Idag har vi finbesök här ifrån Norberg. Mormor, morfar och farbror är här och träffan lilla loppan. Mormor har med sig en köttgryta som vi snart ska hugga in i. Sen tänkte vi ta premiäråket i vagnen. Blir en sväng nedanför till vattnet bara, längre klarar jag inte av att gå nu. Solen skiner också, helt underbart! Annars har dom här första dygnen varit helt fantastiska!
Hon sover, skiter, äter och tittar nyfiket på oss. Nätterna har varit bra och hon är inte speciellt gnällig vad vi har märkt än. Äter jätte bra och mjölken har runnit till ordentligt. Hon är otroligt stark i nacken för att bara vara några dagar gammal, lyfter upp huvudet ifrån brösten och rullar från rygg till sidan. Så få henne att sova på rygg är nästan omöjligt.

Likes

Comments

Kvällen den 9 januari när vi skall gå och lägga oss så tar jag min sömndos som vi varit på förlossningen och hämtat. Jag fick morfin, propavan och pimperan. Av detta skulle jag sova mig igen "pinvärkarna" som jag hade sa barnmorskan. Skönt med en natts sömn tänkte jag. Vaknade flera gånger under natten ändå av att det värkte,men var fruktansvärt dåsig av morfinet så somnade om direkt efter varje uppvak. Strax efter 3 vaknar jag upp och känner hur det knäpper till och börjar rinna något. Då petar jag på Adam och säger vattnet har gått, varpå han sätter sig upp och säger va?! Jag går till toan för att se vad som händer. Det sipprar lite i toan då. Tar telefonen och ringer till förlossningen för att fråga vad jag ska göra varpå vattnet verkligen börjar forsa ut på golvet. Lät som jag stod och kissade en evighet och jag bara stod och skrattade. Förlossningen ber mig avvakta tills värkarna drar igång eller om vattnet ändrar färg. Jag lägger mig för att vila en stund men värkarna tilltar nästan direkt vilket gör att jag absolut inte kan ligga i sängen, det enda jag ville var att bada vilket förlossning avrådde mig ifrån (Adam la sig för att sova igen). När folk har sagt att när du får en riktig värk då VET DU, jag håller med nu, man vet. Finns ingen smärta jag kan relatera en värk till, heller inte förklara hur det känns. Värkarna kom mellan 3-7 minuters mellanrum, enda som fungerade för mig var att stå på alla 4 och andas eller att gå runt fram och tillbaka. Runt kl 05-06 kände jag att jag inte orkade vara hemma längre utan ville vara på förlossningen, ringde dit och vi var så välkomna. Väckte Adam och bad han packa ned resterande saker i BB väskan. Innan vi åkte in så kom jag på att vi skulle åka till Statoil och köpa lite gotta som vi kunde ha med oss. Tycker synd om alla som har långt till förlossningen alltså. Värkarna i bilen var nog dom absolut värsta! Kanske var det för att jag fick panik om jag satt still och inte kunde ta mig någonstans. Adam körde alldeles för fort fast jag förklarade att det var lång tid kvar och vi hade inte bråttom. Stackars Adam fick väl panik när jag bara ville vara framme och han såg min smärta och jag ville inte prata överhuvudtaget.
Väl framme på förlossningen så fick vi komma in i ett undersökningsrum och fick ctg på mig för att kolla värkarna och få klart för oss om vi fick stanna eller inte. Fick citodon av barnmorskan för att lindra värkarna lite. Tog på en film på mobilen och gungade mig fram och tillbaka igenom värkarna. Fick sedan en hög stol att gå runt med eller vad det var, den blev min bästa vän de kommande 5 timmarna. Med tanke på att vattnet hade gått så ville dom heller inte göra någon undersökning än utan ville vänta med det tills jag kände att det inte gick utan bedövning längre. Vi fick sen komma till ett förlossningsrum. Där la jag mig och försökte sova mellan värkarna, tack vare citodonen kunde jag slumra till några gånger emellan värkarna. När det tilltog mer och mer fick jag panik av att ligga i sängen och ville bara upp till gåstolen. Runt i rummet och fram och tillbaka i korridoren. Vet inte hur många gånger Adam frågade om jag inte skulle be om någon bedövning, tillslut kände jag att nu måste ja få något. Tårarna bara sprutade på mig av smärtan. Innan jag kunde få lustgas så var jag tvungen att undersökas. Barnmorskan kom för att undersöka, hela tappen var utplånad men jag var bara öppen för något finger fortfarande, men barnmorskan bad oss att vänta lite så hon fick hämta en läkare för att göra ett ultraljud. Varför ska vi göra ultraljud nu tänkte jag? Då förklarade barnmorskan att dom ville göra ett ultraljud för att hon inte kände något huvud när hon undersökte mig utan trodde det var en rumpa. Hon hade så rätt! Ett ultraljud senare av läkaren och det konstaterades att Leonore låg i säte. VA? Var min första tanke. Hon låg ju med huvudet nedåt för 24h sedan? Dom kan vända sig fort sa läkaren och frågade om jag hade känt mycket aktivitet i magen senaste dygnet, vilket jag absolut inte hade. Läkaren tog en pall och satte sig bredvid mig för att ge mig information om vad som skulle hända. Hon förklarade att så här sent i graviditeten så gör man inga vändningsförsök, speciellt inte om vattnet har gått. Hade man upptäckt detta tidigare så hade jag fått förfrågan om att göra vändningsförsök eller om jag hellre hade velat ha ett planerat snitt, vilket brukar ske i v.36 om jag inte missuppfattade henne helt. Nu förklarade hon istället att jag skulle behöva göra ett akutsnitt om bara några timmar. Både jag och Adam blev såklart chockade men så glada över att veta att vi snart skulle få träffa vår prinsessa. Adam tyckte det var jobbigt att jag skulle snittas och blev väldigt nervös. Jag å andra sidan var hellugn, jag hade ju som sagt gått med inställningen att allt kan hända och det är min flicka som styr över förlossningen. En barnmorska kom in med bricanyl som skulle stanna upp mina värkar. SÅ SKÖNT ringde runt till våra närmaste och förklarade situationen som hade inträffat. Jag fick senare ta en dusch och tvätta av kroppen med något medel inför snittet. Sedan började värkarna tillta igen så jag fick mer bricanyl. Minns att jag blev så fruktansvärt skakis av bricanylen samt hade lite frossa. Sedan kom dom in och satte kateter på mig och gav mig något drop inför snittet. Strax efter 13 kom det en barnmorska och hämta mig för att rulla mig till operationsrummet. Väl i operationsrummet så informerar läkare, sköterskor, narkosläkare och flera som var där hur allt skulle gå till. Fick vänta en stund innan dom kunde lägga bedövningen. Jag låg på operationsbordet fastspänd med benen och sladdar överallt och mina värkar var tillbaka vilket var hemskt i den situationen. Efter ett par försök att hitta igenom kotorna sätter sig bedövningen och nästan all känsel försvinner ifrån brösten och nedåt. Jag blir fruktansvärt groggy och illamående för att mitt blodtryck sjönk, vilket var helt normalt. Läkarna börjar snittet och jag känner hur dom bökar i mig, far fram och tillbaka på operationsbordet som en skumpande båt samtidigt som Adam pilla mig i håret. Jag låg och skakade konstant och hackade tänder, ingen aning om varför. Det tog väl ca 10 minuter innan våran skatt var ute. Jag hörde henne skrika och dom kom fram med henne framför mig för att sedan gå iväg med henne för vägning, mätning, tvättning osv, då följde även Adam med dom och klippte navelsträngen och tog på första blöjan. Sedan kom Adam tillbaka med henne i famnen och jag fick pussa på min dotter för första gången. Kommer aldrig att glömma det ögonblicket! Något som gjorde mig så frustrerad var att även mina armar hade blivit bedövade så jag kunde inte ta på lilla Leonore. Sen syddes lager för lager på mig igen och läkaren tog även bort min ena äggstock som en tvillingcysta hade förstört på något vis. När allt var klart så kördes jag till uppvaket där jag fick min dotter i famnen för första gången. Vi stannade där i ca 4h tror jag? Var ganska flummig i huvudet. Sen kördes vi till avdelning 14 där vi fick tillbringa 2 dygn. Nätterna där var otroligt jobbiga då det var så mycket folk så Adam fick inte sova kvar. Med ett snitt så är det inte lätt att ta hand om sin nyfödda då. Personalen hjälpte mig på nätterna i ca 4h så jag fick lite sömn. Otroligt gulligt av dom. Adam var hos oss hela dagarna såklart! 2 dygn senare blev det besiktning av både mig och Leonore. Jag gick igenom utan anmärkning och lilla Leo gick igenom med anmärkning på gulsot som vi idag var på åter kontroll för och hennes värden såg nu bra ut. Kom även upp en huvudläkare och gjorde en andra undersökning av Leonore som berättade att hon inte vänt sig i magen på 24h. Vad han var ganska säker på är att hon aldrig legat med huvudet nedåt utan alltid varit i säte (självklart inte när hon bara var några veckor, utan senare) det kunde man se på hennes huvudform samt benen som fortfarande vill vara i säte, men kommer släppas så småningom. Min BM har alltså antagligen känt fel i ca 9 veckor helt otroligt egentligen...

Trots att det inte blev en vaginal förlossning så är det absolut det häftigaste jag varit med om.

Så glad att en barnmorska har fotograferat hela operationen!

Likes

Comments

Nu är vi äntligen hemma jag och min lilla familj. Mamma och Roger samt pappa och Mariell har precis varit här och träffat lilla Leonore ❤ så skönt att vi fick åka hem idag, men vi ska tillbaka imorgon för ett nytt blodprov då ett test var lite för högt idag. Hoppas det sjunkit imorgon. Så fort jag får lite tid ska jag skriva en förlossningsberättelse också. Men nu ska jag mysa med min älsklingar.

Likes

Comments

Nu är redan våran lilla Leonore 24h.. kommer jag någonsin kunna sluta titta på henne? Att se henne i Adams famn är helt oslagbart. Hjärtat SVÄMMAR över! Längtar tills vi får åka hem och orkar ta emot besök så alla får träffa vårt underverk.
Idag har jag fått tagit bort katetern och varit uppe och vandrat lite samt duschat, det gick jätte bra. Det tar sin tid att komma upp ur sängen och det gör jävligt ont, MEN det är bara bra tydligen. Jag är mest rädd för att snittet ska gå upp men det behöver jag absolut Inte oroa mig för säger dom. Får ligga precis hur jag vill i sängen också. Hoppas på att Adam får sova kvar hos oss inatt igår kväll fick han åka hem för det inte fanns plats :(.

Likes

Comments

3395g 51 cm
Mamma och pappa älskar dig
Kikar in här imorgon igen och berättar lite mer. Nu vill jag bara njuta av min underbara dotter ❤

Likes

Comments

Låter mer stressigt än vad det är. Värkarna tog sig mer och mer och jag ville ha lustgas för att lindra. Då var BM tvungen att göra en undersökning och kunde då känna att tappen var helt utplånad och jag börjat öppna mig. Det hon däremot inte kunde känna var sessans lilla huvud. En läkare kom för att göra ultraljud och det konstaterades att hon vänt sig och ligger nu i säte. Det är 3% i Sverige som det är så för. I Sverige föder man inte vaginalt om bebis ligger i säte. Jag fick istället bricanyl för att bromsa värkarna lite. Vi väntar nu på en läkare som ska informera oss om när jag ska snittas. Känner mig lugn inför detta. Självklart tråkigt att inte få vara med om en vaginal förlossning men förhoppningsvis får jag det en annan gång. Så med all säkerhet kommer det en liten tjej till världen idag, som vi längtar nu!

Likes

Comments

Som jag har lovat ska jag hålla er uppdaterade! Efter Adam slutat jobbet igår så åkte vi till förlossningen så jag fick en sovdos att få med mig hem, morfin och sömntablett. Hade ändå svårt att somna av smärtor och vaknat flera gånger inatt av värkar men somnat om pga morfinet som jag varit så dåsig av. Barnmorska sa att jag borde inte vakna om det inte är riktiga värkar men jag tänkte inte så mycket på det för jag var alldeles för borta i huvudet. Kl 03,10 vaknar jag av att det knäpper till och jag känner hur något börjar rinna... väcker Adam och säger att vattnet har gått. Gick sedan på toa och det fortsatte rinna. När jag reser mig upp för att gå in till sovrummet så fortsätter det bara rinna så jag väljer att stå still på ett och samma ställe och låta det rinna. Har grävt fram en stor blöja som jag lagt mig på nu för att försöka sova lite till. Värkarna har inte satt igång ordentligt än men hoppas det händer snart. Är allt lugnt tills imorgon så ska vi ringa specialmödravården vi 8 tiden. Blir det värre för mig så är vi välkomna in till förlossningen. Riktigt häftigt känsla när vattnet går måste jag säga! Äntligen är vi på gång!

Likes

Comments

Här hemma har jag legat med oregelbundna värkar sedan lördags kväll. Vilket har resulterat i ca 6h osammanhängande sömn sedan i fredags natt. Finns inte mycket krafter kvar här nu, och psyket är lågt. Ska till förlossningen i eftermiddag och få en "sömndos" och smärtstillande. Hoppas på sömn inatt för att ladda batterierna tills den stora dagen är här! Min tapp har mjuknat och förkortats också, för er som förstår. Så det går framåt i alla fall.

Sommar, sol, smögen ❤

Likes

Comments

Då var vi framme i vecka 41. Det är riktigt tungt nu, ordentliga förvärkar. Min vetepåse är min bästa vän just nu följer med mig överallt. Antar att jag är i latensfasen.. eller så är jag bara klen 😉 går runt med smärta hela tiden nu, värre i intervaller och släpper helt ibland. Ondast i rygg och mage som går ner över muffen och värker. Försöker vila så mycket jag vara kan för att vara pigg när allt startar, sover dock väldigt dåligt på natten. Främst för smärtan men även för blåsan.

Latensfasen – kroppen förbereder sig
Under latensfasen har man mer eller mindre kraftiga sammandragningar när livmodern förbereder sig för förlossningen. Först känns värkarna som mensvärk som kommer och går. Sedan blir värkarna kraftigare, kommer tätare och mer regelbundet. Latensfasen pågår tills modermunnen har öppnat sig tre till fyra centimeter. Det tar vanligen åtta till tjugo timmar, ibland längre tid. Denna period kan vara jobbig eftersom man har lite ont nästan hela tiden utan att det verkar hända så mycket. Det kan också vara så att man inte märker av denna period alls utan kommer in till förlossningen och är nästan helt öppen.

Kommer det ingen bebis under helgen är det besök hos BM på måndag för att kolla mitt blodtryck då det stigit. Tror det var undertrycket som stigit? Till 85 tror jag, ifrån 70.

Likes

Comments

Dagen är här, dagen man väntat på i 9 månader. 5 januari, idag är din födsel beräknad sessan. Varför kommer du inte? Varför är du inte redan här? Vill att du ska komma ut nu vi avlider snart av längtan och mitt psyke orkar snart inte mer. Du får inte stanna i 2 veckor till, kommer bli galen då. Något positivt med dagen är väl att jag aldrig tidigare haft så ont som jag har idag. Visserligen är det bara ordentliga förvärkar men man kan hoppas att dom tilltar i styrka snart. Ska ta mig en promenad och se om jag kan hjälpa dig på traven lite, sen har vi provat ALLT. Hoppas vi ses snart älskling mitt hjärta spricker snart av längtan ❤

En liten rumpa eller rygg som pressar sig utåt 😍

Likes

Comments