Att vara deprimerad innebär inte att du är ledsen hela tiden. Nej, du kan vara lika glad som vem som helst. Att vara psykiskt sjuk innebär inte att du är svag. I själva verket har du varit stark alldeles för länge. Att vara utmattad innebär inte att du inte kan ha kul. Att ha ångest innebär inte att du är ett nervvrak. Det kommer däremot stunder som gör dig nedstämd och ger dig ångest. Ibland vet du inte ens varför.
Inget av detta syns utanpå.
Det är inte på låtsas bara för att det inte syns. Att skämta om att man nog borde sjukskriva sig för att man haft en lite körig vecka, är inte speciellt kul om det finns en person på arbetsplatsen som faktiskt blivit sjuk av stress. Även om folk inte säger det rakt ut kan du ibland känna att de inte tror dig när du berättar om det. Folk förstår inte hur en glad, social och sprudlande människa som du kan må så dåligt.
Det syns inte. Men det känns. Både på insidan och utsidan. Skämtsamma kommentarer får dig att skämmas över att du fått en sjukdom som inte är värd att ta på allvar. Uteblivna frågor eller svar får dig att tro att du kanske hittat på alltihop. Men det känns ju som att du ska dö.
Föreställ dig att du är en fullt fungerande person med en bra tillvaro. Du jobbar, tränar, äter och umgås. Men så en dag börjar du glömma saker och du får en känsla av att kunna sova i en vecka om du bara fick chansen. Sedan kommer yrseln, känselbortfallen och magsmärtorna. Ett avgrundsdjupt hål öppnar sig och slukar dig hel. Mat smakar inte gott längre, och minsta lilla ansträngning slår ut dig totalt. Alla ljud är för höga, allt ljus är för skarpt, och om det inte lät så konstigt skulle du beskriva det som att ljudet och ljuset gör fysiskt ont.
Efter ett tag måste du sluta umgås för du orkar inte vara social. Du slutar träna, för du har ingen kraft kvar, men kör på med lite av varje ändå. Till slut kan du inte gå till jobbet för du bara gråter, kan inte koncentrera dig, och trots att du vilat hela helgen verkar du om möjligt ännu tröttare när måndagen kommer. Ska du dö nu?
De nya konstiga symptomen verkar aldrig ta slut. Det mörker du har inom dig förintar allt som är gott. Det är slut nu.
Men så en dag vänder det.
Du börjar bli frisk. Äntligen börjar du känna ljus och liv inom dig igen. Du har lärt dig massor. Om dig själv. Om andra människor. Men det har ingen annan. Du är samma person, med ett uppdaterat inre som ingen kan se.
Du förklarar hur du mått, vad som hänt och varför. Du talar om att du har utmattningsdepression. Ändå ifrågasätts du, ändå dundrar folk fram utan hänsyn, ändå skämtas det om stress, ändå får du bita dig i tungan och välja dina krig. När någon föraktfullt pratar om svaga nerver, knyter du handen i fickan och tänker; om ni bara visste.
Det är en sjukdom som inte syns, som det kan ta lång tid att återhämta sig från. Detta leder ofta till att folk också glömmer att man är sjuk. Speciellt när man verkar vara sitt vanliga jag på jobbet eller i andra sociala sammanhang.
Vad ingen vet är att du spelar dig själv ibland, och håller skenet uppe. Men vissa dagar fungerar inte det. Vissa dagar orkar du inte dölja och släta över, ändå går du upp ur sängen och möter dagen.
- Jag berättar gärna bara du frågar. Jag förklarar, men är du villig att försöka förstå?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hur kan man förklara?
Det är så svårt att förklara hur man kan må som man gör när man inte ens begriper det själv. Hur man vissa dagar kan vakna och vara helt under isen, men framåt dagen kan man må riktigt bra. Eller lika gärna tvärt om. Morgonen är toppen och sen går luften ur.

Det svåraste är att det inte heller går att relatera till särskilda aktiviteter. Som exempel, hade jag sprungit en mil hade jag haft en förklaring till tröttheten. Hade jag varit på en stor tillställning hade jag förstått varför min hjärna reagerade så mycket. Men när man inte gör något särskilt annorlunda, när man måste acceptera utan att förstå. Den abstrakta och subtila delen i den här sjukdomen. Det har jag otroligt svårt för.

Människor runt mig säger att jag behöver aktiveras. Aktivitet som en motsats till undvikande och flyktbeteende. Att jag behöver öva på att gå emot mitt motstånd mot att göra saker, behöver utmana impulsen att lägga mig ner och sova, som den enkla vägen ut. Grejen är att jag aldrig lägger mig och sover, som den enkla vägen ut. Jag sover pga att jag omöjligt klarar att hålla mig vaken. Jag försöker förklara men människorna runt mig förstår inte, vi är inte överens.

Men jag har accepterat, att jag ska fortsätta med mitt lilla "schema" ett tag till. Ha aktiviteter som är bra för mig, för att jag ska öva mig på att slå av och på, öva på att växla mellan aktiviteter och vila. Känns bra att vara överens med sig själv och sina tankar ..

Min läkare säger att på lång sikt behöver jag aktivering i fråga om arbete/praktikplats. Att det inte räcker att gå hemma och komma på egna aktiviteter, i längden. Jag kan köpa resonemanget. Men det gör mig samtidigt skiträdd.

Och så upptäcker man ett missat samtal på mobilen från handläggaren på Försäkringskassan. Det är inte mycket som krävs för att pulsen ska gå upp men handläggaren på Försäkringskassan som har hand om mitt ärende är ändå väldigt förstående ..

Likes

Comments


Man hinner tänka så himla mycket under en sjukskrivning. Många långa dagar hemma på soffan. Humöret går upp och ner men ofta är, iallafall jag, tröttare än tröttast och en riktig bitterfitta (min blogg, jag skriver vad jag vill!). Allt som går emot mig har fåren rejäl känga och till och med stackars sambon o barnen tycker att jag är tufft sällskap vissa dagar.

Och självklart ger man livet i sig en känga också. För man hinner ju fundera rätt mycket här hemma på soffan. Mina tankar kring det här med att vara utmattad har gått som i tre faser, tre stadier. Kanske är det likadant för alla, vad vet jag. Idag tänker jag reda lite i hur mina tankar går. Dels för mig själv, att få sätta saker och ting i perspektiv. Men framför allt för att det för mig har det hjälpt att läsa om andras utmattning. Kanske kan jag också hjälpa någon annan.

Allra först kände jag skuld och skam. Varför jag? Varför drabbar det här mig? Alla andra klarar ju av att leva sina liv utan att bli utmattade, varför gör inte jag det? Jag tycker att det är pinsamt att inte orka med och att jag kört mig själv så hårt i botten.
Det var först tillsammans med min nuvarande läkare (guldstjärna till henne!) som jag kunde få en förklaring. En utmattning beror inte bara på situationen just nu. Det är ett pussel av allting som har hänt i ditt liv, den ryggsäck du bär och allt runt omkring dig. Min ryggsäck är av det tyngre slaget, av livserfarenheter. Men tyvärr gör dessa erfarenheterna mig också mer mottaglig för stressorer. Det gav mig en förklaring till varför och det gjorde att diagnosen kunde landa hos mig.

När det hade landat följde en tid av ensamhet. Jag kände mig så ensam. Som om ingen i hela världen förstod mig. Jag var arg på sambon som inte förstod, på vänner som inte förstod och på världen i allmänhet. Jag tror överlag att vi måste våga prata mer om psykisk ohälsa, för jag är verkligen inte ensam om min situation. Vi måste sticka hål på bubblan om att allt är så himla perfekt alltid. Det har hjälpt mig att läsa om andra som har blivit utmattade, om andra som har varit och är i samma situation för först då insåg jag att jag inte var ensam om den här skiten.

Nu senast har jag varit frustrerad. Frustrerad över hur långsamt det går, över att det ALDRIG blir bra. Jag är liksom stressad över att jag är sjukskriven för stress, vilket blir rätt kontraproduktivt. Jag kan också känna mig uppgiven över att jag inte ”levererar”. Över att det inte finns energi att ge till någon annan än mig själv och att andra då ska tycka mindre om mig för att jag inte har ”levererat”. Världens bästa omgivning har då förmågan att ta ner mig på jorden igen.

I början sa folk att det här skulle bli ”mitt livs resa”. Äsch tänkte jag, det är väl bara att vila lite och sen vara tillbaka på banan. Och oj så fel jag hade. Jag har ifrågasatt allt jag gör och allt som händer runt omkring mig. Jag har, och håller på, att välja ut godbitarna av Carina1.0 för att göra en Carina2.0 som är en mer hållbar, funktionell och smartare version av mig själv. Carina2.0 kommer bara att ha kvar det som verkligen ger energi, allt annat sopas bort nu i uppgraderingen. Jag står inför vägskäl om vad jag vill, gillar och tycker om och än är inte den processen klar. Men jag hoppas att jag, om ett tag, kommer kliva ur den här resan som en bättre person.

Likes

Comments

Åh min hjärna kokar.

Jag fick brev av min läkare, som för övrigt har bytt vårdcentral, om att det dags för en träff igen o förnya sjukskrivningen. Sen ska vi tydligen träffa en handläggare på Försäkringskassan tillsammans, ett avstämningsmöte för att bilda sig en uppfattning om "var vi står " som hon uttryckte det.
Jag vill också gärna veta var jag står. Det känns mest som jag står och stampar. På en okänd plats. I lera. Där mina skor har fastnat i geggan.

Dessa telefonsamtal från olika myndigheter ger en lätt stressad känsla i mig. Numera är den lättstressande. Förut kunde jag inte se ett kuvert med tex FKs logga i min brevlåda utan att få panik. Jag fick ta med mig alla brev till arbetsterapeuten som fick öppna dem och läsa dem åt mig. Samt förklara vad de betydde. Så lite framsteg i alla fall. Nåväl, det var en utsvävning.

 

Men det fanns ingen anledning till oro sa hon. Det enda vi ska göra är att komma fram till är hur vi ska gå vidare.
Jaså minsann. Hur ska vi gå vidare då? Det undrar jag. Och så drar min hjärna igång en massa tankar och funderingar. Igen. Som så många gånger förr.

Får jag fortsätta rehabilitera mig själv i hemmiljö tills jag klarar av och orkar med min vardag? Eller är det nu jag ska skickas vidare till Arbetsförmedlingen? Det är min mest överhängande fråga. Och vad sjutton ska jag göra om jag blir inskriven där? Vad vill jag bli, när jag blir stor? Jag vet inte. Min hjärna kokar av alla tankar på det här.
Jag vet ju inte vad jag vill. Jag vill mest bara må bra och ha ett litet jobb att gå till så jag kan tjäna mina egna pengar på sikt, utan att bli sjuk. Om det går att ordna så är jag mer än nöjd.


TIllit, det gäller att ha tillit. Det är bara att ge sig fan på det. Ingenting annat eller någon annan än jag kan styra över läkningen i den här utmattningen. Men vilan, den kan jag faktiskt tvinga mig att ta. För att jag måste.

Eller måste och måste. Egentligen så måste man ju ingenting här i livet, men jag vill pausa och vila. För det är enda sättet att bli frisk, att ta mig härifrån, läka och må bättre igen. Ändå är det just detta som jag misslyckas med, gång på gång. Jag är så fast förankrad i "ska bara" och "lite till" så jag ignorerar pauserna.
Det är dags att ta fram den där kämparglöden igen. Den där järnviljan som drev mig in i väggen är den som nu ska ta mig härifrån. Genom den otroligt svåra uppgiften. Vila.

 

Puss och kram till Er alla kämpar där ute   

Likes

Comments

Ni vet det där jobbiga tonfallet: 

Jaså, du har tagit bilen?

Kan inte hjälpa att den frågan provocerar mig en smula. För det ställs egentligen inte som en fråga, utan konstateras mer, som ett nedlåtande påstående.
Så här är det. Jag bor centralt, har nära till så gott som allting. Många gånger går det också fortare att gå eller cykla, jämfört med bilfärden och tillhörande jakt på parkeringsplats. Men det kan inte hjälpas. Jag tar bilen för att jag är sjuk, trött, utmattad, allmänt orkeslös eller för att värken i min kropp inte tillåter mig att släpa på saker.

Miljömässig katastrof, jag vet. Och ja, det är visst skönt att röra på sig, det är bra med motion, det är dyrt med bil. Jag vet det. Du behöver inte komma och skriva det på min näsa. Jag gör mina val utifrån mina förutsättningar och det som passar mig bäst, den dagen.
Kommentarer av den här typen ges alltid av en viss sorts människor. De som är lika mig själv. (Före utmattningen). De som staplar hela cykeln full med pappersförpackningar och metallock separerade från glasburkar och trampar till återvinningscentralen, i motvind. De där idealisterna som vill så mycket, men som i sin iver att vara miljön till lags, sätter krokben för sig själva. De som balanserar på gränsen för vad man, som människa orkar med. De som kämpar för att vara hälsosamma, miljömedvetna och allt annat som man ska vara, för att vara ok. Inte så mycket för sin egen skull, utan för vad ska annars alla andra tycka? 

Och så möter de en sådan som jag. Som tar bilen. För att jag är för trött för att gå. Jag begär inte att de ska förstå, för det gör de inte. Men att jag provocerar så mycket, det har jag faktiskt lite svårt att förstå. Samtidigt är det lite roligt. Folk är inte alltid så fördomsfria som de vill framstå som. Även om det gäller en aldrig så liten detalj som hur en bekant väljer att transportera sig.
 
Puss oh kram till er alla kämpar där ute   

Likes

Comments

Här kommer lite tankar om utmattning, om resan till mitt nya liv, bättre anpassat för mig och mina förutsättningar. Jag jobbar hela tiden på att läka utmattningssyndromen, samtidigt som jag försöker lära mig att att hantera kronisk värk och anpassa min sjukdom med vardag o träning. Krävs en del planering men det går om jag bara ger mig sjutton på det, ibland får jag social baksmälla och måste vila i flera dagar, det blir för jobbigt för hjärnan att ta in alla intryck och då kommer bakslagen som ett brev på posten.

Så, hur bär man sig egentligen åt när man står bredvid?

Dom flesta som läser mina inlägg eller kommenterar här eller på andra sociala medier är personer som själva är eller har varit sjuka i någon form av stressjukdom eller annan psykisk ohälsa. Men det finns en liten grupp som jag känner extra starkt för och det är dom som står runtomkring.

Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig egentligen åt?
Kan bara utgå från mig själv, jag har avskärmat mig från alla. Precis alla, utom barnen och min sambo. Jag vill inte svara i telefonen, minsta sms stressar ihjäl mig och jag känner press att jag MÅSTE svara. Besök hemma ska vi inte tala om. Vidrigt! Det enda jag klarar av ( och knappt det ) är när barnen fyller år, då kommer släkten, det är samma människor varje gång, det klarar jag av men inga andra utomstående kan jag ha på besök. 

Jag har jättesvårt med umgänge med min mamma, mormor, bror och övrig släkt. Jag kan inte umgås med mina vänner, utom 1 som är ett undantag, jag orkar inte med att vara social. Jag behöver utrymme så jag kan lära mig att upskatta människor igen, att uppskatta det sociala.

Just nu uppskattar jag dom mest enkla sakerna som är helt kravlösa för mig. Ett vykort i brevlådan, räcker att det står Kram på det. Inget mer behövs. En blomma på trappan. En påse bullar som något bakat till mig eller ett meddelande där står Hur mår du? Svara när du orkar. 

Det finns inget någon kan säga till tröst, för jag kan inte bli tröstad, det enda jag vill är någon finns där, när jag behöver det. Allting är på mina villkor. 

Inte enkelt att vara närstående då!

Jag bryr mig fortfarande om andra, men jag orkar liksom inte kommunicera. Ibland blir jag rasande över att ingen hör av sig. Ibland blir jag tokigt för att någon HÖR av sig. Som anhörig eller vän är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.

Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta dom som är runtomkring.

Hur ska man då agera? 

Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.

Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får Nej varenda gång. Någon gång blir det ett Ja. Du behöver utrust dig med en stor portion tålamod, för det kommer ta tid. 

Utmattning drabbar dom som är starka. Högpresterande personer, med stora inre krav. 

Utmattning drabbar omtänksamma personer. Dom som tycker att det är egoistiskt att tänka på sig själv.

Utmattning drabbar dom som har svårt att säga NEJ.

Utmattning är inte samma sak som depression. En del som är utamttade blir även deprimerade.

Men det är två olika tillstånd.

Vägen ut ur utmattningen är att fokusera på sitt eget välmående. Gör saker som gör dig glad. Öva på att sätta gränser, att säga Nej och Be om hjälp. Viktigast av allt .. SOV!


Puss och kram till Er alla kämpar där ute   



Likes

Comments

Jag får ofta frågorna " vad fick dig att starta din viktresa" och " vad motiverar dig till att inte ge upp"? 

Jag valde att ta tag i mitt liv och min livsstil för att jag blev less. Less av att inte orka något och må dåligt i min egen kropp. Jag tog kontakt med vårdcentralen och fick träffa en underbar stafettläkare där som skrev remiss till sjukhuset för en viktoperation, jag trodde inte ens att jag skulle bli utvald men så fick jag komma till en läkare för en konsultation på sjukhuset, han tyckte också, som stafettläkaren, att en operation var det bästa för mig.

Jag höll på att testa qvickfixdieter av och till i säkert 15 års tid, ni vet, lite ner i vikt, frossa och så upp i vikt och lite ner igen, inget fungerade och jojobantningen var ett faktum. Tills jag, som sagt, fick träffa världens underbaraste läkare på sjukhuset och sedan fick kallelse för informationsmöte inför operationen, jag kommer ihåg den dagen som den var igår, pirrig och förväntansfull, som att börja 1:a klass.

Informationen var intressant, vi fick lära oss om livet efter operationen, hur och vad man skulle äta, att man ska tänka på att äta 1-1,5 dl åt gången 6 gånger per dag, äta långsamt (minst 20 minuter ska varje måltid ta ) och tugga maten nog.

Efter informationsmötet trodde jag det var kört för min del, att det inte skulle bli någon operation, ingen hörde av sig varken via telefon eller via post, jag gav upp lite, tills det en dag ringde från sjukhuset, jag kommer ihåg det också så väl, jag var mitt ute i skogen på promenad med hunden, trodde inte ens det fanns mobiltäckning där.

Dom hade en tid för operation om mindre än 3 veckor så det var viktigt att jag började min flytande kost direkt.

Iväg till närmaste apotek och köpte flytande kost, trulade på det med i 3 veckor tills operationsdagen, inskrivning tidigt på morgonen, kl 7 på sjukhuset och operationen ägde rum vid 12 på dan ungefär.

Efter operationen, efter läkning och återhämtning var det dags att ta tag i livet, det som motiverar mig att inte ge upp är jag är väldigt klar över vart jag vill och hur jag ska ta mig dit. Men det har jag fått lära mig på vägen, jag har ändrat hela mitt liv och min livsstil, med planering och vilja kommer man långt. 

Tänkte ge er lite tips för att lyckas med er nya livsstil eller ert nyårslöfte:

1. Ha en plan! Det räcker inte med bara vilja tyvärr. Bestäm vad du ska träna och när. Ju mer specifik plan desto troligare är att du håller den. Men det ska också passa in i DITT liv. Så ta god tid på dig när du planerar!

2. Sätt upp mål och delmål. Så du vet vart du ska sträva. Om det så handlar om genomförsmål såsom att träna 2 ggr/v. Eller prestaionsmål såsom att ställa upp i ett lopp på en viss tid.

3. Belöna dig själv och fira dina framgångar. Man ska vilja sträva framåt men också stanna upp och vara stolt över det man lyckats med. Annars blir inte träningen rolig i längden!

4. Våga testa nya saker, du kanske hittar nåt nytt som du gillar jättemycket!

5. Ta hjälp! Att investera i någon som kan hjälpa dig med träning och kost är en investering för ett hälsosammare liv.

Bestäm dig, gör en plan och följ den. Jobbiga dagar, fantastiska dagar det är precis så livet är. Vänd det jobbiga till nått bra. När du bemästrar suget blir du starkare, när ett jobbigt träningspass är klart blir du tuffare.

En godispåse gör sällan att man mår bättre när den är slut men ett hårt pass på gymmet gör faktiskt det.

Efter många år av undanflykter och "tyckasynd om mig själv" insåg jag att jag kanske skulle försöka börja förstå mitt eget huvud. Varför gick det inte bra för mig när jag så gärna ville gå ner i vikt? Jo för jag som alla andra blev sugen på goda saker. För att jag som alla andra hann inte träna så mycket, jag hade jobb, hem, barn, hund, vänner och en massa saker som tog min tid. Jag var trött, hade ont i huvudet och ingen bil att ta till gymmet. När jag började prata med mitt egna huvud insåg jag att mycket av mitt sug efter godsaker styrdes av mina känslor. Hade jag vetat att man blir pigg av att träna, att man får massor av lyckokänslor och ett bättre välmående hade jag börjat långt tidigare. Tänk om jag vetat att det där godissuget byts ut mot "fan vad jag är bra" känslor när man klarar av att bemästra suget. Tänk om jag bara trott på mig själv.

Än i dag kommer det flera dagar varje månad då jag är riktigt sugen på annat än det jag "får" äta. Men det är inte farligt att vara sugen eller bli irriterad för det man inte ska äta. Det går alltid över och då är man stolt. Dövar man med godis mår man först dåligt av suget, sedan av ångest av att man åt en jäkla massa godis som sedan inte hjälpte nått för man är lika sugen dagen efter. (Klarar du att ta en bit så visst gör det, jag klarar tyvärr inte det och en bit tar inte bort mitt sug ) Prata med ditt huvud om varför är du sugen?? Hungrig?? Uttråkad?? Nervös? trött?? ofta ligger en känsla bakom.
 Försök att vända allt som känns jobbigt till nått positivt. Du går ju inte ner i vikt och ändrar din livsstil för någon annan än dig själv.. Det är bara du som kan göra jobbet och det är bara du som får belöningen.
 
Jag hävdar med bestämdhet att det inte är lätt att gå ner i vikt MEN det är såååå mycket mer roligt än jobbigt. Man går igenom såå mycket härliga känslor och jag vet att jag helt själv ( med hjälp av operation och min stöttande sambo som också är min coach ) har lyckats börja med denna resan och även om jag har kommit en bra bit på väg så har jag långt kvar än.
 
Detta är ingen fas i mitt liv,  detta är min nya livsstil. Jag kommer aldrig äta lite godis eller kakor några gånger i veckan. Min kropp mår bra av bra mat. Senare kommer jag dock äta mer bra mat på veckan för att sedan unna mig på helgen. Sedan hoppas jag att jag ska komma så långt att jag kan ta en kaka på en onsdag utan att det ska få mig att vara sugen flera dagar efter, men tills jag är där, älskar jag mina lördagar då jag unnar mig det jag vill ha, lite frossa alltså. 
Jag hävdar vänligt men bestämt att ingen kropp mår bra av att äta nån kaka eller lite godis flera ggr i veckan eller dagligen, oavsett form eller mål. Alla kroppar behöver bra mat.
 

Puss och kram till Er alla kämpar där ute!   



Likes

Comments

Kära läsare!

Det har inte gått så lång tid sedan jag började blogga men jag tänkte ha en liten frågestund!

Regler som gäller; fråga allt, bara ni är snälla.  Ta chansen att fråga på nu, för jag besvarar alla frågor! Ställ frågor om mig, om er, om livet, om åsikter etc. Vad ni vill!

Puss och kram på er & ha en underbar dag!

 

 

Likes

Comments

När man är sjukskriven för psykisk ohälsa slåss man inte bara mot sitt egna mående utan också mot andras tankar och uppfattningar. 

Du blir påverkad av dom, varken du vill eller inte. 

Jag tror att halva tiden av min utmattning består av rädslan att göra fel (åtminstone känns det så). Att göra fel mot Försäkringskassan, arbetsförmedligen eller mot människors åsikter. Jag är rädd för att allt jag gör ska vändas mot mig. Att jag ska behöva försvara mig eller svara upp för mig själv, för mitt mående, för min sjukdom. Eftersom energin knappt räcker till för att ta sig ur sängen fyller jag vissa dagar med ingenting bara för att vara på den säkra sidan. 

"Får jag gå ut, umgås med vänner, skratta?"

Helt plötsligt måste jag fundera på vad som är tillåtet. Vad får jag egentligen göra som sjukskriven? När du brutit benet kanske det inte är så mycket att fundera över. Då gör du det du kan och vill, och går tillbaka till jobbet när du är arbetsför. Ingen ifrågasätter dig. 

Men att vara hemma med en depression innebär motsatsen och du kanske stänger in dig mer än vad du borde av rädsla för att någon ska se dig och tro att du mår bra. ( För det är det ju inte meningen att du ska göra, det är ju därför du är hemma). När du börjar må bättre vågar du knappt säga det av rädsla att alla krav kommer att rasa över dig, igen.

"Hon ser inte särskilt deprimerad ut!"
Har du någonsin hört någon säga det? Eller kanske har du själv tänkt den tanken när du träffat på någon som sjukskriven? 

Förmodligen! Jag har vilket fall hört den från andra flera gånger sorgligt nog. Det värsta är att den som är sjukskriven ofta vet om det och det gör att kampen att sig ut kan bli än större.

När man är sjukskriven för depression förväntar sig folk att du ska vara nedstämd och gråta, inte att du försöker att ha roligt i en strävan att bli frisk. Jag har under hela min utmattning mått mer eller mindre skit. Men tror endast att det vara synts vid några få tillfällen.

Första veckan på min sjukskrivning skulle jag åka med familjen till ett köpcenter. Jag ville inte, vägrade och försökte förklara för min familj att jag inte kunde hänga med för jag är sjukskriven.

Ja, men du får gå ut utanför dörren, menade dom.  Du kan ju gå och då är det okej att åka och handla, försökte dom övertyga mig om.

Dom hade rätt, och det vet jag idag, även om det kändes så då.

Jag kan känna mig falsk, som jag skolkar från skolan eller jobbet. Känns som jag lurar min omgivning men jag biter ihop och tar mig utanför dörren fast jag egentligen inte vill.

Vad får jag göra som sjukskriven?

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, om att tvivla, känna sig ifrågasatt. Jag vet också att du redan vet det här men jag vill säga det igen.

Du ska göra det som får dig att må bra. Det är tillåtet att gå på en promenad, umgås med vänner, skratta och gå på kalas. Det är rätt även om det känns fel! Förmodligen är det också det sista du vill göra som sjuk. Jag vet det. Men det kan kännas lättare om du påminner dig om att det inte är förbjudet att ha roligt. Det är det som på sikt kommer göra dig frisk!

Ifrågasätt aldrig någon med en osynlig sjukdom!

Så nästa gång du ser en utmattad/derimerad person på fest, tillsammans med en vän eller på gymmet. Tänk inte en ifrågasättande tanke om att personen verkar må bra. För även om personen ser frisk ut, ler mot dig och verkar vara precis som vanligt kanske sanningen är en helt annan. 

Tänk på att du endast sett personen någon minut. Och vad du kanske inte vet är att han/hon efter detta mötet kommer att vara sängliggande hela dagen eller inte ta sig ut på en vecka igen. Anledningen till han/hon tog sig utanför dörren överhuvudtaget kanske inte handlade om lust utan om tvång. Men det ser ju inte Du!

Kom ihåg att personen behöver ditt stöd och inte din misstänksamhet.

Jag förstår fullt ut att dom som aldrig själva varit/är drabbade av psykisk ohälsa hr svårt att förstå hur det ens funkar. Hur kan vara så trött att man inte kan plocka ur diskmaskinen?

Personen säger att han/hon inte kommer upp ur sängen men hur kommer det sig att han/hon orkar ta en promenad varje dag? Jag har sett honom/henne flera gånger på stan men på arbetsplatsen/utbildningen dyker han/hon minsann inte upp, varför? Istället för att gå in i relationen med tvivel så gör det med nyfikenhet. Suta aldrig att tro på att människan hellre vill vara frisk än sjuk. Bara den tanken får er båda att må bättre.

Om vi ska få människor att bli friskare måste vi hjälpa dom, inte stjälpa dom. Och där hjälpen bor hör varken misstänksamhet, kritik eller ifrågasättande hemma. Kom ihåg det!  


Puss och kram till Er alla kämpar där ute!     

Likes

Comments