Det har alltid varit lite av min grej att ha många bollar i luften. Senaste året har det inte funkat, jag har behövt prioritera barnen och att de fått ha trygghet, lugn och ro. Mitt i allt kom den där depressionen smygande, jag fattade ju inte att den var där förrän jag var mitt uppe i den. Just nu försöker jag lära mig att ta en sak i taget. Försöker skapa en tillvaro som inte innebär stress, som ger oss utrymme att bara vara tillsammans och njuta av allt det fina vi har härhemma. Försöker skapa utrymme för mig själv, mina intressen och mina sätt att koppla av. Det får ta den tiden det tar, jag har fortfarande ont i nacken för ofta. De mentala svackorna kommer med jämna mellanrum och tiden finns inte riktigt att landa i dem och ta mig ur så fort som jag egentligen skulle vilja.

Vissa dagar har jag hur mycket energi som helst, får hur mycket som helst gjort på kvällarna. Sen kommer dagar som idag, när orken tryter och jag får kämpa lite för att ta mig igenom dagen med ett leende på läpparna. När nu kvällen har kommit sjunker jag ner i soffan och vill bara skjuta allt på framtiden. Men då växer tvätthögen, att-göra-listan blir alldeles för lång. Och när klockan närmar sig läggdags inser jag att jag bara måste. Så då sätter jag igång och det blir för sent i säng.

Jag vill hitta den där balansen jag hade innan, för 1 1/2 år sen. Innan det där förbannade sista försöket som det bara var jag som inte förstod hur idiotiskt det egentligen var. Så mycket det har kostat barnen, kostat mig.. Känslomässigt för barnen och mentalt för mig. Tänk att vi kunde ha varit kvar, fast i den där destruktiva spiralen bara för att jag hade en dröm om hur en familj ska se ut.

Nu vet jag hur en familj ser ut. Den ser ut som vår. Vi har kärlek, trygghet, nyfikenhet och lust att göra saker tillsammans. Vi är tillfreds och tar livets utmaningar tillsammans. Bara vi tre. Om det någon gång blir fler i vår familj ska det kunna fortsätta så, annars fortsätter vi på vår väg tillsammans ensamma.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har låtit mig själv styras av det gamla invanda så länge att det har tagit tid att tillåta mig själv att vara, känna och leva annorlunda. Tror att jag sakta blivit mer och mer redo under de senaste månadernas process.

För ett par veckor sen fick jag en idé om att vi behövde mer plats härhemma, och att energier hängde kvar.. Såna energier jag inte vill ha i mitt och barnens hem. Sagt och gjort, en kväll tömde jag en stor 5x5-hyllsexpedit och slängde ut den. Med den följde en massa skit. Det tog tid, mycket som skulle sorteras och organiseras (finns inte så mycket förvaring hos oss). Men till slut blev jag ganska nöjd. Då började jag i nästa ände. Lite rörigt är det härhemma fortfarande, men det börjar kännas rätt. Luft, positiva energier och yta. Precis så som jag vill ha det. Bort med det gamla så att något nytt kan släppas in.

Idag började jag rensa på nya ställen, och för varje sak jag drar i känner jag hur det förflutna blir just ett förflutet. Det negativa bara rinner av mig, och styrkan börjar infinna sig igen. Den andra har sett i mig men jag själv har inte släppt fram den.

Känslan av att vara tillfreds igen är ovan men så härlig! Visst är det en lång väg kvar att vandra för att jag ska hitta mig själv och det självförtroende som sakta bröts ner, den inre styrkan som höll mig uppe förr. Men snart, snart!

Likes

Comments



Det har varit en lång, tung och på många sätt smärtsam process som pågått under början av året.

"Tur" i oturen fick jag en nackskada på min gamla arbetsplats som ledde till sjukskrivning. Det får jag skriva av mig om vid ett annat tillfälle.

Order om total vila i dryga två månader ledde till gott om tid för reflektion och mental läkning. Något jag inte hunnit med på många år. Jag har bara tutat och kört på.

Under sjukskrivningen gick mitt kontrakt ut på gamla arbetsplatsen, och eftersom jag inte var jättesugen på att gå tillbaka dit sökte jag nya. Redan på första intervjun kändes det helrätt med chefen. Hon var en tuff intervjuare och grymt professionell. Känslan jag fick var väldigt osäker och hon skulle inte höra av sig på över två veckor så det var nervöst! När hon hörde av sig innan tiden gått ut, och frågade om jag kunde komma på en intervju till såg jag såklart till att ha möjlighet till det. Fick då träffa två pedagoger på avdelningen i fråga och kände direkt att jag skulle vilja arbeta i samma team som dem. Jag hade sån tur att jag har fått möjligheten att göra det, lär mig otroligt mycket av dem och de andra pedagogerna i huset varenda dag. Det känns verkligen som att jag har kommit "hem".

Under ungefär samma tid som arbetssökandet insåg jag att allt kommit ifatt, och att jag för första gången på över tio år inte kunde lösa mitt mående på egen hand. Gamla mönster i tankarna började kännas av osv. Kontaktade vårdcentralen och fick en tid snabbt. Diagnos depression och utmattning. Medicinering med antidepressiva (dock en låg dos), insomningstabletter och remiss till psykolog för hjälp med mentalt läkande.

Jag har nu kommit igång med allt, det känns som att tegelsten efter tegelsten försvinner och lättnaden börjar komma. Jag mår bättre, har mer energi och har påbörjat bearbetningsprocessen efter förhållandet med barnens pappa. Självklart fanns det goda stunder, men de dåliga var med eftertanke övervägande. Jag har dessutom varit väldigt duktig på att försköna hur verkligheten faktiskt var, vilket jag inte insett förrän nu. Med hjälp av psykologen. Det andra samtalet skulle jag välja ut två händelser under förhållandet som påverkat mig starkt, det var inga svårigheter för det fanns två som bara kom till mig direkt. På förra samtalet var det dags att "gå igenom" relationen och de händelser som hon kallar för trauman. Jag förberedde mig med att skriva ner händelser på post-itlappar och det var oerhört tungt att återuppleva och känna allt igen. Väl på plats, när det var dags att gå igenom kunde jag riktigt känna hur allt bara rann av mig. Vad det egentligen var som hände vet jag inte, men det var en sådan lättnad!

En annan sak som hände ungefär samtidigt var att jag tog kontakt med en advokat. Vi kan inte lösa något på egen hand och jag har verkligen inte tid, ork och energi att vara den mamma jag vill till mina barn samtidigt som jag behöver jaga, påminna och planera med honom. Vår relation är över, han har gjort val som gör att mina val är väldigt enkla.

Sjukskrivningen ledde till att jag var tvungen att bli bättre på att prioritera min ork, har tvingat mig själv att ge mig själv lite "egentid" ibland. Bara göra något med vänner, sova ut eller rensa ut skräp både materiellt och mentalt. Det är något jag kommer att fortsätta prioritera på ett sätt som fungerar för mig och barnen. Att vara ensam med två små barn är tufft och jag ska räcka till i många år så jag måste ta hand om även mig själv. Vi har det dock väldigt bra, och trivs med vår tillvaro precis som den är så efterhand som pusselbitarna faller på plats kommer allt att bara flyta.

Likes

Comments

Idag fyller min syster 42 år, hon firar det på sin stjärna uppe i himlen. När barnen var på förskolan körde jag till minneslunden och hade en stund för mig själv fast ändå tillsammans med henne. Jag måste börja göra det oftare, det gjorde väldigt gott inombords. Det är tungt det där med att hon inte finns här längre. Jag saknar att prata, skratta, bråka, gråta, jämföra och få stöd av henne. Speciellt sen barnen föddes, tänk vad de hade älskat varandra! Barnen har ändå någon form av relation till moster, och hon verkar komma till dem på ett sätt som jag inte vet men ändå får lov att vara delaktig i ibland och det känns väldigt tryggt.

Jag har gått i två veckor och väntat på besked efter mina anställningsintervjuer och idag var dagen då de sagt var sista dagen, båda ställena. Väntade och väntade, ställde in mig på att det inte skulle bli något besked och alltså vara negativt. Men sen ringde telefonen! Jag har fått jobb, i staden jag älskar. Jag får inte gå ut med detaljerna än och börjar inte förrän i slutet av april men jag är ändå så lycklig! Det känns bra ända in i själen att det inom en snar framtid blir en landning på alla plan! Längtar som en tok efter att få komma igång!

Så idag har det varit en liten bergodalbana av känslor. Kanske att det snart blir lite lugnare på det snart.

Idag är det fredag, imorgon är det tänkt att barnens pappa ska komma med deras storebror. Jag tror på det när jag ser det och har inte berättat nåt för barnen, vill inte se besvikelsen i deras ögon fler gånger! På kvällen ska jag faktiskt ha lite mammatid med en fin vän, då ska barnen ha kvalitetstid med mormor o morfar.

Likes

Comments

Länge var jag ensam i en tvåsamhet och nu har jag ett bra tag varit ensam i en ensamhet. Barnen gör ju att jag aldrig är ensam på riktigt, de fyller både min fysiska och mentala tillvaro med kärlek.. Ändå har det funnits någon form av tomhet inuti. Jag har kämpat för att få förhållandet att fungera, och när det var över har jag kämpat för att få min o barnens vardag att fungera. Jag har inte haft någon tid att känna efter eller landa i något på många år, vilket har gjort att jag gått mer och mer in i något obekvämt. Jag har gömt undan mig själv och mina känslor så länge att det blivit lite av en chock nu när jag faktiskt haft möjlighet att reflektera och förstå allt som hänt.

Under en lång period har jag känt mig nere och trött, det har blivit värre o värre tills för en vecka sen. Då började det gå för långt med tankar, känslor och trötthet så jag kontaktade vc. Fick en läkartid och det var så förbannat skönt att få ur mig en del. Remiss till psykolog, vilket jag längtar efter, det finns så mycket som bubblar och behöver bearbetas. För att kunna sova fick jag medicin och för att åtminstone börja må bättre fick jag en annan. Nu har jag snart ätit dem i en vecka och har ungefär varenda biverkning som står beskriven i bipackssedeln. Läkaren sa att det är så och att det bara är att härda ut, så ska göra ett tappert försök att göra det. Jag vet att jag kan fixa det utan mediciner men då tar det så mycket längre tid med tanke på hur kasst jag mådde. För barnens skull går jag emot allt jag tror på och tar antidepressiva. Jag sa att jag aldrig ska ta såna, men barnen är viktigare och de förtjänar en mamma som mår bra och orkar.

Likes

Comments

När det har varit rörigt runt om har jag haft en tendens att spara saker, som för att ersätta eller trösta antar jag. Nu har jag påbörjat projekt utrensning men fy vad det tar på en mentalt. Jag har inga problem med att slänga saker, det har jag alltid varit väldigt duktig på.. Men med allt kaos som varit har varenda liten pinal en betydelse. Även maträtter bär med sig känslor, så rensa ut skit och börja tycka om mat igen är mitt mål denna veckan. Hur det kommer att gå återstår att se, men jag måste försöka underlätta för mig själv istället för att försvåra.

På söndag kommer barnens pappa. Det är väldigt många tankar som snurrar i huvudet men förmodligen går det bra. Bara jag håller mig i bakgrunden och barnen får hans fokus. Jag har extrablanketter utskrivna och om det blir läge kan vi ta en diskussion då.

Likes

Comments

Tankarna snurrar som sjutton dessa dagar.. Minnet funkar inte som det ska och förmågan att planera saker som inte innefattar barnen är som bortblåst.

Det jag landar i när det gäller funderingar är en längtan efter en andra hälft. Att känna den längtan skrämmer mig, för jag vet att mina chanser att träffa någon är minimala i min situation..

Tanken på att leva ensam är nästan smärtsam.. Samtidigt vet jag att jag inte kommer kunna eller våga släppa in vem som helst i mitt och barnens liv. De behöver ha en stabil tillvaro, och på många sätt behöver de en manlig förebild som finns i vardagen..

Nä fy vilket vimsigt inlägg, förstår inte själv.. Men jag behövde få ur det.

Likes

Comments

Efterhand känns det som att varje litet kapitel i livet värderas och prioriteras just nu. Det känns lite som att jag kommer att sålla.. Välja vilka jag släpper nära och vilka som hålls på avstånd. En del kommer förmodligen att försvinna helt. Det kanske är precis vad jag behöver nu.

Den fysiska kraschen kanske kan undvikas under tiden som den mentala läker ihop. Fem års spillror ska plockas ihop. Självklart har det även funnits ljusa stunder i livet med barnens pappa, men antalet dagar då det varit lugn och kärlek är inte omöjliga att räkna. Att ständigt hoppas, försöka laga och kämpa tar sönder en inuti, sakta men säkert. Nu ska jag försöka pussla ihop mig själv. Der får ta den tiden det tar. Jag ska släppa in det som får mig att må bra, plocka bort allt annat. Nu ska bara medicinerna hjälpa mig att hitta ork, motivation och vilja att hitta glädjen igen.

Likes

Comments

Det här med att börja dra i trådar som jag inte kan kontrollera är minst sagt skrämmande. Sen 2011 har jag och barnens pappa haft en bergodalbana som inneburit en enorm kärlek, gigantiska gräl, hot, svek, brutna löften och samtidigt massor av lycka. Det är så förbannat blandade känslor. Jag har inte längre den där kärleken som i att jag skulle vilja leva med honom igen, däremot har jag en känsla av skuld för att jag inte försöker tills det fungerar för barnens skull.

Det är den jag måste bearbeta och lära mig att hantera. Jag har fått höra av professionella människor att barnen inte riskerar att fara illa eftersom de har en förälder som skyddar och ger stabilitet. Men de människorna är inte här på kvällar o nätter när M vaknar och gråter, när jag frågar varför är svaret "jag saknar pappa".

Till saken hör att deras pappa är väldigt bra på att manipulera, och få det att låta som att jag har hindrat honom från att komma. Till de som lyssnar på de orden skulle jag vilja ställa en fråga; Skulle ni själva kunna leva med att stå i beredskap varannan helg, inte planera något för barnen och er själva för att det KANSKE kommer ett sms på torsdagskvällen med frågan "har ni planer i helgen". I mina ögon är det bara ett sätt för honom att slippa komma.

Jag har bett honom att skriva på en ansökan till samarbetssamtal hos familjerätten. De skickade en blankett till honom att skriva under. Den väntade jag på i ett par veckor. Ingen blankett kom. Istället fyllde jag i en e-ansökan, tänkte att det borde vara smidigare och att DEN skriver han under. Men icke. Nu är det en vecka sen.

Det enda jag vill är att underlätta mitt och barnens liv. Vi har mycket som det är, och att han hela tiden har någon form av rätt att röra till det funkar inte för mig längre. Jag är redo att gå vidare nu, men jag hålls ständigt tillbaka av att vi har gemensam vårdnad men inte gemensamt ansvar och att han på något sätt har makten att komma och gå som han vill. Den där makten har han haft sen vi träffades, jag har snällt fått följa med (eller lämna honom med slutresultatet att jag ändå gått tillbaka).

Nu är det dags för min omstart. Självklart tillsammans med barnen. Jag har prioriterar deras välbefinnande framför mitt eget sen den dagen de föddes och på sätt och vis tappat bort mig själv någonstans på vägen. Det måste ändras för jag behöver vara starkare än någonsin nu. Hur hittar man sig själv?

Förra veckan kände jag av ett beteendemönster jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Det skrämde mig litegrann. Men eftersom jag kände igen det kunde jag också ta tag i det och kommer att börja arbeta aktivt för att må bra i mig själv, för första gången på många år.

Det känns lite som att det är så mycket som händer just nu att det bara är att bita ihop och köra på. Till slut kommer det att lugna ner sig och vi kommer att få lugn o ro runt oss.

Likes

Comments

Jag fullkomligen älskar att få ynnesten att ha mina barn på heltid, och att ha det på något annat sätt skulle nog vara väldigt tufft. Men ibland, bara ibland skulle det vara skönt med en paus från att vara ensam ansvarig. Jag och deras pappa har gemensam vårdnad och har alltid haft, men något gemensamt i ansvaret märker jag inte av. Han står för minimibeloppet i underhåll, men annars står jag för allt; emotionellt, fysiskt och ekonomiskt.

Det är snart ett år sen han lämnade, även om vi setts och "gnistan" ibland har gjort sig påmind. Faktum är att det inte kommer att bli vi igen. Jag orkar helt enkelt inte med fler turer i den bergodalbanan. Ibland har tankarna börjat snurra om att träffa någon ny, någon som står vid min sida och någon som finns där för barnen. Men eftersom det inte lär komma någon o ringa på dörren känns det rätt omöjligt. Nätdejting känns hopplöst, män på nätet verkar bara vara ute efter sex. Suck.

Jag får nog förbereda mig på ett liv utan en andra hälft.

Likes

Comments