Header

Jag ska inte låtsas vara tuffare än vad jag är. När jag kontemplerade om huruvida jag skulle åka hem eller åka till Australien spelade min födelsedag roll. Förra året var jag inte hemma, och i år kommer jag inte vara hemma. Så egentligen har jag inte fyllt år på väldigt länge. Lite av det är (såklart) ett flyktbeteende, lite är dålig tajming. Jag har ju alltid väldigt dålig tajming. Nu är det torsdag den 16 november. Jag flyttade tillbaka till Yarraville igår, och här ska jag bo tills jag flyger hem om mindre än en månad. Mindre än en måndag. Hur fan kan det vara mindre än en månad kvar? Jag kan inte understryka nog hur märkligt det känns. Den dagen då jag lämnade Åbarp, vinkade på mamma och Bosse när pappa backade runt bilen, känns som ett annat liv. Under dessa månader har så jävla mycket hänt, och det här är mitt liv nu. Att återvända hem känns i ärlighetens namn lite läskigt. Hur kommer det kännas, att ta tåget till Malmö? Att träffa alla igen? Att ligga första natten i min säng i mitt älskade Åbarp och försöka sova? Eller försöka, jet lag kommer skjuta mig i pannan, så det kommer nog gå lätt. Jag både längtar, vill inte, och bryr mig inte. Jösses. Nu hoppade vi rakt ner i djupa änden. Att träffa min familj och mina nära längtar jag efter. En jul i Åbarp längtar jag efter. Men mitt liv är här nu, och jag känner fortfarande mig inte färdig. Jag måste träna upp mina vingar ytterligare.

En del av den träningen är att göra allt det där jag inte vågar. Bryta mönster som jag inte mår bra av. Att inte vara hemma den dagen jag fyller 30 år gammal, är minsjäl att bryta ett mönster. Jag har alltid firat, lyft dagar, låtit symbolik och ceremoni ta energi och styra mina vägar. Men inte mer. Jag ger mig julen, för den handlar om människor - inte datum. Men min födelsedag är en dag. En dag jag kommer fira med mina vänner och min familj här nere, men det är bara en dag. Symboliken ger jag det.

Men det känns lite, lite just nu. Jag är inte så tuff som jag vill vara, men jag gör ju allt ändå. Så det kanske inte spelar någon roll. Det är det som är den stora skillnaden mellan att vara modig och vara feg. Vetskapen i att du själv bestämmer dina gränser, och insikten i att du själv bestämmer om du vill vara modig eller feg.

Nu ska jag göra matlådor, fylla i skattepapper, och sakta men säkert ta mig in mot stan och jobba mitt kvällspass. Det regnar och jag ska börja med att koka mig ännu en kopp kaffe.


Song of the Day: Feeling Ok - Best Coast

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej alla.


Här är jag nu. Mitt uppe i min bubbla som jag kallar mitt liv. Jag har lyckats skaffa tre jobb, vänner och ett underbart hem. Jag har äntligen börjat träna igen, äter både gott och hälsosamt, försöker kombinera utekvällar med Netflix i soffan. Här trodde jag att jag skulle säga att det var svårt, att det varit kämpigt att få mina jobb och skaffa mitt liv här. Men det var det inte. Inte direkt. Missförstå mig rätt, en solig dag tömmer inget bagage. Men det är lättare att gå i solsken, än vad det är att gå i regn. Och jag menar inte att det har regnat heller, jag menar bara att de senaste två åren har krävt och testat mig mer än vad jag trodde att jag skulle prövas och testas. Vägen är lång, men här i en av Melbournes förorter doftar vårkvällen jasmin.

Song of the Day: Stateless - Bloodstream

Likes

Comments

​Jag bor i Australien. I ett hus jag delar med en tjej som blivit en vän. Och hennes hund. Som blivit min bästis. Har jag tur har jag snart tre jobb. Det har gått 3,5 vecka sedan jag anlände, och om två månader åker jag hem till Sverige över julen. Livet här i Melbourne är underbart, jag visste inte att livet kunde vara såhär. Jag har fina vänner, roliga dagar, jobbar mycket och försöker snåla allt jag kan. Det är förunderligt, detta liv jag lever. Jag känner förluster så otroligt hårt, så jag måste nog lära mig känna alla vinster lika tydligt. 

För här vinner jag.

Likes

Comments

För en vecka sedan var jag påväg. Nu är jag här.

Sedan sist jag skrev har jag flyttat till Melbourne. Rent känslomässigt har jag inte hängt med, storheten av detta är liksom för mycket för mig att processa nu. Jag kan ju inte ens processa faktumet att jag är färdig med min resa. Eller att jag inte längre har utväxt på håret. Eller att jag inte är ett svettigt monster varenda dag. Nä, nu börjar jag svamla igen.

Men sedan sist jag har bott gratis i en vecka. Hon jag träffade en timme i april har blivit en vän till mig. Imorgon flyttar jag till mitt mer permanenta hem. Ser väldigt mycket fram emot det. Jag har fått ett jobb. Kanske ett till. Vänner, socialt liv. Planer. En dejt?

Och jag har varit sjuk, varit lite nere, är fortfarande sjuk. Behöver bli frisk, börja röra på mig, få igång en vardag och hitta lunket.

Åh.

En vardag.

Likes

Comments

When I traveled India last year, I did so with the naive idea that I would find myself and volunteer with elephants. I say naive without judgment, because I was naive. I am naive. And I didn't find myself. But I found an elephant.

Without consent, my friend and I were taken to a man who claimed to rescue elephants, claimed being the operative word here. He used them for money, wanting us to ride his elephants. We refused to do so, being perfectly content in her mere presence. This was far from popular, and we left fairly quickly. I remember looking back through the car window and I saw that there were already new tourists in our place, climbing on top of "our" elephant. We didn't do anything "wrong", but it sure felt wrong. While sitting in the car, leaving the elephant behind, I felt dirty. The kind of dirty you only ever feel when you have gone against all that you know in your heart to be right.

What do you call bad news that isn’t bad? Or that isn’t news either? Information coming your way that makes your inside freeze, that opens a place inside you filled with old pain? A fleeting moment that passed almost instantly, but left you out of breath? I had one of those. I got bad news that wasn’t bad, and wasn’t news. When done right, old pain can be a good wake up call. Once again, I woke up. Reminded that if I want to be happy, I must make myself happy. That was when I booked my week at the Elephant Nature Park. One week of volunteering, an early birthday present to myself.

Elephant Nature Park is a sanctuary and rescue center in Northern Thailand. The founder is a small woman with a big heart, and the courage of a thousand tigers. She has dedicated her life to rescue elephants from the terrors caused by humanity. Through abuse, death threats and a constant wall of resistance, she has saved more than 200 elephants in 20 years. She saw suffering, and could not – would not, close her eyes. Her name is Lek, and she is an absolute hero to me. At this very moment, 74 elephants can call the Elephant Nature Park it’s home. 74 elephants with different disabilities and mental issues caused by humans. They have been saved, and in the park they can live out the rest of their life in peace.

Elephant Nature Park is surrounded by some controversy. Some people swear by her dedication towards the animals, whilst others insist that she’s a hard knock business woman in it for the money. I see no contradiction between the two arguments. Lek is a tough business woman, yes. She must be that in order to save the elephants she declare to be her family. I suspect that the big contradiction and controversy, that is the root to all the other controversy, is the fact that Lek is a woman. And not just any plain lady, but a woman born from the hill tribes north of Chiang Mai. Now she speaks in front of the United Nations, is written about all over the world and is the living proof that your background does not have to define who you are. Others peoples expectations is not the guidelines of your life. Lek fights for her family, regardless of the cost. Because she knows that there is nothing more important than being true to what you believe is right.

I don’t mean to toot my own horn now, but I am very in touch with my intuition, and I believe that I can “read” my environments pretty darn well. When I arrived at the Elephant Nature Park, something within me relaxed. Because even though I’ve had several people recommend the park to me, I was nervous. I have extremely high standards concerning animals. Even the general standard in Sweden, where I come from, is lacking in my opinion. Therefor, backpacking through Asia has been somewhat hard for me. For five months straight, I’ve seen it all. Chickens hanging by their feet, cows being forced to eat garbage, far too skinny horses carrying weights beyond them, and more homeless and injured cats and dogs than I can count. It filled my heart with despair. When I arrived at the Elephant Nature Park and saw how all the elephant, dogs, cats, cows, horses and all the other animals were being treated - it filled my heart with hope.

To be a weekly volunteer at Elephant Nature Park is to work hard, eat amazing food, witness the consequences of human cruelty, find lifelong friendships, laugh until you cry, carry more bananas than you ever thought you would in your life, become humble, fall in love with the surrounding jungle, find yourself standing knee deep in elephant poo, witness the consequences of human cruelty, lose all hope for humanity – and then find it again. To be a weekly volunteer is to see things you never ever wanted to see, but you know deep in your heart that you must. Because you must learn. And you have to pay it forward. Because above all, to be a weekly volunteer at Elephant Nature Park is to find your voice. And the motivation to use it.

People that support the elephant rides doesn’t do it to be cruel. People that gives money to begging elephants in the streets of Bangkok do it because they want to help. With the heart in the right place, but with a lack of knowledge. Lek spoke to all of us weekly volunteers about this. Her vision, and our mission, is based upon education. Help her spread the word, use our voices and tell all of you what is happening to the elephants, and why it is happening. And of course, how we can change the future for all elephants. Therefore, I am writing this post.

I will link a short video and some articles at the end of this post. And I dare you to see it all, read it all. This could be one of the harshest truths you'll see today. Elephants are suffering because of humans. And therefore, it is our God damn responsibility to help them. If we have the right to take away their natural habitat, steal their children and abuse them to our submission – it is our obligation to save them. I can’t do everything, and neither can you. But both of us can do something. Both of us can use our voices and speak for those who can’t speak for themselves. We can be the change we want to see in the world.

I will return to Elephant Nature Park someday. The warmth and love that lives in that place can open even the coldest Swedish heart. There I found everything I’ve ever wanted. A community, friendship, a vegan buffet, a way to help animals in need and I found knowledge. I did not however, find myself. Because there is nothing to find. Since I left for my Indian expedition I’ve come to realize that it is not about finding yourself, it never was. It is about accepting yourself. Accept your flaws, your shortcomings, your strengths, your weaknesses. And love yourself, unconditionally. After this week, I might just be a few steps closer to do just that. After this week, I am a few steps closer to being truly happy. I look back through the car window and I no longer feel dirty. I am using my voice now.

The experiences and the people I met in the Elephant Nature Park will always be in my heart. Thank you Lek, you are a true inspiration.

With love,
Kajsa

I urge, dare and warn you about the content in this videos and these articles. They contain a frightening truth. But to chose to not see the truth, is te most frightening thing of them all. So I give you: a video explaining what the problem, and the solution is, an article from the Independent concerning the dark truths behind unethical tourism and an article (with images of the elephants from the park) with information about the park and the work Lek and her volunteers do.

Jan Peng, an elephant both beautiful and gentle. She is over 70 years old, and therefore need some extra help. On the picture above I am feeding her soft bananas, something she both enjoys and can easily chew.

All of the weekly volunteers. This bunch of crazy people will forever have a special place in my heart. They are the Changs I want to see in the world.

Likes

Comments

Det som var det stora obeskrivliga äventyret går sakta med säkert mot sitt slut. I skrivande stund är det söndagsmorgon. Den tionde september. Om elva dagar lämnar jag Asien. Denna galna, hemska, vackra, mångsidiga kontinent som jag har ett så speciellt band till nu. Jag visste ju inte hur länge jag skulle vara borta, utan jag tog det som det kom. Därför är jag nästan förvånad, nästan chockad, över att det snart är över. När det var en månad kvar kändes det som en hela evighet - när vi har satta datum blir det så konkret. Jag ville liksom bara iväg. Men nu är det elva dagar kvar, och det känns som om jag bara blinkat. Hela min Asienresa känns så. Jag har bara blinkat. Och det är snart över. Wow. Oavsett, detta inlägg handlar inte om slutet. Det handlar om alla känslor som jag fått på senaste.

Rädsla, rastlöshet, uttråkad, trött, excentrisk, orolig, orkeslös, ensamhet, trängd, ångest.

Ni hör ju. Alla känslor på en och samma gång. Jag skrev om min skrivkramp för några dagar sedan. Den är på grund av allt intensivt, men har släppt nu. Jag känner mig lugn igen. Tog några svåra beslut, skrev några väl valda ord och började jobba hårt mot mina mål. Så även om jag är orolig, spänd och exalterad så har jag ett lugn igen. Livet är inte lätt. Men livet ska inte vara lätt, då lever vi inte till vår fulla potential. Det fick jag lära mig den hårda vägen.

Jag har knappt skrivit om Kambodja, om den stora besvikelsen och det urusla vädret. Jag har inte ens nämnt Thailand! Men jag ska. Lite random bilder får fylla mina orda tomrum:

Jag och min underbara vän Sabine har spenderat några dagar tillsammans i Chiang Mai. Här delade vi på en pizza och en karaff vin.

I Chiang Rai spenderade jag ett par timmar på ett katt-café. Ett överpriserat ställe med 20 katter. Minst sagt ett under för själen.

Hej, jag heter Kajsa och har inte några som helst problem med att svälta mig/spara pengar/vara oresonligt snål om jag måste.

Jag sov på Bangkok flygplats (DMK) en natt. Japp, jag sov. Som en stock. En stock som måste vända på sig en gång i timmen på grund av ingen känsel i höger/vänster sida av kroppen. Hur jag lyckas? Ingen aning.

Jag vände snålheten för 60 baht och en ritbok och en penna. Ångest kräver kreativitet.

Livet är inte alltid lätt. Men det är alltid värt det.

Imorgon ska jag till elefanterna.

Song of the Day: Bones - The Killers

Likes

Comments

The female solo traveler is many things. She is independent, open minded and street smart. But she is also an easy target, threatened and forced to adapt quickly. But above all; the female solo traveler is questioned.

The structures that upholds our western and “developed” society teach girls to become a woman,and boys to become a person. We get advice on how to not be raped. We are being told that our bodies are not suitable. We are constantly reminded that we will never be as strong as men are. When traveling, we are recommended to tell strangers that we are married, because another man’s property will always be valued higher than you ever will. We carry our keys between our fingers as weapons on our way home. We asses our surroundings, looking for potential threats.We are encouraged to go out in the world, and we are told to fear it.

As a female solo traveler, I get questioned by fellow travelers, by locals, by society. If I had a dollar every time someone not only asked me whether I was traveling alone,but also told me that I was very brave for doing so – I would have enough money to travel in style. When people question me (or any other female solo traveler),they mean no harm. They are curious, and they are intrigued. But fear can be contagious,and the fear that grows in these questions can easily plant a seed in an unwary mind. Therefor we must meet fear with bravery, and uncertainty with confidence.

To travel alone in Asia is not a walk in the park. But for me, there was no other option. To travel alone, is to travel with and within yourself. If you didn't know who you were before you took that first shaking step out into the world, you sure as hell know at the end of the road. In these months, I have learned to recognise my strengths and my weaknesses. I have experienced the euphoria of the ups, and the despair of the downs. I have learned the true meaning of courage, and I learned it myself.

During my travels,I have met women that has changed the way I perceive the world. Women whose stories touched my heart. Women who are ruthless in their determination to write their own god damn story.

The girl that on two different occasions lost two of her family members under tragic circumstances, but refused to let that break her apart. Who now lives out her dream, one country at the time. The lady that has a life-threatening disease with no cure, but does not allow her bruised body to dampen her passion for life. Who is forces to live day by day with the medicine that gives her time, living those hours to the fullest. The woman who were betrayed by the man she loved,but allowed her heart to heal. Who is now travelling the world, falling more and more in love with herself. The girl who struggles with anxiety, but left everything for a chance to see the world. Who walks with her head high, following her heart no matter what it will cost her. The woman who outlived her childbearing years childless, but decided to not let the grief take her. Who now dedicates her life to helping animals in need, filling her heart with love.The girl that got raped by her boyfriend when she was 16 years old, but somehow found the courage in her travels to trust people again. Whose goal in life is to one day run her own restaurant where she’ll educate young people from the slums of Cambodia, giving hope and creating courage where there were none before. All the women who left their partners at home, not willing to let love stand in the way for personal growth.

These women have touched me, and will be an inspiration to me all my life. All of them taught methat a future means nothing, unless you use it.

The female solo traveler is many things. She is unconventional, brave, humble, ruthless and alive. But above all things; the female solo traveler is whoever and whatever she wants to be. She is me.

She could be you.

Likes

Comments

Idag är en dålig dag.

Igår var en bra dag.

Innan dess var dagen bra och dålig.

Ja, ni hör ju. Jag lyckas inte skriva någonting, lyckas inte göra det jag ska göra. Jag vill göra massvis och får idéer när jag inte kan utföra dem (exempelvis i en buss eller mitt i natten etc) för att sedan drabbas av en orkeslöshet när jag kan utföra dem. Jag är trött på ett helt nytt sätt. Ett sömnlöst/något gnager i mig sätt. Jag personligen härleder alla dessa symptom till samma punkt: Australien. Jag flyttar till Australien om tre veckor. Jag längtar, jag vill inte att det ska ta slut, jag vill gå och lägga mig, jag vill får världens bästa jobb, jag vill få utlopp för mina känslor genom kreativitet, jag känner mig ensam, jag söker mig till ensamheten. Det är väldigt mycket upp och ner alltså. Hur jag än gör blir jag inte nöjd.

Det är läskigt med förändringar, och det tar mycket energi av mig. Men jag är redo. Oj vad jag är redo. Ska bara ta mig ur min lilla berg och dalbana. Försöker göra produktiva saker, men liksom ett steg i taget. Försöker vara snäll mot mig och försöker finna någon slags harmoni och uppskattning i nuet.

Fett svårt dagar som dessa.

Och förresten, jag är i Thailand.

Likes

Comments

Att kunna lita på en fis. Enough said.

Bleka håret. Herregud. Är orimligt och svinigt trött på min utväxt. Vill bara känna mig fin i håret igen. Enkelt sagt.

Toaletter. Ni vill knappt veta vilka toalettäventyr jag varit på. Det kanske räcker att skriva att jag endast äter med höger hand?

Köpa råvaror i en mataffär. Jag har inte haft möjlighet att laga mat på väldigt länge. Jag kan inte fritt välja vad jag vill äta, eller hur det ska smaka. Vara i ett kök och hacka grönsaker, samtidigt som jag dricker kaffe/vin/vad som helst och tittar på tv/film/lyssnar på bok. Kontemplativt och stärkande.

Havregrynsgröt. Tråkig, osötad, nyttighetsfylld och karaktärsbyggande gröt. Med budgetbär och linfrön.

Vakna tidigt på morgonen och koka kaffe. När luften är klar, tyst och kall. Jag sveper en filt om mig, eller tar på mig en stor och varm tröja. Köket fylls av det omisskännliga ljudet av kaffekokaren, och snart fylls utrymmet med doften av nybryggt kaffe.

Köra bil. Svensk sommarkväll, det är fortfarande ljust och vägarna är tomma och torra. Musik och mjuka svängar på vägar du känner utan och innan. Sällan tänker jag så bra som när jag kör bil.

Att cykla ifrån gymmet. Jag är kall/varm och lättad. Kanske har jag bråttom och ska iväg till jobbet/träffa någon/har saker att göra/är hungrig/behöver stressa till mataffären. Men jag är nöjd. Jag känner mig utmattad i kroppen men klar i hjärnan.

Öppna en dörr som jag har öppnat förut. Att veta vilken nyckel som passar i nyckelhålet, och veta hur nyckeln ska sitta när jag behöver knycka till dörren för att den ska öppna sig.

Att veta vart jag ska sova. Att veta hur sängen känns. Kunna gå från sängen till toaletten i mörker utan att slå mig. Kunna avgöra vad klockan är baserat på ljuset i rummet. Inte känna doften, för att den är min.


Att någonting är mitt. En burk med mina havregryn, som jag fyller Ett glas eller en kopp som jag sätter min tandborste i. Disk som är min att diska. En tvättkorg. Ett sammanhang. En nyckel. Bortglömd mat långt in i ett kylskåp. En plats min kalender säger åt mig att gå till. En plats i en soffa. En tillhörighet. En nyöppnad flaska diskmedel. Kontinuitet. En låda där allt som inte har någon plats samlas.

Jag har min ryggsäck. Mitt liv rymmer 45 liter. Där min ryggsäck är, där bor jag. Det är en frihet som kostar. Mer än pengar. Du måste offra vissa saker för att få andra. Jag har inte haft ett eget hem på 19 månader. Men jag har min ryggsäck, jag har min frihet. Och även om jag inte har någon plats nu, sitter jag inte i en plats där allt som inte har någon plats samlas. Jag lämnade den platsen för 19 månader sedan.


Song of the Day: Rivers - The Tallest Man On Earth




Likes

Comments

Laos.

En plats jag inte alls hade några förväntningar på, som har imponerat mig ändlöst, och som jag inte har brytt mig ett skvatt om att undersöka. Damn, I just needed a break. Min inresa till Laos (som jag beskrev detaljerat i ett tidigare inlägg) tog väldigt mycket energi av mig. Så när jag kom till Luang Prabang jag unnade mig några dagar av lugn och air con, vilket blev en vecka, vilket blev mer än en vecka. Förvisso har jag åkt till blå (bruna) laguner, vackra vattenfall och flera städer - men jag har gjort det mesta väldigt halvhjärtat. Jag är helt enkelt trött. Under några veckor har jag varit förkyld, vilket också tar energi. Sen funderar jag otroligt mycket på saker. Det är en del av att resa, eftersom du spenderar mycket tid med dig själv börjar dina tankar kretsa kring saker de kanske inte kretsat kring annars. Jag jobbar inte, jag behöver varken städa eller handla, jag spenderar mycket tid utan internet - jag har mycket tid att fundera.

Min deadline närmar sig med stormsteg. Hur blev det augusti? Jag måste ta ett beslut, och min magkänsla är inte enkel att tyda. Mina rädslor är uppenbara, det logiska är klart som korvspad. Men magen? Hjärtat? Det kommer jag att klura ut. Och i Kambodja kommer beslutet att tas. Jag litar på mig själv, tveklöst och utan förbehållning. Men jag måste låta mig själv ta tiden.

Likes

Comments