View tracker

Idag åt vi upp det sista av tårtan som blev över från helgens julbord, en tårta som verkligen bara blev godare ju längre den fick stå och safta till sig! Ursprungligen hade jag tänkt dekorera tårtan med sockrade tranbär, men när jag provsmakade cream cheese-frostingen tyckte jag att den var söt nog, särskilt i kombination med den mastiga pepparkaksbottnen. Så jag lät tranbären förbli orörda, och i mitt tycke lyfte det tårtan till helt nya höjder! De syrliga tranbären bröt av sötman på ett helt underbart sätt! Normalt bakar jag tårtbottnar med lika delar (googla det om ni inte vet) men den här gången gjorde jag bottnar i mjuk pepparkaka och jag fuskade faktiskt genom att använda två kakmixer (tillsätt-bara-vatten-typen) jag hittade i skafferiet. Det enda jag gjorde med dem var att tillsätta en deciliter lingonsylt för att den skulle bli saftigare och inte smula lika mycket. Sen bakade jag bottnar i tre omgångar i en springform med 18 cm i diameter (i stället för 24 cm som är standard) för att jag ville göra en liten men hög tårta som fick plats på mitt fina tomte-kakfat. När de svalnat skar jag bort ojämnheter med en vass brödkniv, fyllde och täckte tårtan med cream cheese-frosting och slutligen dekorerade jag med tinade tranbär, kottar och grankvistar. Enkelt, juligt och vacker!

Cream cheese-frosting

200 gram mjukt smör

250 gram naturell färskost, tex philadelphiaost

4-5 dl florsocker

Vispa smöret fluffigt med elvisp, minst 3 minuter om det ska bli riktigt mjukt och fint. Häll i lite florsocker i taget, vispa efterhand och tillsätt till sist färskosten. Rör om och smaka av. För sött? Tillsätt mer färskost. För syrligt? Ta lite mer florsocker. Det behöver inte vara några exakta mått här, det viktiga är att det blir en god frosting som är lättarbetad. Det går alldeles utmärkt att dubbla receptet också! Bred på tjocka lager frosting mellan bottnarna och runt om. Låt gärna tårtan stå och dra sig i några timmar innan ni ska äta den, och dekorera den med färska eller tinade frysta tranbär eller lingon!

Vi åt tårtan efter julbordet och då gick knappt en tredjedel av tårtan åt trots att vi var sex personer. Den må vara liten i omfång med är hög och väldigt mastig! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att återgå till vardagen, skolan, efter fem veckors praktik är som att gå rakt in i en våt mur. Första veckan snurrar i våldsam takt. Jag tappar fattningen, mitt fokus. Vi börjar trots allt mjukt, två dagar med teori, en dag praktik, två dagar hemstudier. Ändå blir övergången från att arbeta praktiskt till att åter igen sitta i skolbänken något av en chock. Hade det inte varit så otroligt roligt hade det varit väldigt tungt.

Vi pratar om växling, det jag just spenderat fem veckor åt. Det finns en bitterhet I mig, inte minst när mina klasskamrater pratar om sina många turer med tåg. Nio. Jag fick nio, de det tre- eller fyrdubbla. Avundet är fult, jag förblir tyst. Tillknäppt. Det är under lektionerna jag känner att min praktik har gett mig mycket, jag får uppmärksamhet från läraren, jag får fylla i hans utsvävelser med egna berättelser och mina erfarenheter betyder något. Det får avundet att blekna, det lättar mitt hjärta.

Första advent tog oss på sängen. Att det redan är slut på året, tänk så mycket som har hänt. Vår dotter är idag fjorton månader, det är på dagen ett år sedan hon döptes. Vi har gift oss, flyttat, bytt jobb och börjat plugga. Vilket år! Det återstår förstås några kapitel, så än blir det ingen årskrönika. Andra advent välkomnar vi däremot med glädje. Äntligen ljus, värme och julkänsla!

Igår åt vi i goda vänners lag årets första julbord, ett knytkalas där alla bidrog. Så även vi med en fyra kilo stor julskinka, små handrullade köttbullar, rykande het rödkål. Jag älskar julen, maten inte minst. Avslutet på en prima afton blev denna tårta med pepparkaksbotten och cream cheese-frosting, dekorerad med tranbär, kottar och granbarr. En alldeles magnifik final på ett finfint julbord. Kanske inte ett återkommande element på julbordet, men väl en favorit till glöggfikat!

Receptet kommer i ett separat inlägg senare! Det kommer troligtvis bli en del recept på tårtor, bakverk och maträtter här I bloggen, för utöver tågen är det just det som är mitt stora intresse I livet. Att laga god mat och baka vackra verk. Skulle jag tröttna på tåg, skulle jag vilja jobba med mat. Jag vet inte hur, eller i vilken omfattning, men troligtvis kommer det för alltid förbli just en hobby. Det är ju så ofantligt kul att köra tåg. Jag längtar redan till nästa praktikperiod, abstinensen har redan ett fast grepp om mitt hjärta!

Likes

Comments

View tracker

Det blev en synnerligen långdragen helg. En hel vecka hann komma och gå innan jag klev in på kontoret igen. Kroppen hann återhämta sig och sedan tömmas på energi igen under tiden. Besök på öppna förskolan, besök hos vänner och familj, många långa promenader fyllde vardagen, men abstinensen installerade sig fort i kroppen. I fingrar och tår, längtan efter att få köra tåg, växla, arbeta växer sig större för var dag. Det kliar. Irriterar. Jag vill! Att få utvecklas ger vardagen mening. Att vara ledig är en konst jag sedan länge bemästrat.

Tills slut kommer räddningen. Ett RE-lok. Stort och tungt, med många vagnar bakom. Vi kör norrut. Hela mitt väsen jublar. Äntligen! Det blir en tur till Sävenäs. Vi växlar om, går och lägger oss i varsitt rum på Earthquake hotel som överliggningen kallas. Mitt i natten vaknar jag av klockan igen, förvirrat kastar jag mig upp. Minuter förflyter innan jag inser var jag är, i mörkret intill Sävenäs lokstation i Göteborg. Framåt småtimmarna anländer vi till Halmstad igen, 650 meter långa och 1700 ton tunga. Det är en mäktig känsla fullkomligt omöjlig att beskriva. Jag kan se min varma säng framför mig. Räknar minuter. Glömmer telefonen på loket. Fan.

Den kvällen fryser det. Snö faller. Först på morgonen förstår vi vidden av ovädret. Yrvädret. Tvåsiffriga minusgrader och två decimeter snö. Var är Lovisas vinteroverall? Med glittrande nyfikenhet trampar hon försiktigt i kramsnön. Fnittrar förtjust. Det är kallt. Röda näsor sticker fram ur halsdukar och långt nerdragna mössor. Barnets fnitter värmer i kylan, hennes blotta existens är en ledstjärna i novembermörkret.

Tick, tick, tick. RC4:ans lokförarhytt är bekant. Bekvämt. Hastighetsmätaren tickar likt T44:an jag så väl bekantat mig med. Strax efter Halmstad tar vintern slut. Snön byts mot soldränkta höstlöv. Vi styr norrut. Solen letar sig in i hytten, jag spinner nöjt. Där spåret skär genom berget strax innan Varberg möts vi av glittrande glasklara istackor, nere vid havet går ett tappert par som trotsat höstvinden för att fånga säsongens sällsynta solstrålar. Det går riktigt bra att köra. Jag lär mig. Jag trivs. Åh som jag trivs.

Jag inleder sista veckan med praktik med växling i regn och hårda vindar, men det gör mig inget. Snart är jag halvvägs mot drömmen.

Likes

Comments

Det är märkligt hur livet går vidare. Barnet vaknar som vanligt, leker, busar. Kaffekokaren puttrar. En bil utanför vårt köksfönster har fått en p-bot. Allt är som vanligt, trots att världen är upp och ner. Jag kastas mellan vardaglig glömska och förtvivlan. Jag städar, lagar mat, leker med lillebror och dotter. Läser nyhetsartiklar, får svårt att andas. 129 liv, slocknade. För vad? För att de valde att äta ute, gå på konsert, titta på fotboll. De har inte valt döden, de valde glädje och hamnade mitt i ett inferno ändå.

I fredags hann jag somna innan nyhetsnotiserna rullade in. När jag vaknade på morgonen satte sig skräcken i ryggraden. Jag vill fly, bort. Bort, ut i skogen, från ondskan. Iskallt.

Lovisa leker i soffan. Nu har det gått timmar, dygn. Den första förskräckelsen har lagt sig, kvar består sorgen. Enligt hörsägen sjöngs häromdagen La Marseillaise för första gången i den franska nationalförsamlingen sedan 1918. Vi står tveklöst inför nya tider. IS måste stoppas. Hur? Jag vet inte. Ondskan får aldrig segra, det står i alla fall klart. De som flyr från Syrien flyr av samma anledning som de som flyr från Paris nu, det här har redan inträffat om och om igen på otaliga platser i världen. Jag förstår inte ondskan som driver IS, jag förstår inte hur det är att fly men jag förstår vilken bottenlös rädsla som måste ligga till grund för att fly. Lämna allt man har och känner, dra upp sina barn med rötterna och satsa allt i total ovisshet. Jag förstår, för jag hade också flytt.

Mina tankar går till offren och deras anhöriga, och till alla de som flyr undan ondskan. Jag hoppas innerligt att de finner frid och trygghet.

Jag hade tänkt att skriva om baksidan av lokföraryrket, om personpåkörningar, i fredags. Jag var så trött efter turen till Hyltebruk att jag sköt upp det och nu är jag glad för det. Det är ett viktigt ämne, och jag kommer att skriva om det framöver, men för tillfället behövs inte mer sorg och katastrof än det som redan inträffat den här helgen. I morgon är jag åter på bangården efter en välförtjänt helg, och då blir det åter mer fokus på lokförarstudier och tåg.

Vi hörs!

Likes

Comments

Hon är som en väckarklocka. Exakt 07.00 vaknar hon. Någon minut senare hörs tassande små fötter i hallen, sedan skymtar en liteliten blond kalufs vid fotändan. “Hej!” Alltid samma glädje. Solstrålen i vårt liv. En alltför kort stund senare knackar det på ytterdörren. Fan, är klockan redan halv åtta? Var är mina byxor? Hantverkarna går rakt in i finrummet och börjar måla fönstren igen. Kunskapen om att vi inte har något att säga till om bränner, drömmen om att äga ett hus gör sig påmind. Vi räfsar ihop oss, flyr. Vi kan inte vara kvar med öppna fönster och lägenheten doftande av målarfärg.


Vi första tillflykt blir IKEA i Helsingborg. Vi äter brunch och fördriver tid. Jag har fått ledigt för dagen och min man är fortfarande föräldraledig, först efter nyår börjar solstrålen på förskolan. Till slut blir hon trött, vad gör vi nu? Fixerade vid husdrömmen spenderar vi ett par intensiva minuter åt att googla husleverantörers kontor och visningshus. Inga träffar. Jo, förresten, här! Husknuten! Fast det ligger i Göteborg…

Jaha, synd. Vi kan ju inte åka till Göteborg.
Nej, det förstås.
Eller…
Jag vill.
Då gör vi det. Vi åker till Göteborg.

Det går förvånansvärt fort att köra. Barnet somnar, vi pratar. Väl framme klär vi oss i rollen som eventuella köpare. Plockar kataloger och samlar drömmar. Ojar oss över modernistiska skapelser och beundrar skönheten i klassiska huskroppar. Ett vitt trähus med liggande panel ska vi ha. Med fönsterspröjs. Fönsterspröjsen är nästan viktigast. Och så köksön, jag kan inte leva utan en köksö (jo, jag kan leva utan köksö men jag vill inte bo utan en). Jag vet redan vad jag vill ha, min bild är klar. Min man håller med mig. Det är bara vår ekonomi som inte håller med oss riktigt än, men den går att övertala tids nog.

Det finns många vackra (och dyra) hus. Det kommer inte vara lätt att välja när tiden väl kommer. Men så skoj det kommer att vara, det är kul redan nu. Tänk vilken dröm, att få vara med och bygga sitt eget hus. Jag kommer säkert skriva en hel del om det här längre fram, men just nu befinner sig husdrömmen minst sagt i periferin. Just nu är mitt fokus på morgondagen, då ska jag köra T44:an till Hyltebruk igen. I morgon, när jag har tagit helg, ska jag också skriva om något lite allvarligare. Om baksidan av lokföraryrket, om siffran två. Vi hörs i morgon.

Likes

Comments

Lovisa, min ettåriga dotter, är redan nattad när jag kommer hem. Det skär i hjärtat fast jag vet att det är enklast så. I morgon finns tid. Jag går raka vägen in i köket och börjar laga mat. På kvällar när jag slutar sent blir det enklare mat, det ska gå fort men fortfarande vara god. Förvisso har jag min man hemma, men vi kam våra svagheter och styrkor vid det här laget. Jag tycker om att laga mat så jag gör det. Svårare än så behöver livet inte vara. Ikväll blir det laxsoppa med saffran! Jag vill dock redan nu varna för att jag aldrig följt ett recept till fullo och aldrig tar exakta mått så instruktioner och ingredienser bör ses som inspiration, inte något som ska följas slaviskt. Det är uppskattningar och inget annat.

Snabb laxsoppa med saffran
500 gram lax (eller byt ut hälften mot torsk eller sej)
En burk räkor (fast allra helst några hekto färska)
1 normalstor purjolök
1 liten gullök
Vitlök efter smak
Ca 3 msk hummerfond
2 dl vatten
2-3 dl vitt vin
En halvliter vispgrädde, matlagningsgrädde eller motsvarande
En stor klick créme fraîche
Ett paket saffran
Kryddor, tex svartpeppar, salt och färsk dill

Mat blir alltid godast med riktigt bra råvaror, så godast blir det förstås att steka i riktigt smör, använda färsk fisk och färska räkor, fullfet grädde, ekologiska grönsaker och rejält med kryddor. Det går förstås lika bra att göra soppan på mindre feta varianter men lika gott tror jag inte att det blir.

Fräs purjolök, lök och vitlök i smör, krydda och tillsätt allt utom fisk och räkor. Rör om och koka upp, tärna och tillsätt fisken och sjud i 10 minuter. Häll till sist i räkorna och servera med till exempel smetana eller créme fraîche. Vill ni göra soppan matigare kan ni lägga i potatis, morötter och mer fisk!

Et voilà! Riktigt god mat på en kvart. Smaklig spis!

Likes

Comments

Loket gungar fram och tillbaka sidledes. Två rådjurskid hoppar över spåret några hundra meter fram, i skogsbrynet väntar deras mor. Skogen är tidvis tät här och granarna sträcker sig ut och vidrör dieselmaskinen kämpar sig upp för backarna med tung last bakom sig. Att köra tåg är minst sagt en naturupplevelse. “Förra vinter stod här sex älgar och väntade på mig” säger min handledare och pekar. I fredags såg jag vildsvin här, men det är sällan jag ser människor. Spåret sträcker sig in i de Halländska skogarna och splittrar sömniga byar itu. Utanför skymtar igenväxa perronger och gamla industribyggnader som vittnar om en tid av optimism, nu gapar de tomma.

Någonstans kör vi förbi ett hus som jag fått höra nyligen omvandlats till ett asylboende. Utanför står en man och betraktar sitt nya hemland, jag vinkar, han vinkar, vi ler. I mig infinner sig ett annars sällan skådat lugn när jag kör tåg. Jag spinner. Tåget gungar, puttrar, jag reser i tid och rum. Enkelspåret är som taget ur en annan tid, här finns orörd mark och vackra hus i trä med punschverandor och snickarglädje. Jag vill också bo i ett vackert trähus, med fönsterspröjs, spegeldörrar och kakelugnar! Matsal, barnkammare, salong. Med vår prägel på materialval! Som jag längtar efter att kunna sätta min prägel på vår bostad, inte bara ha hyresrättsvita väggar.

I Torup stannar vi till, vi går in och hejar på lokaltågklareraren vars jobb är att kontrollera trafiken, ge oss körtillstånd och se till så att växlarna ligger rätt för oss, bland annat.  Till hjälp har han ett vackert ställverk som snart är ett sekel gammalt.

Sista sträckan fram till Brännögård går fort. Här ska vi lämna fyra vagnar råmaterial till fabriken som tillverkar kartong i olika former och sedan hämta fyra vagnar lastade med färdiga produkter. Jag ser nya ting på vägen hem, nya byggnader och nya skogspartier. Varje tågsträcka är en ny upplevelse. Som jag önskar att det här ruset, den här glädjen, håller i sig länge. Det tror jag också att den kommer att göra. Det finns en anledning till att få lokförare byter jobb, många fortsätter jobba efter pensionen och de flesta jag träffar vittnar om att glädjen finns kvar även tjugo, trettio, fyrtio år in i karriären.

Jag längtar efter att bli färdig lokförare, få köra själv. Få lyssna på dokumentärer och se naturen från förarhytten. Jag trivs så bra, när allt fungerar är det rofyllt och otroligt härligt. Och oftast funkar tågtrafiken smärtfritt, i motsats till vad man kanske kan tro. Mer om det en annan gång.

Likes

Comments

Dieselloket puttrar på, der tickar bekant i bakgrunden i förarhytten på T44:an. Mina handledare är ute i regnet och lastar av vagnar, men mina hörlurar funkar inte på radiokanalen som används här och då är det direkt olämpligt för mig att gå ut. Kommunikationen är nödvändig för att det inte ska ske olyckor och det tummas inte på säkerheten. Jag försöker plugga men blir lätt distraherad av allt som sker omkring. Lyftkranar, lastbilar och skrothögar i ett enda myller. Vi är i Kistinge, en plats som tagen ur Skrot-Nisse och som på samma gång känns både futuristisk och som något ur det förgågna. Här skrotas gamla kylskåp, järnstycken och gud vet vad. Det plockas upp, mals ner, pressas ihop i stora kuber. Det är surrealistiskt att betrakta. Så långt från min egentliga vardag och samtidigt så självklart.

Min praktik gör jag hos Green Cargo i Halmstad, och trots att det är långt ifrån vad jag hade föreställt mig stortrivs jag. Förvisso får jag inte köra så mycket tåg som jag hade önskat, det var ofantligt svårt att hitta praktikplatser trots stor efterfrågan på lokförare, men det är verkligen inte en nitlott. Det är enormt lärorikt att gå på växlingen här. Jag lär mig så mycket om olika vagnar, hur man bygger tåg, regler och säkerhet. För att inte tala om hur man kopplar vagnar och slangar, kontrollerar fjädrar och bromsar, multipelkopplar lok och kopplar in tågvärme och lägger växlar. Erfarenheter och förkunskaper som jag tror kommer underlätta enormt senare i utbildningen! Och så får jag köra en del också. Mest diesellok på banor som inte är elektrifierade, i system M och S, men också ellok i system H. För er icke inbitna järnvägsmänniskor betyder det att jag kör godståg. Mest in i de halländska skogarna, på snåriga små enkelspår utan signaler där det finns lokaltågklarerare i stället för fjärrtågklarerare. Några enstaka gånger får jag köra upp till Göteborg, då är det dubbelspår och signaler överallt. Som att köra motorväg jämfört med landsväg. Högre hastigheter.

Växlingen går kort förklarat ut på att omfördela vagnar och sätta ihop tåg på det sätt som är bäst. Till exempel får vi in ett godståg på morgonen vars vagnar ska åt olika håll, en till Luleå, tre till Hylte, en till Malmö, fyra till Göteborg, fem till hamnen osv. Mer ofta än sällan kommer de i fel ordning, så vi får koppla ihop, köra fram, koppla ifrån, backa om och om igen och utnyttja alla spår tills vi fått ordning på allt. Det kräver mycket logistik och tänkande men är rätt kul. I morgon ska jag dock få köra igen! Då blir det T44 på enkelspår till Brännögård. Snart ska jag hem, duscha bort oljan i ansiktet och umgås med mitt lilla glädjepiller!

Likes

Comments

Klockan ringer 03.10. Jag slits ur min dröm, just i färd med att tapetsera barnrum. Två, kanske tre sekunder går innan jag stänger av alarmet och går upp. Inte utav iver för arbetsdagen, utan mest av rädsla för att väcka min lilla familj. Ivern kommer först efter dagens första kopp kaffe. Det puttrar i köket, snart så. I skrivande stund är jag inne på höstterminens tredje vecka med praktik på lokförarutbildningen. Min väg till drömyrket. I sommar är jag färdig lokförare. Äntligen.

Jag brukar alltid svara att det är en barndomsdröm att få köra tåg, när folk frågar varför jag vill bli lokförare. Det är egentligen ett alldeles för enkelt svar och inte heller är det helt sant. För ett år sedan hade jag inte ens tänkt tanken på att bli lokförare, men så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av tåg. Jag har alltid älskat att åka tåg. Så varför inte köra dem? Det riktiga svaret på varför jag vill bli lokförare är förstås mer komplext, mer om detta en annan gång. Vad mer jag ska skriva om här vet jag inte i nuläget, men jag behöver en plattform att ventilera tankar och sociala medier känns inte tillräckligt längre. Jag behöver skriva. I bästa fall vill någon läsa, i sämsta fall får kag utlopp för mina tankar och allt som snurrar i huvudet på denna småbarnsmamma och lokförarelev.

03.54, vilken befängd tid att starta en blogg. Men så är lokföraryrket, varierat i tid, och varför inte nu? Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och köra till kontoret. Vi hörs!


Likes

Comments