Header

Sucks. Seriöst, det är ju bara en dålig film. Det är 2timmar och 2minuter av framtvingat, ihåligt och uttjatat crap. Hela filmen följer en röd tråd och det är en swirl av cringe och krystat.
Karaktärerna känns ju som rip-off efter rip-off, jag menar, groot är ju för fan Hodor och den där lilla tvättbjörnen är ett dåligt försökt att trycka in en häftig karaktär med sköna cacth-frases.
Att två karaktärer, som från början hatar varandra, blir störtförälskade i varann efter att ha känt varandra i typ en kvart är ju bara cringe.
Ett gäng bad guys, som slutar med att rädda galaxen? Orignellt.
I can not stress this enough, det är inte en bra film. Vilken är fan-basen egentligen? 12-åriga grabbar? Fine, kan sträcka mig so far att dom kanske gillar det, men det är fan inget för mig. När eftertexterna började rullade undrade jag vafan jag hade titta på, om jag hade laddad ner rätt film och eller om det var ett skämt.
Jag menar, kom igen.... Jag tänkte utveckla mig, men Wikipedia säger följande:
"Äventyraren Peter Quill, som gärna kallar sig Star-Lord, slår sig samman med Rocket, en vapengalen tvättbjörn, Groot, en trädlik humanoid, den gåtfulla Gamora och den hämndlystne Drax the Destroyer. Tillsammans bildar de ett futuristiskt team av superhjältar som skyddar galaxen mot faror."

Hade jag läst den här beskrivningen innan jag laddat ner filmen hade jag förmodligen låtit bli.. Jag tänkte basha den här fantasilösa, tryhard filmen, men känns som WikiP summerade det ganska fint.

Hata mig gärna, filmen suger.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Livet är inte så seriöst som många vill få det till. och det är bra för jävla kort och skört att inte leva som man själv vill. I slutänden, tragiskt nog, spelar det ingen roll.
Livet beskrivs ibland som en cirkel, men vi kommer aldrig igen och valen du gör idag är utan betydelse. Egentligen.
Det spelar det ingen roll vilken bil du kör, vilket jobb du har, vilka du umgås med, dina fritidsaktiviteter, examens, hur allmänbildad du är eller vilken musik du lyssnar på. När lamporna har slocknat, sätena gapar tomma och du står själv i mörkret av dina prestationer, vad känner du?
Det är så många som spenderar ett helt liv på att spackla upp en fasad, som inte är något annat än just det, en tom fasad.
Man kämpar sig upp varje morgon till ett mediokert jobb, för att leva ett liv som omvärlden ska inspektera och bedöma. Man spendera sina år med att försöka passa in i ett system som ska placera dig i ett önskat fack, så att andra ska se att du minsann har levt upp till de krav samhället har satt upp för att vara ansedd som lyckad.
Spendera ett helt liv, bara försöka passa in i alla ramar och oskrivna regler.

När din kropp är bränd och askan begravd, ska alla glömma det du åstadkommit, tårarna kommer att torka och blommorna kommer att vissna, och när tiden gjort sitt och tellus roterat ytterligare, i sin egen oundvikligt förutsägbara existens, kommer det inte ens finnas några minnen kvar.

Jag säger inte att livet inte är värt att leva. Precis tvärtom. Det finns ingen mening att leva om du inte gör det för din skull.
Skit i allt det andra. I alla fack man ska passa in i, i hur omvärlden och alla andra vill att man ska vara. Den obegränsade hetsen av att bli något, att ha ett respekterat jobb och bekräftelser hängandes på väggen att du är värd något. Låt dig inte styras av systemets krav på dig som människa.
Livet är för dråpligt och skört för att leva upp till någon annans förväntningar. Lever du för att leva upp till någon annans ideal, lever du inte alls. Speciellt inte när "någon annan" inte ens har ett ansikte.
Man ska leva för att leva. Må bra, skratta, resa, älska, uppleva, se och känna.
Vill du göra något, så gör det bara och vet du inte vad du vill, så ta reda på det. Hitta vem du är, inte i ett jobb, i en titel eller i omständigheterna, hitta vem du är i dina handlingar, upplevelser och känslor. Fortsätt skapa dig själv tills du är nöjd.
Och bli aldrig nöjd. Gör saker för att du mår bra av det. Vill du utöva ett specifikt yrke, så är det inget fel med det, det är inget fel med att plugga i flera år, det är inget fel att kämpa och svettas för att nå dit man vill, så länge du gör det för din skull och ingen annans.
Jag tror det är lätt att glömma eller tappa bort sig själv i dagens samhälle. Ju äldre man blir, ju svårare blir det också, jag tror man slutar kämpa successivt, man faller tillbaka, man följer istället för att leda. Men gör inte det. Ingen kommer minnas dig om 100 år, så varför leva för att passa in?
Styr ditt eget liv, eller ge upp. Du måste välja.

Cause' f you don't play, you're going to lose.


Didn't make sense not to live for fun

Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust,
s
å kommer inga gäster minnas var det låg

Likes

Comments

I helgen skulle mina småkusiner komma på besök, och jag hade planerat och förberett, bakat lillkusinen favorit; kladdkaka, köpt chips och dipp och deras favoritgodis och kylen var full med läsk.
Pojkarna anlände och efter en lunch på Jensens nere på stan försökte jag locka med olika förslag, minigolf, bio, kokpunkten, yoump, glida på stan?
Men pojkarna ville bara hem, så vi åkte dit och så fort vi klev innanför dörren plockades egna möss fram och de bänkade sig framför varsin dator.
Jaha, det var det som lockade. ohwell, jag är inte den som klankar ner på ett spelintresse.
Men kvällen kom och det fanns inget intresse utöver datorerna, och det svarades knappt på tilltal. Jag ställde mig och bakade pizza och när det var dags för topping så stressades det så att osten flög åt alla håll, innan jag ens hunnit ställa in plåten var ungarna tillbaka i varsin stol.
ohwell, köket måste ju endå städas från deg, tomatsås och pizzakrydda.
När vi satt oss ner för att äta framför en film så kändes det fortfarande stressigt, och intresse att starta eller uppehålla en konversation var nonexisting, när tallrikarna var tomma så försvann pojkarna lika fort som innan, och inte ens så mycket som "tack för maten" yppades.
Jag sjönk ihop lite besviket i soffan, men vad gör man?
Under kvällen försökte jag locka med chips och godis till en film, eller någon kanske är sugen på en efterrätt jag förberett?
Men dippen blev orörd och ingen dessert gjordes, utan jag fick istället upprepade gånger be ungarna dämpa sig vi datorerna och när jag stod ännu en gång i köket och tog hand om disken kände jag mig som en morsa. great. inte precis what I had in mind.
Morgonen därpå behöver jag nog inte ens berätta vart jag hittade pojkarna, eller att dom knappt rörde brödet jag gått upp och bakat på morgonen, och mina frågor och försök till samtal kändes fruktlösa.
Pojkarna åkte hem innan jag hann servera lunch, och det kanske var lika bra.
Det stod hemmarullade köttbullar och hemgjort potatismos med brunsås och lingonsylt på menyn, och jag får nog säga att jag är lite glad att det blev matlådor istället.
Marcus blev helt lyrisk av maten, han älskar husmanskost. Made from scratch, och så länge det uppskattas, har jag inget emot att stöka i köket.
Desserten serverade jag också till Marcus på kvällen.
Teknologi tar väll kanske över, och jag har inget emot det, jag är själv en tvättäkta gamer som förmodligen spenderat alldeles för många timmar framför dator och tv-spel, men jag tror inte att intresset för annat utplånades. Jag tror att jag blev mest besviken på att dom inte ville komma för att umgås, utan för att använda våra datorer.
Men allt har sin tid, och just nu verkar tiden för mys i soffan och baka pizza ihop vara förbi.

Likes

Comments

Jag är en person som tar för sig. Kanske inte när det kommer till att ta plats i klassrummet eller synas mest på klubben, jag kanske inte heller är den som klampar in i någons hem med skorna på och öppnar kylskåpet. Men jag tar för mig av livet. Jag vill i alla fall gärna tro det.

Att jag omfamnar och tar vara på de möjligheter och chanser som läggs fram. Jag prövar gärna, och behöver inte alltid tänka efter hur det kommer att bli eller vart det ska leda. Det får liksom bli som det blir. Ja, det är en risk att kasta sig in i någonting nytt, man kanske vantrivs, ångrar sig, längtar hem, ger upp ett annat alternativ eller kommer senare på att det inte var rätt.
But if you never go, you’ll never know.

Det är lätt att man hålls tillbaka av en slags rädsla, och på grund av oro så låter man många tillfällen och potentiella chanser glida mellan fingrarna.
Man vågar inte ta det där jobbet eller hoppa på den där utbildningen för att man är rädd att man inte ska klara av det, man vågar inte flytta för man inte vill lämna säkerheten, man åker inte på den där resan för man vet inte hur det kommer bli eller att man aldrig tar chansen med den där tjejen för man är för orolig vad reaktionen skulle bli eller vad det skulle kunna leda till.

Hela livet är fyllt med ovisshet, och den orolighet som medföljer är oundviklig. Vi är alla olika som människor, vissa är mer spontana och riskbenägna än andra, medan andra gärna vill planera och utreda sina val mer noggrant. Oberoende på vem man är så finns alltid den där rädslan.
Rädslan för att misslyckas.

Det är viktigt att rädslan inte tar över hand, och att man låter den göra valen åt sig.
Låter man osäkerheten ta för stor plats i sitt liv och låter den hålla en tillbaka, blir man lätt kvar på samma plats hela livet. Klart det kommer att komma möjligheter där man kan planera och strukturera in i minsta detalj, men jag tror man går miste om så mycket om man är alltid väntar på det säkra alternativet.

Många hålls tillbaka av oro. Men det är också många som fastnar i fällan av bekvämlighet. Man halkar in på ett yrke eller en livsstil, och så blir man kvar av den enkla anledningen att dagarna bara kommer och går. Man trivs rätt bra, lönen kommer in, man vet vad man har att vänta och vad som förväntas av en själv. Det är stabilt. Säkert. Bekvämligt.
Men jag tror det är viktigt att man faktiskt stannar upp, och frågar sig själv om detta är vad man vill.
Det är lätt att nöja sig. Det är också världens lättaste anledning att inte pröva något annat.

Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, men det viktigaste är att man inte blir likgiltig . Att man inte blir stillastående, att man tar tag i sitt liv. I sina drömmar och ambitioner, stora som små, ta det där jobbet, hoppa på det där tåget, åk på den där resan, följ den där känslan. Gör något bara för att du känner för det. Våga pröva.

Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, men då kanske man ska fråga sig själv det, istället för att vara en död fisk för strömmen.
Det värsta man kan göra är att bli apatisk. Att bara flyta med, att låta livet fortgå utan att leva. Att bli apatisk och passiv är att förlora sig själv. Flyt aldrig bara med, låt dig aldrig bara bli en bricka i någon annans liv, en bieffekt. Det är ditt liv, våga ta steget ut, spräck hål på bubblan och kliv över linjen.
If you don't play, you're going to lose.



You can't feel the heat until you hold your hand over the flame,
You have to cross the line just to remember where it lays,
You won't know your worth now, son, until you take a hit,
And you won't find the beat until you lose yourself in it.


Likes

Comments

Idag hade jag min terminstenta i juridik, det var inte bara terminstenta, utan det var även sluttentamen i ämnet juridik. Jag tror inte det sjönk in riktigt förrän jag kom hem och började plocka iordning alla mina anteckningar, övningsfrågor, block, kompendium, böcker och post-it lappar som är utspridda över hela lägenheten. Jag fattar inte riktigt att kursen juridik är klar.

Det har gått så himla fort och på något sätt känner jag mig inte riktigt klar med lagboken och paragraferna. Vi har verkligen stressat oss igenom rättsområdena den här terminen och tentan kändes så tunn på något vis. Konstigt ställda frågor och jag fick aldrig chans att skriva ned allt jag pluggat in. Vi fick dessutom frågor angående utmätning och konkurs, vilket inte ens är rättsämnen vi jobbat med den här terminen.
Och nu är det slut. Nu kommer mina juridiksböcker ligga i stor en stor hög i datorrummet, och mer eller mindre samla damm. Det känns såklart jätteskönt att tentamen är gjord, även om jag inte var nervös innan så känns det som en sten har släppts från mitt bröst.
Helt plötsligt kan jag slappna av och jag fick ny energi så fort jag gick ut från tentasalen, sån stor skillnad i attityd en avklarad kurs kan göra! Ville helt plötsligt sätta mig vid Dying Light, ut och dricka, laga mat, baka bröd och muffins, träffa Joel och Max, käka på Pinchos, ta ett par glas, ut i solskenet, bädda rent, boka resan till Mora, vädra ur. Så. Jävla. skönt.
Dock slog huvudvärken mig så fort jag kom hem, och jag tror det är för att stressen och pressen släpper. Lite tentabakfylla så att säga. Så tror jag måste vila ut ikväll.
Det är perfekt mysväder också. Regnet öser.

Ska laga god mat, tända ljus, kolla en film, gosa i soffan med min kärlek och mina två furbabys och återhämta mig och andas ut. Imorrn sätter vi sprätt på energin.💗

Likes

Comments

New Girl är en serie jag hittade av en slump på Netflix när jag låg och sappade i soffan, jag blev kär i serien på en gång. Det är en humor som tilltalar mig, på flera olika plan och den är dessutom inte lika klyschig som de flesta serier. Vänner, that '70s show, how I met your mother, the big bang theory, det känns lite samma sak. Samma typ av humor, samma skämt, samma scener och lite same old, same old Missförstå mig inte, jag älskar that '70s show, har sett om den fler gånger än jag kan räkna, men det känns bara som att de flesta serier går i samma mönstret med skrattsalvor för att berätta när det är roligt..
New Girl kanske inte är helt unikt, but I like it.

Efter att jag sett om den lägger jag märke till saker jag missat förut, dels misstag och fula klippningar i själva produktionen, men också små perks i karaktärerna.

Redan från första avsnitt i serien ser man ju Nick tar hand om lilla Jess, och till en början tror jag att det är för att hon är en naiv, sprudlande liten sak som kanske behöver lite hjälp på traven. Men med tiden så utvecklas det till något mer, han ser alltid efter henne lite extra.
Jag tycker det är så fint, när hon ringer honom när han är i baren i full gång att ragga upp en tjej, men hon är ängslig och ensam och säger ”Nick, I need you”, och han kommer.
För honom finns inget alternativ.
Han bryr sig inte om henne för att han tror att det ska leda till något mer. Han finns inte där och tar hand om henne för att dom är tillsammans eller för att han hoppas på det.
Han kan vara i full gång att träffa en annan tjej, men Jess kommer först. För att han genuint bryr sig om henne.
Det finns så många exempel och ögonblick man märker i efterhand. Han låter inte henne vara själv med deras läskiga landlord, hur han tar sig till henne när han får reda på att hennes date aldrig dykt upp, hur han kämpar sig igenom spökhuset, som han är livrädd för, bara för att skydda hennes känslor. Han ser och märker saker ingen annan märker, och det är ingen slump. Han lyssnar, han frågar, han ser och tar reda på saker. Han finns bara alltid där.
Även om hon har pojkvän och han har flickvän, så slutar han aldrig att ta hand om henne.
Jag tycker det är så jävla fint.
När Jess och Nick äntligen kysser varandra för första gången smälte jag. Men det var nog värst andra gången jag såg den scenen, när jag kollade på serien för andra gången och jag såg alla de saker Nick gör för henne. Och sen, när han tar tag i hennes arm och drar henne till sig, för han bara inte kan hålla emot längre, och han kysser henne där i hallen. Jag säger bara O. M. G.
Jag är ingen romantiker så, och jag har aldrig varit någon som reagerat speciellt starkt på romantiska filmer/serier/whatevs, men damn. That’s hot.
En annan scen är när Jess ska på en date med en kille, och hon säger ”I should go.. What do you think?", men Nick svarar inte, så Jess går ut genom dörren och in i hissen.
Precis innan hissdörren stängs går han emellan, plockar upp henne i famnen och bär in henne. Ahmagadh. Jag vet inte varför, men det bara tilltalar mig som fan.
Jag tror det är kombinationen att han genuint bryr sig om henne så jävla mycket och det där spontana, att han tar henne i armen/går efter henne i hissen. Så passionerat.
Jag kan se om samma scen om och om igen. Vilket leder till att jag eldar upp mig och måste gå och göra något annat ett tag. #guiltypleasure
För mig tänder det när en kille bryr sig. That works for me. Big time.

Sen är jag en jävla sucker för passion. Jag tycker om när en kille är bestämd, och vet vad han vill ha. Classic movie-moment, riv ner allt från ett bord, kyss mig mot en vägg, kasta mig på sängen, dra in mig i ett tomt rum, gå efter mig. All that stuff.
Spontanitet. Det är hett. Känslan av ”Jag måste ha dig och jag måste ha dig nu”. Det är lite avtändande med killar som aldrig kommer till skott, som bara inte vågar. Killar som frågar om tillstånd att kyssa dig, eller någon som stirrar på dina läppar en hel kväll.
Just do it already!
If you want it, come get it.

Spontanitet, hejdlöshet, glöd, åtrå, intensitet. Att kräva någon annan.
That's what I want.

Likes

Comments

Jag gillar inte Witcher 3. There, I said it!
Jag har inget att säga om storyn eller grafiken, ur dem aspekterna tycker jag att det är bra. Men jag hatade gameplayet, och det fuckade upp hela spelupplevelsen för mig.
Combat-modet är inte alls my cup of tea. Det är trögt, klumpigt och svårt att få ett flyt. Jag kanske vill använda olika moves och attacker utan att konstant behöva trycka upp menyn mitt i en fight, och jag kanske inte vill behöva locka targets. Combat är en viktig del i ett spel för mig, och Withcer 3 verkade inte uppfylla mina krav eller preferenser, vilket gör att jag lätt tröttnar.
Sen gillade jag inte riktigt uppbyggnaden på många quests, kändes som att man bara gick, från punkt A till punkt B och det hände liksom inte så mycket. Prata med någon där, hämta den där, många gånger blev jag uttråkad på vägen och glömde liksom vad det var jag skulle göra. Dety är ju inte ett jättebra betyg.
Jag har inget emot att göra quests där man behöver gå en bit, eller open-world spel med stora ytor, utan det är ofta mina typ av spel. Jag älskar Skyrim, och Fallout 4 var precis i min smak, men i Witcher 3 finns det liksom ingenting på väge ich faktiskt inte så mycket att göra när man väl nått destinationen heller. Det känns bara lite uttdraget. Quests för att fylla tid kanske.
Känns generellt som mapen är ganska tom. När man springer runt i Fallout eller Skyrim stöter man på allt möjligt, eller hittar intressanta och spännande ställen/uniqe loots, coola vapen eller någon roligt side-quest att hoppa på, vilket är något jag saknade i Witcher 3. Tappade lite upplevelsen av open-world fenomenet.
Det värsta dock, som fick mig att sucka, stöna och lacka ur flera gånger är hur karaktären rör sig. Det går ju fan inte att vända sig om ordentligt eller svänga runt hörn, och att rida eller sprinta är ju fan bara en mardröm. Som att det största hindret i hela spelet är att komma över eller runmt ett staket som är en halvmeter högt. Hur kan det vara så svårt? Jag förstår verkligen inte. Jag kommer ihåg sist jag spelade det, vilket när jag blev så frustrerad avtt jag stängde av det och har inte rört det sen dess. Jag skulle fortsätta på main questen, och för att leta ledtrådar erfter Siri skulle jag in i ett hus och uppför en trappa. Det tog fucking 15 minuter för mig att försöka ta mig upp för den, det var någon jävla påle ivägen, staketet på trappan och svängen var för snäv i kombintion avv Gerald har en svängradie sämre än våran V70, så jag tappade tålamodet och där står jag kvar än idag
Det är viktigt att spelet flyter på, jag ska inte behöva irriterad mig på hur karaktären rör sig och går, eller störa mig på combat-modet. Jag ska kunna ösa på och do mah thing. Tror det var deal-breakern för mig när det kommer till Withcer 3.
Så samtidigt som spelet hyllas av såväl amatörer som proffs, och får utmärkelse efter utmärkelse med grymma scores på de flesta ranking-sidor, så sitter jag här oh blir fortfarande irriterad när jag tänker på trapp-incidenten.
Jag stör mig på att alla prisar Witcher 3, fine, det ganska är ett bra spel, även om det inte tilltalar mig och spelstilen är efterbliven. Men så bra är det faktiskt inte.

Likes

Comments

Idag har jag var en liten påskhare som levererat påskägg till folks dörrar.
Hann med en fika med bästa Joel och att få träffa min lilla brorsdotter.
Jag borde egentligen plugga till terminstentan som så oundvikligt börjar närma sig medan ångesten växer, men just nu har jag ingen motivation, och jag vill ta hand om de i min omgivning. Jag måste inte alltid orka prioritera rätt.
Så idag delade jag ut påskägg som jag fixat med under veckan, och det har varit mysigt.
Embrace the little things.

Likes

Comments

Vi har äntligen fått hem vår nya lilla kattbebis! Hon är helt underbart vacker, ser ut som en liten sibirisk tiger.
Vi skaffade henne enkom för att vår nuvarande lilla kattjej inte ska behöva vara så mycket ensam, då jag går oftare i skolan, praktik börjar och sen blir det jobb. Navi behövde helt enkelt lite sällskap.
Men jag är helt kär i henne, och hon är så himla gosig, som Navi var när hon bara var en handfull stor.
Tyvärr kommer dom inte överens än.. Navi är sur och tycker att hon inkräktar, både på revir och vår uppmärksamhet, men det löser sig nog. Hela idén var som sagt sällskap.

Vi har dessutom börjat få lite mer ordning hemma, vilket känns hur skönt som helst. Lugn i själen..
Det finns lite grejjer som ska fixas, typ nya gardiner och några lampor ska upp, men snart är vi i hamn.

Dock har jag totalt förträngt att jag har en terminstenta om ungefär två veckor. Jag har inte öppnat böckerna på en och en halv vecka. Motivationen finns bara inte där, och trots att jag tänker på det 24/7 och vet att jag måste, kan jag bara inte ta mig för att ta tag i det.
Det är så olikt mig, och jag kan inte sätta fingret på vad det är faktiskt. Men imorgon får det bli andra tag. (Om inte Mojje vill komma och kolla på nya tillskottet i familjen..)
Hon har inget namn än btw. Jag ville att hon skulle heta Miss Lissibelle, men när vi hämtade henne var hon ingen Miss Li.
Vi har spekulerat som fan och frågat, det har varit Kiwi, Lizzie, Pixie, Snö, Zelda, Peach, Hiccup, Waffles, Miss Meowgi, Lily, Akitti, Cortana, Lady, Buttercup.... You fucking name it. Men inget känns rätt. Det passar inte riktigt på henne..

Just nu kallar jag henne Pärlan. Tills vi hittat ett namn till henne. Hon är så shiny, skimrar i många nyanser, hon är vacker och feminin, så kallade henne lilla pärlan första kvällen i jakt på namn, så det får bli hennes tillfälliga namn.

Hon är så vacker med sina ränder, och hennes svarta nos är helt underbar😍



Äntligen börjar det forma sig ett hem innanför våra fyra väggar✨

Likes

Comments