Jag saknar ord. Igår kände vi tacksamhet över att vår familj till slut var samlade och att vi fick krama om varandra. Idag känner vi nåt helt annat.
Sorg, tomhet, förakt och ilska. Känslorna har övergått till att vara fysiska och av hjärtat finns det bara skärvor kvar. I några andra familjer väntade barn på sina föräldrar som aldrig kom hem. I en familj väntade en mamma och en pappa på sitt barn som var på väg hem för att fira in påsklovet.....Det var någons pappa, mamma, barn, syskon, bästa vän, livskamrat. Och det enda som avgjorde vilka var slumpen. Så fruktansvärt orättvist!
För första gången i hela mitt liv känner jag hat! Jag brukar varken använda starka ord eller döma andra människor men jag tänker göra ett undantag; Fy fan för dig!

Likes

Comments

I skrivandets stund ligger jag på rygg i vår stora 250-säng med en liten snusande gosbjörn på varje sida. Kan tyckas låta harmoniskt men sömn är inte våran starka sida och faktum är att vi har vaknat minst 5 ggr per natt i 2 års tid och inte blev det bättre när barn nummer två kom. båda är extremt ljudkänsliga och sover väldigt lätt. Nästan så dom bara ligger och blundar och väntar på att nånting ska hända. I morse däckade jag efter 4 timmars osammanhängande nattsömn och sov till lunch. Helt själv i sängen och trots krigsljuden från vardagsrummet. Halleluja!

Eftermiddagen har vi spenderat i lekparken. fantastiskt att slippa alla tjocka vinterkläder! Vårt äldsta barn kör någon slags elitsatsning inom fotboll just nu och verkar sikta på att kandidera till nästa vm. Det är fotboll dygnet runt, ute och inne, just nu. känslan är att vi är på väldigt god väg att spräcka 10 000-timmarsgränsen nu. Ser ni nån mamma som skumpar runt på en fotbollsplan med en syskonvagn i högsta hugg jagandes en röd boll så vet ni....

apropå fotboll. Jag tror minsann att jag håller på att bli gammal. Helt plötsligt har det blivit jobbigt att böja sig ner efter saker och jag tvivlar starkt på att jag ens kan jogga längre. Vad fort kroppen börjades kännas gammal! Det måste vi försöka ändra på när möjlighet ges för det känns lite för tidigt när jag nyss har fyllt 30.

Likes

Comments

And so it begins...

Tillfälligheter leder oss in på nya stigar och nu är vi här. Varken mer, varken mindre. I och med en lång mammaledighet har begreppet carpe diem fått en betydligt djupare innebörd. Livet är nu och livet är kort och kanske viktigaste av allt, livet blir vad man gör det till. Att uppmärksamma några av våra busiga upptåg eller för den delen helt vanliga vardag känns mer viktigt än nånsin.

För 2 år sedan fick vi titeln föräldrar (borde det inte krävas högskoleutbildning för en sådan titel?) och numera delar vi tillvaron med två fantastiska små krabater; Sander 2 år och Nea 6 månader. Vi bor tillsammans i en skokartong på 86 kvadratmeter i pyttelilla Enköping, älskar (Tja, somliga mer än andra förstås) inomhusfotboll och drömmer om ett alldeles eget hus med en egen trollsk trädgård.

För tillfället är jag mamma på heltid, det bästa jobbet jag nånsin haft även om arbetsvillkoren är de sämsta i världshistorien. Pappa i familjen drar ett tungt lass med både ekonomistudier och extraknäck för att ta hand om oss och förhoppningsvis kunna ta oss närmare vår framtidsdröm om att låta barnen växa upp i hus. Att han orkar trots alla kaotiska nätter och bristen på pluggtid. Ibland undrar jag om han vet hur lyckligt lottade vi är som har honom på alla tänkbara sätt.

Den korta beskrivningen om oss får räcka för den här gången men fortsättning följer.....

Likes

Comments