2017. Jag är

- stolt över att jag tog steget och blev vegetarian. Utöver det försöker jag bojkotta alla produkter som innehåller palmolja, återvinner allt jag har möjlighet att återvinna och konsumerar minimalt lite. Alla vinner på det, även jag själv.

- glad över att jag reste, till Japan för att hälsa på H och på semester till Rom och Teneriffa med min kärlek J. Nästa år ser det inte ut att bli någon utlandsresa alls, faktiskt, så jag får leva på de resorna tills vidare.

- arg på hur mycket jag har prokrastinerat bort skolan.

- glad över lägenheten jag och J flyttade till samt katterna som flyttade in med oss.

- inte nöjd med antalet timmar jag har lagt på träning, dvs. inte tillräckligt många

- frustrerad över att jag fortfarande går runt i min egna bubbla i skolan, när jag väl är i skolan, och inte har lärt känna fler klasskompisar.

- nöjd med min insats gällande att jag försöker lappa ihop relationen med en närstående efter en lång, komplex konflikt. Att jag har kunnat svälja stoltheten och börja försöka förlåta.

- tacksam för alla roliga kvällar jag har haft med fina vänner.


2018. Jag vill

- jobba hela sommaren. Få ihop en stabil ekonomi och betala av mina privata skulder.

- ta steget och prova på livet som vegan. Alla animaliska produkter är produkter jag inte behöver. Det kommer bli svårt, så löftet är inte att jag från och med första januari är 100% rawfood-glutenfri-sockerfri-vegan, hur nu det skulle gå till, men jag ska under året byta ut animaliska produkter mot bättre alternativ och även försöka leva hela utan dem.

- plugga mer. Inte ha ångest inför varje tenta och istället kunna känna mig säker på att jag kommer att klara dem.

- fortsätta planera varje vecka och "boka" tid för träning, plugg och övriga intressen och sysselsättningar.

- följa min planering bättre... Tanken har ju alltid varit god, i alla fall.

- behålla och uppskatta miljön i mitt hem. Inte stå och stirra på tavlorna, men ta mig tiden att leka och gosa med katterna och fråga om J har haft en bra dag, varje dag.

- försöka bli mer medveten och närvarande i min vardag. Ta tid bara för att andas, börja med yoga igen och öva på att stänga av mitt huvud.

- oroa mig mindre för katastrofscenarion som förmodligen inte kommer att hända.

- bli mer tolerant mot människor. Inte dissa varje ny människa jag träffar innan hen ens presenterat sig.

- hitta på saker regelbundet med min umgängeskrets här i Stockholm, åka och hälsa på andra närstående.

- vara ett bättre jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi börjar detta inlägg med att prata om två saker jag har slutat med på obestämd tid. Det första är smink. Det är inte ett aktivt beslut jag har tagit, mer att jag varje morgon inte hunnit med eller inte prioriterat smink helt enkelt. Det är ju mycket mysigare att lägga den tiden på att lägga sig i sängen igen med J, som fortfarande sover, eller mysa med katterna. Det känns inte annorlunda heller; jag har liksom vant mig vid mitt osminkade ansikte nu och nästan undviker att behöva se kontrasterna mellan mitt naturliga jag och jag:et med ifyllda ögonbryn och svarta ögonfransar.

Jag har vid något tillfälle läst om en kvinna som menar att hon vill att hennes osminkade ansikte ska vara norm och att människorna runt om henne ska ha svårt att känna igen henne med smink, inte vice versa. Jag kan inte säga att det är en liknande tanke som ligger bakom min nya vana att inte lägga på smink. Mitt sminkade jag känns som ett utseendemässigt alter ego, inte nödvändigtvis hur jag alltid måste se ut i alla tillfällen, men inte heller helt oacceptabelt att ha som vardagsutseende. Om man ska vara PK säger man väl något i stil med att det är lika acceptabelt att vara utan smink som med, och jag håller med. Att vara sminkad betyder inte att man hatar sitt osminkade ansikte, snarare att man kanske vill ha en egoboost eller helt enkelt tycker att det är kul att inte se likadan ut varje dag. På samma sätt som att inte vara sminkad inte betyder att man inte bryr sig om hur man ser ut. Jag har ingen annan poäng med denna reflektion, bara något jag har tänkt på.

Något annat jag har i princip slutat med att är läsa igenom alla mina flöden på sociala medier. Allt som läggs upp på Twitter, Instagram, Facebook, jag orkar inte längre ta in all information. Jag vill inte lägga så pass mycket tid av min dag på att titta på vad andra människor gör och tycker, särskilt de som jag inte känner personligen. Innan jag började ignorera mina flöden totalt slutade jag även att göra egna uppdateringar, det är dock förmodligen i samband med min så kallad identitetskris, mer om den längre ner i detta inlägg. På Facebook är det bara människor som taggar varandra i "roliga" videos eller klickbait om folk som vill "varna andra" eller en solskenshistoria om hur en vardagshjälte hyllas av "tusentals". Alltså, det är så otroligt ointressant. Det tillför absolut ingenting till mitt liv, knappt ens något av underhållningsvärde.

På Instagram är det mest selfies eller bilder i perfekta vita bostäder eller den perfekta utlandsresan. Jag backar alla mina tjejkompisar som lägger ut skitsnygga bilder på sig själva, keep it up, men jag orkar inte längre scrolla maniskt och selektivt välja ut vem som förtjänar en like. Jag gillar inte heller vad synen av alla till synes perfekta vardagsliv gör med mitt huvud, som om en kaffekopp, en laptop med Netflix och en nyttig smoothie i en vit fluffig säng är hur alla människor alltid börjar sina morgnar, innan de ska ut och yoga och sedan laga femrättersmiddag. Som om det är vad man ska utgå ifrån. Nej, jag behöver inte se det.

När jag scrollar igenom Twitter hittar jag alldeles för många politiska bråk och ju fler inlägg jag läser som jag inte håller med om desto mer hopp förlorar jag om människosläktet. Jag är alldeles för bra på det; att bli arg och upprörd över saker som jag inte kan förändra. Självklart kan det göra skillnad att uttala sig och argumentera för sin sak, men det kommer förmodligen alltid att finnas folk som förnekar forskingsresultat och dylikt, och jag måste ta lite distans från forumet där de syns mest för att helt enkelt hålla humöret uppe.

Så jag har tagit en paus från all information som jag finner ointressant, provocerande och rent av skadlig för mitt psyke i för stora mängder. Jag vet inte om jag kommer att hitta tillbaka, men tills dess hittar ni mig här, i alla fall de få gånger i månaden jag skriver...

Nu till min "identitetskris", som jag själv kallar den. När jag flyttade till Stockholm hände något i mitt huvud. Jag tror att det var många saker kombinerade med varandra, till exempel att jag flyttade från en liten stad där jag kände alla och alla kände mig till huvudstaden där man alltid bara är en i mängden. Att jag började plugga på högskola och att allt inte har gått enligt plan i min utbildning har säkert också bidragit. Jag tror att jag har tappat lite självkänsla och även blivit mer ödmjuk när jag ställdes inför dessa förändringar. I en period under min gymnasietid var jag som ett lyckopiller; jag studsade runt och var glad varje dag, kunde inleda en konversation med vem som helst och ifrågasatte liksom inte huruvida någon skulle lyssna på mig eller inte. Sedan jag kom till Stockholm har jag tagit mycket, mycket mindre socialt ansvar. Det har varit svårt att skapa nya kontakter, initiera samtal och jag tvivlar mer på mig själv. Ibland känns det som att när jag väl tar mig i kragen och försöker delta säger och gör jag helt fel saker, eller att andra finner vad jag säger helt oviktigt. Det är förmodligen största anledningen till varför jag inte längre till exempel twittrar; det känns som att ingen ens skulle bry sig om vad jag skriver. Det är extra svårt att känna sig delaktig i grupper; när det är bara jag och en person till är det mycket lättare att samspela.

Problemet är inte att jag är blyg; jag är egentligen stark i mig själv och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Det är svårt att sätta ord på exakt vad som händer i mitt huvud, jag har ett flertal andra faktorer som jag tror kan spela roll men jag tycker inte att de passar att skriva ut här. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Jag har även blivit mer kräsen när det gäller människor jag kan ta till mig och uppskatta - många av de personer jag stöter på intresserar mig inte alls. Jag är dock säker på att problemet ligger hos mig, inte hos någon annan. Man ska kunna ta del av samtal och uppskatta sina medmänniskor oavsett.

Det har börjat kännas bättre den senaste tiden, i takt med att de vänskaper som har vuxit fram i Stockholm etableras djupare i min vardag. Jag har ju en umgängeskrets nu och ett antal personer som finns återkommande i mitt vardagsliv som jag verkligen gillar. Men det är verkligen stor skillnad på min sociala status i hemstaden Bollnäs jämfört med här i Stockholm.

Ovanstående kanske är svårt för läsare att ta till sig, det är svårt även för mig att reda ut vad som är de bakomliggande orsakerna samt vad jag ska vidta för åtgärder. En av mina nära vänner har rådgivit mig att helt enkelt vänta ut det, samt att inte tvinga fram något jag egentligen inte har lust med. Värt att nämna är att även om jag kallar vad det än är som pågår för en identitetskris så har jag inte fått någon direkt "diagnos" eller ens pratat med någon sakkunnig om det. Jag får helt enkelt ta mig igenom det.

I övrigt mår jag relativt bra. Jag har många projekt igång, som vanligt, och är lite lagomt stressad, förmodligen på gränsen till hälsosamt. 

Likes

Comments

Föregående inlägg avslutades med en förhoppning om att läget förhoppningsvis skulle vara mer under kontroll vid denna tidpunkt. Svaret är tyvärr inte direkt ett solklart ja, men jag jobbar på det. Den här veckan skriver jag två tentor, en mattetenta (ni vet den som jag har kuggat tre gånger...) och en ny tenta i numeriska metoder. Nästa vecka är det alltså dags för en ny period, dock bara en ny kurs då två nuvarande också kommer att fortsätta in i andra perioden. I huvudet är jag redan där och har skrivit ett word-dokument för att konkretisera hur livspusslet ska gå ihop fram till jul.


Syftet med mitt word-dokument är helt enkelt att jag ska skärpa mig. Jag har förut lyckats med en vardag där jag fått in träning, häst, plugg och musik. Det ska gå, helt enkelt, eller det ska i alla fall gå bättre än såhär. Jag tror att nyckeln är just att jag måste vara mer konkret och hårdare mot mig själv. I kalendern ska jag varje söndag skriva vad som kommer hända nästa vecka. Då är redan alla föreläsningar, jobbpass och hästdagar bokade, vilket betyder att jag fritt kan boka in när och vad jag ska träna och plugga bland resterande tider. T ex måndag ska jag göra uppgift 1, tisdag uppgift två, onsdag ska jag springa osv. För det funkar tydligen inte att plugga lite då och då men också att varannan gång jag ska plugga besluta att jag skiter i och skjuter upp till en dag med "bättre förutsättningar", vilka nu det skulle vara. Söndagar är dagen då jag ska göra en sammanfattning/utvärdering av veckan som gått, laga matlådor till kommande vecka och planera konkret inför den, alltså. Det är grundtanken med dokumentet, jag är taggad på att sätta igång och ser hur det går. Om jag har lust kanske jag till och med utvärderar här? Vi får se. Det kommer säkert skita sig redan dag tre men.

Jag har dock bestämt vad som ska hända om allt går åt skogen. Om jag inte hinner eller kan träna - gör ingenting. Jag ska inte försöka "träna ikapp" eller ge mig ut på ett självmordsmaraton för att kompensera att jag inte tränat på grund av en veckas förkylning. Vad gäller träningen är jag faktiskt ganska snäll mot mig själv - varje vecka ska jag sikta på 4-5 pass i veckan, om det inte funkar så siktar jag även nästa på precis samma sak. Om det visar sig att det är orealistiskt får jag justera det målet i efterhand. Som träningspass räknas allt (utom ridning), i mitt fall yoga, powerwalk, springtur på valfri sträcka, styrketräning i gymmet osv. Tanken är bättre en kort powerwalk än ingenting alls, vilket också är superlätt att få gjort på morgonen så slipper man tänka mer på träning sedan den dagen. Självklart har jag tagit hänsyn till att jag inte har tränat i princip någonting den här perioden och har en fyra veckor lång komma igång-period.

Jag är väldigt taggad på att komma igång med träningen, faktiskt. Jag saknar att känna mig vältränad och stark, att känna tydliga muskler under huden och att få endorfinkickar efter ett träningspass. Jag saknar dock inte nödvändigtvis själva kroppsliga utseendet då jag tränade som mest, men det kanske beror på att jag i princip tycker att jag ser likadan ut. Det kanske bara är jag som inte märker skillnaden (?).

Om jag inte har hunnit göra allt plugg i veckan ska jag göra klart förra veckan innan jag börjar med nästa vecka, fast utan att skippa föreläsningar osv. Jag har som mål att jag ska kunna göra sammanfattningar varje vecka och hinna läsa igenom föreläsningarnas material i förväg, men det ska bortprioriteras om det inte funkar.

Jag vet inte riktigt var min motivation har tagit vägen. Det är möjligt att jag är inne i någon slags sambobubbla. Men jag skyller det mesta på KTH och upplevelsen det innebär att plugga där. Det kan låta spektakulärt, skolans namn: Kungliga Tekniska Högskolan. Huvudbyggnaden är ungefär 100 år gammal och skolan är jättestor med många olika tillhörande byggnader och utbildningar. Tyvärr innebär det också att lokalerna inte är jättefräscha och har urusel akustik, att det är en väldigt lång kö till mikrovågsugnarna vid lunchtid, att alla platser att plugga på alltid är upptagna, att det tar jättelång tid att ta sig från punkt A till punkt B, osv. Jag hatar faktiskt att plugga i KTH:s lokaler, dock inte nödvändigtvis just plugget i sig. Jag har den här perioden pluggat ganska mycket hemifrån och vissa dagar har det gått jättebra medan vissa... Det går liksom av sig självt att plugga när man går på föreläsningar och övningar. Visst att man är trött och kanske inte överdrivet intresserad av vad föreläsaren pratar om, men det blir lite som att någon gör jobbet åt en. Man behöver inte själv ta beslutet om huruvida man ska lära sig om partiella derivator eller inte, föreläsaren tar upp det åt dig. Det kanske låter helt befängt och det kan mycket väl bero på att jag helt enkelt inte har den bästa självdisciplinen.

Men jag ska försöka hitta tillbaka till de rutiner jag hade när jag först flyttade till Stockholm. Jag gick upp en timme extra för att träna, hade bestämt pass, gick i skolan, red en häst och pluggade även på kvällen innan det var läggdags. Det kanske är det som har hänt - att jag inte längre är sådär nykär i Stockholmslivet och studentlivet.

Från ett ämne till ett annat: Jag har en inre kamp med mig själv om att kunna acceptera att andra har åsikter som skiljer sig mot mina. Det kan låta väldigt grundläggande och lite halvfascistiskt (?) men jag ska förklara. Jag tolererar inte idag, i en värld som denna, människor som uttrycker sig homofobiskt, rasistiskt, kvinnoförnedrande eller liknande. Självklart inkluderas handlingar som att rösta på SD, stötta Trump och dra kvinnoskämt. Jag ger mig verkligen inte när det gäller dessa värderingar, och människor som inte delar dem har ingen plats i mitt liv och förtjänar inte min vänskap och lojalitet. Människor som bidrar till större orättvisor och hotbilder mot minoriteter förtjänar faktiskt inte ens min uppmärksamhet.

Det jag som jag bråkar med mig själv om är gråzonen. Till exempel när folk kanske inte nödvändigtvis är kvinnohatare och är människor jag överlag tycker om, men uttrycker sig klumpigt och kanske inte har kommit till samma slutsatser som jag i den frågan. Vad är det meningen att jag ska göra då? Den människan faller ju inte direkt in i samma fack som en SD-supporter. Det måste finnas olika grader av politiskt oliktänkande människor. Ska jag läxa upp eller försöka få människan att se saker från min synvinkel? Ska jag sluta umgås med personen?

Jag tänker på min vän H, som inte debatterade med mig om varken vegetarisk kost eller feminism förrän hon visste att vi var på samma sida. Och jag var verkligen på fel sida när vi först blev vänner och tänkte inte alls i samma banor som henne. Men när jag väl kom dit pratade jag såklart om dessa ämnen med henne och först då fick jag veta vad hon verkligen tyckte - precis samma sak som jag. Hon har berättat för mig att hon har undvikit just de ämnena med mig fram tills nu. Jag gillar att tänka på det som att hon hade tänkt längre än jag och att jag förmodligen behövde just den tiden det tog för att komma fram till samma slutsats. H hade is i magen och bara väntade ut det, på något sätt. Och det hindrade aldrig vår vänskap, det hindrade oss aldrig från att umgås och ha roligt tillsammans.

Det kanske är den sortens approach jag borde ta: att oliktänkande, men ändå bra människor, måste få lite mer tid för att komma fram till sina individuella slutsatser, och att de måste få grunda de slutsatserna på input de själva väljer att ta in. Ja, det låter vettigt. Förutsatt att jag kan hålla tyst och inte starta onödiga debatter som till slut bara leder till friktion i relationen. Självklart måste även det finnas utrymme för människor vars åsikter jag kanske inte håller med om, men ändå förstår och inte känner ett behov att ändra på. Med andra ord, om folk tycker att alla människor är lika mycket värda och har samma grundtankar som mig, men ändå har egna idéer om tillvägagångssätt eller liknande, måste de självklart få tycka så utan att jag lägger mig i eller säger upp vänskapen. Men människor som är för oliktänkande och aktivt diskriminerar får ingen väntetid alls eller dispans, aldrig. De får ingenting av mig.

Likes

Comments

Alltså jag kuggade min mattetenta IGEN. Tre gånger i rad. Så jag har med mig två släptentor in i andra året på min utbildning. Hittills har jag dock verkligen skärpt till mig och pluggar i princip varje dag. Jag har en plan, har tyvärr dock inte följt den så bra pga för få timmar på dygnet och överoptimism från min egen sida. Men planen är att hänga med i de tre kurser klassen läser nu och samtidigt plugga lite varje vecka inför mina två omtentor. Hur det går får vi se, man vet aldrig med tentor på högskolan. Det är klart det är tungt att ha mycket att göra och att jag konstant är lite stressad över det, men det känns också bra att vara så här produktiv.

Jag har lagt träning på hyllan ett tag. Det har ju varit lite fram och tillbaka i ett år ungefär, men jag orkar inte längre med att gå runt med tankar i bakhuvudet om hur mycket jag tränade förr och om jag kanske ska träna något nu i veckan, vad för slags träning och vilken tid på dygnet osv. Så jag har bara släppt det helt. Låt det vara tills kaoset i skolan är löst, för jag behöver verkligen inte ett till stressmoment just nu. Det är tyvärr det träning har blivit för mig - stressmoment. Sedan om det blir något enstaka spontanbesök är det såklart bra, men jag kan inte sikta på det just nu eftersom att jag siktar på att hinna med att plugga mer än 100% och jobba sex timmar i veckan med mera. Med tiden kommer jag säkert hitta tillbaka, det kliar ju lite i marklyftsbenen ändå...

Det går väldigt bra på jobbet just nu. Elever, föräldrar och jag själv är väldigt nöjda. Jag hade ett samtal med alla mina elever som första lektion på terminen där vi pratade om livet i skolan och jag delade med mig av alla tips jag kan. Vilket är lite ironiskt med tanke på att jag är en som kuggar tentor. Jag kommer att få behålla alla elever som jag har nu, vilket känns jättekul! Så trevliga allihopa. Jobbar tusen gånger hellre med det här än som väktare eller omvårdnadspersonal.

Två katter har flyttat in hos oss! Två äldre missar med minst 10 år på kontot som förmodligen är syskon. Man vet inte jättemycket om dem, men de är friska, vaccinerade, kastrerade och allt så det var bara att plocka hem dem. Första dygnen var de lite försiktiga, men nu har de kommit ut ur sina skal och är med oss i lägenheten hela tiden. De är med i köket när man gör mat, i tv-soffan när man tittar på Idol, på bordet när man pluggar och i sängen när man sover. Så mysigt. De förgyller verkligen vår lägenhet. Taco och Tortilla har de fått som nya namn av oss.

På tal om djur har jag hittat en medryttarhäst. Kanske inte bästa tillfället att börja rida igen när livet är kaos, men jag blev kär i den. En haflinger som står en kort bussresa bort med jättetrevliga ägare i ett område med flera banor att rida på och oändligt med ridstigar. Den är trevlig att rida och att ha att göra med överhuvudtaget. Har varit där två gånger och ska dit redan imorgon kväll igen. Älskar verkligen att vara i stall och pyssla och mysa med hästar.

Det blev ett inlägg om allt möjligt där jag bytte ämne varje gång jag påbörjade ett nytt stycke, men det är många bollar i luften just nu. Återkommer förhoppningsvis med ett läge som är mer under kontroll. Men jag är glad, frisk och kär i min snyggsambo, så vem bryr sig egentligen. På återseende.

Likes

Comments

Den här veckan har jag varit på matte-bootcamp inför min omtenta i matte. Nästa vecka ska den skrivas, det känns ok men det har det ju gjort tidigare och känslan har uppenbarligen inte stämt överens med resultatet i de fallen. Struntar i mekanik-tentan just nu . matten gäller mer HP och jag kan det åtminstone någorlunda. Fattar väldigt lite av mekaniken. Vi får se, helt enkelt.

Jag har blivit vegetarian! Snart tre veckor har gått sedan sista köttbiten lade sig i magen. Ni vet att jag pluggar till energi och miljö och prioriterar miljön högre än typ alla andra samhällsproblem. Jag återvinner, köper inte mycket kläder eller meningslösa produkter, åker kollektivt osv. Har känt mig som en miljövän och alltid haft dåligt samvete när jag måste slänga vattenflaskor i flygplats-securityn eller liknande.

Så såg jag dokumentären Cowspiracy. Det är i princip ett flertal insatta, högt utbildade människor som skäller på alla som äter kött, med goda anledningar. Även animaliska produkter över huvud taget, men framför allt kött. Något som träffade mig hårt var när en amerikansk medverkande sa något i stil med "Du får äta kött om du vill, men kalla dig i så fall inte för miljövän". Där sitter jag i min lägenhet med tomma schampoflaskor, ursköljda och sorterade i platskassar som även de ska återvinnas. Från och med då kunde jag inte längre stå för att äta kött. Det finns såklart många anledningar, man kan sammanfatta dem så här: För miljön, för djuren, för din hälsa.

Något annat det finns i överflöd är funderingar som t ex hur man får i sig protein? Särskilt om man tränar? Det man måste inse är att proteinbrist är extremt sällsynt och att överflödigt protein utöver det man behöver inte ger någon positiv effekt alls. Du bygger inte muskler snabbare genom att äta en dubbel cheseeburgare istället för grönsakssoppa till middag. Jag har också gått i proteinfällan, för oj vad fitnessföretag tjänar pengar på att sälja sitt proteinpulver till intet ont anande träningsentusiaster som förväntar sig bättre resultat. Proteinshake är dock, för mig, väldigt smidigt att ta med sig till gymmet och ett billigt mellanmål, men den överdrivna mängden protein går tyvärr inte rakt ut i biceps. Om det är något man ska oroa sig för är det hur man får i sig vitamin B12, framför allt som vegan. B12 finns naturligt i vatten från källor osv, men våra reningsverk "renar" vattnet från B12 (och andra mer ohälsosamma sammansättningar). Men om man fortfarande äter mejeriprodukter och ägg är det inte heller något att oroa sig för.

Jag lever fortfarande. Jag har inte behövt åka in på akuten, inte behövt få protein injicerat direkt i kroppen och jag kan träna precis som vanligt. Det är svårt att ge en prognos efter bara ett par veckor, men för närvarande känns det rent av omoraliskt att äta en köttbit. Typ som att tränga sig i en kö; man gör det bara inte.

För att lugna ner eventuella läsare som inte kan tänka sig ett liv utan kött: ta det lugnt, ni äter vad ni vill, precis som jag. Jag kommer inte bli någon rabiat raw food-glutenfri-vegan som endast äter salladsblad och försöker hindra er från att nå köttdisken vid mataffären. Men jag måste också säga att jag har bevittnat väldigt många fler fall av den första sortens människor, än den andra. Så fort det pratas kött känner sig någon fyndig och säger "Hur vet man att någon är vegan? Den säger det", som om inte varenda människa i världen redan har hört det skämtet ett flertal gånger. I samma forum finns det fem personer som säger något i stil med "BARA för att Max har TRE nya VEGANSKA burgare så ska jag beställa fem till hamburgare när jag själv är där!!! Mer kött till folket!!!!", högst oklart vad man vill uppnå samt vad man känner sig så triggad av. Men uttalanden från själva vegetarianerna och veganerna lyser med sin frånvaro, för det mesta, enligt mina erfarenheter.

Om jag får lämna min defensiva inställning till andra människors matval en stund, tror jag att köttentusiaster skapas av en blandning av uppfattningen om att kött är manligt/bygger muskler samt vetskapen om att kött är dåligt i kombination med att tanken på att avstå orsakar hyperventilering. Men det är bara min teori. Det gör inte dessa människor eller deras uttalanden mer förståeliga i mina ögon. Jag vill poängtera att det inte är det faktum att de äter kött som stör mig - det är att de känner att de på något sätt känner sig hotade av alternativa koster (?) och därmed måste lägga spydiga kommentarer som inte åstadkommer något alls, förutom en dålig stämning.

Två sista stycken om det här. Jag är vegetarian, inte vegan. Men jag har provat några veganska alternativ för animaliska produkter, och blivit positivt överraskad av utbudet. Det finns vegansk ost, mjölk, grädde och yoghurt. Sedan om man tycker att det smakar bra eller inte är inte helt självklart. Mitt långsiktiga mål är väl att bli vegan, men vi kör köttfritt ett tag först. Det går väldigt bra att hålla sig borta från att äta djur, saknar det inte alls. Det jag kommer sakna mest i ett framtida veganskt liv är nog mina mackor med smör och messmör, liksom vad har man istället? (Jag gillar inte ost på mackor)

Jag har tänkt på en vegetarisk kost länge men det har inte blivit av. Varför vet jag inte. Men sedan ganska länge tillbaka har jag bytt ut nötfärs mot sojafärs och liknande, då nöt är den största miljöboven (det rättfärdigar dock inte t ex kyckling, egentligen). Nu äter jag mest tacos/tacopaj med sojafärs, olika rätter med oumph, andra rätter där man byter ut kött mot vegetariska alternativ samt soppor, pannkakor och mackor. Och jag är inte det minsta sugen på en hamburgare.

Nog om kött och icke-kött. De senaste veckorna har jag och J dragit runt i landet och besökt familjemedlemmar. Vi har träffat min syster, min pappa, båda deras respektive samt hälsat på hos J:s syster. Alla tre besök har varit mycket trevliga, men det är skönt att vara hemma nu ett par veckor innan nästa termin i skolan. Att träffa nära och kära är såklart alltid mycket värt, men jag upplever det som lite av en stress av sova borta från hemmet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det här, men jag antar att det är delvis ovissheten i om man kommer att kunna sova, om man kommer att tycka om maten som serveras, osv. Kan bara vara jag som är lite fjantig.

Jag känner mig väldigt utvilad efter den här sommaren. Det kommer att behövas när lata dagar som består av att spela och titta på serier övergår i dagar när jag går upp sex på morgonen och kommer hem efter middagstid. Jag kommer att bli trött, dagarna kommer att bli mörkare och jag kommer att sakna min ledighet. Men det kommer att gå bra, som alltid. Om det är något jag har tilltro för så är det mig själv, faktiskt. De som har någorlunda koll på mina tidigare erfarenheter vet nog att jag har mig själv som största trygghet. Jag känner det verkligen inom mig - inte att allt alltid kommer att gå vägen och att jag är perfekt - men att vad som än händer så kan jag hålla ihop mig själv och inte tappa fokus framåt.

Nästa vecka ska vi på möte angående nya fyrbenta familjemedlemmar. Nästa vecka har jag min omtenta. Dagarna blir kortare, nätterna blir kallare, men jag, jag har alltid mig själv. Och det är allt jag behöver, egentligen.

Likes

Comments

Känner mig sugen på att uppdatera lite här.

Fyra tentor, tyvärr endast två avklarade... Omtentor på de två andra om en månad. Samma två tentor som jag även kuggade tidigare.

Det känns inte som bästa resultatet såklart, men att klara de två andra på första försöket höjde mitt självförtroende något i alla fall. Har inte haft mitt bästa första år på min nya linje, tror inte att man kan skylla på någon annan än mig själv för det.

Men, jag kommer att få gå andra året precis som planerat och CSN har inga problem med att man inte är perfekt. Ska satsa fullt på mattekursen som jag har plockat flertal poäng på båda gångerna, bara inte tillräckligt många. Så frustrerande, jag är ju bra på matte!?

För att byta ämne innan jag blir alltför självkritisk: vi har flyttat in i vår nya lägenhet! I Upplands Väsby hittar man mig numera. Känns faktiskt väldigt bra. Fick hem möbler från Ikea idag som ska snickras ihop och har några flyttkartonger kvar att packa upp. Väsby ligger ju lite utanför Stockholm, men nära Arlanda. Så kan bli en längre sträcka att åka med pendeltåg. Men Väsby kompenserar med fem minuters promenad till Ica, jag menar hur många gånger har jag inte blivit sugen på godis på kvällen men inte orkat gå och köpa pga närmaste matbutik ligger en kvart bort? Inte nu längre.

Jag och J har kommit hem från vår utlandsresa också, destinationerna Rom och Teneriffa. Rom var otroligt varmt och är inte riktigt en stad där man badar mycket, så man orkade liksom inte vara ute hela dagarna. Men vi såg Colosseum, Spanska trappan osv, mycket fina byggnader. Dock var staden utanför turistområdena inte så lockande för mig. Vi har sett råttor, kackerlackor och alltför många bilförare som inte borde ha körkort. Det vi inte har sett skymten av är kollektivtrafik - har ingen aning om hur man tar sig runt i staden som invånare med så pass opålitliga bussar och en strejkande tunnelbana. Ska tänka på det nästa gång jag är på väg att klaga på SL. Inte för att jag är den typen som tillför en stor andel okonstruktivt klagande i vanliga fall.

Sedan en vecka på Teneriffa. Det var såå vackert. Massor av berg och stora stränder. En riktig turistdestination för den som vill sola, bada och gå på restauranger. Landskapet var väldigt torrt, inte direkt bladskogar där utan kaktusar och buskar. Vi tog en safari upp i bergen, endast där fanns det skog. Vi såg rester från vulkanutbrott, toppen på högsta berget, fantastiska utsikter, osv. Förutom det badade vi varje dag, solade, gick och åt på restauranger och drack mojitos. Skulle lätt kunna tänka mig att åka tillbaka till Teneriffa.

En sak som man ofta inser när man är utomlands är hur många invånare som har som yrke att lura pengar av turister. Folk går runt och delar ut blommor som de sedan vill ha betalt för, erbjuder sig att hjälpa dig att köpa din biljett för att sedan kräva betalning, osv. Det är klart man kan gå på det, man är ju glad turist och förväntar sig att bli välkomnad av glada människor. Så är inte alltid fallet... Det man måste komma ihåg är att om någon främling erbjuder något är det oftast inte gratis och ingen har någon juridisk rätt att kräva pengar av dig för en överenskommelse du inte har gått med på. Bra fraser är "No, thanks" och "I haven't agreed to this".

Sedan undrar jag hur mycket pengar man tjänar med den sysselsättningen? Hur många turister är villiga att köpa solglasögon och schalar från främmande människor som går runt på gatorna? Hur många främlingar kan du gå fram till och knyta på ett armband som du sedan lyckas ta betalt för? Det stora problemet är ju självklart deras bristande moral, men undrar om man inte skulle tjäna bättre på ett hederligt jobb. I för sig har alla inte den möjligheten.

På resan har jag hittat tillbaka till en sann passion: att läsa böcker. Det är tyvärr sällan jag orkar sätta mig in i böcker och kan koncentrera mig tillräckligt för att läsa i vardagen, men väl utomlands hade jag inte de hindren. Har läst skräckromanen "Färjan" som var helt ok när jag läste men skulle absolut inte läsa igen, tyvärr. Även boken "The well of ascension", andra boken i serien Mistborn av Brandon Sanderson som en god vän tipsat om. Helt fantastisk fantasybok, precis som den första: "The final empire". Det finns så många lager i båda böckerna och väldigt, väldigt bra slut. Starka karaktärer och dialogerna är så kloka. Det är inte bara, som vissa andra historier, ett enda kärleksdrama eller ett stort brott som ska lösas. De här böckerna erbjuder syner på relationer, politik, etik, spänning under fight (i brist på bättre ord) och på något sätt jonglerar författaren med flera obesvarade frågor som man som läsare konstant funderar på under bokens gång. Upplösningen ger alla svar, men aldrig på det sätt man anat. Nej, de är så, så bra. Ett absolut måste.

Den närmaste framtiden väntar flera resor runt i Sverige. Vi ska till Göteborg, Karlstad och Nässjö för att hälsa på flera familjemedlemmar. Skippar en resa till Bollnäs för två dagars utgång i helgen, vet inte riktigt varför. Känner mig otaggad.

För att lämna någon slags cliffhanger kan jag i slutet berätta att vi väntar tillökning i familjen. En fyrbent sådan. Uppdaterar typ aldrig så nästa gång jag skriver är den (eller dem?) säkert här.

Likes

Comments

Tre tentor är skrivna. En kemitenta som var ganska bred och liknade Kemi 2 ganska mycket, dock fortfarande svår. En mattetenta vars innehåll är väldigt svårt att förklara för någon som inte är insatt. Den handlar mycket om att arbeta i tre dimensioner (x, y och z istället för x och y, eller bara x), parametrisera och lösa dubbel- och trippelintegraler, om det säger er något.. Sist en fysiktenta som handlade om vågor i form av ljud och ljus samt el och magnetism.

Svårast var helt klart mattetentan, tvek om jag klarar den alltså. Men de andra två kändes ganska bra. Det är bara att hoppas på det bästa. Det känns lite konstigt att jag under hela min skolgång har varit någon som siktat på betyg på minst C-nivå, nu är jag glad om jag klarar mina tentor. Stor omställning, bara att jag inte är en av de bästa i klassen och till och med ligger efter ibland, har aldrig hänt tidigare. Men jag kämpar på och tröstar mig med att mina framtida arbetsgivare förmodligen inte kommer att vara lika intresserade av enskilda betyg som mitt examensbevis.

Den sista tentan är också en fysiktenta, om mekanik. Olika sorters kroppar som rör sig och så ska man räkna ut hastighet, acceleration, sträcka eller något sådant. Det kommer nog också att vara ganska svår. Skriver den på fredag och hinner plugga idag och imorgon. Borde faktiskt sitta och plugga just nu, men luften har gått ur lite känner jag. Det är jobbigt att komma igång när man i huvudet är tre dagar framåt i tiden och planerar inför sommaren.

Nog om skolan. Vi har hittat en ny lägenhet! Det är en tvåa i Upplands Väsby. Inte superfräsch eller jättedrömmig lägenhet men större än den vi bor i nu, en helt ok hyra och en förmodad uthyrningstid på flera år. Om ingenting ändras kommer jag och J alltså att kunna bo där tills vi båda har pluggat klart och kan få ett eget förstahandskontrakt eller kanske köpa eget. Vi får se om livet kommer att fortsätta på det spåret också, men känns i alla fall väldigt bra.

En fördel är att lägenheten är omöblerad. När vi flyttade in i nuvarande fanns redan det mesta, men jag kan inte säga att våra möbler är de jag själv skulle ha valt ut till min egna bostad. Så nu känns det som att nästa lägenhet verkligen kommer att bli vår, på ett annat sätt än den vi bor i nu. En till fördel, som skapar extra mycket värme i mitt hjärta, är att vi får ha husdjur i lägenheten. Förhoppningsvis kan vi hitta en eller två katter att adoptera och mysa med hemma hos oss. Givetvis ska eventuell katt hos oss vara vara försäkrad, vaccinerad, avmaskad, kastrerad, ID-märkt, osv, oroa er inte. Just de sakerna kan vara relativt stora kostnader, men i de flesta hem åt räddade katter har föreningen redan tagit de stegen.

En utlandsresa är bokad. I juli flyger vi först till Rom och stannar för att turista några dagar där och flyger sedan vidare till Teneriffa för lite sol och bad. Är riktigt taggad på båda destinationerna, men lite extra för Teneriffa eftersom att jag inte har varit på en sol- och badsemester på länge. Självklart kommer det att vara varmt i Rom också men det finns ingen riktig strand i den staden. Känner mig verkligen värd både utlandsresa och inflytt i ny bostad efter den här slitiga våren. Det känns som att jag har jagat för att komma ikapp min klass hela tiden och samtidigt lagt flera timmar på jobb varje vecka. Bara en tenta till, sedan går jag på sommarlov.

Kommer bloggen att ha sommarlov? Knappast.

Likes

Comments

Hej, hörni.

Jag fyllde år i fredags! Hela 21 år har jag nu att skryta med om någon frågar om min ålder. Det firades med pizza, jäger och fina vänner hemma hos oss, min typ av kväll alltså.

Det har varit ganska intensivt de senaste veckorna. Jag har haft labbar, inlämningar, föreläsningar, jobb, osv. Men nu har jag ingen mer schemalagd tid i skolan innan tentorna, äntligen. Jag har tänkt ta en dag eller två och bara andas efter det här, ta en minipaus från skolan. Det tajmar bra med J:s födelsedag som är nu på lördag. Har några överraskningar till honom...

Men alltför snart är det dags att ta tjuren vid hornen. Jag har fyra tentor att skriva, det vore väldigt bra om jag klarade åtminstone tre. Det känns både bra och dåligt just nu. Bra för att jag har hängt med ganska bra i de två kurser jag läser nu, dåligt för att jag fortfarande måste plugga tentainriktat på alla fyra kurser. Det är ju skillnad på att gå på föreläsningar och att sätta sig ner och försöka lösa uppgifter själv. VI får se hur det blir, helt enkelt.

Jag har blivit antagen till två sommarkurser! Det är de två nördigaste kurserna någonsin, är ni beredda? Den första heter "Relativitetsteori", den andra "Utmanande mattematik", alltså vem tror jag ens att jag är? Men är taggad på båda två. Jag är ju en teoretiker till person som gillar att utbilda mig, att få nya perspektiv och sättas på prov. Sedan är ju även studentlivet så varierande och kurser kan handla om lite vad som helst, vilket jag uppskattar mycket. Värsta tänkbara scenariot för mig är att ha ett jobb med precis samma rutiner varje dag och fastna där i ett flertal år.

I sommar ska jag även besöka världen utanför Stockholm. Inte allt är bokat och klart, men jag har planerat att resa till pappa, till Bollnäs och utomlands. Något som är helt bokat är dock en helg i Göteborg där jag och J ska umgås med min syster och hennes respektive och bland annat gå på Liseberg, vilket är typ det bästa stället i Sverige. Det gäller bara att kämpa igenom tentaplugget och skriva bra tentor, jag kan nästan känna lukten av frihet.

Likes

Comments

Hej, det var ett tag sedan.

Min vecka i Japan var helt fantastisk. Min fina vän H visade mig runt och fixade i princip allt då jag inte fattade någonting och jag fick se tempel, berg, fick prova god mat, osv. Men som roligast var den här resan när alkohol var inblandat, säg det inte till någon som är underårig.

Terminen är snart slut, tacka gudarna för det. Jag har två tentor på kurserna jag läser just nu samt två omtentor i juni. Det är möjligt att jag sätter alla fyra, men vi får se. Försöker hålla fokus i alla fall, hänga med på föreläsningar och skriva bra inlämningar. Det går ganska bra just nu, det skulle vara så väldigt skönt att även kunna lägga de två kuggade kurserna på hyllan.

Kurserna jag läser nu är en i kemi och en i fysik. Fysik-kursen är ganska svår, men vår föreläsare är ascool och tar med sig lasrar och grejer till föreläsningarna! Kemikursen är ok och lättare, känner att jag har en ganska bra bas sedan gymnasiet. Den som inte reagerar lite på att jag bakade in ordet "bas" i en mening om kemi kanske också borde plugga mer kemi.

De två kuggade kurserna är en helt omöjlig kurs i mekanik där jag finner både boken och föreläsaren ganska ohjälpsamma, samt en mattekurs som helt enkelt är svår. Hmm, vi får se.

I alla fall. Jag och J letar nytt boende då vi börjar bli trötta på vår nuvarande lägenhet. Den har sin charm, men också många mindre charmiga egenskaper. Dock får vi bo kvar i ett år till, om vi vill, så ingen panik. Flyttar bara om vi hittar något bättre. Vi har varit på fem visningar hittills, ingen av dem var mitt i prick.

Jag har sökt några sommarkurser, men eftersom att jag skickade in sen ansökan vet jag inte än om jag får gå någon. Sådant som märks. Planen just nu är att kanske inte jobba alls i sommar, faktiskt. Bara ta igen mig lite efter dessa två år som totalt har vänt mitt liv upp och ner. På ett bra sätt, såklart, men har fortfarande svårt att smälta att jag bor i Stockholm med min sambo. Önskar att jag kunde säga det till mitt 16-åriga jag, att det kommer lösa sig. Samt att hon borde hålla sig borta från killar som inte förtjänar henne och äta hur mycket mat och godis hon vill.

Pengar är inte ett problem, i vilket fall. Just nu. Jag har ju jobbat nästan hela terminen, just nu jobbar jag åtta timmar i veckan. Åtta timmar är i princip en genomsnittlig arbetsdag, så det blir ju lite tid. Men all den tiden blir efter en månad pengar. Mina elever är väldigt trevliga, i alla fall, inga större problem än så länge. Gillar jobbet skarpt, tycker det är ganska mysigt och känner att de verkligen kan lära sig saker från mig.

Resa är också något jag vill göra i sommar. Jag och J har tittat lite på resmål som Cypern, Rom, Teneriffa... Inget bokat än då jag inte vet något om sommarkurserna, segt. Men vi ska iväg utanför landgränserna i sommar och få en ordentlig dos av sol och nya perspektiv.

I övrigt funderar jag mycket, som vanligt. På livet. På vetenskap. På politik. På mig själv. På framtiden. Efter den här punkten var det ursprungligen 453 ord, men jag raderade allihop då jag finner det så svårt att i skrift försöka utveckla en någorlunda rättvis spegling av vad som pågår i mitt snurrande huvud. Jag försökte i alla fall. Det kanske går hela vägen nästa gång.

Likes

Comments

Förra helgen hoppade jag och min kärlek på ett tåg till min hemstad, Bollnäs. I den staden bor det människor som super varje helg utan undantag, människor som baserar sina livsval på sina vänners respektive val och människor som bryr sig mer om vad som händer i andras liv än i sitt eget. Men det finns också en handfull människor som jag tycker om väldigt, väldigt mycket.

Vi drev runt i staden, fikade med vänner, gick på en fest osv och hade hela tiden trevligt sällskap. Alla som bidrog till att göra vår helg - tack.

Det är något konstigt med min hemstad. Det känns som att när jag åker tillbaka efter en lång tid kommer allt att ha förändrats och jag kommer inte känna igen någon eller hitta någonstans. Men så fort jag kliver av tåget ser allt ut precis som vanligt och jag möter ett bekant ansikte inom några minuter. När jag går på de gatorna med min kärlek kan jag peka ut nästan varenda gathörn och förknippa det med en historia. "Där skrapade jag en bil när jag övningskörde och skulle backa runt ett hörn", "Där kastade jag upp allt maginnehåll efter en kväll som hade innehållit för mycket alkohol", "Där brukade jag stå och vänta på en klasskompis som jag gjorde sällskap med till skolan varje dag". Förra helgen bjöd på många sådana minnen som kom tillbaka från där de vanligtvis förvaras, långt bak i mitt huvud, och fyllde mig med en stark känsla av nostalgi.

Nostalgi är starkt förknippat med bitterljuvt för mig. Jag känner mig glad och kan fortfarande skratta när jag tänker på vem jag var och vad jag gjorde förut, men jag sörjer samtidigt det faktum att jag aldrig kommer att vara samma person och göra samma saker. Men det är väl sådant som hör till livet, vad ska man göra. Den jag är idag och det jag gör idag kommer jag säkerligen att sakna precis lika mycket om tre år till.

I alla fall. Den här veckan åkte vi åt motsatt väderstreck och landade i Malmö för att umgås med min syster och S. Lite mer chill helg än förra helgen och som alltid trevligt i det sällskapet. Vi har gått runt i Malmö, spenderat pengar för att ersätta slitna saker med splitt nya och druckit bubbel framför Melodifestivalen. Just nu är vi på väg hem igen till Stockholm.

Jag har varit inne i en lite seg period. Jag tränar inte så mycket, pluggar inte så mycket, gör inte så mycket egentligen. Känner mig lite stressad med tanke på att det är tenta om ett par veckor, så ska försöka lägga i ett par högre växlar, måste skärpa mig. Nej, ska dra till gymmet tidigt imorgon och sedan sitta i skolan till middagstid. Börja fokusera mera.

Men det här känns också som en väldigt seg period i världen rent politiskt. Jag samexisterar alltså med personer på den här jorden som förnekar förintelsen och global uppvärmning, som anklagar varje stor tidning för lögner samtidigt som de hejar på sin president som har hittat på en händelse i landet jag befinner mig i, som tycker att det inte finns någon relevant skillnad överhuvudtaget mellan abort och mord, som vill döma ut hela folkgrupper för saker som enskilda personer ur den folkgruppen har gjort, men endast om de själva inte tillhör den gruppen, såklart.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det, men det är väl egentligen inte ens värt ett försök eftersom att man nu för tiden kan ducka för sin motståndares argument genom att helt enkelt säga att denne ljuger, även om hen hänvisar till fakta från de mest pålitliga källor som existerar, t. ex. forskare och vetenskap. Men med den logiken är väl det enda vettiga att göra att ifrågasätta exakt allt som händer som man själv personligen inte har bevittnat? T. ex. så kanske Trump inte ens är president, det kanske är någon helt annan som tar alla beslut och alla hans tal och ceremonier är iscensatta. Men det är helt absurt och väldigt långsökt, men det verkar ju inte spela någon roll när folk bildar sina skräddarsydda uppfattningar, så. Folk väljer ju numera att tro på det som passar dem själva att tro på.

Det finns en väldigt fin term för detta psykologiska fenomen - selektiv perception. Fråga Wikipedia om ni vill ha fler detaljer.

Veckan som kommer är fylld med en typisk vardag. Jag ska gå i skolan, träna, rida hästen, pussa på J. Förutom det ska vi också gå på någon stand-up kväll på tisdag med S, är nyfiken och taggad.

Likes

Comments