Hej bloggen,


Nu är jag här igen. Livet känns meningslöst och självmordstankarna börjar bubbla upp till ytan. Oavsett hur mycket jag försöker trycka undan dem kommer de tillbaka och gör sig påminda. Förtjänar jag att må så här för jag är en dryg person?

Cirka 2,5 månad av industriell ekonomi har gått och jag kan inte minnas att jag mått så här dåligt någonsin. Jag skulle kunna vara borta flera veckor och ingen hade lagt märke till avsaknaden av min existens. Gud så naiv jag var. Vad grundade jag tanken på att alla skulle vara inkluderande och inbjudande, oavsett vem du var? Jag har ju alltid varit dålig på att vara social, varför skulle det plötsligt bli annorlunda nu? Jag är ju helt humorbefriad, vem vill hänga med en sådan?

Ensam. Ensam i ny stad. Allt känns pissigt. Enklaste vore att ta slut på allt men det är ingen lösning. Dessutom, jag skulle aldrig kunna göra det mot mina föräldrar.

Detta ska bli min ventil. Mitt utlopp. Mitt shangri-la där allt är tillåtet. Min plats i cyberspace där jag dokumenterar denna resa som är livet. 

Likes

Comments