solen tar igen gårdagens stormvindar och bjuder på värmande strålar medan vinden har paus idag. jag har fått kämpa mot lite stormar idag trots att solen skiner ute men det är kanske det som behövs vissa dagar för att jag ska kunna förstå att jag måste kapitulera och dra ner på tempot. det här med krav och väggar och press är ett kapitel som många försöker förstå och jag med dem, men jag tror att jag kommer att kämpa med balansen hela livet. stormen är över för idag men tempot måste jag nog hålla ner ändå. jag har gått mina resor redan under mitt 23åriga liv och kan sörja att man som så här ung ska behöva brottas med väggar och stress som inte hör hemma i så små liv. jag har gått från understimulerad och rastlös till överbelastad och livstrött, och är tacksam för varje dag jag får leva med livsglädje som hinner stanna upp och beundra solens reflektioner på vardagsrumsväggen och inte dömer de dagar när det är en seger att ligga i soffan hela dagen. den här balansen att inte vara rädd för att göra för mycket men samtidigt lyssna på sig själv om man faktiskt inte orkar. det finns ju saker man måste göra men sällan är det någon som dör om man skjuter upp det till imorgon.

och jag får vara tacksam att solen skiner trots stormar inuti för det är ju så mycket lättare att övertala sig själv och tänka sig ur när det finns yttre omständigheter som överbevisar en om sanningen, att "the SON is always shining" och det är ju det enda man behöver veta.

rubrik: Peace be still - Lauren Daigle (The belonging co)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

och alla andra hundra låtar som handlar om att vi hittar våra liv när våra knän rör marken och vi hittar oss själva när vi tappar bort allt annat och det känns som allt i mitt liv just nu pekar på just det, pekar bort från mitt eget liv och mot en överlåtelse och total kapitulation som sällan är bekväm men alltid är nödvändig.

hur ingenting fungerar när jag försöker hålla fast vid mina egna planer och hur allting fungerar när jag släpper taget och håller fast vid Guds planer.

hur mina egna vägar alltid visar sig leda varken hit eller dit och Guds vägar alltid leder mycket högre.

hur mörkret alltid blir ännu mörkare när jag ser med mina egna ögon och hur det till och med i dödsskuggans dal kan vara ljust när jag låter Gud lyfta upp mig och ser från hans perspektiv.

och från och med idag är mitt livsmotto "kapitulera mera".

rubrik: Sleeping at last - Woodwork

Likes

Comments

och så var det dethär med att svälja sin stolthet och sitt högmod och klä sig i ödmjukheten som inte alltid känns så mjuk utan ofta obekväm och i vägen där min stolthet vill vandra fram. att om och om igen påminna sig om att det är jag som följer Gud och inte han som ska hänga med i mina svängar och möta mina krav på beskydd och hjälp och oändlig kärlek. det är ju jag som får stiga in i hans eviga beskydd, får lita till hans hjälp när jag följer hans vägar och som får nåden att ta emot hans gränslösa kärlek. vem är jag att ställa krav på världens skapare då han i sin nåd vill möta mig och använda mig för sitt rikes skull. hjälp mig att sluta detta arma egna imperiumbyggande och istället stiga in med axeln under i ditt verk Gud.
rubrik: Come tear down the walls - Noise Village feat. Jenny Wahlström

Likes

Comments

så mycket föll på plats när snön kom. allt det vi var och inte visste om reste sig med marken som färgades vit och träden som tappert försökte utstråla liv med löv som hängde kvar i det som förut var. o det bitterljuva att leva mellan två säsonger, att vara kvar i det gamla men inte kunna motstå att känna livet i det nya. att se löven brinna medan snön faller. det går ju egentligen inte ihop men ger samtidigt så mycket liv och hopp. kanske man inte måste vara bara på ett sätt, kanske man kan se tillbaka och se framåt på samma gång och låta dem gå ihop i det som är idag. ta på lite attityd och äga denhär dagen, med kärlek som eld och godhet mjuk som snön på marken.
rubrik: STRAN - Still burning

Likes

Comments

ibland har man dagar då humöret svänger lite snabbare än vanligt och igår var en sån dag. och idag verkar bli en sån dag, märker jag då jag innan klockan 10 redan har varit nära att gråta mer än några gånger, jag som annars har väldigt lätt att hålla ihop. och jag vet det direkt när jag vaknar, att idag behöver jag Gud mer än nånsin. jag måste träffa människor, jag måste prestera, jag måste ta hand om, jag måste klara av. och ingenting fungerar om jag inte först låter mig bli omhändertagen av Gud. om jag inte varje stund påminner mig om att jag är buren och att det i sin tur betyder att ingenting jag bär är i egen kraft eller på egna axlar, för jag har alltid någon att falla tillbaka på. vilken nåd det är att veta att jag klarar av att bära eftersom jag själv blir buren. det blir så mycket lättare då, att se och höra och öppna upp för andra människor och deras berättelser. det finns inte någon dag när något av det är lätt, men det blir lättare, när jag är påmind om att det inte är jag, utan Kristus i mig. och så länge jag har Gud har jag allt, det kan jag sjunga och det vill jag mena och det vill jag leva. en troende som vet sig vara omhändertagen och buren och som har mött nåd har lättare att vara osjälvisk, det vet jag.

rubrik: A treehouse wait - Faith

Likes

Comments

det är så obekvämt att växa och obekvämt att slipas och obekvämt att ödmjukas och obekvämt att vända andra kinden till och obekvämt att göra rätt och obekvämt att svälja stoltheten som bara skär i halsen. det finns inget taggigare än stolthet, och det gör så ont så ont att svälja den. men jag blir samtidigt så ödmjuk inför en stor Gud som har nåden och tålamodet att vänta och vänta och vänta på att vi ska börja förstå, på att vi ska inse att vi är här tillsammans av en orsak och att det finns någon inom oss som vill odla något finare än all skit vi bär på. tänk om jag kunde förstå att jag inte alltid behöver ha rätt för att vara rätt, utan att det är de som vågar erkänna sina fel och brister som är de starka. min styrka fullkomnas i svaghet säger Gud och om jag kan få del av Guds styrka vill jag svälja min taggiga stolthet tusen gånger om.

rubrik: A treehouse wait - Come all you thirsty

Likes

Comments

jag brukar ganska ofta gå och fylla i listor i mitt huvud och göra egna och fundera vad som skulle vara intressant och ointressant. random fakta om folk är ju det bästa som finns. så nu då jag en gång har en blogg (haha som att jag inte skulle ha haft det tidigare) vill jag ju fylla i en av sevendays listor. morgonlistan var veckans, vilket passar bra efter att jag precis nyss har genomgått en två timmar lång morgon med tillhörande humör.

  • Det bästa med morgnar är: det finns inte riktigt något bra med morgnar tycker jag, förutom att dom går över. jag har de senaste åren upptäckt att jag har ett förskräckligt morgonhumör där jag helst vill slå ihjäl allt som kommer i min väg inom 1-2 timmar efter att jag har vaknat. jag är väldigt ljudkänslig annars men extremt ljudkänslig på morgnarna, så om någon piper vill jag helst gå och dunka huvudet i väggen.
  • Då stiger jag upp: jag har verkligen inga rutiner i mitt liv förutom att jag äter varje dag, så det ser väldigt olika ut. jobbar jag på mitt sommarjobb stiger jag upp 6, har jag skola stiger jag upp allt från 7 till 11. i medeltal skulle jag väl tro att 9-10 är realistiskt.
  • Det här äter jag till frukost: yoghurt med mysli ibland, ibland en smörgås och sen är jag ofta väldigt sötsnål på morgnarna så om det råkar sig kan jag äta en liten kakbit. skulle helst äta tårta till frukost varje dag.
  • Det första jag gör på morgonen: efter att jag har kämpat med att få upp ögonen uppsöker jag ett litet rum och sen borstar jag tänderna. att borsta tänderna före jag gör överhuvudtaget något annat alls är det mest väsentliga i mitt liv.
  • Den perfekta morgonen ser ut så här: jag får vara själv, allt är tyst och ingen försöker prata med mig. jag får äta frukost och stirra i väggen och sen sminka mig länge och ostressat ifred, sen kan jag eventuellt säga något åt någon.
  • Så här länge tar det att göra mig klar för skola/jobb: det beror på om jag sminkar mig eller inte, och om jag duschar. ska jag duscha på morgonen behöver jag ungefär 1,5 timme, ska jag bara sminka mig behöver jag 1 timme och om jag inte gör någondera kanske jag klarar mig på en halv. men det är ganska sällsynt, om jag är trög annars är jag extremt långsam på morgonen.
  • Mitt alarm på telefonen är: iphones gitarrmelodi. ojoj så jag tänker onda tankar om någon har den som ringsignal. vad felar er?
  • Mitt bästa tips mot morgontrötthet: haha, ja den som har något sånt kan gärna berätta det åt mig.
  • Likes

    Comments

    livet börjar så småningom igen och jag konstaterar om och om igen att det levs bäst tillsammans med människor. det är så hoppfullt att få finnas i ett sammanhang som lyfter upp och uppmuntrar, men som på samma gång vågar ta konflikter. jag gillar ju ärlighet och jobbar ständigt på balansen med hur mycket man ska säga och vad man borde hålla för sig själv, och det lär man ju säg bäst om man prövar hur andra reagerar tänker jag. att leva livet med andra tar ont, är störande och jobbigt slipande men mest av allt är det ju bara fruktansvärt roligt. om man kommer över sig själv och andra i ens närhet och skrattar lite åt allt inser man att livet kanske egentligen är ganska festligt. och att slipas lär ju vara bra om man siktar på en diamantkarriär.

    ​rubrik: A treehouse wait - Saved

    Likes

    Comments

    det är alltid lite pinsamt när man börjar någonting och är jätteivrig och sen vet man inte riktigt hur man ska bete sig. jag har alltid varit en som anpassar mig och känner in och hur kan jag vara, vem är jag här, vad kan jag säga och när är det tid, så det tar en tid för mig att komma in. finns det andra som tar tillräckligt med rum kommer jag aldrig in och är alla andra tysta tar jag rum så det kompenserar för alla andra och lite till. hur gör man när man är en som passar kanske inte överallt men nästan?

    ska jag liksom bara titta in här imorgon och casually börja skriva som att ingenting nånsin hände? fast det gjorde det ju inte heller, bara började.

    när jag gick i lågstadiet var jag alltid upprörd när någon hade varit sjuk och sen kom tillbaka till klassen och actade som att inget hänt. ja ba hallå vi kanske har ändrat om gruppdynamiken helt och nu kan du inte bara stövla in och tro att allt är som förr? jag inser nu att jag kanske är väldigt osäker i nya situationer, eller är det bara så att vissa människor avvaktar lite längre utan att för den sakens skull klassas som osäkra individer som borde gå i terapi? ja, jag har alltid haft svårt med det här att placera folk och särskilt mig själv i fack. jag tycker inte att en människa ryms i bara ett. och att hacka sönder folk har ju aldrig varit någon höjdare.

    rubrik: A treehouse wait - Waves

    Likes

    Comments

    jag behövde nånting nytt och efter en längre tid av kreativt stopp där ingenting vill hända flödade plötsligt massa texter genom mitt huvud imorse när jag körde bil allt för tidigt. och så tänkte jag att jag måste göra någonting med det som jag har tänkt länge, att jag vill börja skriva mer. och publicera mer. för jag tycker ju det är så roligt att läsa bloggar, och tycker det är så roligt att skriva själv. men tror att jag bär lite skam över det för blogga ska man ju inte? men nu gör jag det iallafall.

    jag är ganska noggrann av mig och följer skrivregler osv men när jag skriver blogg bryter jag så friskt jag orkar och sammanskriver istället och iallafall och skippar subjektet och börjar meningar med och och men och överanvänder parenteser där man inte får och skriver allt för långa meningar. ba så ni vet.

    och så var det ju det här med att man låter så trumpen i detta samhälle där emojis tar över men ba så ni vet (igen) är jag egentligen jätteglad :))))

    hej jag heter rebecka och råkade nu skriva det här med små bokstäver men ja vi ser vad det blir!

    rubrik: A treehouse wait - Fools

    Likes

    Comments