View tracker

Hej du läsare, jag har bestämt mig för att inte fortsätta med mitt senaste inlägg då jag har något så mycket viktigare att berätta, vet du att du är så jävla viktig, att ingen annan ska få köra över dig. Just nu, just idag ska jag fortsätta som jag gjort den senaste tiden, jag ska fokusera på att mitt liv gör framgång,och att mina nära mår bra. Jag har insett att det viktigaste för mig det är jag själv, om jag själv är svag så klarar jag ingenting. Men jag är så mycket starkare, ni andra som försöker trycka ner mig, ni som alltid måste ge mig pikar,ni som hör av er när det passar,ni som utnyttjar mig, och ni som bara snackar så mycket skit. Det som är så skönt, det är att jag inte bryr mig längre, jag har det jag behöver. Jag behöver inte må dåligt,jag behöver inte bry mig, och jag behöver inte se er. Jag är bara människa, men jag är så nöjd med att vara människa. Jag har gått igenom så himla mycket, och jag tänker stanna där. Jag vet att livet är kämpigt som fan, men man måste bara lära sig att ta hand om sig själv. Kan jag inte hjälpa mig själv,kan jag inte heller hjälpa någon annan. Jag tänker vara lojal och ärlig,jag ska få tillbaka mitt höga skratt och mina dåliga skämt,mitt goda hjärta och min sjuka personlighet. Ni som är mig nära, ni är så jävla bra, tack vare er är jag här idag, tack vare er står ni själva här idag. Jag har allt i mitt liv som jag behöver, just nu och just idag vet jag precis vem jag är och vem du är.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 200 readers

Likes

Comments

View tracker

Det som hände efter kvällen i stugan var att han ringde min mamma dagen efter, och berättade vad som hade hänt.Och det blir då dagens händelse, vill också berätta att det kommer inte komma upp varje dag, pga att jag har min son hemma, och är trött om kvällarna och upptagen på dagarna.

Nu kör vi dagens händelse,
Där satt vi mitt emot varandra och grät, det regnade ute, vattendropparna slog mot fönstret vid soffbordet, som om himlen också grät denna dag. Vi sa ingenting till varandra,det fanns nog inget att säga, jag skämdes och mamma var nog bara hemskt orolig och rädd över vad som kunde ha hänt. Det var som att jag kunde läsa hennes tankar, jag visste vad hon ville säga. Jag var iallafall tvungen att sova vid henne ett tag framöver, för att inge fler olyckor skulle ske. Jag sov i hennes säng tills jag blev tolv år, men ikväll kändes det som att jag verkligen behövde vara tolv igen. Den natten blev inte bättre, jag vaknade upp runt tre och hade drömt, som alltid.. Jag har haft natt skräck så länge jag kan minnas, jag klev upp med en stor sten i magen, jag hade svårt att andas, jag kände de där tryckte mot bröstet, snart kom den.. den där jävla ångest attacken igen. Jag gick fram till toa dörren, öppnade den och låste om mig. Tårarna började rinna längst mina kinder och paniken kom, jag la mig ner i fosterställning och hela min kropp krampade, jag kände hur luften gick ur mig och paniken spreds i min kropp som en explosion, jag trodde att jag skulle dö. Jag började skrika i ren panik, mamma vaknade och kastade sig upp, sprang fram till toadörren och ryckte i handtaget, hon sa åt mig att låsa upp. Jag hörde henne men jag kunde inte röra mig, jag hörde hur det rasslade i köket och helt plötsligt öppnade hon dörren, jag tror hon använde en kniv för att låsa upp. Hon tog tag i mig och kramade mig, hon sa
- Andas, andas.. Lugna dig, jag är här, jag är här!
Hon var så lugn i rösten,

Det var så skönt att höra hennes röst.. Hon satt där på golvet och höll i mig och andades lugnt och tungt, jag fick tillbaka andningen och kramperna släppte. Jag var snurrig, jag hade knappt någon känsel i kroppen, allt bara surrade. Vi satt där i timmar, klockan blev sex på morgonen. Hon tog sin hand, och drog sina fingrar igenom mitt hår, hon tog ett djupt andetag och bad mig klä på mig. Hon sa jag går ut och väntar på dig i bilen. Jag drog på mig något snabbt, och gick ut till bilen utan att fråga vart vi skulle. Jag brydde mig inte ens, jag bara satt och stirrade ner i golvet, jag var så trött att jag skulle kunna somna vilken sekund som helst.. När jag väl tittade upp och såg vart hon hade kört mig, så såg jag den blåa skylten med vit text, "psykiatriska kliniken".


Vi ses imorgon och godnatt, ta hand om dig! pussa

Likes

Comments

View tracker

Hej och förlåt för det inte kom upp en fortsättning igår, det kommer på lördag. Vi håller på och renovera, sen kommer min son ikväll, men på lördag kommer det upp igen. vi ses då! ta hand om er, pussa! 💋

Likes

Comments

Fortsättning på gårdagens inlägg, efter jag hade fått reda på vad BUP verkligen innebar, så gick jag med på att gå dit, jag var på några möten med mina föräldrar och ensam. Dom satt diagnoser på mig, ADHD, bipolär, och grov depression. Vilket innebar att hon skrev ut, concerta, sömnpiller, och olika ångestdämpande mediciner. Efter detta gick jag aldrig mer dit.


Dagens händelse jag var runt 16 år. Det var väldigt sent, mer mot natten än kvällen, jag satt i en stuga en bit utanför Visby. Denna natt var min ångest så grov, att jag inte kunde hantera min hjärna, allt var total kaos. Jag satt på golvet i hallen, och slog huvudet emot toalett dörren och skrek, jag skrek för att det var den enda känslan jag kunde hantera, jag skrek för önskan att någon skulle höra mig, samtidigt som jag dunkade huvudet hårdare och hårdare mot dörren. Jag tog upp mina händer och drog mig i håret, jag kved och min kropp stretade emot. Jag föll ner mot golvet och kramperna blev hemska. Jag började hyperventilera, tillslut började allt snurra, glömde bort vart jag var och vem jag var,paniken spred sig i min kropp. Under den här tiden fick jag "bara" en ångest attack. Som slöt med att jag somnade till på golvet i hallen, jag vaknade upp en kort stund efter. Med samma jävla ångest i kroppen, jag hade legat med ansiktet emot hall mattan, jag var helt röd i ansiktet, jag gnuggade mig i ögonen, reste mig upp och gick in i badrummet. Kollade mig själv i spegeln, blev så jävla arg av att se mig själv i spegeln att jag slog sönder den. Den enda tanken som fanns i mitt huvud, var att nu pallar jag inte mer. Vem fan är gud som skapade mig. Spegelbitarna låg i handfatet och min högra hand sved och blödde. Bakom den krossade spegeln låg mina tabletter, mina sömnpiller... jag tog en karta tabletter, gick ut ifrån badrummet och in i sovrummet, jag satt mig i sängen och tårarna bara rann, dom rann som att det vore en flod innanför mina ögon. Jag knäckte tablett efter tablett, ur kartan av sömn tabletterna. Jag fick ur tio stycken, tog dom i handen, medan tårarna aldrig slöt rinna, jag vände bak huvudet och fick i mig alla. Jag hade ett glas med ljummet vatten bakom mig ifrån igår, som jag sköljde ner allt med. I samma sekund fick jag panik! Jag tog upp mobilen och slog in numret jag kunde i huvudet, allt gick så fort. Han svarade med en trött och knarrig röst, det var min dåvarande bästa vän, jag kunde knappt få fram något. Min röst bara darrade av rädsla och paniken skrek inom mig, jag fick ur mig

- jag har tagit tabletter och jag kommer dö.

Han säger
- du måste spy! jag kommer ut.

Sen tryckte han av.

Jag tog mig ur sängen och in i badrummet, jag tryckte fingrarna i halsen, samtidigt som jag inte förstod varför, det var ju mitt eget val. Varför kunde jag bara inte klara det här? Jag satt inne på toan och bara grät..

Det tog inte långt tid, så hörde jag en bil som sladdade in på grusvägen utanför stugan, han kastade sig ur bilen, slängde upp ytterdörren. Han sa inget bara flåsade, han hade nog sprungit.. Han tog tag i min nacke och tryckte ner sina fingrar i min hals, och jag spydde, jag spydde två tre gånger.. Jag kände hur svetten rann längst min panna och ner i ansiktet. Hela min kropp var orkeslös och jag svimmade nästan, han bar upp mig i sina armar och gick in med mig i sovrummet. Han la mig i sängen och satt sig bredvid mig i sängen. Jag orkade inte ens hålla ögonen öppna, jag slocknade direkt. Han petade till mig med jämna mellanrum, och kollade att jag mådde bra. Där satt han från ca 01 på natten till tidig morgon, vaken och puttade på mig ibland. Det enda som snurrade i mitt huvud när jag vaknade var, jag ska fan inte dö.

Det blev en sen uppdatering idag, vi ses imorgon. Ta hand om er! Pussa.



Likes

Comments

Hej på er, fortsättning på händelsen igår. Jag tog mig iallafall upp och jag gick in, efter detta hände inte så mycket. Det blev ingen anmälan denna gång och allt flöt på som vanligt, den enda som verkligen stöttade mig i detta var faktiskt min mamma, hon drev på allt. Pappa kan inte riktigt hantera sin ilska i dessa lägen, så jag försökte hålla undan honom för det mesta, för att pappa inte skulle förstöra något. you know dads.💋

Dagens händelse, dagen då jag fick reda på att jag skulle till barn och ungdomspsyk.
Vi satt vid matbordet, jag, pappa, hans dåvarande fru, och hennes två barn. Det var mitt på dagen och solen sken. Stämningen kändes som den brukade, dyster, lite spänd, men som vanligt försökte pappa låtsas som ingenting. Det var som att han inte ville inse, inse att allt inte var perfekt. Han visste ju att jag var sjuk, som att han bara ville blunda, blunda för problemen. Men det hade gått så långt, att det inte gick att blunda längre. Mina panik ångest attacker kom dagligen,de gick inte att hantera längre, som om jag någonsin kunde hantera dom.. Jag satt där och petade i maten, jag kollade ner och kände hur spyan satt högt upp i strupen. Jag tittade upp på pappa, jag försökte få ögon kontakt med honom, han skulle bara nicka så jag fick gå ifrån bordet. Men han tittade på mig och sa
- Du sitter kvar till sist!
Hans röst var så bestämd på något sätt. Jag kände hur klumpen i halsen, gick ner i magen och satte sig som en sten.  Men jag satt kvar, jag stirrade på maten tills jag hörde hennes röst, hans fru öppnade munnen och sa.
- Du behöver hjälp, och vi har sett till att du ska få hjälp.
Sa hon men en rätt snäll röst.

Jag fick fan panik, paniken exploderade i min kropp. Jag kastade bak stolen och sprang ut i hallen, drog på mig jacka och skor och bara sprang. Mamma bodde bara några kvarter bort, jag sprang med klumpen i magen, och tårarna som bara rann ner för mina kinder, så långt det var att springa till mamma har det aldrig varit förut. Jag såg hennes dörr, och jag kände hur endorfiner rusade igenom min kropp, jag kastade upp hennes dörr, sprang upp för trappan och jag rasade ihop på golvet. Jag bara låg där och skrek och grät, jag skrek
- Jag vill inte mer, snälla få ett slut!
Mamma kommer fram till mig och kramar om mig, jag känner att hennes hjärta börjar bulta fortare mot min panna, jag tittar upp och ser hennes tårar rinna längst hennes kinder. Hon säger till mig,
- Jag vet, yennifer.. jag vet..

hennes röst darrar och hackar när hon pratar.
Vi satt där på golvet och grät tillsammans, hon höll i mig så varmt och hårt. Jag visste att hon aldrig skulle släppa taget.

Vi hörs imorgon, ta hand om er! pussa

Likes

Comments

Nu är jag här igen, tack för att så många läst min blogg, fortsättningen på gårdagens händelse. Mitt självskade beteende upprepades två eller tre gånger efter detta, jag insåg väldigt snabbt att ångesten bara blev värre. Jag minns inte dom andra gångerna så väl, och jag kan tyvärr inte berätta varför allt detta började ännu för er. Inget mer minne har jag för ens jag var 14 år.

Jag var 14 år träffade jag en kille, han gjorde verkligen mitt liv, han fick mig att känna fjärilar i magen, och fåglar i huvudet. Men den här kvällen blev den blåa himlen, till ett svart stort hål.

Jag låg i min säng vid min mamma, jag hade satt på en film på datorn, mobilen låg på mitt nattduksbord och laddade. Efter en stund kände jag hur jag blev så trött, att jag inte ens mindes vilken film jag kollade på, så jag ställde mig upp och gick fram till datorn och stängde av den. Jag gick tillbaka till sängen, la mig ner och drog täcket över mig, stängde ögonen och slocknade som en stock. Mobil vibrerade så högt att jag vaknade, jag sträckte mig efter mobilen, som låg på nattduksbordet bredvid sängen. Jag tryckte på mobilen och såg att "han" försökte nå mig,han skrev att han väntade på mig utanför. Jag tog på mig ett par byxor som låg på golvet,och kastade på mig tjocktröjan, som hängde på stolen vid databordet. Tog mig ut i hallen, drog på mig skorna och gick ut. Jag kommer ut igenom dörren, ser mig omkring men jag kan inte se honom, så jag går en bit ifrån huset, och ser att han står med en av hans vänner med en öl i handen. Jag går fram till "han" och kramar om honom, han knuffar bort mig så jag faller till marken, mitt huvud kysser asfalten med en smäll, som om hela skallen krossades. Innan jag hinner tänka klart sliter han upp mig till stående igen, han håller i min arm, jag rycker bak min arm så hårt jag bara kan, för att han ska släppa. Han säger ingenting, jag är så jävla rädd att jag knappt vågade andas. Jag säger till honom

- jag vill gå, släpp mig!

Min röst är så ilsken, samtidigt som den darrar av rädsla. Jag drar mig ur och ska precis springa där ifrån, när han tar tag i mitt hår och drar mig tillbaka. Hans vän kastar iväg ölen, och jag hör hur bruken träffar en vägg och hur vätskan i burken strittar ut på väggen. Hans vän kommer fram, tar sina armar hårt runt mig, och bär upp mig med ett fast grepp under mina revben. Jag försöker sparka mig loss mig, han blir så arg att han tillslut släpper mig, jag står upprätt och en sekund senare får jag en spark i bakhuvudet och faller till marken. Jag känner gräset emot mitt ansikte, och jag vill bara blunda och hoppas att de är en mardröm. Allt snurrar i mitt huvud just nu, jag tittar upp och känner en spark i ryggen, jag känner hur hela min kropp böjer sig bakåt av smärta. Nästa spark får jag i magen, det var bara en lek för dom.

Jag hör hur "han" säger,

- vi drar!

jag får en spark till i bakhuvudet och allt blir svart. Minuter efter hör jag en äldre dam som står i ett fönster, och ropar. Med en gäll röst.

- hallå? hallå?

hela min kropp bara värker och jag kan inte röra mig, det känns som en buss kört över mig..

jag hör igen hur den äldre ropar

- res dig upp och gå hem med dig.



Ha en bra dag, vi ses imorgon igen. Ta hand om er, Pussa!

Likes

Comments

Jag är här igen, nu ska vi fortsätta, med vad som hände efter händelsen igår.
Det kändes som att jag aldrig vaknade upp efter detta, jag kände hur jag alltid var i en bubbla, och hur klumpen i magen aldrig riktigt släppte,jag kunde aldrig skratta lika högt, le lika stort eller njuta som jag gjorde förut. Allt blev bara grått,jag kände ett ständigt tryck mot mitt bröst, som gjorde mig så himla orkeslös jämt. Jag var alltså 12 år gammal och gick med en sån ångest i min kropp att jag började skada mig själv. Första gången satt jag inne på mitt rum och mamma var på jobbet, jag tog en rakhyvel från badrums skåpet och gick in i
mitt sovrum, jag satte mig på stolen som stod framför mitt databord i hörnet av rummet.
Jag tog en sax som låg på databordet,som jag använde för att få bort plasten på rakhyveln, precis vid bladen, jag satt sen bladen mot min vänstra axel och drog. Jag kände blodet rinna längst min arm.. Men på något sett kändes de så jävla bra, all ångest släppte för stunden och jag kunde andas klokt igen, det var som att trycket mot bröstet bara släppte. Blodet fortsatte rinna ner längst armen, och ner på databordet. Jag satte bladen mot axeln igen, och hörde att nyckeln sättas in i ytterdörren, några sekunder senare hör jag mamma ropa i hallen, jag drog ut min låda under databordet och drog ner allt i lådan. Jag ställde mig upp och drog tag i en tjocktröja som låg på sängen bakom mig, samtidigt öppnades min sovrums dörr och där stod jag helt andfådd och blek. Mamma såg på mig som att hon förstod, men hon ville inte säga något. Hon hälsade glatt men stämman var ändå svag, jag la mig ner i sängen och kände ångesten komma krypandes..

Nu ska jag dra och köpa socker för jag ska baka lite, vi hörs imorgon igen! Ta hand om er. Pussa

Likes

Comments

God morgon! Jag ha legat och vridit mig så länge nu, men nu är jag nästan vaken. Gårdagens inlägg var just för att starta igång vad jag hade tänkt att skriva om, min uppväxt. Allmänt om mest dom jobbiga stunderna och hur jag kommit dit jag är idag, och hur allt är idag.
Jag berättar allt eftersom, så är du intresserad så är du varmt välkommen!

Jag skriver ett senare inlägg, där jag kommer berätta vad som hände efter detta.
Ha en fortsatt bra dag, så hörs vi sen. Pussa

Likes

Comments

Vi börjar direkt,
Jag var 12 år gammal cirka, då jag ligger hos mamma i sängen, jag bara skriker, gråter och krampar. Hela min kropp bara sa ifrån, jag skrek att pappa måste komma hit, pappa kastar sig in i bilen och kommer bort, han ser bara hur jag ligger där i ren panik, pappa vill ringa ambulans och jag blir ännu mer panik slagen än innan. Tårarna bara sprutar, jag skriker för jag är så jävla rädd, jag kan inte hantera min kropp och jag bara tänker att nu dör jag.
Pappa sätter sig vid mig på sängkanten och sätter mig upp och bara håller i mig, jag kommer ihåg att han kramade mig så hårt.
han säger
- Andas som jag! Du måste andas som jag.
Alla känslor exploderar i min kropp medan jag försöker, jag måste lugna mig, jag tänker att nu måste jag försöka. Men sekunderna senare kan jag inte tänka igen. Tillslut börjar jag få tillbaka andningen, mina läppar har domnat bort för längesen,  jag känner inte mina fingrar heller. Jag var helt slut och min kropp slutade krampa, jag hör mamma säga
- hoppas verkligen inte hon också..
Innan jag stänger mina ögon och somnar i pappas famn.
Godnatt på er! Vi hörs imorgon:)

Likes

Comments