Ni vet när man vet att man måste förändra sitt liv på ett eller annat sätt, nåt som är jobbigt men nåt som man ändå behöver göra för att komma vidare i livet...jag har kommit till den punkten!
Jag har i mitt liv hoppat mycket från relation till relation, har egentligen inte reflekterat så mycket...och jag har nånstans alltid vetat att jag behöver vara själv och bygga upp mig själv! Men jag har alltid sökt tryggheten i nån annan, vilket är ett stort lass för någon annan att dra. När jag har träffat nån så har jag bara gett över hela mig själv och mitt liv och släppt vänner och allt annat som är viktigt! Nu står jag mitt i allt det jobbiga...det tog slut med en kille som jag trodde skulle bli mitt slutgiltiga stopp, men så blev det inte! Och min värld rasade oväntat mycket, jag blev vilsen och helt tom i själen...
Jag gjorde som jag alltid gör, retunerar till gamla x....varför? För att få bekräftelse? Vad får jag it av det? Jag återtog kontakten med ett x som det tog mig ett år att ta mig ifrån, det var ingen bra relation. Och jag visste, jag var fullt medveten om att det var det dummaste jag kunde göra, för att vi var så beroende av varandra, som lim...och jag visste att det skulle bli svårt att släppa honom igen om jag väl tog upp kontkten...men jag gjorde det iaf...Och efter några dagar märkte jag att jag började må dåligt igen, jag fick tillbaka samma oro i kroppen och ångest!
Och imorse vaknade jag...och jag insåg att det är nu eller aldrig, jag måse ta tag i mitt liv! Jag måste våga vara själv...våga möta de här stunderna som är jobbig...våga möta världen ensam! Så jag gjorde det, jag skrev ett fint avskedsbrev och blockerade honom...och efteråt vart jag så stolt över mig själv och det känns så skönt i kroppen! Äntligen för första gången i mitt liv tog jag ett bra beslut som ät baserat på att jag väljer bort något som får mig att må dåligt men som jag vet kommer göra ont och vara svårt...men jag vet att det är det bästa för framtiden, det bästa för att jag ska kunna gå vidare, det bästa för att jag ska kunna ta nästa kliv i livet!
Så dagen D, den 10 juni 2017, då mitt liv började utvecklas på allvar...❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Ända sedan min skillsmässa 2013 så har jag sökt kärleken, jag har träffat många olika typer av människor och de flesta har inte passat mig!
Men nu sist träffade jag en fantastisk person som
jag verkligen kände en djupare kontakt med, det kändes så rätt, och jag gav det chansen, jag vågade satsa och det gjorde jag också med hela mitt hjärta! När jag såg på honom så blev jag bara ännu mer kär för varje gång. Jag kände honom så nära mitt hjärta, det var min ögonsten! Och jag tänkte att jag var så lyckligt lottad som hade hittat honom och att han valde att vara med mig! Men nånstans inom mig började jag efter några veckor att känna en oro, han backade mer och mer, och det resulterade i att jag blev mer på, eftersom jag var rädd att förlora honom. Sen kom dagen då han gjorde slut, han ville inte ha en relation, iaf inte med mig. Och jag tror inte att jag egentligen kände efter hur ont det gjorde, jag tror bara att min kropp signalerade till mig att det här kommer göra ont på riktigt. Och jag som några gånger innan, har bara stängt av, dragit ner rullgardinen, precis som att det inte finns. Och jag vet att smällen kommer, jag vet att det kommer att göra ont, men min strategi är att hålle emot ett tag tills allt har lagt sig lite,för då har det gått en tid och det kommer inte att göra lika ont!
Jag har tagit så extremt många och stora smällar vad det gäller kärleken, och nu kändes det precis som att jag bara inte orkade längre...jag kommer aldrig orka satsa igen eller ge bort mitt hjärta! JG har bara accepterat att det kommer bli "jag" i mitt liv! Jag känner bara ingen anda för att ta mig upp igen, jag orkar liksom inte kämpa! Det var som att allt hopp gick ur mig fullständigt den här gången, för att jag trodde så hårt på det! Jag trodde att det skulle bli han och jag för resten av livet! ❤️

Likes

Comments

Ibland är det så skönt att få skriva av sig!...
Jag funderar i denna stund hur stark man ska behöva vara som människa för att överleva livet?!
Jag har iaf gått på smäll på smäll på smäll vad det gäller kärleken, satsat, gått in helhjärtat och kommit ut trasig med delarna av hjärtat i handen och funderat på hur man ännu en gång ska laga sig själv?...ska jag behöva ta mig igenom det här EN gång till?...Hoppet att tillslut träffa någon som passar mig är borta, jag har gett mitt sista försök, numer har jag bara accepterat fakta, jag kommer inte träffa någon som uppskattar mig lika hjärtligt...!
Jag har gått på ganska många nitar, vissa större än andra...vad är det som har gjort att jag fortsatt tro på kärleken?...vad har drivit mig, gjort att jag fortsatt att hoppas? Är det min vilja till att så
gärna ha kärleken i mitt liv? Att jag önskar den så extremt? Många säger att jag är modig, men jsg själv känner mig mest dum, eftersom jag kommer ut på exakt samma trasiga sätt varje gång...jag är en viljestark kvinna, självständig, glad, positiv, lösningsorienterad, ödmjuk, snäll, framåt och driven...och jag blir oftast lämnad, och jag tänker varje gång "vad är det för fel på mig? Varför tycker ingen om mig?"...och efter några timmars samtal i telefon så har jag insett att, man kan också vara för olika, man kan vilja olika saker och man kanske inte står på samma nivå!...så det kan finnas fler anledningar än att det är fel på mig!...
Jag känner mig dum att jag trott så mycket på den här relationen, jag har visat upp honom för släkt och familj, och nu ska jag ge besked om att det är slut...och att förklara detta ett par tusen gånger, bara det blir ett äpple att bita i när man redan tuggar på en besk citron...
Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner, dom är guld värda! Gång på gång på gång så står de där, vid min sida, pratar och ältar, pratar och ältar! Jag förstår inte hur de står ut!...
Men jag är fast besluten om att jag ska hitta min prins en dag, någon som blir min bästa vän, respekterar mig, uppskattar och älskar mig för den jag är! Det kommer inte ske idag, inte imorgon men när jag har läkt, limmat ihop mitt hjärta med superlim igen, tankat på min självkänsla, då kan hoppet komma igen!

Likes

Comments

Man vet aldrig vad livet för med sig dag för dag, man vet aldrig hur saker ska sluta och ibland helt omedveten om att något ens ska börja.
Ibland vill man något helt annat än det som sker, men oavsett viljestyrka så har vi inte förmågan att förändra allt, vi kan inte påverka andra människors känslor för oss exempelvis eller vilka val andra gör. Det enda vi kan göra är val för oss själva, utvecka våra egna tankemönster, bryta dåliga rutiner eller välja hur vi ser saker.
När jag svävar i situationer där jag inte riktigt vet vart jag kommer landa, så brukar jag lägga upp strukturer och nya rutiner för mig själv. När saker är som jobbigast i livet s brukar jag göra upp ett dagsachema från morgon till kväll vad jag ska göra nästkommande dag, det ger mig en grund för trygghet, då kan jag aktivera mig och kan bara följa mina planer som jag har lagt upp.
Min största energikälla och trygghetsplats är ju gymmet, jag vet att det alltid står kvar oavsett, jag vet att jag mår bra av att gå dit, hur dåligt jag än mår när jag går dit, ger det mig alltid energi till slutet av kvällen! Gymmet är den plats där jag kan andas ut, hämta energi, andas ut dålig energi och stå lite stabilare på benen igen!

Likes

Comments

Träningen har de senaste åren hållt mig över vattenytan i många jobba perioder, det är där jag har kunnat andas, tänka och hämta kraft.
Problemet med det är att den där luften och kraften vill man ha mer av, därav kan det bli ett beroende. När jag stöter på problem tänker jag direkt "gymmet", det är mitt trygga ställe att hänga av mig ryggsäcken för att gå in och andas för att orka sätta på mig ryggsäcken igen och ge mig ut igen. Det är min trygga punkt, jag har alltid gymmet, musiken och den sociala miljön som finns runtomkring.
Träning har hjälpt många människor ur problematiska situationer, den ger adrenalin, mer livsglädje och lycka.

Likes

Comments

Under min sjukskrivningstid så gick jag ner nästan tio kg, från 64 kg till 56 kg. Så när man måste börja om från noll igen! Då krävs vilja och motivation! Men om någon vecka så är jag tillbaka på banan igen, iaf med överkroppen! Allt går bara man vill! :)

Bilderna är tagna i mars (vänster) och april (höger).

Likes

Comments

När jag visste att jag skulle bli sjukskriven en längre period så fick jag panik. Panik på riktigt, eftersom jag inte skulle kunna träna, och musklerna skulle förtvina.
Vid den tidpunkten trots korsbandsskada så låg jag på min bästa nivå någonsin, med 110 kg benpress bland annat.
Jag var träning, det var min identitet och mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle överleva, det var från gymmet jag fick syre.
De sista åren har jag löst allt och överlevt allt genom att träna, det har varit min trygghet, mitt allt! Det blev en osund inställning till träning, och det är väl det som också kan bli en stor baksida av träningen, när det inte längre finns ett sunt tänk utan att det blir ett beroende istället.
Jag kommer ihåg en gång, då jag gått och hostat under en längre period och jag var lite hängig men tänkte att "det finns alltid anledningar till att inte kunna träna" så jag körde på! Veckan innan jag gick till läkaren så var jag så besviken över mig själv att jag bara orkat träna tre gånger. Läkarens kommentar av mitt tillstånd var: "du har lunginflammation och är lika pigg som en 90-åring"....det fick mig att tänka till men det stoppade inte mitt tränande.

Men när jag väl fick så lov att sätta mig ner bara vara jag, så lärde jag känna mig själv på ett helt annat sätt, jag vart lugnare, mer stabil, började tänka på ett helt nytt sätt, såg sidor hos mig själv som jag inte hade sett förut, jag började leva mer.

Träning ska vara sunt, få kroppen att må bra, det ska vara roligt och positivt!

Likes

Comments

Live it Love it Learn it....har varit mina visdomsord de senaste åren, det är något som jag själv har kommit på tills nån sa att det fanns sagt i repliker i en film också, men enligt mig är det jag som har skapat dem.
Det handlar för mig om att lära sig leva livet efter de förutsättningar man har och ta sig igenom svåra perioder i livet men ändå lära sig att älska de fina med livet och det goda som det ger mig.

Alla människor får kämpa, ofta och mycket! Ibland känns det som att när man har löst ett problem så kommer nästa. Jag har ett tankesätt som är lösningsorienterat, har jag ett problem så tänker jag bara hur jag ska lösa det och fokuserar tanken på det. Jag tänker aldrig eller ältar att jag har ett problem, och sen försöker jag leva lite i tron om att allt löser sig till slut även om man inte har nån lösning direkt i bakfickan som man kan plocka fram.
Som jag skrev förut så har jag blivit en automatiskt positiv människa, det är min överlevnadsstrategi. Jag tillåter mig inte att deppa ihop, utan rycker upp mig och försöker bygga upp mig med det positiva jag har i livet även om det här krånglade till sig, och ibland får jag börja på det trappsteget där jag är tacksam för att jag är frisk och har två ben och två armar. Och på nåt sätt så har jag hittills under de sista åren alltid lyckats tagit mig framåt oavsett vad som har hänt. Bara för att jag är positiv så innebär det inte att jag aldrig har några problem som jag måste lösa, aldrig är ledsen, sur eller arg! Jag tillåter det bara inte att bita sig fast i mig utan jag har en strävan att vara glad och tacksam över det jag har och försöker gå framåt i livet! När saker och ting händer så har du alltid ett val hur du ska tackla situationen...och enligt min mening så blir livet enklare genom att se det genom positiva glasögon, för väljer man att vara negativ så är det så lätt att hitta fler saker som man anser är negativt och tillslut så drar det ner en, är min upplevelse iaf!

Jag är en fighter, har alltid varit och kommer alltid vara, och när jag har dåliga dagar så är jag så trött på att vara stark, trött på att försöka se saker positivt och less på att alltid kämpa vidare och just då önskar jag att jag kunde vara en sån som bara kunde sätta mig ner och vara bitter istället, men efter mycket muttrande så inser jag till min besvikelse igen att inget kommer bli bättre av det, det kommer inte hjälpa mig, det kommer bara bli sämre!

Likes

Comments

Jag tränade stenhårt periodvis och det hade sitt pris! Under ett träningspass när jag stod och hoppade från sida till sida över en step-up bräda så small det bara till i knäet, det kändes precis som att nån sparkade till mig, men det var det ju naturligtvis inte. Jag fick åka upp på akuten med extrema smärtor. Det visade sig ett år senare att korsbandet var av och operation krävdes.
Jag hade verkligen panik innan operationen, jag sammankopplade mig själv så mycket med träningen att jag inte visste vem jag skulle vara utan den!
Den tiden var bara välbehövlig när jag reflekterar i efterhand, jag fick en tid i mitt liv att bara ta det lugnt på, jag lärde känna mig själv, vem jag var utan träningen och skapa mig ett sunt tankesätt kring träning och muskeluppbyggnad.
Idag så gör jag mina benövningar, knäet blir bättre och bättre och jag är så grymt tacksam över det! Men jag tänkte på det idag, när jag är färdigrehabiliterad har det gått ca 2 år sedan skadan inträffade och det får mig att tänka extremt mycket på säkerheten i träning, att göra alla övningar rätt, träna rätt och låta kroppen vila!

Likes

Comments

Jag möter många människor som söker motivationen till att träna, och jag skulle säga att motivationen kommer inifrån.
Jag har som sagt försökt i så många år innan att hitta en motivation till att träna, men den har varit ytlig, det har handlat om en impulsiva ideer om att gå ner i vikt och en önskan om att bli vältränad men jag har aldrig haft viljan till att gå in för det. Det har gått ett par veckor med hårdkörning och sen har jag lagt av och hittat ursäkter för att inte åka till gymmet eller röra på mig för att jag ansett att det har varit tråkigt.
Men sen träningen blev en stor del av mitt liv och jag har sett vilka resultat jag kan få med hjälp av min vilja så sitter motivationen i mig, det är min drivkraft.
Jag vet att det är svårt att komma igång och det är svårt att hänga kvar. Men min teori är att förändring tar tid, låt det ta tid. Hitta något som du tycker är roligt, träning ska vara roligt, det kan vara tungt att gå dit, det kan vara jobbiga träningspass, men när du går därifrån ska du känna dig nöjd och det leder till att du fortsätter.
Det gäller att hitta balansen mellan att ta sig ut och träna och vara nöjd med det man presterar hela tiden för att vilja fortsätta.
Om du inte orkar springa så långt som du orkade sist, var nöjd med att du överhuvudtaget tog dig ut. Om du inte orkar lyfta lika tungt eller köra samma träningspass som du brukar, var nöjd med att du tog dig iväg. Som sagt träningen beror bara inte på träning...det har lika mycket med sömn, kost och dagens tillstånd att göra.
Mitt tips är att börja smått och växla upp, kör inte för hårt från början. Bygg stegvis och träna något som du tycker att det är roligt. Det som man måste tänka på är att det tar tid, ge det tid, de två första veckorna gäller det bara att hålla i sig för du märker oftast inte så mycket resultat de första veckorna, men håll ut, ha tålamod, för all träning ger nån slags resultat! Sen har det mycket med kosten att göra, du kan inte gå till gymmet och sen gå hem och äta hamburgare med pommes och förvänta dig att du ska gå ner i vikt för exempelvis. Kosten har ett stort inspel i träningen, har du en bra kosthållning så mår kroppen bra och blir piggare. Äter du mycket socker och fett så blir kroppen seg och trött.

Så min motivation till träning är att den är en stor del av mitt liv, jag finner energi i träningen. När jag går till gymmet så släpper jag allt! Det är min egentid, det är då jag andas och fokuserar, all oro, aggression får jag ut när jag tränar och jag blir lugn, kroppen fylls av adrenalin och jag känner mig lycklig och nöjd!

Likes

Comments