Energier påverkar mig extremt mycket och jag har ofta svårt att separera andras lidande från mig själv. Det är sagt att man själv kan välja hur man väljer att ta emot ord från andra och jag har läst att man ska försöka att distansera sig själv från vad andra tycker eller säger. Man ska se det som om när någon talar till dig så kommer du placera dennes ord framför dig, du kan sedan själv bestämma om du vill släppa in det eller låta det ligga kvar. Detta har jag försökt börja jobba med men det är svårt. Faktum är att när jag ser att någon gör saker som jag vet är destruktivt och som jag kanske själv har gjort när jag mått dåligt så får jag flashbacks ibland. Just för att det är rätt färskt fortfarande. När min kropp inte är i balans så drömmer jag, oerhört jobbiga och intensiva drömmar och det är ett tecken som måste tas på allvar. Då är det dags att distansera sig från all drama och lägga den mesta av energin som finns över åt mig själv.  

 

Jag vet en sak, min familj går före allt annat i hela världen och för min familj gör jag allt. Jag kommer hjälpa de som hjälpt mig men till den grad där jag själv också orkar. Jag kommer fortsätta vara stark och med det sagt fortsätta släppa ut känslor när jag känner att det måste ut. Jag kommer fortsätta distansera mig och vara tyst istället för att säga saker jag kommer ångra. Ja, tänka till helt enkelt. Till den grad att inse att det också är viktigt att säga ifrån när det behövs men att göra det på ett bra sätt. Jag är en person som bär på mycket saker som inte många vet, jag litar inte på vem som helst och har inget behov av att berätta något för någon som jag vet ändå inte kommer förstå. När jag väljer att berätta något för någon så vill jag också veta att den personen kommer kunna ge mig råd eller förstå vad jag menar. Därför blir det oftast någon i min familj och det räcker gott och väl för mig. Jag vet att det inte finns någon annan som förstår mig bättre än mitt egna blod.

 

De senaste åren har jag haft svårt för att gråta ordentligt, jag har många gånger känt något i halsen som jag svalt gång på gång. Men så mycket jag har gråtit sedan jag kom hem från Asien har jag inte gråtit sedan jag var tonåring. Det har fullkomligt forsat tårar och jag har verkligen fått gråta ut. Jag har inte känt av någon irritation eller svajigt humör utan bara åt det hållet där jag varit ledsen, riktigt ordentligt. Därför har det också varit skönt att få gråta ut allt det där man uppenbarligen inte fått ut. När jag känner att gråten sitter i halsen pratar jag antingen med pappa eller mamma för då vet jag att det är omöjligt att hålla tillbaka. När de frågar mig hur jag mår så sköljer allt över mig och jag bara gråter. Säger allt jag känner.

 

Men vet ni vad, jag är aldrig destruktiv i den mening att jag går ut och dricker för att dämpa några känslor. Jag accepterar mina känslor för vad de är och gråter när jag behövt och för det är jag stolt att jag äntligen kommit hit. Jag behöver inga flykter längre, jag känner inte att jag är på fel plats utan allt jag känner är att jag har alla möjligheter i världen att lyckas ta mig dit jag vill och att allt startar med idag. Ett första steg som jag är beredd att ta till 100%. Jag är redo för att ta ansvar över mig själv och mina handlingar, redo för att aldrig sätta mig i situationer jag inte kan stå för och att hitta mina egna drömmar.

 

Jag tänker fortsätta att aldrig be om ursäkt för att jag har förändrats för jag vet att för varje dag som gått och för varje dag som går blir jag mer och mer mig själv. En person jag är stolt över, en person med mål och någon som vill utvecklas till min egen potential. Vi har alla gjort val och vi gör alla val, oftast väldigt olika och jag kommer göra val för mitt eget bästa. Livet är som livet är och för mig innebär det just nu en period där jag känner att jag växt väldigt mycket på väldigt kort tid. Idag har jag mål som universitetsstudier, fortsätta utveckla mitt inre lugn och acceptansen mot andra men även mig själv. Skapa ett liv jag är stolt över och tro på att om jag gör mitt bästa så faller bitarna på plats automatiskt. Att bara jag kan hjälpa mig själv och att min lycka ligger i mina händer. Jag kommer fortsätta vara stolt över den självständiga person jag är och kanske hittar jag den perfekta kärleken för just mig. Jag vill påbörja ett yrkesliv jag är stolt över, bo på en plats där jag kan skapa ett riktigt hem där jag känner mig trygg, fortsätta resa och ta hand om min kropp.

 

Helt ärligt är jag övertygad om att ett nytt kapitel är på väg att öppna sig för mig. Ett mer långvarigt kapitel där jag finner trygghet i min egna tillvaro och kanske har jag äntligen släckt ett behov av flykt. Där jag numera istället kommer närmre och närmre något som istället är min riktiga resa där jag aldrig mer har behov att se tillbaka för att jag är så ivrig på vad som kommer härnäst.

Likes

Comments



 
Hej alla fina människor, fredag och sol idag! Jag jobbar ju numera inne på döbelnsgatan i Stockholm och idag efter jobbet möter jag upp Hanna och Max som jag träffade när jag tränade thaiboxning i Koh Phangan för några månader sedan. Kommer bli så kul att träffa människor som delade min fantastiska upplevelse - det bästa jag gjort i hela mitt liv. Träffade Hanna igår en stund och fikade var så kul att se henne igen så jag vet att det blir kung! 
 
 
 
Skriver mer i helgen!
 
Kisses - lady on the move.

Likes

Comments

Always forgive those that do you wrong, not because they deserve it but for your own inner peace. The strongest thing I ever did was to forgive a person who wasn't even sorry.

 

Let your chakra tiara shine bright princess.

 



 


Likes

Comments




 


Igår kväll googlade jag runt på meditation i all enkelhet för att se vad som fanns att erbjudas. Som ni förstår har jag blivit mycket intresserad av detta då jag kände i Nepal hur det öppnade upp mig och mitt sinne på ett sätt jag aldrig känt förut. Ur min synpunkt så finns där inget negativt med meditation och ändlöst med positiva aspekter.

 

Som från ingenstans befann jag mig på en sida som informerade om att det skulle det vara ett möte om en meditationsform idag klockan 13.00 nära där jag bor.  Närmare bestämt Tanscendental meditation. Trots min förkylning tog jag mig iväg eftersom jag vet att för att få resultat krävs handling. Det var ett mycket givande möte med bra information om meditationens alla fördelar osv. Dock något jag sedan innan redan visste. Skillnaden från förr var att jag tidigare inte hört talas om just Transcendental meditation och vi fick all information vi behövde förutom själva verktygen för att kunna utöva den. Detta skulle krävas att gå en kurs med läraren på endast några dagar och 8000 kronor. Väldigt dyrt med andra ord. Speciellt med tanke på att jag redan känner att jag har bra förutsättningar redan från start och förmodligen skulle greppa konceptet rätt fort. Jag kände helt enkelt på mig att det inte kunde vara komplicerat eftersom att det måste vara tillräckligt enkelt för en person som aldrig tidigare stött på meditation att träna på. Träningen i sig eller meditationen i sig är ju med rätt verktyg något som faktiskt sker hemma och av egen maskin.

 

Jag kan berätta lite kort om Transcendental meditation så ni förstår på ett ungefär. Det är alltså en meditationsform som ska gå ner på djupet och på en annan nivå än andra former. Dock har alla meditationsformer en sak gemensamt och egentligen ett och samma mål, fullkomlig avslappning i kroppen samtidigt som vakenhet i sinnet men också konsten att inte tänka på något. Meditation är ett tillfälle för sinnet att vila från tankeverksamheten som vi annars aldrig vilar ifrån. Inte ens när vi sover vilar hjärnaktiviteten utan vi drömmer osv. Jag vill avslutningsvis säga att meditation är ett mål snarare än något man gör och det fick jag lära mig i Nepal av erfarna lärare från Indien. Den rätta beteckningen för oss gröngörlingar är egentligen koncentration därför att meditation är ett tillstånd ytterst få faktiskt kommer till, men det är målet.

 

Transcendental meditation ska iallafall ha oerhört fler fördelar än när det kommer till andra meditationsformer och det var detta som väckte mitt intresse. Men tänker jag verkligen betala 8000 kronor för att få ta del av hemligheten? När jag redan innan förstod att "hemligheten" förmodligen inte var större än det jag nu vet. Läraren jag talade med idag sa att vi skulle få varsitt ord som hon tilldelade oss osv. Det skulle förmodligen låta mer komplicerat än vad det egentligen är. 

 

Jag slog ihop 1 plus 1 och gick in på youtube. Jag hittade ett klipp som gav mig all information jag behövde.

 


 

Allt som Traencendental meditation handlar om är att välja ut ett ord, ett mantra, något som du kan upprepa för dig själv men som du inte vet vad det betyder eller vet har en innebörd. För mig kan detta ord vara Moksha exempelvis eftersom det ordet inte säger mig någonting. Man sätter sig i all enkelhet ner på en stol och sluter sina ögon. Kruxet är nu att upprepa det här ordet Moksha för sig själv i tystnad gång på gång på gång. Det du gör är att tillslut trötta ut hjärnan och ordet kommer tillslut blekna ut i ett tillstånd av ingenting.

 

Men det är nu den riktiga uppgiften kommer in i bilden något jag förstod sedan innan, alltså att oavsett vad man fått lära sig så är det i slutändan upp till dig. Ta din meditation på allvar, alltså utöva regelbundet helst 20 minuter på morgonen och 20 minuter på kvällen. Samt ge inte upp. Beroende på person till person så kan det ta olika lång tid innan man hittar det Trancendentala tillståndet. Det tråkiga är att människor betalar tusentals kronor för något som egentligen är så enkelt.

 

När du hittar detta tillstånd ska det ha alla positiva effekter egentligen möjliga ur en meditationsform. Du kommer längta efter dina meditationsstunder snarare än tycka att det är slöseri med tid. Fördelarna med detta är att du reducerar stress, blir lyckligare och mer målmedveten. Det kommer förbättra din hälsa och dina relationer. Listan är lång. Det du gör är att låta hjärnan reparera det som den känner behöver repareras inom dig medan du är i ett tillstånd där du samarbetar med dig själv. Exempelvis kanske en rädsla du haft eller ett otäckt minne börjar bearbetas, du får en bättre relation till din familj som innan var dålig eller du kanske slutar röka osv. Detta är också anledningen till att Transcendental meditation haft sån positiv effekt på posttraumatisk stress. Bearbetningen. Detta är alltså något som numera lärs ut till krigsskadade veteraner och som visat sig ge ett riktigt bra resultat.

 

Det är alltså inte meningen att du ska fokusera på hemska minnen eller något du själv vill att kroppen ska ta hand om utan allt du ska försöka uppnå är att finnas i tillståndet av Transcendental meditation. Omringad och insvept i ingenting.

 

Jag kommer definitivt börja tillämpa denna form även om jag känner att jag gjort något liknande förut. För mantran upprepade vi i vår meditation i Nepal men dock ett ord med betydelse. Sedan föreställde man sig en sympol man skulle fokusera på under sin meditation för att på så vis skjuta undan annat. På så vis är denna form ny för mig och jag återkommer med hur jag upplever detta när jag lärt mig att sjunka ner i Transcendental meditation.

 

Kärlek och omtanke!

 


Likes

Comments



Negativa tankar är som baciller - de växer och förökar sig i ditt sinne. När man tillåter negativa tankar att gro i sig är det ungefär som att låta en trädgård gro igen av ogräs. Vi vet att ogräset måste bort om trädgården ska vara fortsatt fin, vi plockar bort och vårdar vår trädgård kanske med gödsel eller vatten. Det fungerar precis på samma sätt med våra tankar. En negativ tanke görs om till en positiv tanke. Om vi aldrig tillåter de negativa tankarna att stanna så ger vi på detta sätt aldrig möjligjheten för dessa att gro i vårt sinne.

 

Det är självklart lättare sagt än gjort men med träning och bara den enkla saken som att ha verktygen och vara medveten är en riktigt bra start. Det finns vissa situationer eller händelser som vi inte egentligen kan påverka men om man alltid försöker se på dessa som ännu ett tillfälle att växa eller bli bättre så kommer hela tillvaron förändras. Vi ser möjligheter, något som vi kan bli starkare av istället för att låta oss brytas ner.

 

Inget gott kan komma ur en negativ tanke eller oro och för mycket stress. När vi står inför något vi tycker är jobbigt eller en svår uppgift så är det så att om vi tänker positivt, försöker ha kul och gör vårt bästa så kommer vi också ha störst chans att lyckas. Fokusera på vad som gör dig lycklig och ta dig lite tid varje dag att planera inför framtiden och ditt nästa steg mot dina mål. Oavsett vad målet är.

 

Att gråta eller att tillåta sig själv vara ledsen och få ut det man har inom sig är inget negativt utan snarare otroligt viktig och ännu ett steg i rätt riktning. Alla mår vi dåligt ibland och nån gång kan alla bryta ihop men det är vad du gör efter du torkat tårarna som faktiskt räknas. Ett exempel på detta är: Vi säger att du är överviktig och går på en diet. Ibland kan det hända att man ändå faller för frestelsen och tar en bulle eller chokladbit. I denna situationen tänker många att "jaha nu är det ju ändå kört så jag kan lika gärna fortsätta äta onyttigt". Det är här felet kommer in i bilden, även fast du tillät dig själv att fuska den där gången så om du därefter fortsätter med din nyttiga livsstil så kommer inte resultatet förändras. Däremot om du där och då ger upp så är det ju en given förlust. I all enkelhet är vi alla människor och ingen kanske vill eller bör leva med en sån strikt livsstil för att må bra och det är okej att släppa taget ibland eller i detta fallet unna sig då och då så länge man återgår och inte släpper fokus.

 

För mig har det här med "tankens kraft" osv alltid varit något jag förstått säkerligen fungerar men jag har aldrig tagit det till mig eller tillämpat det som det kraftfulla verktyg det faktiskt är. Tanken styr allt och det finns inget stressat eller jäktat sinne som kommer släppa in meningen med ditt liv eller de tankarna du alltid sökt efter. Allt detta kommer i stillhet, när du fokuserar för att stilla ditt sinne och tillåta det vara tomt. Jag vet att det stämmer för det är precis så det var för mig. Det är ganska coolt faktiskt för jag visste inte ens att det var så det skulle bli. Meditation exempelvis handlar ju enkelt uttryckt att tänka på ingenting, att låta tankar komma men också gå är vägen dit osv. Andningen har en stor roll i det hela och man kan koncentrera sig på den. När man sitter i dessa tillstånd kan såna tankar man inte riktigt visste fanns där helt plötsligt sväva in. Det kan vara svar på frågor du haft men som du aldrig riktigt förstått eller svar till vad som helst med betydelse för dig. Även minnen kan komma tillbaka ungefär som hypnos ni vet.

 

Det har varit svårt för mig att sätta mig ner ordentligt och ta mig tid till min meditation här hemma. Det som krävs för mig just nu är nog faktiskt att jag hittar ett bra ställe dit jag kan gå och där inget kan distrahera mig. Ett ställe med bra energi. Jag har kollat på lite olika yoga och meditations alternativ i Stockholm och ska gå och testa på ett ställe där de har 2 timmars lång medicinsk yoga med meditation på söndagar. För vanlig yoga kan jag göra på gymmet osv men det är själva djupet och kärnan jag vill åt, allt det jag lärde mig i Nepal.

 

    
 

Allt som tar fokus från dina drömmar är slöseri med ditt liv.



Likes

Comments


 

Denna dag bjöd på ett läkarbesök där jag sjukskrevs veckan ut och därefter åkte jag hem till min lägenhet efter en lång vecka hos mamma. Jag tillät mig att vara lite låg av olika anledningar så mina kära bröder ringde och frågade mig på högtalaren om jag ville ha myskväll med dom. Dock är jag ju sjuk fortfarande men sen hade jag ju redan bjudit över Carro på egen risk av mina baciller för lite tjejmys. Som den Sanna krigaren hon är kom hon med bra energi och efter långa samtal över en middag så låg vi mest i min soffa och fnittrade som två småtjejer. Jag var på riktigt fnitterhumör och Carro är så jäkla gullig när hon sätter igång och skrattar att det blir en god cirkel av glädje. Behövde verkligen det ikväll. 

 

När hon gick så satte jag på lite lugn musik och ritade en gnutta. Imorgon blir det fullt ös på högskoleprovspluggande, läsa klart boken "The monk who sold his Ferrari" och fortsätta blicka framåt och preppa inför framtiden. Ta tag i meditationsövningarna igen kanske.

 



 




Likes

Comments


Jag har alltid varit en person som aldrig egentligen ångrat något för jag vet att det har gjort mig till den personen jag är idag. Det enda jag faktiskt ångrat är när jag varit elak mot människor eller sagt saker jag inte menat. Oavsett detta går det inte att ibland tänka på en del saker och vad det gjorde med en. Jag tänkte berätta för er den gången jag blev kär för första (och hittills enda) gången på riktigt. Detta är bara den "korta" versionen men blev ändå en bok lång, så sit back and relax because you are in for a ride.


 

Mina föräldrar var fortfarande gifta och vi bodde i en stor och nybyggd villa ute i Sorunda söder om Stockholm. Vi hade flyttat från Haninge, närmare bestämt radhusområdet i Jordbro, och den största orsaken tror jag var eftersom mina enäggstvilling bröder tenderade att hamna i en del slagsmål i skolan. Oavsett, en gång var mina föräldrar borta av någon orsak, något som oftast inte skedde och vi hade villan för oss själva. Självklart tog mina bröder som då var i 18 års åldern tillfället i akt till en fet fest. Jag själv var 2 år yngre och därför omkring 15-16 år vid tillfället. De spelade mycket datorspel (som de flesta andra tonårskillar) och hade fått mycket nya bekantskaper därigenom och många Haninge-människor som de gladerligen bjöd in. Jag bjöd in mina Sorunda-tjej kompisar och det kom även en del annat folk bland annat en kille som jag var lite intresserad av som hette Michael. Vi hade mest chattat på msn men vi gick i samma skola så vi visste vem den andre var och så vidare.

 

I alla fall, jag minns att jag var oerhört spänd och tyckte det skulle bli skit kul med fest såklart. Jag var dock lite på min vakt mot deras nya kompisar eftersom de verkade vara lite "tuffare" av sig och man kan kanske kalla dem för "orten" killar. Jag skulle precis gå iväg till en av mina bästa kompisar för att börja göra oss redo och sedan gå hem till mig igen. Linus och Sebastian, som mina bröder heter, hade bjudit in deras nya polare lite tidigare så de kunde gå igenom allt innan festen började. Jag kommer ihåg den gången så väl, jag gick nerför trappan till nedervåningen och såg er alla för första gången. Jag minns inte exakt vilka det var men den första jag la märket till var Lill-Sami, en kille som komma att finnas kvar hos oss enda fram till idag. Linus och Sebbe är alltid väldigt noga med att presentera mig och sa "grabbar, hälsa på vår syster Isabella." Jag log blygt och blickade runt i köket bland alla nya ansikten men alla såg genuint vänliga ut och hälsade glatt. Blicken stannade tillslut på en kille sittandes på stolen längst till vänster, han satt med benet böjt så ena foten hamnade på knät ni vet. Lite bakåtlutad. Väldigt självsäkert och nästan lite kaxigt men även han log mot mig. Jag kollade in i hans blåa ögon och jag visste det inte riktigt då men någonstans inom mig kände jag att från den stunden var det något på väg. Jag avfärdade den känslan och utsåg honom till trubbel. Men det jag inte visste då var att det inte skulle bli så enkelt som att bara konstatera en sådan sak. 

 

Kvällen fortskred och det blev en riktigt lyckad kväll. Michael, killen jag talade om kom dit och jag satt mest och pratade med honom på övervåningen medan de flesta andra på festen befann sig på nedervåningen. Jag drack knappt någonting alls utan höll mig på en lagom nivå för min unga ålder. Helt plötsligt kommer min dåvarande bästa tjejkompis fram till mig och ber mig om en kondom, hon ska ligga med någon kille. Jag, som bara hade kysst en kille förut och som var lite mer eftertänksam när de kom till sådant gick med henne för att se efter vad jag kunde göra för att hjälpa henne. Jag hade tänkt se vem hon hade valt att ha sex med... In går vi på ett av rummen på övervåningen där killen tydligen redan ligger i sängen. Jag skymtar i mörkret killen jag tidigare hade avfärdat som trubbel och det ante mig att just han låg där. Han hade förmodligen druckit för mycket och rökt ett och annat vid det laget. Jag inser att det är en notorious player vi har att göra med by the look of him och drar tag i min kompis och frågar henne om det är något hon verkligen vill. Hon nickar mot mig ivrigt och säger "Issa fram med kondomen bara". Min tjejkompis hade haft en del killar redan innan och hon var en riktig man-eater så jag tänkte "lika barn leka bäst" gav henne kondomen och gick därifrån.

 

Utöver det minns jag inte så mycket mer. Alla hade jätteroligt och det där ligget mellan min tjejkompis och den där killen var inget mer än en engångsgrej som vi inte aldrig hade någon anledning till att prata mer om. Everybody was happy.

 

Mitt liv fortsatte, jag gick i skolan, at that time i 9:onde klass på Sunnerbyskolan. Trivdes ganska bra, jag hade mycket kompisar, spelade fotboll på fritiden osv. Jag klagade rätt mycket på Sorunda från och till i min ungdom eftersom jag längtade efter mer spänning men när jag tänker tillbaka på det kunde jag inte önska för finare minnen. Min bästa kompis Jytte och jag bodde 2 km ifrån varandra och vi hängde dag som natt, även Cassandra och Emilie samt Carro Grandalen, Petra, Lizzy, Sandra, Sara osv. Vi var ett helt stort gäng med härliga tjejer. Sorunda hade fantastiska sjöar och grönskor. De flesta av tjejerna spelade fotboll i samma lag och fotbollsplanen låg bokstavligt talat i bushen men Gud så vackert det var på somrarna när solen höll på å gå ner och man såg kossorna på ängarna runt omkring. Visst kunde vi tjejer bråka och frysa ut varandra om vartannat men fan vi har många fina minnen tillsammans. Nog om det, jag känner att jag tappar fokus från ämnet. Men det är för att jag tror det gick en lång tid mellan festen och till dess att jag och killen min tjejkompis hade haft sex med, han som var "trubbel", fick kontakt med varandra. 

 

Jag minns inte riktigt exakt hur vi började prata eller vem som egentligen la till den andre på msn, men jag kan med all säkerhet säga att det var förmodligen han. Vi chattade oerhört mycket och han kom att bli den personen jag kunde sitta och vänta på skulle gå online. Han jag gick hem från skolan för att chatta med eller satt vaken på nätterna med. Jag började sakta men säkert på sidan av allt börjat få kontakt med nya vänner, samma vänner som var mina bröders från Haninge och jag tappade fokus från fotbollen. Jag testade att röka (annat än bara cigg) och festa. Jag hamnade tillslut i samma kompisgäng som denna kille och vi hängde alltid tillsammans i gäng med andra. Jag var så otroligt naiv på den tiden, jag såg någonting i honom förutom hans otroligt fina och blåa ögon. Jag såg en kille som hade djup men som skulle spela tuff och osårbar men jag var ivrig på att knäcka koden för att få honom att öppna sig. Jag ville rädda honom. Han var en player utan dess like och han visste exakt vad han gjorde. Men med mig var han annorlunda. Han kunde ta min hand i smyg när ingen såg och satte sig alltid intill mig men gjorde det med diskretion så ingen skulle se. Vi hade en otrolig spänning mellan oss och jag svär att jag kunde dött redan där och då så fort jag såg honom. Bara jag hörde hans namn så hade jag kunnat springa genom eld för att få vara på samma plats som han. Han fångade mitt hjärta med storm och jag hade kunnat vara hans för all framtid. Jag kunde inte tänka på annat än honom och bara han.

 

Jag tror ni förstår hur kär jag var? Eller gör ni verkligen det? Här har vi en tjej vars tjejkompis (mans-slukaren) anklagat henne (på skämt men ändå med lite sanning ni vet) för att vara lesbisk för att jag aldrig var intresserad eller ens haft någon pojkvän tidigare. Men där var jag, kär och galen. Vi visade aldrig för någon att vi hade intresse för varandra, och jag antog att det var för att han var nära kompis med mina bröder. Jag själv har alltid varit väldigt reserverad och höll det hemligt för alla, till och med min nya bästa tjejkompis som jag spenderade varenda sekund med. Jag teg som muren helt enkelt och det gjorde jag utan ens en tanke på annat. 

 

Vi hade aldrig sex med varandra för han var som sagt en väldig genteman mot mig när det kom till just det och han visste ju att jag var oskuld. Men nog var vi nära varandra så fort vi kunde, kysstes i smyg och sov tillsammans så ofta vi kunde men alltid i fortsatt hemlighet. Tiden gick och vi började hamna på samma fester ihop. Det var väl där det hela började. Jag såg honom i sitt rätta esse och med det sagt alltid festens mittpunkt och alltid med en snygg tjej under sin arm. Vet ni vad som hände med mitt hjärta? Jag tror att någon kom där och då och slet ut det ur mitt bröst för att sedan sätta tillbaka det igen som om inget hade hänt med det. Tiden gick och jag fortsatte att lida i tystnad, men fortfarande lika kär som innan. Detta var inget som skulle gå över utan vi fortsatte att ses och jag var stundvis fast besluten på att han skulle ändra på sig, för min skull. Jag visste att han hade haft en del jobbiga minnen från förr och att han aldrig hade varit kär förut. Jag förstod ju honom.

 

Men ju mer tiden gick desto mer tyckte jag att han borde ha haft tid på sig men inget skulle ändra på sig. Han skulle fortsätta hålla mig så nära sig han kunde, ge mig hintar om att han gillade mig, ta min hand när ingen såg men allt för att sedan krossa mig som om ingenting på nästa fest. Det fortsatte i flera år och blev allt jobbigare. Vi kunde gå ihop, jag mina bröder och alla kompisar och han med en brud under armen vi var på väg till ytterligare en fest. Jag gick och var noga med att se allting, varenda kyss och varenda sekund han tillbringade med någon annan utan ens en tanke på vad jag gick igenom. Ju mer jag såg desto mer drack jag och sen grät jag. Jag grät varenda gång jag blev full, jag grät så mycket så mina ögon höll på att gå sönder men ingen fattade varför och jag berättade aldrig varför. Mina bröder kunde trösta mig gång på gång eller mina kompisar men de trodde nog tillslut att det varit ett resultat av för mkt alkohol men det var ändå oroande. Den enda som visste varför jag grät på det där viset var jag. Jag ensam. En gång sprang jag ifrån en fest utpå en äng och en dåvarande killkompis efter, jag grät och grät det gick ej att få stopp. Han förstod att något var mycket fel men jag kunde inte säga vad.

 

Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde vara så lojal mot en person som behandlade mig på det viset. 

 

Men jag slutade tillslut gråta varje gång och blev väl lite van eller vad man ska säga. Det var bara vid riktigt specifika fall där jag blev ordentligt tagen på sängen som jag kunde börja gråta. En gång blev jag så fruktansvärt provocerad att jag var tvungen att springa ut och spy. Jag fick ingen luft.

 

Jag la sakta men säkert ner honom fysiskt även om mina känslor var lika starka men vi var fortfarande nära från och till samt i samma gäng. Jag hade sagt åt honom att låta mig vara men inte ens det lyckades han med. När jag inte trodde att det kunde bli värre så såg jag honom med min bästa tjejkompis. Jag och 3 killkompisar gick förbi hans lägenhet och av slump sa en av killarna "kolla där, är inte det **** och ****". Mycket riktigt, i fönstret på tredje våningen ser jag han, lyfta upp henne, på köksbänken varpå han ger henne en sensuell kyss på munnen. Hade jag inte dött innan så dog jag där och då men jag visade det aldrig öppet för någon. Jag anklagade min tjejkompis i tystnad och enligt mig hade hon svikit mig. Hon borde ha vetat intalade jag mig själv, hur kunde hon inte veta? Jag hade ju aldrig berättat det för henne men hon bara BORDE ha sett det på mig.

 

Ingenting blev sig någonsin likt mellan mig och henne efter det och vems fel det är kan jag inte riktigt säga. Egentligen hans.

 

Det slutade med att det blev vi till sist, på något konstigt jävla vis hade jag kärlek nog för att stå kvar vid hans sida till slutet. Jag skulle precis fylla 18 när det blev vi på riktigt, alltså ca 3 år efter och jag glömmer aldrig när han sa att han älskade mig för första gången. Nog hade jag aldrig sagt det till honom men jag hade älskat honom i en evighet. Jag sa det tillbaka och från den stunden och vidare var det vi. Problemet var att vi denna stund hade det skett så mycket, så många svek, mitt hjärta var bara en klump av den aska han orsakat och jag visste nog innerst inne att han aldrig skulle kunna reparera den skadan. Han skulle alltid stå i skuld till mig och vara skyldig mig något men kärlek handlar inte om det. Något jag inte fått lära mig vid det laget.

 

Åren gick och det fortsatte vara turbulent mellan oss, numera pga andra osaker, han lockades av droger och slagsmål ute på fester. Jag försökte och försökte men det livet lockade för mycket. Det skulle inte ta slut här. En vacker dag någon månad innan sommaren kom försvann han från mig. Jag ringde och skrev, jag grät och skrek men inget. Jag bönade, jag bad och det på mina bara knän. Men inte ett ljud. Visst hade vi bråkat och så men vi var ju fortfarande tillsammans, eller? Det fick jag lista ut på egen hand för min pojkvän gjorde aldrig slut med mig men slut var det. Han hamnde i ordentligt fel sällskap, tog droger dagligen och sökte adrenalin-kickar av olika slag. Jag såg honom tillsammans på en rejv-fest med en otroligt bekräftelsesökande tjej den sommaren som jag började hata innerligt.

 

Det slutade med att jag gick in i skogen och grät. Efter kom en kille, en kille som jag vet inte var en bra sådan men som jag använde som tröst. En kille jag aldrig någonsin hade umgåtts med om det inte vore för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och det fanns ingen annan väg än den jag tog. Jag drack varje dag den sommaren, bokstavligt talat varenda dag. Det var inte bara alkohol inblandat utan även mycket droger. Min tjejkompis hade precis flyttat till en egen lägenhet i västerhaninge och hon tackade inte heller nej till att festa ordentligt. Jag drack till jag inte kunde stå och killen jag berättade om tog hand om mig varenda gång. Han blev hooked och jag behandlade honom som skit rent ut sagt men det var ju också så jag mådde.

 

Den sommaren är den värsta i mitt liv och så fort jag hörde mitt ex namn så vände sig hela magsäcken på mig men jag ville ändå inte missa en sekund av att se honom. Jag älskade honom innerligt. Det kändes som om ingen runt om mig missade möjligheten att nämna hans namn till mig och det skar som knivar i mitt hjärta varje gång. Men jag höll minen såklart. Jag minns inte riktigt hur många gånger efter det jag försökte ringa honom eller hur många gånger jag låg och grät och skakade på golvet (alltid ensam utan att någon visste). Men det visade sig att han aldrig skulle lyfta på telefonen, inte ens 1 gång för min skull.

 

Efter det blev vi tillsammans och gjorde slut om vartannat men de gångerna mer respektfullt och inge gjorde längre så ont som det en gång gjort för min del. Han började nog få mer känslor för mig samtidigt som mina avtagit. Tillslut hade jag inte ens hälften av all kärlek jag en gång haft för honom kvar men ändå räckte den gott och väl. Jag förstod att det skulle bli en typisk "han kommer ångra sig" historia. Och visst blev det som jag förutspått, men vad gjorde väl det?

 

Tillslut ville jag inte längre ha honom även fast det hade varit mycket bra mellan oss, för inte alla år var dåliga, tvärtom. Vi har tillsammans många år efter detta men det visade sig att jag aldrig riktigt kunde förändra eller "rädda" honom. Dessutom hade jag förlorat för mycket kärlek för honom och eftersom jag visste hur mycket jag hade kunnat ge honom så kändes det lönlöst nu när det mesta var borta, det fanns inte längre något kvar att ge och gav jag upp. Karman gjorde sitt och jag sårade honom ett par gånger efter det även om det aldrig gick att jämföra med det jag fått utstå i flera år. Jag kände också att det var mycket i våra livsmål som inte stämde överens. Viktigaste av allt var att jag skulle aldrig komma över sveken. De oäntliga sveken som ingen annan än jag kunde relatera till. 

 

Visst gjorde det mig stark, jag har lärt mig otroligt mycket men jag kan ändå inte sluta undra vad det hela gjorde mot mig. Hur mycket av det är orsaken till de stora tillitsproblemen jag haft? Om jag inte träffat honom hade jag förmodligen inte hängt kvar i gänget lika länge och jag hade förmodligen sluppit vara med om en del otäcka händelser. Jag hade inte supit ner mig på det viset och jag hade inte haft ett självskadebeteende den där sommaren. Hade jag kanske träffat en annan kille som behandlat mig med respekt? Ingen vet men om jag visste att jag inte hade träffat någon annan än dig så ångra jag inget. Jag fick vara kär, och även om det innebar den mest förödande av hjärtesorg som förmodligen kommer sitta kvar hela livet så var jag kär. På riktigt dö för dig kär. Så många tårar har jag gett dig att jag har nog kunnat fylla Atlanten. 

 

Efter det såg jag aldrig på honom på samma sätt som innan, jag hade sörjt honom som om han dött ifrån mig och i min värld försvann han där och då. Visst hade jag fortfarande kärlek kvar för honom och han kom till att bli en god vän i mitt liv. Men det var inte som den personen jag en gång kände utan för mig blev han en helt ny person men självklart finns historien kvar. Det är svårt att förklara. Jag gick vidare helt enkelt, helt och fullkomligt. Det skönaste var att äntligen bli fri, fri från den ofantliga makt en person en gång hade över mig och mitt liv var borta - föralltid. 

 

Helt ärligt har jag ställt mig själv frågan många gånger men kan än idag inte säga: Var det egentligen värt det?

 


 

Om jag idag fått prata med lilla Isabella ståendes på den där festen ovetandes om vad framtiden skulle ge så hade jag sagt åt henne att jag vet vilken känsla hon tampas med och att jag vet att det egentligen bara finns 1 väg för dig just nu. Den vägen kommer leda till spänning, nya vänner som kommer innebära skratt och lycka med också droger och otäcka situationer. Rushar du kommer söka. Du kommer alltid stå med dina fötter på den goda sidan och veta skillnaden mellan rätt eller fel. Du kommer gå därifrån skärrad och ärrad men du kommer att läka var så säker. Du stannar kvar lite för länge så se till att gå i bättre tid för du kommer tampas med en del svåra år innan du läkt helt. Jag hade även sagt åt henne att inte slösa bort alla åren på honom för det blir aldrig bättre oavsett hur mycket du än försöker.

 

Men jag antar att det var meningen för min del, för nu när jag är starkare än aldrig förr, världsvan på många plan som inte många andra osv så är jag en version av mig själv som jag aldrig hade varit annars. Jag har sett både det ena och det andra och jag har känt saker ingen ung tjej ska behöva känna. Men jag har också haft underbara vänner, oförglömliga minnen med lycka och skratt. Ingen tvekan om den saken.

Likes

Comments

Influensan börjar avta och lidandet är äntligen påväg mot ett slut. Bara hosta och slutfasen på feberperioden kvar! Finally. Fruktansvärt jobbigt att ha så ont i halsen så man inte kan sova, äta, prata eller någonting. Men men nog om det.

 

Till ett samtalsämne som är väldigt känsligt av förståeliga skäl men som jag faktiskt har funderat på. Detta med Sverige och framförallt hur bortskämda eller snarare oförskämt bortskämda svenska killar är. Även svenska killar med utländska föräldrar eller liknande är inräknade. Det finns så otroligt många fina, vackra, smarta tjejer i Sverige, ta mig fan vart man än går. Killarna är så bortskämda med detta och av någon anledning finns det noll romantik i detta land verkar det som. Allt handlar om sex eller bekräftelse osv. Men den enda gången (nästan) som en kille i Sverige klarar av att uttala sina "behov" är tydligen genom internet eller när de fått i sig alkohol. Eller så är de en av de få killarna i Sverige som faktiskt ser riktigt skådespelar-bra ut och har en attityd som får ens tidigare måltid att vilja lämna magsäcken. Sen har vi ju också de killarna som tar det ett steg värre, de som går förbi med sitt killgäng (mycket viktigt att de är i flock) och fäller en typiskt vidrig kommentar av olika slag men till 99% sexistisk. Aldrig att dessa killar faktiskt skulle våga gå fram och prata med en.

 

Det är fruktansvärt att vissa killar tydligen inte lärt sig hur man behandlar en kvinna och att samhället idag är utformat på att fråga en annan tjej på nätet om hon "vill ligga" eller varför inte bara skicka en bild till henne på sina intima delar utan förvarning? 

 

Vi har ingen koll på hur man med respekt, självsäkerhet och ödmjukhet pratar med en tjej man är intresserad av. Jag vet inte om det beror på att vi tjejer är så vana med att bli behandlade på ett visst sätt att vi någonstans har tolelerat en lägstanivå som vi egentligen inte SKA behöva ta. Flera personer jag träffat som inte är från Sverige har sagt att de hört att i Sverige kan en kille ENDAST gå fram och ragga på tjejer onykter vilket betyder att typ alla förhållanden i Sverige är baserade på fyllan. Visst, detta stämmer inte, många träffas genom jobbet osv också men ligger det en sanning i detta? Faith, ni vet min vän från Australien hade namngett hela Europa som Eurotrash pga möten, rykten osv. Jag var först lite tveksam till hennes hårda ord men när vi det första vi gör dagen efter möter 3 svenska killar mitt på banglaroad i Thailand som fullkomligt talat är så fulla så de knappt kan gå och som börjar dra i mig och skrika så var uppenbarelsen likamed sann. Faith gav dem en ordentlig utskällning och drog tag i hans hand så han tillslut släppte. Han kallade henne för bitch.

 

Var tog romantiken vägen? Är det så här man vill träffa sin blivande framtidspartner? Är det så man bygger ett förhållande värd oss? Vill du ha en pojke som din man? För det är det vi kommer få om vi fortsätter att acceptera detta.

 

Å andra sidan fick jag också höra av en viss fransman att vi svenska tjejer "var otroligt vackra men helt tomma utan själ". Fruktansvärt vilket intryck han hade fått av oss, eller kanske var det så enkelt som något vi fått bygga upp till följd av de svenska killarnas odrägligheter?  

 

Oavsett vad, rykte eller sanning så är vi ju omtalade och det verkar inte vara speciellt positivt. Det värsta jag vet är ändå när nära tjejkompisar till mig accepterar att killar behandlar de på ett sätt som är så mycket lägre än de förtjänar. Att vi blivit så vana med ett speciellt beteende att vi numera verkar tolerera något som egentligen är helt fel. Hur vi gång på gång ursäktar ett dåligt beteende som killen i fråga inte ens skulle få för sig att ursäkta själv. Det är dags att ta tillbaka respekten och visa att vi inte nöjer oss med mindre än det vi faktiskt förtjänar.

 


 

Likes

Comments