När jag åkte trodde jag att detta skulle bli något av det svåraste sakerna jag någonsin skulle göra. Det var tufft att säga farväl, åka upp för rull-trappan och vinka åt min familj, innan jag vände dem ryggen till, med kunskapen om att jag inte kommer se dem på ett år.
Det var tufft att sitta ensam och smutta på kaffe när jag väntade på flyget. Det var skrämmande att gå ombord ett plan helt själv. Det var läskigt att ta sig igenom Londons flygplats, ensam.

Att sitta på ett flyg i 12 timmar, vetandes att jag åker bort från allt jag vet, allt som är tryggt, allt jag någonsin älskat. Vetandes att jag valde detta och att jag ville detta. När jag landade i ett främmande land var jag skräckslagen och när jag gick egenom security, imigration och agriculture inspection var det med tårarna i halsen.

I dem stunderna undrade jag om det skulle vara värt det. 

Men det är värt. Jag är evigt tacksam över att ha fått denna upplevelse, och evigt tacksam till min familj som tog in mig.  Men det är tufft, ibland. Första fredagen kände jag mig inte 100%, och jag tänkte att det var på grund av (den enorma) höjdskillnaden och tidsförändringen. Inte förrän jag la mig ner i sängen insåg jag hur mycket jag vill hem. Jag ville inte vara kvar här. Det var stelt och jobbigt med språket. Det enda jag kunde tänka var att jag måste stå ut lite till, det kan bli bättre. "Jag tillåter inte dig att åka hem förrän i oktober, ge det här en chans". En vecka senare, och de tankarna var som bortblåsta.

Det svåraste är att tillåta mig själv att erkänna att jag inte längtar tillbaka. Jag säger tillbaka för att, självklart saknar jag min familj och vänner, men min tillvaro hemma i Sverige saknar jag inte just nu. Det är så svårt att förklara men i denna stund gör det ont att tänka tillbaka. I denna stund sitter jag oxå i mitt rum i f**king USA och ser alla foton från denna månad och älskar livet.

Kram på er

PS. bjuder på en bild på mig och min syster i Sverige


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hallå allihopa!

Som jag förespådde är jag dålig på att uppdatera här. Det händer så mycket här att jag knappt hänger med själv.

Sedan senaste gången jag skrev har det gått 2 veckor, och det har varit ganska fullspäckat schema. Skolan börjar bli lättare för var dag, men det är fortfarande svårt i vissa ämnen, ex. matte och kemi. Trodde matte var ett universellt språk, men icke. Förra tisdagen hade vi en sk. lock-down. En lock-down är en övning hela skolan gör, typ som en brand övning. Detta gör man om någon skulle komma in i skolan och börja skuta. Man låser dörren, skjuter ihop alla borden och sedan sitter under borden till de säger att det är okej att gå. Läskigt att de ens ska behöva öva på sådana saker, man bra att de gör det.

Jag var på två av mina värdsystrars cross country race. Jag blev tillbedd av tränaren att fota vilket var super kul, och ännu roligare för mina bilder hamnade i den lokala tidningen. Mindre roligt var att de under fotona i tidningen satte någon annans namn.... better luck next time.

Men aktivt är det, cykel träning varje dag, rock climbing, lopp och matcher. Vår skola kanske inte är bås i alla sporter men het fantastiskt fint är det att sitta på läktarn. Igår var det cykel lopp igen och denna gången avslutade jag loppet på en hyfsad tid. Vilket känns bra.

Imorgon tar jag över YFUs (orginisationsen jag åker med) Instagram sida, så gå in och följ @yfusweden på Instagram och mitt vanliga konto är @maja.tingstedt

Kram

Likes

Comments

Hallå igen, mycket har hänt på få dagar.

Idag avslutade jag min tredje "riktiga" dag i High school. Riktiga dvs. med lektioner och sånt. Första dagen var mest introduktioner till lärare, elever, systemet och olika klasser. Nu har klasserna börjat på riktigt och de är väldigt, vääldigt annorlunda från Sverige. Först och främst från man välja vilka kurser man vill ta, utöver de som är obligatoriska. På min skola (jag vet inte om dessa är obligatoriska för hela staten eller bara skolan) är Matte, Goverment, och minst en engelska kurs. Jag läser två, non-fiction och Greek mytologi. Jag har inte fått någon bra uppfattning av vilken utbildnings nivå kurserna ligger på, mina vänner säger att klasserna är enkla men jag vill avgöra själv. Vilket fall verkar alla kurser kul och än så länge är det bara Greek mytologi och chemistry jag kämpar med på grund av att i Greek mytology är det extremt mycket läsning nu i början och jag är inte helt van vid språket än. I chemistry är det ett liknande problem, jag kan inte alla termer för saker på engelska vilket gör det svårt att förklara saker lolz.

Den andra stora skillnaden är schemat. Så i USA ser schemat likadant ut varje dag. Man har sju kurser (perioder) alla 50 minuter långa och 28 minuters lunch, mellan varje lektion har man 3 minuter. Jag finner det ibland tråkigt och upprepade men samtidigt väldigt skönt. Det är betryggande att ha samma sak, varje dag för man vet alltid vart man ska(även om jag inte hittar het på skolan än, men no worries har en kompis som guidar mig mellan alla lektioner)

Dessutom är lektionerna inte tillräckligt långa för att vara uttråkande eller hinna somna på, men jag kanske hinner i framtiden. Vem vet. Men jag gillar det.

I fredags, det som skulle varit min tredje dag, blev istället den första dagen som skippades. Återigen no worries, jag var ursäktad. Jag följde med mina värdsystrar och deras cross-contry team för att se dem springa. Så i USA är all sport relaterad till skolan. Så det är skolan som anordnar alla lag och sådant. Men eftersom jag aldrig sett något sådant följde jag med och det var intressant. Det var inte det största loppet men det var ändå mycket folk.

Igår körde jag mitt första Mountain bike lopp. Det gick, sådär. Hela grejen var super cool. Det var massa tält uppsatta för de olika lagen + sjuktält, vatten tält mm. Det var flera olika årsgrupper/ skicklighets grupper som race;ade så det var väldigt mycket folk där. Jag skulle cykla 2 varv ett var ca 6 miles, vissa cyklade 4 varv vilket var helt sjukt.

Iallafall. Jag cyklade ett. I mitten av första varvet kraschade jag och kunde inte riktigt avsluta. tips: det är svårt med Mountain bike; träna mycket innan ni försöker cykla ner för en vertikal backe full med stenar. Jag fick iallafall avsluta varvet, vilket var, plågsamt.

Det var dock inga allt för allvarliga skador, jag fick mitt däck i ansiktet ( HUR?????) och fick bland annat näsblod. Såg tydligen fett coolt ut. Min käke är ganska öm och kan inte bita, så jag lever av smoothies och potatis mos. Benet är lite tilltufsat. Inget som inte läker dock.

Fick en dag på mig att rehabilitera, men imorgon ska jag upp på cykeln igen. Det ska bli, intressant. Lol det får gå bra

Vet inte hur man ska avsluta dessa sakerna. Så konstigt.

Kram



Likes

Comments

De senaste dagarna har absolut varit tuffa.
Känslorna har varit upp och ner konstant.
Jag hade extrem hemlängtan i fredags men det gick över efter jag hade sovit. Antagligen berodde det på att jag åkte mycket bil och inte gjorde nått.
Lördagen blev mycket bättre.

I söndags åkte vi, jag, mina värdsystrar och deras vänner, till en närliggande sjö och grillade korv o hade det allmänt mysigt. Plus att solnedgången var så fin att jag nästan grät.

Jag har gått med i ett mountainbike team. Det är kul, fett jobbigt men kul. Vi har ett race redan på söndag och min tränare säger att jag absolut ska vara med på det. Laget får tydligen poäng bara jag är med och avslutar. Det är lite bra iaf.
Det är fortfarande tufft med andningen på denna höjden men det blir bättre för var dag.

Idag var första dagen av skola. Jag är junior nu, det är kul, tror egentligen inte det är så stor skillnad på seniors och juniors. När det kommer till skola så tar man nästan samma klasser och de har samma regler.

Första dagen av skolan var minst sagt uttröttande.
Vi hade "seminar" första halvan av dagen. Seminar kan liknas mentorsgrupper. Vi fixade med datorer och lekte en lek. Ganska lugn och skön början. 
Efter lunch hade vi 20 minuters långa klasser, för att få ett intro. Så imorgon kommer det riktiga schemat dra igång.

Just nu ligger jag bara i sängen och håller på att somna. Många nya intryck vilket var uttröttande och sen körde jag och min värdsyster några varv med cyklarna.
Nu ska jag ladda inför imorrn
Kram


Likes

Comments

Jag har varit här i tre, snart 4 dagar. Det känns som en evighet sedan ja var i Sverige.

Jag landade i tisdags, och redan dagen efter, på onsdagen, tog mina värd systrar med mig ut för att se staden och träffa deras vänner. Deras vänner är supersnälla Vad jag finner intressant är att här spelar inte ålder någon roll- Den yngste i deras grupp är född 02 och de lästa är 99. När jag hänger med dem så märks det inte att någon är äldre och någon är yngre. Jag tycker det är så roligt för en sådan grupp skulle inte kunnat finnas i mina umgängen. Vilket inte är dåligt, bara annorlunda.

Den första dagen, onsdagen, gick vi på en liten hike i de nedre delarna av bergen. Det var helt fantastiskt fint men, hjälp så lite syre de har. Jag hade inte märkt av höjdskillnaden på 3000 så mycket men när vi väl började gå så snörptes mina luftrör ihop. Hoppsan. Men det gick bra ändå.

I torsdags åkte vi först till en sjö för att bada och paddla paddleboard. De andra tyckte det var fruktansvärt kallt i vattnet, men icke jag. I Sverige har vi minsann inte vatten-temperatur över 18 grader. Efter detta åkte vi för att träffa min blivande cykeltränare. That's right. Jag har gått med i skolans Mountain bike team. Vilket jag hoppas ska bli kul. Vi har ett race redan nästa söndag, vilket jag är nervös inför. Men alla säger att det ordnar sig.

På kvällen åkte vi ( Åkte i en bil, de har körkort har från 16år) upp till independence pass för att se solnedgången. Det var helt otroligt fint.

Igår prövade jag att cykla med Caroline, som också är med i laget. Det var faktiskt kul förutom att det väckte en gammal rädsla för att cykla snabbt i kurvor. Måste öva på det innan racet. Sedan badade vi i hot springs. Och det var mycket varmare än jag förväntade mig. Jag har aldrig relaterat mer till ordspråket "som en kokt kräfta"

Just nu chillar jag på mitt rum. Mina värdsystrar är iväg och hikar, något jag faktiskt inte orkade. Mina värdföräldrar ska iväg och kolla på sin vän som springer Leadville 100. Troligtvis ska vi alla dit igen ikväll för att fortsätta heja på honom. Loppet tar ca 25 timmar för dem som är vältränade. 100 miles är ca 160 km vilket är helt sjukt.

Galna människor.

Kram

Likes

Comments

Min dag började med att åka från Lund till Köpenhamns flygplats. På flygplatsen var det strul med vem som fick checka in när, vilket gjorde mig mer stressad. Efter check-in kändes det tomt för det fanns inget annat att göra än att säga hejdå och bege mig mot security. Och så blev det. Det var svårt att säga hejdå självklart men det det lättade efter jag var igenom security.
Och bibity bobity boo
Så landade jag i Denver, USA.
När jag landade såg jag Rocky Mountains som kändes mycket välkomnande
Efter jag kånkat runt mina två extremt tunga väskor genom immigration och agricultural products (vilket var helt onödigt för mig då jag inte hade med nån mat) dekolletaget jag ut i vänthallen där mina värd systrar och värdmamma väntar på mig.
Från Denver var det en 2 timmars bilfärd till staden och vi stannade för att äta oxå. Att åka bil med värdfamiljen var trevligt, men vi snackade kanske inte konstant. Det var overkligt att sitta dör i en bil med tre " främlingar " och föreställa sig att man ska bo med dem i ett år. Galet.
Efter nästan 16 timmars resa ligger jag nu i min queensize säng, klockan är 4;00, jag borde försöka sova lite till. Om jag kan.
Förlåt för eventuella stavfel och udda menings- byggnader.
Får uppdatera mer sedan
Kram

Likes

Comments

Om 16 timmar åker jag till USA. Kul!

Jag har 16 timmar kvar i mitt trygga Lund sedan far jag iväg mot ett främmande Colorado. Jag har väntat på denna resan i evigheters evighet, men nu när den är här kan jag inte bedöma om bubblorna i magen är fjärilar eller spya :,)).

Nej, jag ser fram emot detta jätte mycket. Min stad verkar helt underbar, och det gör familjen med. Staden har ca 2000 invånare och ligger på 3000 meter över havet, (så jag kommer inte orka röra mig på ett tag :/), mitt bland bergen. 207 dagar om året börjar med minus grader, vilket passar mig perfekt. Jag älskar verkligen att åka skidor så det kommer det bli mycket av. Jay!

Familjen består av mamma Suzanne, pappa Charles och döttrarna Caroline och Ariel. De verkar sportiga, pigga och glada, ser fram emot att träffa dem.

Allt är nu packat (hoppas jag) och det finns inte mycket mer att göra. Jag har sagt hejdå till släkt och vänner. Jag försöker mentalt förbereda mig på ett år borta från allt jag vet. Sakta sjunker det in att jag ska vara borta i ett år.

Herregud vad har jag gett mig in på. Kan inte vänta.

Många känslor.

Kram

Likes

Comments