View tracker

Det är mycket som rör sig inuti idag. Jag känner mig lycklig, har pratat med den där som får fjärilarna att vakna i magen för första gången på länge. Jag vet inte vilken typ av fjärilar det är just nu, eller om hans fjärilar finns kvar. Men jag tänker inte bara ge upp, inte riktigt än. Han är för speciell för det.

Jag har inte riktigt lyckats hitta fokus och prio med en balans mellan hem och arbete än, men det kommer mer och mer. Det är så många pusselbitar som ska falla på plats just nu. En i taget, så blir det fungerande sakta men säkert. Just nu ska jag bara gå och lägga mig. Imorgon är det en tidig dag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förmiddagen gick till min egen pappa, som genom alla prövningar har stått vid min sida. Och fortfarande gör det. Hade alla haft föräldrar som jag, så hade världen varit en bra mycket kärleksfullare värld.

Nu är det kväll, barnen sover gott. Halsont och hosta till trots. Jag firar mig själv, som är mamma och pappa på samma gång. Torkar tårar, tröstar, uppfostrar, trotsas, älskar och myser samtidigt som allt annat. Så som man gör som ensamstående förälder. Det är tufft ofta just nu, men jösses vad de är värda varenda tår och varenda skratt!

Trots att jag är så sanslöst lyckligt lottad som har världens finaste barn i mitt liv, saknar jag Honom. Den där med stort H som tar mig med storm. Jag har träffat någon som mycket väl skulle kunna vara den, men jag klantade mig. Rädslan tog överhand och jag skrämde bort. Det gör sanslöst ont i hjärtat, men samtidigt måste livet fortsätta. Jag fokuserar på barnen och mig själv så mycket jag bara kan. Fokuset på jobbet är också på väg tillbaka.

Likes

Comments

View tracker

...av att ha gjort sitt livs största misstag. Det gör ont, men samtidigt är det såhär det är när man mår som jag gör just nu. Jag hoppas på att jag får förståelse och en chans till.. en chans att inte stöta bort pga alla tidigare erfarenheter. En chans att vara jag.

Jag är på väg upp på banan, lite tålamod av omgivningen behövs dock. Ärligt så mår jag fortfarande inte bättre men jag ska försöka hitta någon form av balans så att livet går runt ändå tills det vänder. Börjar lyckas bra med det, men som sagt.. tålamod ber jag ödmjukast om.

Likes

Comments

Jag hat insett att jag behöver en nystart. Med allt gammalt som har hängt kvar både inuti och utanpå är det dags nu. Jag gjorde en för ett tag sen, men den där tvisten kom i vägen. Jag har tappat kontrollen. Alla de där delarna av mitt liv som är så sanslöst underbara har glömts bort. Jag behöver hitta balansen igen, den som gör att allt flyter. Ordning och reda saknar jag, det behöver jag innan jag börjar med något annat. Det står på schemat just precis nu.

Jag längtar tillbaka till jobbet, samtidigt som jag vet att jag behöver vara en hundraprocentig kollega och pedagog.

Jag längtar efter lugnet inombords som gör mig till den där grymma mamman jag är. Pusslet har trillat ner på golvet och blandats ihop, nu ska jag hitta rätt och bygga ihop det. Sakta men säkert, med det där fina stödet jag upptäckt att jag har i ett fåtal människor i min närhet. Tack till er!

Likes

Comments

Det här med samvetet är min svaga punkt. Det tar mycket av min energi att ha dåligt samvete.. jag jobbar stenhårt på det men ändå känner jag aldrig att jag räcker till.

Jag prioriterar allt som har med familjen att göra, och just nu räcker jag inte till till mer. Det är så långt ner jag är nu. Jag försöker dra mig uppåt samtidigt, men jag måste eliminera det dåliga samvetet först.

Så J, jag tänker på dig massor och har skrivit så många svar. Vill så gärna finnas där för dig och att du ska finnas där för mig. Men jag vet inte hur man gör längre. Förlåt!

L, jag har tappat förmågan att höra av mig. Vi gled ifrån varandra ett tag och hade precis hittat vägen tillbaka men jag vet bara inte hur längre. Förlåt!

Denna veckan kommer jag att vara hemma från jobbet. Jag ska försöka rensa inombords, kontakta läkaren och göra de där sakerna jag måste. Men bara att ringa vc tog den energin jag hade. Längtar tills det är dags att hämta barnen.

Likes

Comments

Det här med att inte vara helt hundra, men att inte kunna visa det för någon för att man känner det som att ingen tror på en. För det syns ju inte. Det är tungt. Emellanåt känner jag mig ensammast i världen, på insidan. Men samtidigt är jag rikast i världen, för det är ju vi tre.

Jag har insett vikten av att skilja på min person som mamma och min person som mig själv. Som mamma är jag starkare än någonsin, och mår så himla bra av att vi äntligen har landat och hittat en trygghet i vår tillvaro efter alla turer i bergodalbanan som det var när jag och deras pappa levde ihop.
Som individ mår jag inte lika bra. Tröttheten känns oändlig och tomheten växer. Motivationen är minimal och tyvärr drabbar det just nu alla områden i livet. Jag är inte mitt vanliga jag som pedagog på arbetet. Jag är inte samma gamla vanliga dotter eller syster. Jag är inte samma vän som jag brukar vara. Tyvärr är det inget jag kan påverka särskilt mycket i nuläget. Jag måste rida ut denna vågen, jag kommer att resa mig. Starkare än innan. Men denna svackan inuti är rätt tung jämfört med andra. Det kan bero på all oro kring vad som kommer att hända med barnen och tvisten. De har växt upp med bara mig, med en pappa som varit närvarande i korta perioder. Att höra lögner som hittas på, att bli beskylld för att situationen är som den är när jag i själva verket försökt främja en relation tär på mig. Jag har dokumentation på allt, men det är tungt att sätta sig och läsa igenom pärm efter pärm med sms. Att behöva leva igenom de åren ännu en gång. Jag ska göra det, men jag måste bli lite starkare igen.

Det är skönt att ha ventilen öppnad igen, och detta kan bli ett sätt för närstående att följa med.. att kanske få läsa om hur jag mår inuti, för jag är sämst på att berätta det. Masken på och vara som vanligt gäller bland folk, när barnen somnat gott på kvällen kommer det andra krypandes. Exploderandes.

Likes

Comments

Någon försöker motivera mig att börja skriva igen, för att lätta på trycket som växer inombords. Det är en man som har fångat mig på många plan, och dessutom mitt i vad som verkar vara min nya livskris. Jag är så enormt tacksam över att han finns, att han låter mig våga släppa ut lite i taget. Att jag får gråta och skratta, jag får känna att han bryr sig om mig. Djupt och ärligt. Det betyder så oändligt mycket. Ett steg i taget, vi låter det ta tid och ser vad detta utvecklas till. Hur det än blir sen, så mår jag bra av att ha honom som en del av livet mitt i allt det tunga just nu.

Tack för att du finns.

De senaste två dagarna har jag gråtit, och gråtit. Det är förmodligen positivt även om det gör fruktansvärt ont inuti när jag tänker på varför tårarna kommer. När jag tänker på att det är för mina barn. Oändlig kärlek kan vara smärtsam, för jösses vad jag älskar de där två. Jag är beredd att göra allt för att de ska få må bra och ha det tryggt.

Jag tror att jag nöjer mig med de orden för idag, måste bestämma mig för om bloggen ska låsas innan jag öppnar ventilen igen. Mycket står på spel nuförtiden.

Likes

Comments

Det har alltid varit lite av min grej att ha många bollar i luften. Senaste året har det inte funkat, jag har behövt prioritera barnen och att de fått ha trygghet, lugn och ro. Mitt i allt kom den där depressionen smygande, jag fattade ju inte att den var där förrän jag var mitt uppe i den. Just nu försöker jag lära mig att ta en sak i taget. Försöker skapa en tillvaro som inte innebär stress, som ger oss utrymme att bara vara tillsammans och njuta av allt det fina vi har härhemma. Försöker skapa utrymme för mig själv, mina intressen och mina sätt att koppla av. Det får ta den tiden det tar, jag har fortfarande ont i nacken för ofta. De mentala svackorna kommer med jämna mellanrum och tiden finns inte riktigt att landa i dem och ta mig ur så fort som jag egentligen skulle vilja.

Vissa dagar har jag hur mycket energi som helst, får hur mycket som helst gjort på kvällarna. Sen kommer dagar som idag, när orken tryter och jag får kämpa lite för att ta mig igenom dagen med ett leende på läpparna. När nu kvällen har kommit sjunker jag ner i soffan och vill bara skjuta allt på framtiden. Men då växer tvätthögen, att-göra-listan blir alldeles för lång. Och när klockan närmar sig läggdags inser jag att jag bara måste. Så då sätter jag igång och det blir för sent i säng.

Jag vill hitta den där balansen jag hade innan, för 1 1/2 år sen. Innan det där förbannade sista försöket som det bara var jag som inte förstod hur idiotiskt det egentligen var. Så mycket det har kostat barnen, kostat mig.. Känslomässigt för barnen och mentalt för mig. Tänk att vi kunde ha varit kvar, fast i den där destruktiva spiralen bara för att jag hade en dröm om hur en familj ska se ut.

Nu vet jag hur en familj ser ut. Den ser ut som vår. Vi har kärlek, trygghet, nyfikenhet och lust att göra saker tillsammans. Vi är tillfreds och tar livets utmaningar tillsammans. Bara vi tre. Om det någon gång blir fler i vår familj ska det kunna fortsätta så, annars fortsätter vi på vår väg tillsammans ensamma.

Likes

Comments

Jag har låtit mig själv styras av det gamla invanda så länge att det har tagit tid att tillåta mig själv att vara, känna och leva annorlunda. Tror att jag sakta blivit mer och mer redo under de senaste månadernas process.

För ett par veckor sen fick jag en idé om att vi behövde mer plats härhemma, och att energier hängde kvar.. Såna energier jag inte vill ha i mitt och barnens hem. Sagt och gjort, en kväll tömde jag en stor 5x5-hyllsexpedit och slängde ut den. Med den följde en massa skit. Det tog tid, mycket som skulle sorteras och organiseras (finns inte så mycket förvaring hos oss). Men till slut blev jag ganska nöjd. Då började jag i nästa ände. Lite rörigt är det härhemma fortfarande, men det börjar kännas rätt. Luft, positiva energier och yta. Precis så som jag vill ha det. Bort med det gamla så att något nytt kan släppas in.

Idag började jag rensa på nya ställen, och för varje sak jag drar i känner jag hur det förflutna blir just ett förflutet. Det negativa bara rinner av mig, och styrkan börjar infinna sig igen. Den andra har sett i mig men jag själv har inte släppt fram den.

Känslan av att vara tillfreds igen är ovan men så härlig! Visst är det en lång väg kvar att vandra för att jag ska hitta mig själv och det självförtroende som sakta bröts ner, den inre styrkan som höll mig uppe förr. Men snart, snart!

Likes

Comments



Det har varit en lång, tung och på många sätt smärtsam process som pågått under början av året.

"Tur" i oturen fick jag en nackskada på min gamla arbetsplats som ledde till sjukskrivning. Det får jag skriva av mig om vid ett annat tillfälle.

Order om total vila i dryga två månader ledde till gott om tid för reflektion och mental läkning. Något jag inte hunnit med på många år. Jag har bara tutat och kört på.

Under sjukskrivningen gick mitt kontrakt ut på gamla arbetsplatsen, och eftersom jag inte var jättesugen på att gå tillbaka dit sökte jag nya. Redan på första intervjun kändes det helrätt med chefen. Hon var en tuff intervjuare och grymt professionell. Känslan jag fick var väldigt osäker och hon skulle inte höra av sig på över två veckor så det var nervöst! När hon hörde av sig innan tiden gått ut, och frågade om jag kunde komma på en intervju till såg jag såklart till att ha möjlighet till det. Fick då träffa två pedagoger på avdelningen i fråga och kände direkt att jag skulle vilja arbeta i samma team som dem. Jag hade sån tur att jag har fått möjligheten att göra det, lär mig otroligt mycket av dem och de andra pedagogerna i huset varenda dag. Det känns verkligen som att jag har kommit "hem".

Under ungefär samma tid som arbetssökandet insåg jag att allt kommit ifatt, och att jag för första gången på över tio år inte kunde lösa mitt mående på egen hand. Gamla mönster i tankarna började kännas av osv. Kontaktade vårdcentralen och fick en tid snabbt. Diagnos depression och utmattning. Medicinering med antidepressiva (dock en låg dos), insomningstabletter och remiss till psykolog för hjälp med mentalt läkande.

Jag har nu kommit igång med allt, det känns som att tegelsten efter tegelsten försvinner och lättnaden börjar komma. Jag mår bättre, har mer energi och har påbörjat bearbetningsprocessen efter förhållandet med barnens pappa. Självklart fanns det goda stunder, men de dåliga var med eftertanke övervägande. Jag har dessutom varit väldigt duktig på att försköna hur verkligheten faktiskt var, vilket jag inte insett förrän nu. Med hjälp av psykologen. Det andra samtalet skulle jag välja ut två händelser under förhållandet som påverkat mig starkt, det var inga svårigheter för det fanns två som bara kom till mig direkt. På förra samtalet var det dags att "gå igenom" relationen och de händelser som hon kallar för trauman. Jag förberedde mig med att skriva ner händelser på post-itlappar och det var oerhört tungt att återuppleva och känna allt igen. Väl på plats, när det var dags att gå igenom kunde jag riktigt känna hur allt bara rann av mig. Vad det egentligen var som hände vet jag inte, men det var en sådan lättnad!

En annan sak som hände ungefär samtidigt var att jag tog kontakt med en advokat. Vi kan inte lösa något på egen hand och jag har verkligen inte tid, ork och energi att vara den mamma jag vill till mina barn samtidigt som jag behöver jaga, påminna och planera med honom. Vår relation är över, han har gjort val som gör att mina val är väldigt enkla.

Sjukskrivningen ledde till att jag var tvungen att bli bättre på att prioritera min ork, har tvingat mig själv att ge mig själv lite "egentid" ibland. Bara göra något med vänner, sova ut eller rensa ut skräp både materiellt och mentalt. Det är något jag kommer att fortsätta prioritera på ett sätt som fungerar för mig och barnen. Att vara ensam med två små barn är tufft och jag ska räcka till i många år så jag måste ta hand om även mig själv. Vi har det dock väldigt bra, och trivs med vår tillvaro precis som den är så efterhand som pusselbitarna faller på plats kommer allt att bara flyta.

Likes

Comments