Sommaren har verkligen hållt i sig i år, 22-23 dagar nästan varje dag hela september. Det ju helt otroligt. Men snart kliver vi in i Oktober, löven börjar skifta färg och temperaturen har börjat sjunkit. Jag har gått mer än en månad i skolan, och jag trivs bra. Det är dock inte som jag hade förväntat mig, jag hade föreställt mig Stockholmsbrudar med silikonbröst, stilettklackar och en taskig översittar attityd. Boy was I wrong, det enda jag hade rätt är att majoriteten är av det kvinnligakönet. Jag är dock yngst, alla är 28 och uppåt, många har barn och är lite sådär mitt i livet. Med mycket livserfarenhet, så jag antar att det var det som vägde mest i antagningen. Vilket är lite humoristiskt då jag endast jobbat typ fem år. Hur som, så var det till det bättre.
Ämnena är intressanta, och sjukt vardagsnyttiga, och vi täcker så stora områden. Passar bra när nu när vi formerar avtalet inom företaget och jag och sambon funderar på att köpa bostad.
Dock är jag fortfarande inte säker på att detta är vad jag vill i livet, jag är orolig för glastak och att jag kommer känna mig frustrerad av att vilja utvecklas och klättra, men att det finns ett stopp. Klart det är mycket som jag funderar på, klart jag tvekar och velar ibland. Men som min morbror säger "Du har läshuvud, du måste plugga". Och det är mina intentioner också, jag ska ligga i, fortsätta hänga med på lektionerna och bara vara så jävla duktig på mitt jobb när jag väl kommer ut att jag spränger glastaket.
Jag hoppade på utbildningen för att livet inte stannar, tiden väntar inte om du väljer att stå still. Jag vill röra mig framåt, och den här utbildningen får bli min grund, sen kan jag ta vägen vart jag vill. Men alla diåom där stora frågorna, vad jag ska bli, vad jag ska jobba med och hur livet ser ut om fem år får vänta lite. Just nu är jag på är mot Enköping, bara för att umgås och njuta av höstens solljus.
Det löser sig. Det gör det alltid, bara man inte slutar kämpa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Småkusinerna kom och hälsa på oss förra lördag, och sen vägrade de åka, så de fick vara kvar. Det har varit jättemysigt att de kom på besök igen. De har iofs redan varit hos oss typ tre veckor i rad tidigare i sommar, men jag antar att vi tar igen för den tid jag varit och flängt i världen.

Så jag, Marcus, lilla kusinen och fem gosedjur har sovit i vår säng och den andre har sovit i vårt rum i en extrasäng. Needless to say att det har varit varmt som fan, men så mysigt.

Vi har tyvärr haft det rätt blåsigt, men grabbarna har varit glada endå och vi har haft ett par ganska lugna och trevliga dagar med pizzabak, pokémonjakt och filmmys. 
Grabbarna tycker jättemycket om Marcus, och det är såklart jätteroligt, och Marcus tycker om dom lika mycket tillbaka. 

Trots att det är lite skönt att lämna av smågrabbarna hos sina föräldrar idag, och jag och Marcus får lite egen tid igen, så är jag så otroligt glad att jag har en sån fin relation till mina kusiner. 

Life is going in the right direction.

Pizzabak!

Pokénad is lajf

Gofika<3

Likes

Comments

Det är ju ganska dött och tråkigt att när jag väl är ledig så är jag sjuk och hängig, speciellt när man blir stressad för att tiden bara försvinner och jag inte kan utnyttja den på ett bra sätt. Men det börjar faktiskt bli bättre nu, så förhoppningsvis kan jag börja äta igen till helgen.

Min "semester" är egentligen inte en semester i vanlig ordning, utan det är faktiskt så att jag har sagt upp mig på jobbet. Jag ska nämligen börja plugga den 22 augusti, och valde att ta några veckor "ledigt" innan skolstarten, jag har sagt att jag kan jobba på timma och komma in när det behövs, när jag känner för det och orkar, så jag tycker själv att det är en bra lösning i dagsläget.

Nu när jag börjar friskna på mig, så blir jag även lite rastlös, så det blir jättebra om jag kan jobba några timmar här och där. Cash is king. 💰

Min utbildning då? Det är en YH-utbildning på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm. Det är en juristutbildning på 2 år, vilket jag tycker är jättebra då jag vill komma snabbt ut i arbetslivet. Som Paralegal kommer man inte få en juristexamen då det kräver 4,5 års studier, så jag kommer inte att kunna arbeta som domare, åklagare eller advokat.
Det en paralegal kan arbeta med är på en advokatbyrå som assistens till någon av de ovanstående tjänsterna, vilket skulle innebär att t.ex. göra juridiska utredningar, utföra förberedningsarbete och arbeta fram presentationsmaterial.

Eller så kan en paralegal jobba inom större företag eller i den offentliga sektorn, och handlägga juridiska och ekonomiska frågor inom företaget, det kan gälla arbetsrättsliga frågor inom företaget såväl som att granska avtal och andra dokument.

Jag tycker det låter intressant och jag är glad att jag blev antagen, då det var många sökande i år. Jag hoppas att jag kommer tycka det är intressant och att jag kommer trivas med det jobb som utbildningen kommer ge.

Ska jag vara helt ärlig är jag inte 100% säker på att det här är vad jag vill göra, för jag vet faktiskt inte vad jag vill jobba med de närmaste 30 åren, och det absolut bästa hade kanske varit att gått en juristlinje på 4,5 år som gett en juristexamen, för det öppnar många dörrar och då har man inget tak för ens egen utveckling. Men det var tusentals som sökte till juristutbildningen, och jag tror faktiskt inte jag kan skriva 2.0 på högskoleprovet, då jag har vissa svårigheter i matte, och dessutom är jag inte så sugen på att plugga i 4,5 år. Jag vill sätta igång med mitt liv. Så, då tyckte jag att detta var ett bra val, och jag kan inte annat än hoppas att jag kommer trivas och att studierna kommer att gå bra. Jag velade lite mellan inköpare/upphandlare och paralegal, och jag känner mig fortfarande inte säker på att jag gjorde rätt val, men det är så det blev nu och jag får helt enkelt satsa fullt och hoppas på det bästa.

Det jag är mest orolig över är att när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden, att jag känner att jag inte kan utvecklas tillräckligt mycket. Jag är en väldigt ambitiös person och jag vet med mig att jag kommer att vilja utvecklas hela tiden, att lära mig, jobbade vidare och klättra uppåt. Som Paralegal har man ett visst tak, jag vet inte hur detta tak ser ut i praktiken, och om det kommer att märkas mycket i arbetslivet. Men det är frågor jag inte kan ta reda på idag i alla fall. Men därför funderar jag om Upphandlare/inköpare hade varit ett bättre alternativ, det hade kanske öppnar fler dörrar och taket hade inte existerat på samma sätt. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har tackat ja till Paralegal och min första dag i skolan är den 22 augusti. Jag kan inte annat än pröva. Det kanske blir skitbra.

Och det finns ingenting som säger att det här är min enda chans. Jag är ung, möjligheterna är stora och jag har hela världen framför mina fötter, och just nu utforskar jag bara en liten del av hela universum. Det får bära eller brista.

Självklart hade det bästa valet att välja något jag visste var rätt, men jag vet inte vad framtiden bär på och jag vet inte vad jag helst vill, så jag får helt enkelt pröva.
Jag önskar att jag var lika målmedveten som förra gången jag började plugga, men det är jag inte och jag kommer inte låtsas vara det heller. Jag får pröva.
Går det inte, så går det inte. Då får jag jobba och tjäna pengar ett år till och kanske pröva något annat. Det är inte hela världen.

Visst är jag medveten om att jag är 22år, och tiden går, men jag har inte så jävla bråttom. Hade jag varit 28 hade jag haft bråttom, men jag känner att jag har ish 6 år på mig att ta reda på vad jag vill och vart jag trivs. Det får ta den tid den tar.
Jag är lugn. Jag ska pröva detta, och håller inte det så hoppar jag på en upphandlarutbildning i Västerås och flyttar dit med min älskade.

Och under tiden jag tar reda på vart jag vill hamna och vad jag vill göra ska jag njuta av livet helt enkelt. Åka på resor, se världen, njuta av högtider som jul och påsk, umgås med dem jag tycker om, äta goda middagar. njuta i solen och bara vara. Jag trivs så bra med mig själv och med Marcus, att det inte kan bli annat än bra så länge vi är tillsammans.

Jag skrev mycket mer än jag hade tänkt, men så blir det ibland. Tydligen. 
Nu ska jag lista ut vad jag ska göra idag, jag är ju relativt pigg med känns som jag har syraskador i munnen. 


Peace out.


Likes

Comments

Efter en ganska rörig och hektiskt sommar med mycket jobb så tyckte vi att det var dags för ett break.
Marcus fyllde år förra söndagen, så jag hade planerat in en kryssning med två nätter i Helsingfors, och vi hade det superbra.
Vi hade toppenväder alla dagarna och hann både upptäcka och se en hel del saker och även bara mysa och vara. Vi besökte Sealife och kollade in alla centrala sevärdheter som domkyrkan, katedralen och saluhallen. Vi åkte ut till sjöfästningen Sveaborg och fick en vacker vy över Finland i pariserhjulet Skywheel. Vi åt och drack gott och bodde fint både på båten och mitt i centrum av Helsingfors.
Kort och gott hade vi det jättebra.

Det enda som varit tråkigt är att jag fick blåsor i hela munnen de sista två dagarna, och hade svårt att äta, men jag är bara glad att vi haft sån tur med vädret och vi har haft det så bra. Med min tur kunde vi lika gärna missat båten, tappat plånboken och brutit foten.

Vi behövde detta. 

#loveisreal

Likes

Comments

Dagens ungdom har så jävla bråttom med allting idag och är experter på att glorifiera allt från otrogenhet och fylla till failade studer och tonårsgraviditet. Egentligen ska man inte bry sig om vad andra håller på med, men när det händer runt omkring en och facebook överdröser med händelser i dessa kategorier är det svårt att bara skita i det.

Varför har folk så jävla bråttom med att förlova sig och skaffa barn och allt annat trams dom håller på med? Jag säger absolut ingenting om man skaffar barn tidigt, men någon man varit tillsammans med relativt länge och har bra förutsättningar för barn och allt. Men bor man i mammas källare är 18 bast och utan pappa till barnet och ens största intresse är att glorifiera hela tonårsgraviditeten kanske man ska se över både sitt liv och sina prioriteringar. Sabba gärna ditt eget liv, det gör mig inget, men skaffar man barn är det ju faktiskt en till man ska ta hänsyn till. Lever man på barnbidrag och tycker läppstift är att prioritera när det ska inhandlas för månaden har man fel inställning och fel förutsättningar för att skaffa barn.

Jag ska väll inte uppmuntra till abort, men är man så dum i huvudet att man inte använder preventivmedel så kanske man får ta det tunga beslutet och vänta ett par år om det råkar hända att man får ett befruktat ägg.

Men bara för att man har en pappa till barnet och bor själv betyder inte det att det är rätt förutsättningar att skaffa barn. Man kanske ska ta ett steg tillbaka och ta en titt på sin situation. Lever jag i en sund, stabil relation? Har vi/jag ekonomi för ett barn? Bor vi lämpligt? Med tanke på omständigheterna och omgivningar, är det ett klokt beslut?

Redan på första frågan är det nog många som inte lever i sunda relationer som skaffar barn och tror att det ska rädda dom på något sätt. Som om ett litet skrikande knyte ska fungera som ett lim och väva ihop en redan trasig relation. Jag tror inte på det. Jag tror att man måste vara jävligt starka i varandra innan man skaffar barn för att det är nog jobbigt ändå. Jag ser över hela nätet människor som lägger upp stolta bilder på ultraljud och växande magar och jag mår nästan illa. Människor i on/off relationer, en tjej som resonerar som ett barn och en tredje som ligger runt i hela Nyköping, och alla ska ansvara för ett liv. Vafan är det som händer?

Sen är det inte många som faktiskt räknar på vad det kostar att ha barn, i både tid, pengar och energi. Självklart är det dyrt att ha barn. Det är svindyrt. Barnstol, kläder, blöjor, dagisavgifter, kläder, skor.. The list goes on. Man behöver inte casha in över 40k varje månad och köpa märkeskläder till kidzen, men man ska ha råd med bra, säker utrustning och aktiviteter till barnen. Man kanske inte ska leva på bidrag och köpa eldorado för att få budgeten att gå ihop.. Men pengar är inte allt.
Det tar så sjukt mycket tid och energi. När man skaffar barn ska barnet alltid komma i första hand. Alltid. Man måste ge 110% av allt man har.

Boende är också en sak att lägga till i kalkylen. Man kanske inte ska trycka in sig själv, sin kille och en bebis i en tvåa på 50kvm. Man kanske inte ska bo hos morsan heller, eller var inneboende... Att vara någelunda självständig är ju ett plus...

Summan av kardemumman är; Tänk efter förfaaaan. Det är så många som bara skaffar barn i brist på annat, skaffa en karriär, ett hem och ett stabilt liv innan du bestämmer dig för att bli förälder. Säg vad du vill, lever du på bidrag utan framtidsplaner är du fanimig inte redo. Och planerade graviditeter i tonåren i ovannämnda situationer, där har vi stora problem..

Inte nog med att det är så idiotiskt att skaffar barn under dessa förutsättningar, så ska man stoltsera med detta på nätet. Känns ju som om uppmärksamheten omkring händelsen är viktigare än händelsen i sig..

Jag tycker att människor som skriker efter uppmärksamhet i allmänhet, som att lägga ut nakenbilder eller skriva ut på facebook hur dåligt man mår, är sorgliga. Och att skaffa barn som en källa till uppmärksamhet är beyond sorgligt. Det är tragiskt. Och extremt fel.

Självklart måste inte alla pusselbitar passa in till 100%, men det gäller att tänka efter. Något jag tror att många glömmer är att barnen också växer upp, man skaffar inte bara en bebis, utan ett barn, en tonåring och en vuxen.

Jag vill också ha barn en dag. Men inte idag, och inte imorgon. När jag ska ha barn, vill jag vara förlovad och helst gift. Jag vill ha en stor och säker bil. Jag vill ha ett hus eller på god väg att skaffa hus, med mycket utrymme för lek och skratt och bo i ett tryggt område. Jag vill vara i ett tryggt förhållande, där vi aldrig bråkar. Utan istället diskuterar som vuxna. Jag vill vara färdigrest, ha gjort allt jag vill göra på egen hand och vara redo att ge alla pengar och all tid till mitt barn. Jag vill ha bra ekonomi, jag vill inte behöva välja en sämre barnvagn eller bilbarnstol på grund av ekonomin. Jag vill ah råd med barnsemester, lekland och äta ute.

Detta är vad jag vill. Alla behöver såklart inte uppfylla mina ideala förutsättningar för barn, men grunden är ett stabil relation, god ekonomi, energi och ett tryggt hem.

Jag är så glad att jag inte är gravid, jag är så glad att jag själv kan välja och att jag inte är så beroende av uppmärksamheten, jag är så glad att jag är i en sådan trygg relation och har en sån förbannat ljus framtid.

Jag blir bara så förbannad när andra skyltar med ultraljud och man ser redan hur deras liv går downhill. Jag vill inte se fler mammor som springer runt i kortkort och super, släpar med barnen på obarnvänliga semesterar och lägger mer pengar på sina skor och piercings än barnens aktiviteter.

Vår generation är redan rikligt retarderad, vi behöver inte fucka up nästa generation också..

Likes

Comments

Det kanske är det svåraste här i livet. Att hitta en balans. På arbetsplatsen, i privatlivet, i förhållandet, i ekonomin, med hobbyn, sömn, mat, träning och allt annat som hör livet till. När jag var yngre lade jag inte så mycket tid på att hitta den där balansen. Jag såg ingen anledning till att försöka balansera upp saker, jag gjorde som jag ville och tyckte just då, lade mitt fokus och tid till det som föll mig in.

Men som de flesta andra växte jag ifrån min tonårstrots och "jag skiter i allt, men det skiter jag i"-tänket, men svårigheten att hitta en bra balans i allt hängde kvar. Till exempel jobb. Jag har svårt att hitta en bra balans när jag har ett jobb. Jag har en tendens att jobba ganska mycket. Kanske för mycket. Jag har nog svårt att inse när det är för mycket också. Jag brukar tycka det är för mycket när jag nästan gråter när jag knyter skorna för att jag är så trött, eller när jag inser att jag inte ätit en ordentlig måltid på två veckor. "För mycket" borde kanske vara när jag är inte hinner kissa på en hel dag. "För mycket" borde kanske vara när jag är mer på jobbet än hemma, eller när jag inte hinner tvätta jobbtröjan mellan passen.

Jag har haft svårt att hitta balansen i sömn och plugget också. Som när klockan är alldeles för mycket, så väljer jag att dygna istället för att i alla fall få sova ett par timmar, och sen gör jag ett misslyckat försök att vända tillbaka dygnet genom att vara uppe alldeles för länge igen, somnar i soffan tre timmar och sedan början hela cirkeln om igen.

Plugget brukar hamna i grov obalans när jag skiter i allt tills det egentligen är försent, men jag är för envis för att faila så jag sitter uppe hela nätterna, sitter i skolan tills den stänger och skriver på tangenterna tills det gör ont i fingrarna med en redbull i handen och jag mår skit när det äntligen är slut och jag är i vanlig ordning besviken på mig själv att uppsatsen inte blev bättre.

Idag är jag bättre på det där, och jag har varit bra på att balansera andra saker. Faktiskt.

Men det är jävligt svårt. Som ett förhållande, hur svårt är inte det egentligen? För det första ska man hitta balansen mellan förhållandet och till sitt egna liv. Energi och tid måste fördelas jämn mellan sitt kärleksliv och allt det andra, och när man väl lyckats trassla ut detta måste man även hitta balansen inom förhållandet.

Båda ska få ta lika mycket plats, man ska kunna hantera diskussioner, dispyter och olikheter, man ska ta hänsyn och kunna ge och ta lika mycket.

Jag tror att många unga kastas in in en passionerad kärlek utan balans. Det kan vara jättehärlig. Spännande, upplyftande, härlig och fullt med äventyr. Men utan balans blir det ofta bara det. Fartfyllt. Man tappar djupet och grunden i relationen.

En missbalans i ekonomi förstår vem som helst också är förödande, när man kastar pengar omkring sig den 25:e och står utan mat på bordet de kommande veckorna. I värsta fall leder det till blankolån och snart sitter man hos kronofogden, går 28 tusen back varje månad och skriver in till Lyxfällan.


En obalans i någon av delarna som livet består av påverkar oftast andra delar också. En oblans i ekonomin skapar troligtvis ångest, som går ut över välmående och kanske förhållanden osv.

Dominoeffekt.

Idag kom jag hem från jobbet, trött som ett as eftersom jag jobbar för långa och för många dagar, och jag ser att det tär på min sambo som tycker jag är borta för mycket, det tär på min energi och mitt humör. Jag tränar inte längre, för jag tycker inte jag har tid eller energi, jag äter dåligt och när jag väl är ledig är jag inte engagerad att göra något för jag är helt slut. Just nu är min kille, min lillebror och min kusin på bio, och jag orkade inte följa med.
Det suger.

Det gäller att hitta balansen och sen kunskapen och verktygen för att det inte ska tippa över igen, åt varken det enda eller andra hållet. Jag tror att det håller i längden då, relationen, förhållandet, jobbet, skolan, ekonomin och det mesta andra.

Men jag tror inte att balans är nyckeln i livet.
Nyckeln är frihet. Frihet i dig själv, frihet till dina drömmar, att känna sig fri i en relation, på ett jobb och med vänner.

Dagen du känner dig lätt, fri och levande samtidigt som du sitter hemma i soffan, så har du hittat rätt.

Balans och frihet. Motsatser och motsvarighet samtidigt.
That's the key my friend.

Likes

Comments

Jag är nu 22 år och i samhällets ögon är jag vuxen. Jag har ett heltidsjobb, hemförsäkring, katt och icakort. Jag väljer bland tvättmedel, klipper ut kuponger och funderar på pensionsparande. Det är i höggrad vuxensaker. Men jag känner mig inte så vuxen. Visst är jag mer mogen och tänker väll annorlunda från när jag var 16 med prioriteringar och framtid, men jag känner mig inte vuxen. Jag kan känna mig gammal ibland när alla i sommarpersonalen är omkring 17 år och min lillebror tar snart studenten, men inte vuxen.

Från tonåring till vuxen är det mycket som förändrats. Min syn på framtiden och nutiden, mina intressen och relationer. Mina tankar om kärlek och prioriteringar. Men jag ser fortfarande ganska likadan ut. Jag har samma skostorlek och älskar fortfarande röda Polly. Jag lyssnar på samma låtar och tycker fortfarande inte om palsternacka.
Och jag flyr verkligheten på exakt samma sätt idag som för sex år sedan. Jag flyr för ganska liknande saker också. Saker jag inte kan hantera, saker som ger en stor, tung klump i bröstet och gör det svårt att andas.
Då letar jag dragonmasks i Skyrim på ett likadant sätt idag som när jag satt på fårtickan i Enköping fyra på natten. Idag kanske jag plockar Nuka Cola i Fallout 4 också, men principen är den samma. Jag går dit problem och känslan inte följer. Till någonstans som egentligen inte finns, men som endå betyder så mycket. En plats som faktiskt är avskärmad från verkligheten där jag inte behöver ta med mig det jag bär på.

Men idag är det mycket jag har som jag är så glad för. Jag älskar min sambo och jag har så mycket roligt planerat för mig och oss, både i en nära framtid och mera långsiktiga planer. Saker vi ska göra, platser vi ska besöka och saker vi ska köpa.
Och även fast jag är lycklig, är det vissa saker som inte går att ignorera. Då blir cybervärlden min fristad. Där är det tyst. Eller så kanske det är så mycket som försiggår att jag inte hör det andra som jag inte vill höra. Vilket som så fungerar det.

Det har i alla fall följt med mig, och jag har gjort exakt likadant i sju år. Det har blivit en del av mitt vuxenliv. Lycklig och vuxen utesluter inte klumpar och dator. Bland räkningar, deklarationer och fonder ligger Skyrim och passar lika fint idag som då.


Likes

Comments

Omgivningarna susar förbi utanför fönstret medan tåget rullar vidare från Vagnhärad station, jag hör det så välkända kluckande ljudet ifrån kopplingarna mellan vagnarna. Det var ett tag sen jag åkte tåg, nu när man har körkort och bil och sambo. Dessutom har det varit ganska fullt upp, så tiden att åka land och rike för att hälsa på kompisar har liksom inte riktigt funnits, och bekvämligheten med att kunna ta bilen när vi ska någonstans väger tyngre än att spara någon krona på att åka kollektivt.

Men nu sitter jag här igen, på regionaltåget mot Stockholm Central på en gråklädd stol, med tidningen kupé i nätfickan framför mig, och SJs lilla logga på stolarna. Det är en konstig slags trygghet att sitta här igen. Jag är så van vid den här miljön, jag har spenderat otroligt många timmar av mitt liv sittandes på tåg, och på något sätt har det blivit en slags fristad. Ett ställe att både ladda upp inför nervösa möten och även ett ställe att andas ut efter en tuff dag. Tåg har representerat roliga resor, minnesvärda händelser och skratt, men det har även varit ett verktyg för att komma bort, ett sätt att försöka fly, som förknippas med ångest och sorg.

Det är ofta tåget jag har fått tiden att tänka, ibland bara på hur bra jag har det, men ofta har det varit på vad jag vill ska förändras, "hur fan jag hamnade jag här" och varför det blev så. Det har varit ett ställe att reflektera över livet, ett ställe att ifrågasätta mig själv och andra, reflektera över mina och andras ageranden, men även en plats där beslut tagits. Sittandes på ett relativt ofräscht tågsäte bestämde jag mig att jag ville komma iväg, jag ville resa. Det blev starten på både min resa till Ghana och England. 

På ett X2000 till Västerås insåg jag att min dåvarande relation var ett sjunkande skepp, och på ett rangligt regionaltåg påväg mot Vagnhärad bestämde jag mig för att säga upp mig från mitt jobb. Jag har tagit beslut om skola, jobb, vänner, relationer och framtid sittandes på äckliga säten med ljudet av tåghjulen mot rälsen, och under de absolut jobbigaste åren i mitt liv åkte jag mycket tåg. Så det framkallar mycket känslor och tankar. Idag, på ett tåg mot Enköping, tänker jag på mitt liv. Jag är så glad för vart jag är idag, och jag är så glad att min framtid ser så ljus ut. Jag ser resor, plugg och jobb. Jag ser familj, hus och solsken. Jag känner mig stark i mig själv, jag har accepterat hur mitt liv är idag, och vill gå vidare. 

PLING."Nästa hållplats: Enköping".

Jag är framme. Och tillbaka. Även om jag alltid vill blicka framåt och bara tänka på en ljus framtid, så är Enköping ett faktum. Det är här jag kommer ifrån, här har jag spenderat mesta delen av mitt liv. Jag har klottrat på dessa väggar, väntat på dessa hållplatser, klättrat på dessa tak och gått på dessa trottoarer. Jag har köpt olaglig cigg i denna tågkiosk, njutit i solen på dessa gräsplättar, sprungit från securitas genom dessa områden, köpt kulglass i torggrillen på detta torg och gråtit på dessa bänkar. Hur mycket jag än vill glömma vissa saker, så är det lika verkliga som Enköping. Enköping har förändrats, jag har förändrats. Men vår historia förblir orörd.

Det är där jag kommer ifrån, och vart jag än kommer och går,
är det något jag aldrig kommer ifrån.


Likes

Comments

​Nu börjar vi landa ordentligt. Sambon trivs på sitt jobb, jag vet vart jag ska jobba i sommar och trivs bra med det valet, vi har (äntligen!) blivit av med lägenheten i Växjö, snart kommer vi in i sommarperioden och jag behöver inte jobba varje helg, jag har börjat använda mitt gymkort och vår älskade furbaby verkar må hur bra som helst. 

På jobbet är det fortfarande lite oklarheter som ska ordnas upp, men det här med att hitta sin plats i vardagen, det tror jag att alla tre i vår lilla familj har gjort och det känns jättebra. 

Dags att äntligen få andas ut ordentligt. 

Likes

Comments

Glad Påsk! Antar jag, såhär lite försenat.. Jag har under de senaste typ 6-7 åren inte gillat påsken särskilt mycket. Det är inte påsken i sig, med chokladägg, kaniner och kycklingar, utan det är mer av anledningen att det är en högtid. Jag har inte tyckt om jul, midsommar eller födelsedagar heller under en lång tid, men det har börjat förändras. Så sent som förra året faktiskt, och det kan faktiskt vara rätt mysigt.
I år jobbade jag dock hela veckan, inkluderat påskhelgen, men här hemma var det påskpyntat och vi hann med påskbesök med middag. Jag hann till och med att planera en liten skattjakt.
Jag hade dåligt samvete för att jag jobbade hela påsken och lillebror och sambon fick vara själva, så medan jag var på jobbet i lördags fick de roa sig med en liten skattjakt.
Första lappen hitta dom på köksbordet, med en ledtråd på som ledde dem till ett nytt ställe och en ny lapp, osv. Och på slutet hittade dom en korg med ett stoort påskägg fullt med godis och annat gott.
Fan, jag är ju typ the best storasyster och flickvän ever.


När det kommer till jobb är det lite ostabilt kan man kanske säga. Jag har inte riktigt bestämt vart jag vill hamna i sommar och framöver, och jag står och velar lite.

Där jag jobbar för tillfället var det egentligen inte meningen att jag skulle hamna, utan jag hoppade in ett par timmar för att hjälpa en familjemedlem, och sen ville verksamheten ha mig kvar. Och jag har ju ett annat jobb jag egentligen skulle tagit nu till våren och står och väljer mellan dom.

Finns pros och cons med båda så det snurrar lite i knoppen. 

Men jag ska på jobbmöte idag, se vad som erbjuds, ställa lite krav och se vad dom säger. Hoppas jag är klokare ikväll. 


Likes

Comments