Det finns så många människor som mår så dåligt... Jag förstår inte. Varför är det så många människor i dagens samhälle som mår så otroligt dålig? Som är deprimerade, lider av ångest, är sönderstressade, har problem med ilska, eller whatever. Vad är det som får människor att må så dåligt, vad är det för värld vi lever i som gör att så många mår på det här viset? De värsta är ju människor som mår så dåligt att de måste trycka ner andra för att må bättre... Man kunde ju önska att världen såg annorlunda ut... Att det inte alls var en "norm" att må dåligt... Men nu är det inte så det ligger till. Det är bara att acceptera att världen är inte perfekt. Vi människor är inte heller perfekta, men det betyder inte att man ska trycka ner sig själv eller andra. Det borde inte vara normalt att leva med ångest eller depression, det är ingenting man ska tro är normalt heller, för det borde det verkligen inte vara. Även fast det verkar som att det faktiskt är det.

De allra flesta människor som jag har pratat med eller pratar med, mår på något sätt dåligt. Det borde inte vara så! Jag förstår inte... Varför ska det vara så svårt att må bra? Varför ska man behöva kämpa sig genom ett liv fyllt av ångest, depression och en massa nedvärderingar? Varför? Vad är det som får alla att må så otroligt dåligt? Vilken del av vår hjärna är det som får oss att tänka så äckligt om oss själva att man bara vill försvinna? Och varför finns den delen överhuvudtaget? Jag förstår inte...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Då var det nytt år, ändå känns inget särskilt nytt. Allt är ju detsamma egentligen. Jag kommer ihåg när jag var mindre och nyår var värsta stora grejen. Nu är det inte alls så. Jag var inte taggad alls på nyår, jag visste redan på ett ungefär vad som skulle hända och min teori stämde dessutom ganska bra... Självklart var jag ju tvungen att vara hemma på grund av att päronen inte vill att det ska hända något. Jag förstår dem, det gör jag. Men jag tycker ändå att de skulle ha låtit mig gå. Det var inte kul att sitta där med föräldrar och släkt som dricker en massa alkohol, vissa blir fulla och andra säger olämpliga saker. Både jag och lillasyster tyckte att det var obehagligt att vara med dem, därför gick vi undan lite. Ville inte riktigt vara med. Det är liksom inte kul att sitta med vuxna som dricker för mycket alkohol. Därför var jag inte riktigt på något festligt humör detta nyår, med både ångest och en känsla av obehag. Det finns väl inte så mycket jag kan göra åt det dock... Jag är ju inte myndig, därför verkar det inte som att jag har så mycket att säga till om. Bitter, det är vad jag är, men det har jag rätt att vara.

Likes

Comments

Att leva med ångest, att konstant ha en känsla av att något är fel, att något inte är som det ska, även fast inget speciellt har hänt, det är bland det värsta jag vet. Man vill inte visa att man mår dåligt, så istället för att söka hjälp stänger man in sig i sig själv och försöker låtsas som att allt är bra. Fast på insidan, under det falska leendet och den "glada" utsidan, mår man skit. Det enda man vill göra är att bara försvinna, man vill bara att det ska ta slut. När sedan dagar då man faktiskt mår lite bra kommer, är det alltid något som händer och förstör allt. Det behöver inte vara något någon annan gör, utan det kan vara tankar som kommer från ingenstans och ännu en gång får en att känna sig som skit. Inte heller vet man varför de kommer, de bara är där helt plötsligt och trycker ner en, får en att tänka så dåligt om sig själv som gör att man vill försvinna igen. Men det går inte att försvinna, det gör det aldrig. Inte för att det känns som att det går att försvinna, men det är det ända man vill göra. Då menar jag inte att ta livet av sig, utan jag menar att bara försvinna, komma bort från alla känslor och tankar som får en att må så dåligt. Ångesten blir för mig värre vid högtider, då vill jag verkligen bara försvinna. Komma bort från allt och alla, bara vara för mig själv eller hos någon som är speciell för mig. Speciellt när alkohol är inblandat hos de vuxna kommer den där lilla extra ångesten som får allt att bli lite värre. Det är obehagligt. Man vet inte längre hur de kommer att reagera på det man säger eller hur det kommer bete sig mot en. De är inte längre lika förutsägbara och det är oftast då jag kryper ihop, försöker att inte synas eller höras. Obehaget och ångesten gör att det ända man vill är att lägga sig i sängen och försöka att inte höra vad som pågår utanför, stänga in sig i sin egna lilla bubbla och inte komma ut igen.

Likes

Comments

Tiden går alldeles för fort, jag hänger inte med. Snart är ett nytt år här, men det känns inte verkligt längre. När man var mindre flöt allt bara på, man behövde inte förstå vad det var som hände. Det var bara att acceptera att det hände och sen fortsätta med sitt så kallade liv. Nu är allt så annorlunda. Allt går för fort nu, det känns inte som att det är något verkligt, det känns inte som en verklighet. Hur ska man veta vad som är verkligt och inte när det inte alltid känns som att det händer eller har hänt på riktigt? Kalla mig psykiskt sjuk, men är verkligheten verkligen verklig? Hur ska jag kunna veta vad som är verklighet om jag inte känner själv att livet jag lever faktiskt är på riktigt? Ibland får jag en blackout, det kan komma när som helst, och kommer inte ihåg vad jag har gjort under dagen eller om jag faktiskt har gjort något alls. Det är som att jag har somnat och sedan vaknat upp ovetandes om vad som är verklighet, vad som faktiskt har hänt och vad som inte har hänt. Det hände en gång för inte alldeles för länge sedan när jag stod vid mitt fönster, helt plötsligt så kom jag inte ihåg varför jag stod där eller hur jag kom dit, inte heller vad jag hade gjort innan det. När jag väl vaknade till lite kom jag ihåg lite vad jag tror jag hade gjort under dagen, men jag var inte helt säker på att jag faktiskt hade gjort det för att det kändes inte verkligt. Kanske är det något som är något så otroligt fel på mig, eller så lever vi inte i en värld som är en verklighet alla gånger. Kanske är det så att jag inte är närvarande i livet hela tiden, att jag försvinner någon annanstans lite då och då. Vart vet jag inte, inte heller hur länge eller varför, men det är svårt att veta när man inte ens vet om livet man lever är en verklighet i sig. Eller om jag äns lever överhuvudtaget, men det tror jag att jag gör. 

Likes

Comments

För att livet inte alltid går som man vill. Man faller för fel personer, man blir osams med de man älskar, man gör så otroligt mycket fel och ibland känner man sig bara skit. Men sedan kommer de delar i livet som gör allt så jävla värt det, de delar som gör att det dåliga inte längre betyder lika mycket. Delarna med alla de man älskar, delarna när man gör något man älskar, som får en att må så otroligt bra. Ibland undrar man varför det är på det här viset, varför det finns så mycket dåligt. Men om det inte fanns något dåligt, hur skulle vi då veta vad som är bra?

Likes

Comments