View tracker

Jag tänkte skriva om min förlossning med Alicia. Idag kollade jag i journalen och då fick jag en massa flashbacks.

Det började på bf, alltså torsdag den 16e juli. Jag vaknade vid 06 och kände som en mensvärk som kom och gick, småvärkar. Då gick jag in i duschen och då släppte den så kallade slemproppen. Då ropade jag på Kim som blev i extas för att det kanske äntligen var på gång. Både jag och han var less de sista två veckorna, haha. Gjorde alla möjliga knep för att se ifall förlossningen skulle starta.

Nåväl, där i duschen blev värkarna starkare, om än fullt hanterbara och kom med ca 5 minuters intervaller. Jag ringde förlossningen och det fanns plats. Jag ville åka in direkt, vilket vi fick. I julimånad, semestertider osv så ville jag inte ta några risker att bli skickad till typ Västerås eller så, alternativt föda i bilen.

Väl inne på Danderyd kl 10:30 blev jag mottagen av den bästa barnmorskan, Helen hette hon. Ctgremsa sätts på magen. Tre cm öppen var jag då. Helen berättade att läkarna ville skicka hem oss då förlossningen inte riktigt kickat igång med dunder och brak. Helen såg paniken i mina ögon och berättade att vi skulle minsann inte åka någonstans förrän bebisen var ute. Hon berättade att hon tänkte öppna mig till 4 cm och då skulle läkarna inte ha något val än att ha mig kvar. Så mycket kärlek till henne.

Kl 11:30 kommer hon in, jag breddar benen och hon öppnar mig till 4cm. Herrrrrregud vad ont det gjorde. I samband med det gick vattnet. Splash. Jag sa till Helen att jag bara ville ha lustgas som lindring, hon stöttade mig i det och sa att jag kommer klara det galant.

Från Leons förlossning mindes jag att efter vattnet gått så kom de riktigt jobbiga och onda värkarna. Så även denna gång. Efter ca en kvart eskalerade värkarna och kom var 2-3 minut. Jag satt med lustgasen och försökte tänka mig till mitt happyplace. Vägrade släppa lustgasen.


Kl 13 pallade jag inte mer. Jag skrek efter epidural, jag var 6 cm öppen. Helen lyssnade och kontaktade narkos som skulle komma så småningom. I denna veva sa Helen att hennes skift var slut. Jag grät, bönade och bad att hon skulle stanna. Hon berättade att det var jobbigt för henne att behöva gå i detta skedet, men hon skulle hålla i en föreläsning. Jag accepterade det tillslut. Min nya barnmorska som tog över hette Malin. Jag såg inte röken av henne förrän efter förlossningen.


Kl 14:30 har jag panik. Kim står och stöttar mig, smeker ryggen osv. Inne på rummet är även en undersköterska. Jag minns bara att hon svarar att narkosläkaren kommer snart. Snart kommer aldrig. Jag är arg på henne, vill att hon ska gå. Hon tillför inget. Men hon stannar. Värkarna kommer nu varannan minut och är så starka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör sååå ont. Lustgasen hjälper ingenting längre, trots det vägrar jag släppa den. Och den nya barnmorskan tittar inte.


Kl 15:30 känner jag krystvärkarna komma. Fortfarande ingen barnmorska. Jag säger till undersköterskan att det är dags, hon säger att det inte är det. Panik igen. Ska jag sköta det här själv eller? Jag stretar emot min kropps signaler. Kl 15:40 orkar jag inte mer. Jag hinner tänka att nu får det bära eller brista. Så lyssnar jag på kroppen. En värk kommer och jag trycker på allt vad jag har. Jag känner att huvudet kommer. Undersköterskan larmar och in kommer någon annan barnmorska. Jag minns inte hennes namn. Hon stoppar mig, säger att jag ska pausa så att vävnaden hänger med på vad som händer. Jag lyssnar. Det svider, eller rättare sagt bränner utav helvete i fiffin. Nu är det snart över tänker jag, den tanken gör att jag står ut den minuten. Nästa värk kommer. "Tryck allt vad du har" säger barnmorska. Och det gör jag. Fan vad det bränner.


Kl 15:45, då kommer hon, jag känner hur hon bara slinker ur mig. Hon skriker. 49 cm och 3930 gram. Jag gråter av lycka, Kim också. Barnmorskan höjer mig till skyarna för min insats, jag själv är sjukt stolt. Jag får bebisen på mitt bröst, bebisen ska heta Alicia. Barnmorskan gör sina koller, inga bristningar. Skönt. Hon trycker lätt på magen efter några minuter, och ut kommer moderkakan. När navelsträngen är tom så får Kim klippa den. Alicia tar tutten direkt, hon är så nöjd och harmonisk.


I denna stund tittar narkosläkaren in. Hon suckar lite, gratulerar och går. Jag bryr mig inte. Jag grejade detta utan smärtlindring.


Barnmorskan Malin kommer in och gratulerar. Hon har med sig fikabrickan. Hon beklagar sin frånvaro, hon var fast i en annan förlossning. Jag säger att det är lugnt. Men längre fram i tiden så inser jag att det inte var lugnt. Mer om det en annan gång.


Lite senare åker vi upp på bbhotellet. Där stannar vi i en natt. Allt flyter på bra. Alicia ammar nästan hela natten. På förmiddagen kommande dag åker vi hem. Alla mår bra. Tvåbarnsmamma. Herregud. Mina barn är mitt allt! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Vardag

Herregud vilken helg. Kim blev dålig mot fredagen, igår blev jag och Leon dunderförkylda med feber, och idag har Alicia hakat på truppen och snorar. Som dominobrickor har vi blivit sjuka, en efter en. Och självklart blir träningen lidande. Förra veckan blev det inte heller någon träning, men jag siktar på att kunna dra mig ut på en löptur i helgen iallafall.

Jag ska ju springa vårruset i maj med min svägerska och några till så måste få upp flåset nu.

Inte mycket annat på agendan, vi ligger utslagna vilket suger på en sånhär fin solig dag. Men men, snart mår vi nog bättre igen.

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Viktresa

Hej på er!

Något jag har funderat på är hur svårt det egentligen är att gå ner i vikt. Jag blir liksom jävligt irriterad på vissa människor som hävdar att det BARA är att lägga av med skräpmat/socker och istället börja röra på sig. Om det var så enkelt så skulle väl ingen vara överviktig, om man BARA kunde lägga av med sitt dåliga leverne och BARA skaffa hållbar motivation att hitta en god träningsrutin.

Så som jag ser det, med mig själv som utgångspunkt är att problemet ligger djupare än så. Alla är vi individer med olika bagage och är olika starka mentalt för att göra denna förändring. Jag själv skulle nog kategorisera mig som en tröstätare. Till exempel, vid motgångar eller dåliga dagar när man känner sig nedstämd har jag använt mat och godis som tröst. "Ska ta tag i vikten nästa vecka" har jag sagt sen i somras när jag födde min dotter. Har jag gjort det? Nej. Jag har tydligen inte varit redo på den här förändringen, jag har inte varit redo att finna tröst i annat istället för mat och godis, jag har inte varit redo att hålla igång med träningen varje vecka, flera dagar i veckan. Inte förrän nu.

Förra veckan släppte det för mig, jag var äntligen redo att släppa mina tidigare vanor, jag insåg tillslut att det här funkar inte. Det hände inget speciellt förra veckan, jag bara kände att jag var redo, det var en ny känsla. Det tog lång tid för mig att komma hit och jag känner nu ett inre lugn. Nu är jag inne på 9e dagen utan socker och skräpmat, vilket är ett personligt rekord för mig. Jag har plockat bort gluten helt och hållet från min kost, jag märker direkt hur mycket bättre min mage mår. Det är fortfarande en daglig kamp, men det känns inte längre omöjligt att leva såhär som jag gjort dessa dagar. Det känns hållbart, för en gångs skull. Den här veckan har jag legat lågt med träningen, p g a en envis liten bebis som vägrar sova. Förr skulle jag ha tagit ett sånt tillfälle till att tillåta mig äta mängder med godis och fika, för att det är synd om mig som är uppe hela nätterna och aldrig får sova. Men den här gången har jag inte fallit dit, jag har inte ens varit nära. Jag har utan problem kunnat äta det jag ska äta, och inget mer utöver det. Jag överlevde! Och jag vet att det är för att jag äntligen är redo för den här förändringen, att jag kan hantera såna här jobbiga veckor till att finna tröst i annat. Och det funkar ju. Jag behöver inte tröstäta. Det är fantastiskt. Och den här känslan jag har inom mig, att den här gången kommer jag att klara detta är så enormt skön.

Så till alla er därute som kämpar, JAG VET. Det är tamejfan inte lätt. Man försöker och försöker, men misslyckas gång på gång. Och man ser ner på sig själv, precis som man upplever att sin omgivning ser ner på en som aldrig tycks lyckas att hålla det man tagit sig an. Så äter man lite till. Det ÄR INTE att bara börja. Som sagt och skrivet många gånger i detta inlögg, man måste vara redo i både kropp och själ. Annars funkar det inte, om man som mig är svag. För vissa personer kan det tyckas vara hur lätt som helst att bara ställa om livet och tappa den vikt man önskar. Men alla är inte så, alla har inte den förutsättningen och styrkan att hålla ut. Jag blir riktigt less på såna statements, för tex hur lätt är det för en alkoholist att bara lägga av med spriten? Det är INTE att bara.

Såhär har mina tankar gått denna förmiddag. Ha det gott!



Likes

Comments