Header

Att kunna lita på en fis. Enough said.

Bleka håret. Herregud. Är orimligt och svinigt trött på min utväxt. Vill bara känna mig fin i håret igen. Enkelt sagt.

Toaletter. Ni vill knappt veta vilka toalettäventyr jag varit på. Det kanske räcker att skriva att jag endast äter med höger hand?

Köpa råvaror i en mataffär. Jag har inte haft möjlighet att laga mat på väldigt länge. Jag kan inte fritt välja vad jag vill äta, eller hur det ska smaka. Vara i ett kök och hacka grönsaker, samtidigt som jag dricker kaffe/vin/vad som helst och tittar på tv/film/lyssnar på bok. Kontemplativt och stärkande.

Havregrynsgröt. Tråkig, osötad, nyttighetsfylld och karaktärsbyggande gröt. Med budgetbär och linfrön.

Vakna tidigt på morgonen och koka kaffe. När luften är klar, tyst och kall. Jag sveper en filt om mig, eller tar på mig en stor och varm tröja. Köket fylls av det omisskännliga ljudet av kaffekokaren, och snart fylls utrymmet med doften av nybryggt kaffe.

Köra bil. Svensk sommarkväll, det är fortfarande ljust och vägarna är tomma och torra. Musik och mjuka svängar på vägar du känner utan och innan. Sällan tänker jag så bra som när jag kör bil.

Att cykla ifrån gymmet. Jag är kall/varm och lättad. Kanske har jag bråttom och ska iväg till jobbet/träffa någon/har saker att göra/är hungrig/behöver stressa till mataffären. Men jag är nöjd. Jag känner mig utmattad i kroppen men klar i hjärnan.

Öppna en dörr som jag har öppnat förut. Att veta vilken nyckel som passar i nyckelhålet, och veta hur nyckeln ska sitta när jag behöver knycka till dörren för att den ska öppna sig.

Att veta vart jag ska sova. Att veta hur sängen känns. Kunna gå från sängen till toaletten i mörker utan att slå mig. Kunna avgöra vad klockan är baserat på ljuset i rummet. Inte känna doften, för att den är min.


Att någonting är mitt. En burk med mina havregryn, som jag fyller Ett glas eller en kopp som jag sätter min tandborste i. Disk som är min att diska. En tvättkorg. Ett sammanhang. En nyckel. Bortglömd mat långt in i ett kylskåp. En plats min kalender säger åt mig att gå till. En plats i en soffa. En tillhörighet. En nyöppnad flaska diskmedel. Kontinuitet. En låda där allt som inte har någon plats samlas.

Jag har min ryggsäck. Mitt liv rymmer 45 liter. Där min ryggsäck är, där bor jag. Det är en frihet som kostar. Mer än pengar. Du måste offra vissa saker för att få andra. Jag har inte haft ett eget hem på 19 månader. Men jag har min ryggsäck, jag har min frihet. Och även om jag inte har någon plats nu, sitter jag inte i en plats där allt som inte har någon plats samlas. Jag lämnade den platsen för 19 månader sedan.


Song of the Day: Rivers - The Tallest Man On Earth




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Laos.

En plats jag inte alls hade några förväntningar på, som har imponerat mig ändlöst, och som jag inte har brytt mig ett skvatt om att undersöka. Damn, I just needed a break. Min inresa till Laos (som jag beskrev detaljerat i ett tidigare inlägg) tog väldigt mycket energi av mig. Så när jag kom till Luang Prabang jag unnade mig några dagar av lugn och air con, vilket blev en vecka, vilket blev mer än en vecka. Förvisso har jag åkt till blå (bruna) laguner, vackra vattenfall och flera städer - men jag har gjort det mesta väldigt halvhjärtat. Jag är helt enkelt trött. Under några veckor har jag varit förkyld, vilket också tar energi. Sen funderar jag otroligt mycket på saker. Det är en del av att resa, eftersom du spenderar mycket tid med dig själv börjar dina tankar kretsa kring saker de kanske inte kretsat kring annars. Jag jobbar inte, jag behöver varken städa eller handla, jag spenderar mycket tid utan internet - jag har mycket tid att fundera.

Min deadline närmar sig med stormsteg. Hur blev det augusti? Jag måste ta ett beslut, och min magkänsla är inte enkel att tyda. Mina rädslor är uppenbara, det logiska är klart som korvspad. Men magen? Hjärtat? Det kommer jag att klura ut. Och i Kambodja kommer beslutet att tas. Jag litar på mig själv, tveklöst och utan förbehållning. Men jag måste låta mig själv ta tiden.

Likes

Comments

Denna blogg har en existensiell kris. Engelska är enklare på ett sätt, svenska lättare på ett annat sätt. Vad tycker ni? Äh, jag kör på. If any of you internationell readers still want to read, just let me know. It's just as easy for me to write in English, so maybe I should just do that? I don't know. Tell me what to do with myself. Thanks.

Så. jag är I Laos. Ett land som jag i ärlighetens namn knappt visste fanns för ett par år sedan. Därför hade jag väldigt få förväntningar, de jag hade var ganska låga då jag äntrade landet relativt dramatiskt och var svintrött på Asien. Men wow. Kan det vara favoriten hittills? Människorna är mycket, mycket trevligare än i Vietnam. Här finns mer vegetarisk mat. De tutar inte/kör inte på dig om de inte måste?! Du kan pruta utan att någon ger dig fingret och här är otroligt vackert. Jag menar, blir ni inte sugna?

Idag har jag badat i ett vattenfall. Nu regnar det. Ikväll ska vi till night market. Jag vill desperat ha kaffe. Men det är slut på mitt hostel och det regnar ute. Livet är svårt som backpacker. Så fort det slutar regna ska jag ge mig iväg och göra en lite kul grej till min misofoni-blogg. Om jag kan. Vi får se.

Song of the Day: Interlude: Moving On - Paramore

Likes

Comments

Well hello there.

This blog is usually written in Swedish, mainly because of habit/I’m from Sweden? But since I’ve had quite the adventure, and out of all the people who would like to hear the full story there is a clear majority of non-swedes, English it is. And oh, this will be a long post. I really want to remember it all, so I’m trying to be as thorough as possible.

Background story: I applied for an electronic visa before arriving to Vietnam. It was cheap, it was easy. And above all, it was fast. This is important because I don’t plan my travels, I just do. Of course, this is all very charming and a part of my “free spirit-ness” – but gosh darn it how it makes me fuck up a lot. My visa ended on the 30th of July. My initial plan was to leave Vietnam on the 30th of July. This is the story of how I fucked up, peed on my foot, got tricked and fooled, and how I sneaked away in the night without paying. Among other things. Enjoy.

I woke up quite sick Friday morning. Coughing and a runny nose. It was the 28th of July and I planned to leave the beautiful town of Sapa that night. It was, as always, a sleeper bus that would take me to Dien Bien Phu. Which is the closest city to Tay Trang – the border point that was supposed to be the best one. The border point that immigration service recommended to me. My plan was to chill one day in Dien Bien Phu, and then cross the border on my last day. But I changed my mind the last second, so I ran down to the bus place and bought a ticket between Dien Bien Phu and Luang Prabang (Laos). And thank the lord for this!

So, I left Friday evening and was supposed to reach Luang Prabang Saturday night at 6pm. The sleeper bus was a nightmare. It wasn’t a tourist bus, it was a local bus. The difference is strangely the price (local costs a fortune), no toilet, not cleaned (ever), and it’s full of people/boxes/stuff. Like stuffed, way beyond its capacity. So, a billion Vietnamese men snoring/spitting/listening to music/etc all the way. And a lady that threw up all night. Not sure where it all ended up. Don’t want to know. When we stopped for food and bathroom break I went for the only ladies room there was. It wasn’t a room. It was half o room, and not even a hole in the ground. Not even a door. But I had to pee. So down I squatted. And all came on my foot somehow. With nowhere to clean myself, I went out into the kitchen and dipped my feet in the dishes. I was there with a few other tourists, we were in equal amount of chock. The filth, the looks from the men, the throwing up. Yeah, it was an epic night.

We woke up in Dien Bien Phu around 6am, and the next bus were to leave at 7.30am. We walked around to find coffee, which we did. Sort of. And then we all went to the place where the bus was supposed to leave from. Which meant that we almost missed said bus, because it was waiting for us five minutes from where it was supposed to leave from. Of course. There were not enough seats in the bus for all of us, which meant the locals sat on top of our bags. Very popular. Not. The bus stopped approximately one billion times in the hour it took us to go to the border. And they filled the bus with all from vodka bottles (a box went down my head, and I still have a bump to prove it), chickens, bags of rice, etc. Twelve hours in that bus seemed like an amazing way to spend a 35 degrees’ Celsius day.

Well, that didn’t happen. I was stopped and got stuck at the border. They refused to let me leave the country. My only option was to find another border point. A border point that would accept my electronic visa, a border point that was at least 12 hours away from where I was. So, the border point that the Vietnamese immigration people recommended for me to go to, did not accept me. Thanks for nothing, you fucking fuckers. My anger aside, not all border points accept electronic visas, something I could have known, if I’d only done my research properly. But I asked the people working when I entered Vietnam and I took their word for it. You should never be that sloppy, and I will never be that sloppy again. In total, we were three people that were stopped, so at least I wasn’t alone. After losing my shit, I regained my posture and started working on plan B. This was after I tried everything, talked to the border people for what felt like forever and tried to bribe them with all the dollar I had on me. First and foremost, I started working on a refund on my bus ticket, unfortunately I only got two thirds back, but at least it’s better than nothing. While waiting for a bus back to Dien Bien Phu, my mind was racing. I had 36 hours to leave the country, so I had to work fast. 36 hours seems like a long time, but in Vietnam it’s not. Everything takes forever. My first option was to go to the bus station and see if I could go to the other border point (Nam Can), if that seemed to risky or wasn’t possible, I would go to Hanoi and get the first plane out of there. On our way back to Dien Bien Phu our bus hit a dog, a dog that probably didn’t die right away. But screamed with pain and terror.

Back in Dien Bien Phu I rushed to the bus station. And to my great surprise, there was a night bus going to Nam Can! Imagine that! 14 hours on a sleeper bus, and I would wake up right by the border. When I crossed into Laos there would be several options of transportation that I could choose from. To good to be true?! Said and done, I put my last Vietnamese Dong into the bus ticket. The hours until the bus left I spent drinking shitty coffee and trying to clean myself up a little bit. I spent the afternoon with the others that got stuck at the border. And a Dutch guy that spend his afternoon laughing at me and proving me mistaken regarding everything I said and did that afternoon. Yeah, a lovely afternoon. And then I left Dien Bien Phu (alone, the others went to Hanoi) on a surprisingly nice bus. Slept like a baby and all was well.

I woke up in the wrong side of the country. No, no joke. The bastards tricked me and I was at least 10 hours from the border when I woke up at 6am. 18 hours left of my visa, and the stress was no joke. The confusion and the anger was hard to handle. In Vietnam, there is few things that is respected less than a tantrum, so if you want help – you smile and take a chill pill. I had no chill pills around me, and I was close to tears. A very, very nice man that spoke somewhat good English helped me to translate to the bus driver and try to make sense in what happened. They all agreed with me – I’ve been tricked. I tried to make them take some responsibility, which didn’t happen. But the nice Vietnamese man gave me 500.000 dong, so I had enough money to get to the border. That made me cry, just little bit, because he was so kind and helped me in a situation when I’ve been tricked a lot. I’ll never forget that man.

At the bus station, I ran around like a confused headless chicken in search for a way forward. Nobody spoke English and I was getting desperate. A young Vietnamese guy heard my despair and could (thank the lord) speak English. I explained my situation to him, and he understood the importance of me leaving the country and he explained my situation to the man working at the bus station. My only option was a “five hour” bus to Murong Xen, and then take a motor bike to Nam Can. Since I had no option, that’s what I did. At this point I hadn’t had anything to eat in 12 hours. And I had no time to buy anything, and I didn’t want to use my money on food. The “five hour” bus took almost eight hours. My fever was going haywire, I felt dizzy and I just wanted to die. The bus was a minivan, no air condition and little to no space because of the billions of boxes, people, scooters (!), chickens and snoring Vietnamese men. I had some water, but that’s it. When we finally arrived in Murong Xen the bus people helped me, because they could clearly see that I was somewhat sick and in a vulnerable state. Generously they paid a motorcycle guy that took me and my backpack the 22 km to the border point.

At the border point, everything went well. With seven hour to spare I managed to leave Vietnam. I was disgusting, smelly and so fucking happy. I took forever, but the serious looking men let me through and it was with victory I walked the 400 meter between Vietnam and Laos. And the Visa on arrival went well also. They didn’t even overcharge me! How lucky can a girl be? Not that lucky, as it turns out. You remember all the transportation options that would await me on the Laos side of the border? That was a lie. There is absolutely nothing there. Nothing. I walked for a bit, then I sat down in despair. The sun was going down and I was short on good ideas. The border people told me a bus would show up eventually, and when it did I threw myself at it. It was a big red sleeper bus going to Luang Prabang! I was welcome aboard, for the not so humble price of 250.000 kip. Since I didn’t have enough to pay the man straight away, he accepted that I would pay when we get there. Now it’s Sunday night and I left Sapa Friday afternoon. I was to take the third night bus in a row, no showers, no proper food, sick as a dog and without a choice in the matter. The bus was filled with locals, locals that stared at me like I was a circus attraction. The bus driver wanted me to stay in the back, with boxes and smelly men. That I would not accept, and I made him give me a proper sleeper seat. He had to move people around, but I just didn’t care. My ticket cost about ten times more than theirs, and I was giving zero fucks at that moment. I took a few pills for the fever and then I fell dead asleep.

When I woke up one hour later the bus stood still, and all the men had removed the engine and tried putting it back together. Yup, the fucking bus broke down. Hungry as a fucking horse I waited patiently the two hours it took for the 30-something men to fix the bus. Since nobody spoke English, nobody told me shit. My coughing reached ridiculous levels and everybody in that bus hated me. We finally continued and reached Phonsavan around 22pm that night. I could finally, finally eat! When you take busses in South East Asia the bus always makes food stops at predetermined food places. They are usually prepared and you just sit down and eat as fast as you can, pay and return to the bus as fast as you can. The first thing that happened when I sat down by the table, was that the waitress dropped a bowl of steaming hot rice on top of my head. Amazing. But after the mess was cleaned up and my burned skin didn’t hurt as much, she gave us new rice to eat. Since I hadn’t eaten much the last 24 hours I had an impressive amount of rice and tofu. I finished my food in minutes, then ran around town finding supplies and an ATM. The fear that the bus will leave without you is real! But then nothing happened. It turns out that the bus wouldn’t continue that night. They found a guy that spoke some English, and he had to deal with me. Apparently, I was suppose to sleep in a room in someone’s house and I were not allowed to take my bag from the bus. I refused this and went to collect my stuff anyways. At this moment in time I noticed that some of my stuff was missing from the bus. I made the poor English talking dude collect the bus driver and walk around and ask everybody about my stuff (chargers, mainly). They told me that I would have it tomorrow morning, but I refused and forced the fucker to help me. They just wanted me to go to the room. Warning bells sounded in all my body and I were done. I’ve had it, and I gave up. Being treated like garbage, being tricked, being tired, being sick, being sick of it all. So I calmed down and asked them nicely for my stuff. And they opened the bus and gave me my bag, but quite hesitantly. Now, they got antsy and a little bit aggressive towards me.

The bus driver wanted me to pay for the bus ticket straight away, but I lied and told him I couldn’t do that, told him that the ATM didn’t work. That was a total lie, but I had no intention of proceeding my travels with him and that bus. I told him that I would pay him in when the bus made a stop in another town. He got angry at me, but if I don’t have the money, I can’t pay, right? He walked away to talk to someone and that was when I sneaked away. It was around 22.30pm and I made a run for it. Found a café that an English speaking lady owned, explained my situation and asked for help. She immediately did just that, walked me to a hotel at the same time as she damned the fuckers that obviously had bad intentions towards me. At the hotel a very kind man gave me a single room for a really good price and helped me arrange for a bus ticket in the morning. With their kind words, and the knowledge that I was safe, I burst in to tears. The room cost me 80.000 kip, and the bus ticket 120.000 kip. Compare this to the 250.000 kip the asshole wanted from me and y’all can clearly see how he tried to trick me. I went up to the room, had the loveliest shower of my life (it took a while to get rid of all that rice in my hair) and fell dead asleep. The first night in a single room since mid-April.

The morning after I felt like a new and improved person! I packed up, went down to the café and had breakfast (and a proper cup of coffee!). The red bus was still there when I dared to walk outside. I felt a little paranoid, so I did my very best to hide from it. I’m not kidding, it was like a stupid movie or something. When I saw the bus driving towards me I ran behind a sign, hiding from it as it was passing. You see I hadn’t payed and the people were shady and I trusted them as far as I could throw them.

The final bus to Luang Prabang was an air-conditioned minivan that would take six hours. I got collected by a guy that took me to the bus station, were the bus waited for me. There I met a wonderful older Australian couple that I talked to during the two first hours. We talked about environmental threats, the Vietnam war and how I finally would arrive in Luang Prabang after so many days and hours of bad luck!

Then the bus broke down. I fucking shit you not. The god damned bus broke down. They looked at me with horror in their faces and I started to laugh until I had tears coming down my cheeks. So we had to wait in the beaming sunshine for two hours, while we waited for the new bus to pick us up. While waiting I burned my face and got stung by a bee. My finger swelled up like balloon. Because why not? Despite that the bus broke down and the day delayed itself with endless amount of hours (or three, give or take). I arrived in Luang Prabang, to my hostel, Monday night at 6.30pm. 48 hours late, and tired beyond words.

Again, excuse the lengthy blog post. But I want to remember this down to the most insignificant detail. And that for several reasons. 1, It’s a funny story! 2, I had sporadic contact with friends and family that wanted to know what was going on. 3, I want to remember what a badass I am. That I got thrown into a really shitty situation, but handled it. I am beyond proud of myself, and that is something I want to remember forever. I can handle absolutely everything!

Little old me in one of the billion busses.

Song of the Day: Hard Times - Paramore (for obvious reasons)

Likes

Comments

Jag är sjuk igen, jag fastnade i gränsen, jag betalade galet mycket för den äckligaste värsta bussresan i hela mitt liv. Jag är timmar från att stanna för länge i landet och jag vill fan bara härifrån nu. Sitter med ett par från Argentina som är trevliga, men jag sitter även brevid en Holländare som är fruktansvärd. Det enda av intresse för honom är att jag har fel, han skrattar åt mig och jag har nog sällan försökt få någon må så dåligt med en blick förr. Han bleknade, så det fungerade bevisligen. Jävla rövhatt. En kommentar till och jag slår honom på flabben. Och visst ja, bussen tillbaka från gränsen körde på en hund.

Japp. Semester var det inte alls det nej.

Imorgon lämnar jag Vietnam. Tack och jävla lov.

Även om här är lite tjusigt ändå. Idag gillar jag inte Vietnam.

Song of the Day: Anxious Animal - Syvia
A
ntal gånger jag bett folk dra åt helvete idag: Infinity.
Hur många gånger folk har hört mig be dem dra åt helvete: sju. I runda slängor.

Likes

Comments

På min sjuårsdag kontemplerade jag över att jag aldrig mer skulle fylla sju år. Det hade hänt, och tiden skulle aldrig erbjuda mig samma födelsedag två gånger. Ärligt talat fyllde tanken mig med skräck. Jag vet, vilken sjuåring skulle någonsin tänka så märkliga tankar? När jag var ännu yngre, och spenderade mina dagar hos en dagmamma, läste vi Astrid Lindgrens bok Mio min Mio. Mios pappa hade letat efter honom i nio långa år. Vi räknade till nio och jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna bli så gammal. Jag lugnade mig själv genom att resonera att det var en otrolig mängd tid tills jag skulle fylla nio år. Så troligtvis skulle det aldrig hända, tack och lov. Tidens outtröttliga väg framåt har alltid varit grogrunden till mina största och svåraste rädslor.

En irriterande och enerverande man sa en gång till mig att jag bara såg problem. Att jag var den mest negativa människa han någonsin träffat. Snacka om att jag blev sur. Och det absolut jävligaste var att helvetet hade rätt. Jag ser hinder, letar ursäkter och vågar knappt försöka för att jag tror, vet (och hoppas?) att det kommer att gå åt skogen.

Jag är ju bara rädd. Har alltid varit väldigt rädd. Rädd för att göra någonting, rädd för att inte göra någonting, rädd för förändringar, rädd för att jag låter mina dyrbara tid rinna mig ur händerna. Rädd för tiden. Såhär har det alltid varit för mig, i alla fall så länge jag kan komma ihåg. Min rädsla har styrt många av de beslut jag tagit i mitt liv. Det är på grund av detta jag aldrig tog steget/flyget/chansen/risken/jobbet/samtalet.

Sen hände det som jag var allra räddast för. På ett misstänksamt skräddarsytt manér skedde exakt det som jag aldrig vågade tänka tanken på. Enkelt sagt (och utan att gå in på detaljer) gick allting åt helvete och jag förlorade allt jag trodde att jag ville ha. Och i efterhand kan jag se vilken befrielse det var. När det allra värsta har hänt och du befinner dig på botten har du egentligen bara två val: stanna kvar, eller börja bygga. When you've got nothing, you've got nothing to loose. Jag kan villigt erkänna att jag gick av på mitten, rakt av. Att krisa har fått en helt ny innebörd för mig. Men jag knäcktes inte.

Efter min brytpunkt förändrades allt. Mitt liv har aldrig blivit sig likt igen. Det blev snarare ganska exakt tvärtom. Jag kompenserade för min rädsla med mod, passivitet med handlingskraft, ursäkter med ett nästan tvångsmässigt sätt att aldrig backa. Jag tvingade mig själv att sluta blunda för livet, sluta undvika tiden.

I min värld vann jag. Inte vann som i att det finns en vinnare och en förlorare, utan jag vann ett helt nytt liv, en andra chans. Så mycket som jag har levt de senaste 18 månaderna finns det människor som inte gör på ett helt liv. Men självklart kan du inte gå igenom en kris utan att förlora. Mitt liv och min person är inte uppbyggt av endast regnbågar och enhörningar. Mitt trauma har lämnat mönster på min självkänsla, någonting som jag måste hantera varenda dag. Min besatthet av att aldrig någonsin backa tillbaka till ett liv av passivitet har gjort mig väldigt intensiv. Jag måste ta varje chans. Alla dagar måste vara fantastiska. Mitt hår måste hålla för alla blekningar. Saker blir stora, och jag krigar mig blodig. You've got to risk it, to get the biscuit.

Jag slåss mot väderkvarnar. De större desto bättre, för det utvecklar mitt mod. Min bristande och något skadeskjutna självkänsla driver mig till kompensation. Jag måste fixa allt själv, klara allt själv. Problemen är fortfarande där, jag ser fortfarande hinder framför allt. Men nu kastar jag mig mot mina hinder. Övertygad om att jag måste besegra vad det än är som är framför mig. Jag springer allt jag orkar och jagar en tid som inte finns kvar längre. Tiden som stals ifrån mig kommer jag att kompensera tusenfalt.

Min svåraste väderkvarn är min största väderkvarn. Hur jag än attackerar den, kan jag aldrig slå ner den. Min enda väg framåt är att acceptera den. Sluta slåss och låta livet hända. Men jag kan inte. Och jag vill inte. Jag fortsätter kriga mig blodig, fortsätter leta efter allt det där som skrämmer mig allra mest. Jag letar efter gränser, kastar hjärtat före och ger mig aldrig tid för riktig vila. Jag är utmattad. 18 månader är lång tid. Men jävlar, vad jag lever! Visst är det förunderligt? Min värsta mardröm visade sig vara vägen mot det jag knappt vågade drömma om. Och jag är så tacksam, ni anar inte. Detta gjorde jag jävligt bra. Alldeles själv.

Min största väderkvarn är att förlåta, acceptera och älska mig själv. Låta självkänslan läka och hitta det där lugnet som jag både längtar efter och fasar över. Att förlåta mig själv för att jag lät rädslan styra. Acceptera att jag inte kan förändra den tid som flytt. Och att älska mig själv, för den jag är och den jag varit. Det är mina hinder.

Och de liknar gamla nötta, trötta kvarnar. Och sådana rider jag ner.

Likes

Comments

Kära dagbok.
Idag är det lördag. Lördag den 22 juli. För två dagar sedan lämnade jag Sverige för tre månader sedan. Om två dagar fyller min pappa år. Om åtta dagar måste jag lämna Vietnam. Om fyra timmar går bussen mot Hanoi, som kommer ta ytterligare fyra timmar. Inatt sov jag nio timmar, igår paddlade jag kajak i åtta timmar.

Cát Bà Island är otroligt vackert. Det är precis vad jag behövde och ännu en gång kickar min wanderlust in. För det går i vågor, som allt annat. Här har jag lyckats connecta till mig själv och min omgivning mycket bättre än jag kunnat på ett par dagar. Jag har spenderat mycket tid med Bre, en tjej som jag träffade i Dalat första gången. Vi är otroligt olika, men vi har väldigt kul ihop. Hon är väldigt mycket en introvert person, jag är allt på samma gång - så vi kompenserar för varandra och möts i vår kärlek för kaffe.

Här har jag hyrt en scooter två dagar, kört över hela ön, varit transport åt andra, bott på ett otroligt trevligt hostel precis vid stranden. Vädret var väldigt påverkat av tyfonen när jag kom, men under torsdagen klarnade det upp och igår var ändlöst varmt och soligt. Jag är brun som en pepparkaka igen. Vad händer med mitt pigment egentligen?! Vi var på en heldagstur igår, paddlade kajak och åkte båt genom en av världens vackraste bukter. Vi klättrade upp till öns högsta punkt och jag tappade bokstavligt talat andan så vackert det var. Jag träffade en otroligt trevlig och smart kille här också, han delade dorm med Bre första natten och sedan följde båda två med mig till mitt hostel. Han är intelligent, ödmjuk och nyfiken på allt. Så med honom har jag haft många intressanta samtal om feminism, livet som resenär och identitetsskapande. Välbehövt efter tio dagar med festande ungdomar.

Likes

Comments

Idag var jag en av dom som jag beundrat. Jag vet exakt vad ni tänker nu - "hennes huvud kommer snart att explodera av det gigantiska ego som växer därinne." Men nej, det är inte så jag menar. Men idag började genom att jag inte kunde sova på nattbussen. Tropiska stormar är ganska balla, så jag var vaken. Eller så kunde jag bara inte sova. Oavsett. 4.30 ramlar jag av bussen och hittar en soffa i en foajé och slocknar. Skitigt, spilld öl överallt och kalasfulla människor som vill bjuda mig på cigg. Men jag somnar ändå, och lyckas sova några timmar. Under hela förmiddagen regnade det oavbrutet. Och det är inte regn som i Sverige, tropiskt regn skapar floder på vägarna och taken tål det inte riktigt. Så en utflykt var det inte tal på. Jag satt och pysslade med datorn i foajén och vid lunchtid sätter sig en tjej framför mig. Då har regnat lugnat sig och vi börjar prata. Inom några minuter bestämmer vi oss för att hyra en scooter tillsammans som jag får köra. Hon vågar inte. Vi kör till staden och äter lunch, sedan åker vi till en utsiktsplats som vi bestiger.

Direkt får vi kontakt och vi pratar, så som en bara kan göra när en reser, om allt stort och smått. Hon är tio år yngre än mig, en total främling, men vi öppnar upp och pratar genuint. Hon anförtror sig saker till mig och vill ha mitt råd. Hon frågar ut mig om mitt förflutna och hon får höra hela historien.

Jag blev den australiensiska mannen som inspirerade mig på. Hon drack mina ord och utan att försöka blev jag en inspirationskälla. Hon tycker att jag är stark, klok, och inspirerande.

Kan jag vara det? Kan mina erfarenheter ge andra visdom? Vilken förunderlig jävla värld vi lever i.

Song of the Day: Moon River - Henry Mancini

Likes

Comments

I skrivande stund sitter jag i Phong Nha, Vietnam. Det fullständigt öser ner regn och en tropisk storm rullar in mot Vietnams kust. Vad detta innebär vet jag inte, men det är kanske lite onödigt spännande. När det regnar på det här sättet går det inte att göra någonting. Ett steg i regnet och du är blöt inpå kroppen.

Ikväll åker jag vidare och därmed bryter upp från mitt nuvarande sällskap. Å ena sidan är det okej, å andra sidan känns det lite sorgligt. Eller nej, nu var jag generös. Jag är redo för någonting nytt. Men Vietnams backpackerscen är liten, för jag träffar på samma människor i varenda liten håla. Ganska fint ändå, att vara en del i någonting större. Igår träffade jag en jättekul tjej i mitt dorm room som hade sett mig här på hostelet under tidigare dagar och känt igen mig på grund av min tatuering på benet. Hon hade sett mig i Hoi An eller Hue och hade kommit ihåg min tatuering.

Igår var det stor fest och jag lyckades bli kalasfull utan att spendera mer än fyra svenska kronor. Inklusive skrovmål. En kan säga att jag är ett riktigt proffs. Dansade på bord, kramade långa män och skålade med alla. Riktigt välbehövligt.

Jag är inte riktigt i fas. Har svårt just nu att connecta med mig omgivning. A day late and a dollar short. Tretakt/fyrtakt. Ja, ni förstår vad jag menar. Det känns som det gjorde i början i Sri Lanka. Tankar fyller mig och jag känner mig lite nedstämd och riktningslös. Tiden går och ibland är det svårt att hänga med. Eventuellt är det extra märkbart eftersom jag är i det jag bara kan beskriva som ett paradis. Gröna bergstoppar överallt, så mycket skönhet att det är svårt att förstå. Då märks det mer om jag är nedstämd. Men jag är ju inte direkt på semester, detta är ju mitt liv nu. Och det är inte konstigt att det inte är regnbågar hela tiden. När hade du senast tre månader utan et fis på tvären?

Jag skriver mer nu. Det gör mig gott. Jag lever livet mer på mina villkor. Vilket också gör mig gott. Jag planerar att köpa en hel mängd snacks till bussresan, vilket kommer vara väldigt, väldigt gott.

Likes

Comments

Det slår nästan aldrig fel. Nu har jag rest i snart tre månader. Sent förra året reste jag 1,5 månad i Indien och Nepal. Och jag har kommit fram till att det finns vissa egenskaper och drag hos mig som människor uppfattar starkare än andra. Enkelt sagt - jag blir omtalad på samma sätt oavsett vart i världen jag är. True story. Och jag tänkte dela med mig av dessa till er.

Sweden - kanske ingen lågoddsare. Eller högoddsare. Eller vänta, vilket är det? Det är ju inte helt märkligt att vara känd som the swede, ty jag är från Sverige. Men ofta blir jag det. Vad jag har märkt av andra svenskar på mina resor, så är det att många resor i grupp. Jag är absolut inte den enda soloresenären från Sverige, men många reser i grupp. Speciellt tjejer. Så i Sri Lanka kallades jag ofta för Sweden. Dels är mitt namn svårt att uttala för många, dels är jag svensken. Jag är lång (internationellt sett, i Skandinavien är jag ju medel) och blond (om vi bortser från mina hemska, hemska rötter). Jag ser tydligen svensk ut.

Jag ser ung ut - till och med väldigt ung ut. Ingen tror mig när jag säger att jag är 29. Att jag fyller fucking 30. De flesta gissar mellan 21-24 år. Aldrig mer. De blir förvånade, förbluffade och imponerade. Ofta frågar de när jag berättar om att jag jobbade som lärare på universitet innan jag reste. Och deras ansiktsuttryck är minsjäl tigerbalsam för själen.

Kaffe - definitivt väldigt sannolikt! I alla grupper jag reser med, alltså varenda varenda en - så är jag kaffetjejen. Mitt kaffedrickande är alltså världskänt. Tjejerna jag reste med i Sri Lanka hjälpte mig att få i mig kaffe i tid (då jag jag ju nästan cold turkey med mitt missbruk och behövde mer kaffe än vad jag gör nu). Min relation till Josh byggdes på kaffe. Han jobbar som barista och ska starta kafferosteri i Amsterdam, så vi pratade/drack kaffe nästan hela tiden. Så när mitt namn kommer på tal, kommer det alltid en kaffekommentar. Haha, varenda, varenda gång.

Engelska - och detta gör mig stolt som fan. För jag är alltid hon som är så bra på engelska. Senast för två dagar sen fick jag höra från en amerikan att hon aldrig skulle gissat att jag är svensk. För min engelska är för bra. Mitt uttal, mitt ordförråd och till och med min kunskap om slang och uttryck. Folk testar mig och säger random engelska/amerikanska/australiensiska uttryck och ser om jag kan dem. Sju av tio gånger kan jag det. För några år sedan vågade jag aldrig prata engelska. När jag åkte till min vän Petter och han hade engelsktalande vänner hos sig blev jag obekväm och var tyst hela kvällen. Nu känner jag mig helt bekväm med engelska, och har börjat drömma och tänka på engelska. Att skriva tar lika lång tid på svenska som på engelska. Att byta språk till svenska tar lång tid och engelska är mitt föredragna språk just nu. Främst för att det tar lång tid för mig att byta spår. Jag är så jävla, jävla stolt.

Easy going - till kanske allas förvåning. I alla grupper är jag alltid den enklaste. Med enkel menar jag att jag har inget emot smuts. Jag kan sova överallt. Jag bryr mig extremt lite om småsaker. Jag behöver inte duscha varenda dag och många tjejer jag möter blir förvånade över att jag står ut med utväxten av mitt hår. Jag har inte med mig klänningar eller smink, jag har mina shorts och ett par tishor. Det är i princip det. Jag bryr mig sällan om var vi äter, jag kommenterar aldrig på om toaletter inte är rena. Jag har inga problem alls med squat-toaletter. På nattbussar utan toalett har jag inga problem med att sätta mig bredvid bussen och behöver aldrig springa iväg långt med de andra tjejerna. Jag är inte dramatisk. Utan lugn och sansad. Lätt, enkelt sagt.

Och sist men inte minst. Jag får ofta höra att jag är en free spirit. Att det jag gör nu är modigt. Att jag är modig. De som får höra min historia blir förbluffade och inspirerade. Botten är världens bästa plats att bygga högt ifrån.


Detta är jag.

Song of the Day: Closing Time - Semisonic

Likes

Comments