jag har blivit berörd av många låtar den här hösten och vintern och det är ofta de gångerna Gud får tillfälle att gå extra djupt och någonting jag redan har vetat landar på ett helt ny sätt i något som troligen var förberedd jord hela tiden. när en så simpel sak som Guds kärlek kan bli så tydlig genom en litenliten sång och den uttjatade berättelsen om det bortsprungna fåret och alla berättelser i samma kategori plötsligt öppnar sig och får en helt ny, djupare innebörd. det är fint.

jag snubblade över en version av Reckless love som Steffany Gretzinger sjöng just där och då en vanlig höstdag när mitt hjärta tydligen var extra mottagligt. jag bara gapade och blev totalt knockad av texten och innebörden. läs det här bara:

Oh, the overwhelming, never-ending, reckless love of God
Oh, it chases me down, fights 'til I'm found, leaves the ninety-nine
I couldn't earn it
I don't deserve it
Still You give yourself away
Oh, the overwhelming, never-ending, reckless love of God

ja ba :OO ?????

att Guds kärlek strider tills jag är funnen och lämnar dom andra nittionio för att hitta mig. hur många gånger har jag inte hört det här? och hur många gånger har jag inte vetat att Gud älskar mig? men vet ni hur många gånger jag har tänkt att allt det som är borttappat i dedär berättelserna är alla andra och jag är den som alltid är hemma? hela tiden har jag tänkt så. men det bara slog mig och gick upp för mig och alla andra målande uttryck man kan använda. att Gud söker upp mig. han strider för mig. och det är ju just det som är så fantastiskt med Gud. att han är så stor men ändå personlig, för var och en. han räcker liksom till åt allihopa fast någon är jätteborttappad och alltid behöver letas upp och jag kanske har varit mera hemmakär och inte känt att jag är värd ansträngningen eftersom jag ju redan är hemma. men ändå vill Gud söka upp mig. och det om något är det finaste jag vet.

och att jag aldrig kan förtjäna den. att jag på inga sätt förtjänar den men att han ändå alltid, fortsättningsvis, ger sig själv. han gav sig på ett kors en gång för alla och det verket gäller totalt hela tiden. tills vi fattar det, om och om igen. därför brukar jag tänka att Jesus ger sig själv för vår skull varje dag. för han visste, han såg där och då vad priset var och att vi inte skulle förstå och att vi inte skulle kunna greppa. han såg att vi skulle gå åt ett annat håll, vända ryggen mot och inte våga ta emot. och ändå gav han sig. och han skulle göra det igen, för att han såg ett finare pris som var på alla sätt högre och mycket värdefullare än det han betalade. han såg oss. och den enda sången min själ kan sjunga när jag tänker på det här är halleluja.

rubrik: Reckless love - Cory Asbury

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

en av de bästa platserna att vara på är i vår egen överlåtelse. där vi lägger ner alla försök och vår eget, och kapitulerar till en bättre vilja än vår. där vi släpper alla svärd och låter striden stridas av en stridsman hundra gånger mer kompetent än vi. som har lovat och sagt att han går före och att han strider för oss. då är det bäst att själv lägga stridsutrustningen åt sidan och i stället hoppa fram i de stora fotspår han lämnar efter sig i vintersnön. få vila i att vi inte behöver se så mycket längre än till nästa fotspår. så länge vi går kommer vi framåt och så länge vi ber är vi ledda, det tror jag.

rubrik: Peace be still - Lauren Daigle (The Belonging co)

Likes

Comments

jag tänker att vi människor är som bäst när vi inte fattar någonting. jag är där nu. jag ser inte så långt framåt men har liksom förlikat mig med att vandra runt i ett stort vitt rum utan att se framför mig, och kan känna friden i det istället för att lida av ovissheten. när vi stiger åt sidan och kapitulerar och konstaterar att vårt förstånd inte räckte hela vägen den här gången heller, får Gud så mycket mer utrymme att göra något vettigt. tänk om vi kunde ge upp med våra kravböner åt en Gud som bara ska fixa och istället bara säga "ske din vilja" åt en Gud som vill göra så mycket mer. jag tror det finns mera rum för under om vi slutar kräva. det finns mera rum för under om vi slutar tro att vi förstår allting. det finns mera rum för under om vi öppnar ögonen och ser uppåt istället för på vägen vi tror att vi vill vandra.

en vän sa åt mig på nyår "Rebecka du är en stark kvinna, men din Gud är starkare" och det var så fruktansvärt skönt att höra. så jag väljer att totalkapitulera, låter striden stridas av den som striden tillhör och är stilla.

rubrik: Defender - Rita Springer

Likes

Comments

det kommer nog aldrig finnas något finare än att se ett hundratal ungdomar sträcka upp sina händer mot något som är större och sjunga ut sanningar som blir sannare för varje gång de sjungs. jag tror på stora bekännelser och kraften i dem. när vi bekänner smått tror vi smått, men när vi vågar bekänna större än vi vet växer vår tro och så småningom blir våra bekännelser sanna. att sjunga ut "världen har inget som jag söker, bara Jesus jag behöver" är ju inget som någon med hundra procents självförtroende och säkerhet kan sjunga ut och mena det helt och fullt, men det är något som alla kan sjunga ut fast man inte vågar och sen få se det växa till och bli en större sanning än man vågade tro. jag själv märker så tydligt att det fungerar, att det som bara för en vecka sen verkade som det enda jag behövde nu inte längre spelar någon roll. att det enda jag vill och det enda jag längtar efter är Jesus, och ju mer jag får desto mer vill jag ha. det blir liksom aldrig fullt. det är så sant som det sjungs i den gamla sången;

Turn your eyes upon Jesus,
Look full in His wonderful face,
And the things of earth will grow strangely dim,
In the light of His glory and grace

Likes

Comments

solen tar igen gårdagens stormvindar och bjuder på värmande strålar medan vinden har paus idag. jag har fått kämpa mot lite stormar idag trots att solen skiner ute men det är kanske det som behövs vissa dagar för att jag ska kunna förstå att jag måste kapitulera och dra ner på tempot. det här med krav och väggar och press är ett kapitel som många försöker förstå och jag med dem, men jag tror att jag kommer att kämpa med balansen hela livet. stormen är över för idag men tempot måste jag nog hålla ner ändå. jag har gått mina resor redan under mitt 23åriga liv och kan sörja att man som så här ung ska behöva brottas med väggar och stress som inte hör hemma i så små liv. jag har gått från understimulerad och rastlös till överbelastad och livstrött, och är tacksam för varje dag jag får leva med livsglädje som hinner stanna upp och beundra solens reflektioner på vardagsrumsväggen och inte dömer de dagar när det är en seger att ligga i soffan hela dagen. den här balansen att inte vara rädd för att göra för mycket men samtidigt lyssna på sig själv om man faktiskt inte orkar. det finns ju saker man måste göra men sällan är det någon som dör om man skjuter upp det till imorgon.

och jag får vara tacksam att solen skiner trots stormar inuti för det är ju så mycket lättare att övertala sig själv och tänka sig ur när det finns yttre omständigheter som överbevisar en om sanningen, att "the SON is always shining" och det är ju det enda man behöver veta.

rubrik: Peace be still - Lauren Daigle (The belonging co)

Likes

Comments

och alla andra hundra låtar som handlar om att vi hittar våra liv när våra knän rör marken och vi hittar oss själva när vi tappar bort allt annat och det känns som allt i mitt liv just nu pekar på just det, pekar bort från mitt eget liv och mot en överlåtelse och total kapitulation som sällan är bekväm men alltid är nödvändig.

hur ingenting fungerar när jag försöker hålla fast vid mina egna planer och hur allting fungerar när jag släpper taget och håller fast vid Guds planer.

hur mina egna vägar alltid visar sig leda varken hit eller dit och Guds vägar alltid leder mycket högre.

hur mörkret alltid blir ännu mörkare när jag ser med mina egna ögon och hur det till och med i dödsskuggans dal kan vara ljust när jag låter Gud lyfta upp mig och ser från hans perspektiv.

och från och med idag är mitt livsmotto "kapitulera mera".

rubrik: Sleeping at last - Woodwork

Likes

Comments

och så var det dethär med att svälja sin stolthet och sitt högmod och klä sig i ödmjukheten som inte alltid känns så mjuk utan ofta obekväm och i vägen där min stolthet vill vandra fram. att om och om igen påminna sig om att det är jag som följer Gud och inte han som ska hänga med i mina svängar och möta mina krav på beskydd och hjälp och oändlig kärlek. det är ju jag som får stiga in i hans eviga beskydd, får lita till hans hjälp när jag följer hans vägar och som får nåden att ta emot hans gränslösa kärlek. vem är jag att ställa krav på världens skapare då han i sin nåd vill möta mig och använda mig för sitt rikes skull. hjälp mig att sluta detta arma egna imperiumbyggande och istället stiga in med axeln under i ditt verk Gud.
rubrik: Come tear down the walls - Noise Village feat. Jenny Wahlström

Likes

Comments

så mycket föll på plats när snön kom. allt det vi var och inte visste om reste sig med marken som färgades vit och träden som tappert försökte utstråla liv med löv som hängde kvar i det som förut var. o det bitterljuva att leva mellan två säsonger, att vara kvar i det gamla men inte kunna motstå att känna livet i det nya. att se löven brinna medan snön faller. det går ju egentligen inte ihop men ger samtidigt så mycket liv och hopp. kanske man inte måste vara bara på ett sätt, kanske man kan se tillbaka och se framåt på samma gång och låta dem gå ihop i det som är idag. ta på lite attityd och äga denhär dagen, med kärlek som eld och godhet mjuk som snön på marken.
rubrik: STRAN - Still burning

Likes

Comments

ibland har man dagar då humöret svänger lite snabbare än vanligt och igår var en sån dag. och idag verkar bli en sån dag, märker jag då jag innan klockan 10 redan har varit nära att gråta mer än några gånger, jag som annars har väldigt lätt att hålla ihop. och jag vet det direkt när jag vaknar, att idag behöver jag Gud mer än nånsin. jag måste träffa människor, jag måste prestera, jag måste ta hand om, jag måste klara av. och ingenting fungerar om jag inte först låter mig bli omhändertagen av Gud. om jag inte varje stund påminner mig om att jag är buren och att det i sin tur betyder att ingenting jag bär är i egen kraft eller på egna axlar, för jag har alltid någon att falla tillbaka på. vilken nåd det är att veta att jag klarar av att bära eftersom jag själv blir buren. det blir så mycket lättare då, att se och höra och öppna upp för andra människor och deras berättelser. det finns inte någon dag när något av det är lätt, men det blir lättare, när jag är påmind om att det inte är jag, utan Kristus i mig. och så länge jag har Gud har jag allt, det kan jag sjunga och det vill jag mena och det vill jag leva. en troende som vet sig vara omhändertagen och buren och som har mött nåd har lättare att vara osjälvisk, det vet jag.

rubrik: A treehouse wait - Faith

Likes

Comments

det är så obekvämt att växa och obekvämt att slipas och obekvämt att ödmjukas och obekvämt att vända andra kinden till och obekvämt att göra rätt och obekvämt att svälja stoltheten som bara skär i halsen. det finns inget taggigare än stolthet, och det gör så ont så ont att svälja den. men jag blir samtidigt så ödmjuk inför en stor Gud som har nåden och tålamodet att vänta och vänta och vänta på att vi ska börja förstå, på att vi ska inse att vi är här tillsammans av en orsak och att det finns någon inom oss som vill odla något finare än all skit vi bär på. tänk om jag kunde förstå att jag inte alltid behöver ha rätt för att vara rätt, utan att det är de som vågar erkänna sina fel och brister som är de starka. min styrka fullkomnas i svaghet säger Gud och om jag kan få del av Guds styrka vill jag svälja min taggiga stolthet tusen gånger om.

rubrik: A treehouse wait - Come all you thirsty

Likes

Comments