag att jag har det bra. Jag hoppas.

Likes

Comments

​Silvertejp? Check

Kan du klippa sönder plastfjongen på mina nya strumpor? Absolut

Kan vi inte lägga det i den lådan istället? Ja! Du är smart du

Byxor är överskattat. Oja

Ska vi skippa skålar och bara äta ur tomma vita bönor-burkar istället? Aaa, lätt

Så, nu är den väskan klar! Wohoo

Springer du och hämtar solstolarna? tassar iväg

Okej så, ändrade planer. Vi har inte 2 solstolar, vi har fem? Fett me fett ju.

Kan jag få en puss? Självklart




Likes

Comments

Nu är jag påväg hem. Vad har jag gjort, vad har fastnat?

• Fått höra "jag älskar dig" från min 6-åriga kusin massa massa gånger

• Kört en hel massa bil, körde på 5an och i 70KM/H !!!!

• Lagt pussel

• Utvecklat en kärlek för min storebrors Hund som varit med oss i en vecka. En liten jobbig skit som nu snott mitt hjärta

• Sovit sovit sovit

• Bränt sönder ryggen mvh smygginger

• Lämnat telefonen hemma

• Köpt massa knasigt jox, bl.a. Citronskivepress, en såssnipa och en lampskärm

Likes

Comments

En dag vill jag ha små fina konstverk på min kropp. Små permanenta konstverk. Men än så länge har jag inte kunnat bestämma mig för vad. Tills dess får min kropp då och då täckas av tillfälliga små konstverk. För att prova på.

Likes

Comments

Okej så, förra lördagen hade jag ont i min vafina. Det var något som skavde men jag visste inte vad. Gick och la mig och nästa natt bestämde jag mig för att undersöka saken. En del skeva positioner och en x2 zoom spegel senare hittade jag en liten plupp, källan till det onda. Den syntes inte med ögat men kändes tydligt och gjorde väldigt ont. Petade runt mer och hittade flera ömma punkter. Jag grät, orkade inte att det skulle vara flera fel på mig då jag har andra fysiska och psykiska problem. Orken att hantera detta fanns inte. Jag kollade om och om igen, petade med tops och försökte se var det var utan att lyckas. Panikskrev till pojkvännen och grät ur en veckas mängd i vattendrickande. Jag googlade på ungdomsmottagningar och gick sen och la mig.

Jag ställde klockan på 10 för att hinna med ungdomsmottagningarnas telefontid och hade rödsprängda ögon och orkade knappt äta frukost. Möttes av att de hade tekniska fel och inte kunde komma fram. Grät lite mer och ringde sedan 1177 där jag stod i kö i 30 min och sen blev jag där hänvisad till andra ställen och dessutom fick ordet "Herpes" sagt till mig. Det satt fast i hjärnan. ringde dessa olika ställen, blev hänvisad vidare till en återvändsgränd och de andra numrena var konstiga.

Jag bestämde mig för att vänta, se om det går över och sedan boka en tid i Stockholm när jag kom hem om det inte försvann. Pratade med en släkting som är barnmorska och hon sa också att det kunde vara herpes. Efter att ha kikat lite mer på mig själv igen, upplevt smärta och tårar så fick jag ett samtal från ett dolt nummer. Då var det en av de konstiga numren som hade ringt tillbaka och två minuter senare hade de gett mig en lösning, dvs att ungdomsmottagningen har drop in på onsdagar och att det bara är att gå dit och bli undersökt och få stöd.

Så det gjorde jag. Åkte dit med min mamma som satt och solade på parkeringen medan jag gick in och satt i ett väntrum i en tvåsitssoffa bredvid en tjej som skulle till barnmorskan. De höll på att bygga om så det var i en såndär containeraktig envåningsbyggnad. Jag fick tillslut komma in, berätta om mina problem och sedan vandra vidare till ett undersökningsrum. Bohuslänskan gjorde det mycket avslappnande faktiskt och jag kunde vara väldigt öppen och trygg med hon jag träffade. Lite smått virrig kanske. Men hon undersökte mig samtidigt som vi pratade och hon kom fram till att det inte i nuläget såg ut som något jag skulle behöva oroa mig för. Men hon sa även att jag skulle fortsätta hålla koll och se om det utvecklas till något och den där lilla plusen visste hon inte vad det var men såg inte ut som något farligt. Snarare en finne. Jag kunde andas ut.

Jag pratade med min pojkvän om herpesteorin kvällen innan. Att om det skulle vara så att jag hade det så skulle det ha kommit från honom. Men vi båda var högst tveksamma på hur jag skulle kunna ha fått herpes, och han. Vi har ju varit tillsammans länge nu och har inte haft några som helst symtom. Det kändes konstigt men samtidigt oroväckande, för tänk om?

Jag läste på mycket om herpes, fick lära mig otroligt mycket faktiskt. Läste om personer som lever med herpes och förstod att den är sån hets och dålig stigma kring det. Bland annat Penny Parnevik som föddes med det har gått ut öppet för att försöka minska hetsen och det dåliga ryktet. Det är en stor del av Sveriges befolkning som har herpes. Och många vet inte ens om att de har det. När onsdagen väl kom var jag inte lika orolig. Jag ville inte låta det styra mig samtidigt som jag visste att jag inte kunde styra det. Så är det bara.

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Men det har varit ett par händelserika dagar, nu har jag förhoppningsvis inte herpes men wow vad det har varit turbulent för mig. Jag har lärt mig enormt och könsjukdomar och kan nog i sömnen nu rita upp en oerhört detaljerad karta av min vafina för wow vad jag lärt känna den väl.

Likes

Comments

Adams skapelse. En målning av Michelangelo gjord i taket av det sixtinska kapellet i italien. Målad runt 1511.


Denna målning har jag en stark relation till. Den har på ett vis format mig som konstnär. Men det ligger inte så mycket i själva verket, utan mer historien om hur jag fann den och vad som hände sen.


I mellanstadiet någon gång fick jag upp ögonen för konst. Jag ritade porträtt och ansikten som jag hittade på själv. Det var inte särskilt vackert om jag får säga det själv. Men jag minns hur stolt jag var över det jag skapat. Jag ritade porträtt efter porträtt men när jag ritade hela kroppar så stod alltid personen jag illustrerat med händerna bakom ryggen. För jag visste inte hur jag skulle rita händer och tyckte inte att det var något kul heller. Detta är något som många konstnärer har problem med. De förbaskade händerna.


På mitt landställe bodde vi granne med min morfars bror. Lasse. Han märkte av mitt växande intresse och sakta men säkert utvecklade vi en alldeles särskild relation. Han visade mig världen av konst. Men han ifrågasatte min bristande intresse för att rita händer. Så han utmanade mig. Och han visade mig Davids skapelse. Och berättade om de kända händerna och om Michelangelo. Det var alldeles nytt för mig, att få denna magnifika värld presenterad för mig.


Något år senare åkte jag till Italien med min familj. Där var en av mina största önskningar att besöka det sixtinska kapellet och få se denna magnifika målning med egna ögon. Men det var stängt. Jag fick med mig en affisch hem istället och två små kalendrar, en till honom och en till mig.


Kort därefter började jag rita händer. Jag kämpade hårt. Googlade upp bilder, ritade av och sprang sedan och visade för Lasse. Jag tyckte tillslut att det var superkul. Händer var så intressanta och långsamt växte mitt intresse.


Några år senare gick Lasse bort.


Ytterligare något år senare, på en julmiddag i kyrkan så gav en vän mig ett paket. “Du vet när man ser en sak i en affär och tänker att ‘åh, denhär grejen bara MÅSTE denhär personen ha?’ Så tänkte jag om denna och dig.” Utan att öppna presenten blev jag super berörd. Senare gick jag på toa och plockade upp det lilla paketet ur fickan och öppnade. Jag blev helt stum och ögonen vattnades. Helt omedveten om min relation till gåvan hon givit mig, hon förstod inte hur mycket den skulle komma att betyda för mig. Jag har kvar den än idag, tänker på henne, tänker på honom och på den jag har blivit.


När jag i Juni tog studenten var Lasses son och familj där. Jag tog då fram spegeln och visade den för de. Berättade historian. Senare när jag öppnade deras present låg det ett vykort med det motivet där i, som jag givit Lasse och även en bunt med brev jag skrivit till honom. Grät jag? Svar, ja.

Likes

Comments

Likes

Comments

Häromdagen så skrev jag ju om antagningen till vidare eftergymnasiala utbildningar. Jag skrev en lista på allt jag sökt och vad jag hoppades på. Tyvärr kom jag inte in. På majoriteten av allt var jag reserv, några inte ens antagen till och jag kom in på en. Teatervetenskap. Jag är osäker på vad jag vill göra härnäst. Jag godkände min plats på teatervetenskap och stod kvar på reserv på alla resterande förutom de som hade med teckenspråk att göra. Jag la även till två nya som hade öppet för sen anmälan.

Jag var oerhört ledsen till en början. Hade skapat en bild i huvudet över hur det skulle varit om jag kom in på kreativt skrivande. jag hade förhoppningar. Men efter att ha pratat med vänner och en släkting så kändes det bättre. Hoppet är inte ute. Bara för att jag inte kom in i år så betyder det inte att det är kört. Jag kan söka igen nästa år och skrivande är något jag kan engagera mig åt på egen hand fram tills dess. Jag har ett mål i alla fall. Jag vill komma in på den kursen. Jag vill jag vill jag vill. Och jag ska verkligen försöka.



Likes

Comments

Likes

Comments