Header

Jaha, vinter och snö nu då. Usch.

Vintern är normalt min värsta årstid. Den innehåller liksom alla mina hatobjekt. För det första - kyla. Ni som känner mig vet att jag är en konstant isbit, oavsett väder, och min isighet tredubblas när det är kallt ute. Jag fryser, konstant. För det andra - mörker. Det är liksom mörkt när man vaknar, och mörkt när man går hem igen, från skolan eller jobbet eller vad det nu är. Inte okej. För det tredje kaosar kollektivtrafiken sönder så fort minsta snöflinga syns till, precis som om det är något helt otroligt att det kommer snö på vintern här i Sverige. Sedan är allt också bara allmänt blött och jobbigt.

Idag däremot kände jag mig underligt inspirerad av snön, av någon anledning. Det är något speciellt med den första snön. Det är liksom då allt är nytt och man har inte hunnit påminnas av allt det där hemska med snön än. På vägen till skolan idag lyssnade jag på Lars Winnerbäck och andades den frasiga luften och fotograferade alla vintervyer.

Hela den här vinterkänslan inspirerade mig till en novell, som jag skrev idag när jag satt på espresso house (kolla på den där drömsalladen btw, herregud.). Jag började tänka på alla vintrar när man var liten och hur magisk snön och kylan kändes då. Speciellt när det var mörkt ute. Jag minns framförallt alla sena eftermiddagar på fritids, när jag och min dåvarande bästa kompis låg på rygg på fotbollsplanen alldeles själva i mörkret och såg snöflingorna falla från himlen. Världen kändes på något sätt overklig. Allt var underligt tyst och det låg någonting mjukt i luften. Snön var magi. Det här fick på något sätt inspirera min novell, om det ensamma barnet i snön.

Om vi lämnar det uppenbara ämnet snö (Ja jag vet att alla pratar om snön så fort den dyker upp men ni får stå ut) så var jag i skolan idag. Jag trivs verkligen så otroligt bra där. Vi har så roligt på seminarierna med massor av intressanta diskussioner, och man lär sig så mycket och det är så kul allting. Dessutom känns det som att vi kommit varandra mycket närmare i klassen nu. Jag tror det är för att vi har så mycket mer diskussionsövningar och gruppuppgifter den här delkursen, så man snackar liksom mer med alla.

Sen har Robin varit hos mig i veckan också, och det har varit helt fantastiskt. Jag hade saknat honom något otroligt. På fredagen var vi på Pinchos, och det var så gott. Förutom det har vi mest sovit. På riktigt, vi sov literally hela helgen. Hela dagen på lördagen, sen var vi uppe lite på kvällen, sen sov vi hela natten, var uppe lite på morgonen, sov hela dagen på söndagen, var uppe lite på kvällen och sen sov vi på natten igen. Jag har nog aldrig sovit så mycket i hela mitt liv, jag vet inte vad som hände. Det kan dock ha varit för att Robin väckte mig typ kl sex på morgonen för att han inte kunde sova, och sen när jag skällde ut honom och somnade om så väckte han mig igen en stund senare. Jag fick med andra ord ingen särskilt djup sömn där på morgonen. Men ändå. Vi har sovit omänskligt mycket. Det var mysigt dock.

Åh, titta vad mysigt. Han är så fin.

Till sist vill jag bara visa upp mitt smink och min outfit idag, för jag tyckte det blev bra. Ni vet när man har en outfit och sminkning i huvudet och går runt och tänker på det hela morgonen, och det kan antingen bli perfekt eller katastrof? Och om det blir katastrof så är man fucked, för då har man ca fem minuter på sig att hitta en ny outfit, och man sliter panikartat ut hela sin garderob i jakt på något ersättningsbart. Well, så brukar det bli för mig. Idag däremot klickade det faktiskt, och då måste man ju få skryta lite om det, right?

Det var allt för den här gången, vi hörs snart igen. Peace my dudes

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Novell

Är du kvar?

Tryck på spela upp om du vill fortsätta titta.

Well, excuse me. Som om det skulle vara onormalt att kolla igenom en serie åtta timmar i sträck. Nej, då måste man börja ifrågasätta, knacka på rutan, hallå, är det någon där? Jag trodde du skulle stå på min sida, Netflix.

Fast sedan är jag ju deprimerad också.

Eller, åtminstone har jag fått för mig det. Vad kan man annars kalla det när ingenting känns kul, man ligger i sängen konstant, äter kebabpizza och orkar inte ens plocka undan smutsdisken från nattduksbordet. Det är knappt jag orkar hålla uppe ögonen framför macbooken. 

Herregud, jag var i sån bra form förut. Tog promenader runt hovsjön varje morgon, gjorde i ordning smoothiebowls med kokosflingor och bananskivor och chiafrön. Jag åt kvarg. Kan ni fatta. Den tjocka, kväljningsframkallande smörjan som alla på Instagram freakar ur över. Jag åt det och postade selfies och framställde mig själv som en riktigt livsnjutare. Sån var jag. Nu har jag en droppe kebabsås på hakan som jag inte har kraften nog att torka bort.

Det finns ju givetvis en viktig skillnad mellan då och nu. Mitt liv då – Linus. Mitt liv nu – ingen Linus. Man skulle kunna tro att jag blivit dumpad, men nej, så enkelt är det inte. Hade jag blivit dumpad hade det här varit mycket mer bekvämt. Då hade jag kunnat ligga här och sörja och snora och ömka mig utan dåligt samvete. Nu förtjänar jag inte ens att må dåligt. 

Jag var helt säker på att jag inte skulle sakna honom. Det var liksom, singellivet here I come. Jag och Felicia klädde ut oss i tighta klänningar och plattade håret med varsitt glas bubbel i handen. Sen gled vi fram till klubben, vackrast i världen. Ingen kunde röra oss. Om vi inte ville det förstås.

Det tog typ en och en halv minut innan ett gäng killar började flörta med oss. Nån med backslick och ljusa ögonbryn köpte en Sex on the Beach till mig, och droppade ett klychigt skämt om att vi skulle göra det på stranden. Kul, haven't heard that one before. Men han var söt, hans leende var liksom lite snett så han såg ut som om han hela tiden var en aning skeptisk. Hans ögon däremot sa en enda sak. Och, well, jag tvekade inte på att ge det till dem if you know what I mean.

Det sjuka var att jag inte kunde få bort en viss person ur huvudet. Eller, jag tänkte inte ens på honom till en början, han dök liksom bara upp. Varje beröring påminde om hans smala, seniga händer. Varje kyss kändes som hans läppar. Jag öppnade ögonen och såg bara en enda person. Linus.

Ja, ja, jag vet vad ni tänker. You don't know what you have until it's gone. Ni behöver inte gnugga det i mitt ansikte. Det var bara så konstigt, för jag hade knappt tänkt på honom alls den senaste veckan. Plötsligt var han bara där, i varenda kvadratcentimeter av min kropp. I fötterna, halsen, naglarna, hjärnan, hjärtat. Och där låg jag, i nån random dudes säng med Lego Batman-lakan och kände mig helt tom. Trots att sneda-leendet-snubben höll mig hårt intill sin kropp.

Det är så lätt att måla upp en bild i huvudet av hur allt kommer vara. Man ser det framför sig som en hägring, drömlivet, det oväntade och spännande. Drinkar och fyrverkerier och främlingars tungor i halsen. Sen när man väl är där märker man meningslösheten. Meningslösa diskussioner om Donald Trump och Ishockey och vad gör du på fritiden då, när alla vet att ingen bryr sig egentligen. Meningslösa fyllor som alla slutar i meningslösa sängar eller meningslösa spyor. Reality check, livet är inte som på film. I verkliga livet vill man bara ha någon att komma hem till. Någon som faktiskt bryr sig om allt det där meningslösa.

Jag ringde Linus ett tag senare, såklart. Började mumla nåt om hur ledsen jag var och att jag fortfarande älskade honom och att jag varit så dum och bla bla bla. I bakgrunden hörde jag en len röst. Vem är det älskling?

Älskling. Herregud. Jag kräks.

Likes

Comments

Tankar om distans

Stockholm. Öar och vatten och broar och torn. Vaniljlatte och tunnelbanevimmel. Staden där jag kan promenera bland höga hus och vackra gator, där jag kan sitta på mysiga caféer och skriva noveller, där drömmar hänger i luften. Här har jag min lägenhet med Winnerbäck-citat på väggen och rosa blommor i fönstret, här har jag skrivarkursen på södertörn, här har jag biblioteket med fönsterväggarna, espresso house med träbord och doften av höst, gråa byggnader i kontrast till en rosa himmel. Här har jag skapat mig ett liv.

Sen har vi Robin. Denna otroliga människa som får allt att kännas rätt. Hans skratt och hans doft och hans dåliga humor och kärleken, denna enorma kärlek som jag få ta emot och ge tillbaka. Med honom finns det ingenting jag saknar. Att få sitta på golvet i underkläder med ett täcke kring våra axlar och spela bilspel på playstation 2, att äta kladdkaka i sängen klockan tre på natten, att ligga bredvid varandra och prata och skratta om allt, och sedan somna ihop och vara tryggast i världen. Det är sådana saker som gör skillnad på att ha ett liv och att leva.

Det finns en konflikt här. Två krafter som sliter åt olika håll. Å ena sidan Stockholm, med sin glittrande charm. Å andra sidan Robin, människan jag älskar mest av allt. Robin bor fortfarande på Orust, och trivs lika bra där som jag gör i Stockholm. Robin trivs inte alls i Stockholm. På samma sätt som jag skulle känns mig isolerad om jag skulle bo i hans stuga på Orust, känner han sig isolerad om han skulle bo här. Han har ingenting här, förutom mig.

Resultatet blir distans. Att konstant gå runt och längta efter de där stunderna då man äntligen ses igen. Att stundtals leva sitt liv, ensam, med en tom säng hemma utan kladdkaka och playstation och skratt och en trygg famn. Saknaden kan bränna så mycket att det gör ont. Ibland ligger man där alldeles ensam och det enda man önskar sig i hela världen är att avståndet på femtio mil ska minimeras till fem millimeter. Det gör ont.

Viljan om att en dag flytta ihop finns, men är inte möjlig just nu. Jag pluggar och jobbar här, Robin har sitt liv på Orust. Förhoppningsvis kan vi efter min utbildning flytta någonstans där vi båda kan skapa oss ett liv, tillsammans. För tillfället är dock distans det enda alternativet.

Just nu är han i alla fall här. Han ligger i min säng med täcket uppbullat till ansiktet, och när jag har skrivit klart den här texten ska jag lägga mig intill honom och pussa honom och säga godmorgon. Även om distans är värdelöst så är vi i alla fall lyckligt lottade över att vi får ha varandra. Oavsett vad så kommer de här stunderna, och hans kärlek, alltid vara värt det.

Likes

Comments

Fredag kväll. Här sitter jag och väntar på min pojkvän, och på att tiden ska gå.

Det var tre veckor sen vi sågs. Tre veckor! För någon som inte är i ett förhållande kanske det inte låter så mycket, men ni som har en pojkvän eller flickvän vet precis hur länge tre veckor kan kännas. Framförallt den senaste veckan har ingenting känts roligt. Jag har gått runt som i någon slags konstant matthet och varje kväll i en tom säng har känts outhärdlig. Han ska ju vara hos mig liksom. När han är bredvid mig är allt som det ska, då finns det ingenting jag saknar. Och om tre timmar håller vi om varandra igen. Fy fan vad jag längtar.

Idag känns allt ändå bra igen. Jag har haft en skitvecka men idag var jag i skolan och efteråt åkte vi ett gäng in till Stockholm och åt mat och umgicks. Det var verkligen jättekul! Det känns som att vi inte umgåtts så mycket i gruppen utöver skolan tidigare, så det var riktigt roligt att vi gjorde nåt tillsammans för en gångs skull. Superhärliga människor verkligen!

Förhoppningsvis är det något bättre tider på väg nu. Robin kommer hit, skolan känns rolig, och förhoppningsvis kommer jag ha mer ork och lust att skriva på boken och mina noveller. Skriva är ju bland det bästa jag vet, men när jag är trött och deppig lockar det sällan. Kanske kommer jag igång med det bättre nu.

Jag har förresten en fråga. Ni som läser min blogg, vilken typ av inlägg tycker ni är mest intressant att se? Är det novellerna som lockar, de privata inläggen, eller skulle ni vilja se nåt helt annat som t.ex skrivtips, krönikor om olika ämnen, texter om skrivande.... Om ni har några önskemål får ni jättejättegärna framföra dem till mig!

Vi hörs snart igen! Puss och kram <3

En mysig kväll i fina Stockholm

Likes

Comments

Tycker du om att skriva? Vill du få tips på hur du kan utveckla ditt skrivande? I så fall, fortsätt läs!

Okej, jag är ingen expert på skrivande. Ändå vill jag påstå att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev för fem år sedan. Jag har lärt mig många värdefulla saker på vägen, saker som jag märkt av på egen hand eller fått lära mig av olika författare och fantastiska lärare. Och eftersom den här bloggen ska handla om skrivande, tyckte jag det passade ganska bra att dela med mig av några av dessa tips. Så here we go. I hope you're excited.

Tips 1 - undvik klychiga metaforer

En författares mål är för det mesta att förmedla någonting - en känsla, ett budskap, en spännande historia, etc. Metaforer och liknelser är ett fantastiskt verktyg för att skapa en tydlig bild hos läsaren och få fram det man vill. Däremot anser jag att ingen metafor alls är bättre än en klychig metafor. Varför?

En klychig metafor eller liknelse, till exempel "röd som en ros", "bitande kyla", "havsblå ögon" och så vidare, säger i princip ingenting. Läsaren är så van vid dessa uttryck att det knappt skapas någon bild i huvudet överhuvudtaget. Dessutom kan klychiga uttryck vara ett irritationsmoment för läsaren, eller göra texten luddig eller överromantisk.

Prova själv i din text. Leta upp uttryck och metaforer som kan verka trötta eller uttjatade, och försök ersätta dem med någonting nytt och spännande. "Röd som en ros" kan bli till "röd som nyplockade jordgubbar", eller "röd som hallonsylten min mormor alltid kokade". Utforska språket! En mer specifik och annorlunda metafor ger nytt liv i texten, får läsaren att stanna upp och ger en mycket tydligare bild.

Tips 2 - Detaljer!

Nästa punkt, som lite hänger ihop med första tipset, handlar om detaljer. Var specifik! Istället för att beskriva en bil som kör på vägen, beskriv en Toyota som vrålar förbi på E4:an. Märker ni skillnaden? Det senare exemplet ger en mycket tydligare bild av historien, och säger så mycket mer.

Tips 3 - strunta i skrivregler - när det passar

Många av oss har blivit uppläxade i skolan av vad som är korrekt grammatik. Till exempel ska man enligt svenskaläraren inte börja en mening med "och", varje mening ska ha ett subjekt och ett predikat, och satsradning (flera påståenden uppradade efter varandra, åtskilda med kommatecken) är strängt förbjudet.

Visst, detta är bra tips för den akademiska avhandlingen eller en professionell uppsats. Skönlitteratur däremot blir intressant först när man börjar bryta mot reglerna. Ofullständiga meningar (så kallade meningsfragment), satsradningar, meningar som börjar med "och"... allt detta kan bli extremt snyggt så länge man använder det rätt. Det viktigaste är själva känslan i språket, dvs språkets rytm. Jag ser det som att man målar med språket, och då kan man inte ha svenskalärarens strikta uppläxningar i bakhuvudet.

Däremot bör du inte strunta i saker som rättstavning (om det inte är ett medvetet stilistiskt val att felstava vissa ord), särskrivning (for the love of god lär dig att skriva ihop orden snälla), och andra saker som ger ett oproffsigt intryck av din text. Jag säger såhär: lär dig reglerna, för att sedan veta när det passar att bryta mot dem.

Jag tycker vi börjar så. Kommentera gärna om ni tyckte det här var värdefullt och vill ha fler skrivtips! Vi hörs snart igen, ha det bra allihopa! Puss o kram

Likes

Comments

Novell

Crille hade fått tag i nån brasiliansk jävla lakritssprit så redan då borde man ju fattat att kvällen skulle spåra. Vi hängde på stationen som alla andra kvällar, ingen av oss hade nåt bättre för oss. Det var inte fetnajs egentligen, terminalen stank piss och ett par alkisar halsade bärs på andra sidan gatan, men vad som helst för att komma bort från den jävla helveteshålan som skulle vara hemma.

”Fan, händer ikväll då?”

De var vända mot mig, Crille och Burken. Förväntade sig att jag satt på alla svar eller nåt. Jag hamnade alltid där, i mitten, den som de andra förlitade sig på. Gott eller ont, det vettefan. De stod i alla fall där, tjocka hoodies ner till knäna i ett moln av cigarretrök, och väntade på instruktioner.

Fan om vi bara dratt nånstans. Hängt i parken istället, supit oss äckligt fulla, bråkat med nåt gäng, en vanlig jävla kväll. Istället dröjde vi oss kvar på stationen tills det var helt svart runtomkring och luften blivit sådär krispigt kylig som den blir på natten.

Vi var jävligt packade, det kan jag lova asså. Packade och korkade. Och vi började snacka. Burken drog nån rövarhistoria om nån snubbe han bankat in näsbenet på när de börjat tjafsa om det heter en eller ett apelsin.

”Sånt jävla stolpskott asså. Varenda jävel säger ju förfan EN apelsin. Fan, det är nog den sjukaste grejen jag hamnat i slagsmål för.”

Sådär höll vi på, historia på historia, tills det började riva i oss. Egentligen borde jag fattat då att det var dags att dra hem. Det låg nåt fett obehagligt över natten, som att nåt pulserade i skinnet på oss. Det ryckte i Crilles ögonbryn och Burken hade det där smått psykotiska leendet som man bara såg när det var nåt jävligt på gång.

Klockar var la runt ett när han gick förbi. En man, runt fyrtio-femtio, tunt hår, kappa och vräkig klocka på armen. Kanske hade han vart på nån middag, tog en promenad hem för det var så dyrt med taxi och han bodde ju bara några kvarter bort och lite frisk luft är ju alltid skönt. Det var jag som fick syn på honom först och fan vad jag önskar att jag hållit tyst.

Det skulle vara så lätt. Crille skulle hålla fast honom, Burken sno åt sig klockan och gräva i fickorna efter mobilen och plånboken, och jag skulle vara the main act eller vafan man ska kalla det och se till att han inte kämpade emot. I know, säg vad ni vill men snubben var fan rik och hade redan allt som inte vi hade. Säkert en fru, barn, en varm säng i ett hus som inte stank av öl och gubbsvett och våld. Det var fan inte mer än rätt.

Vi gjorde det snabbt, utan att tänka. Drog ned mössorna över ögonbrynen och jackorna över näsan. Crille gjorde sitt, Burken sitt och jag blockerade mannens väg, tornade upp mig framför honom som ett fucking tiovåningshus och väste mellan tänderna.

”Stå still eller dö.”

Han lydde. Läpparna darrade, ögonen vida. Jag kände mig mäktig. I know, det låter för jävligt, men jag kände mig som fucking superman fast jag var ju ingen hjälte direkt men ändå. Det är i såna stunder, när jag är helt i kontroll och har hela situationen i min makt, som allt för en jävla gångs skull känns bra. Det är då ingen kan röra mig. Ingen kan nå mig. Inte ens gubbfan där hemma.

”Allt klart.”

Burken stoppade grejerna i fickan på hoodien. Jag höll kvar mannen med blicken, liksom frös fast honom.

”Inte ett knyst till snuten om det här, fattaru? Vi har dina grejer, kan lätt leta upp var du bor och krossa dig. Fattar du. Krossa dig.”

Han nickade, så häftigt att det tunna håret guppade. Det var vid det här laget vi brukade skrämmas lite, köra nåt slag i luften eller vråla och sen dunsta snabbt som fan. Jag stod kvar. Kunde inte släppa isblicken. Nånstans såg jag hur de andra började skruva på sig, som om de ville säga fan, vi har grejerna let's fucking go vad håller du på med, men det var nu allt började spåra på riktigt.

Mannen var så jävla lik farsan. Samma hår, samma blekgrå ögon, samma äckliga jävla gula tänder. Så många gånger jag önskat att jag stått såhär framför honom, med makten att krossa honom. Farsan och mannen flöt liksom ihop och jag vettfan vad som hände men plötsligt hade jag fyrat av första slaget. Och andra. Och tredje.

Det är suddigt efter det. Jag minns skosulor som susar över asfalt, någons röst som sa vafan gjorde du så för, fan, fan, och blodet på mina knytnävar. Jag minns bilden av hans förvridna ansikte. Svullnaden. Allt det röda. Fan. Allt det fucking röda. Fan.

Vissa saker vill man inte tro är på riktigt. Man vill liksom kunna vakna upp, fatta att allt bara var en ond jävla mardöm och sen gå vidare med sitt liv. Men vissa saker går inte att ändra hur hårt man än önskar. Vissa saker är med en för alltid. I varenda vaken minut, varje sekund efteråt, från det att det hände, till det att man lämnar denna jävla helveteshåla som ska kallas världen. Under tiden får man helt enkelt bara stå ut.

Likes

Comments

Jag tror att min min brorsas please-kill-me-here-and-now-blick säger en del om vad han tycker om att vara på bild, men han är här hos mig i Stockholm över helgen och jag fotograferar allt så han får stå ut helt enkelt. På måndag ska vi se Gorillaz (!!!) live, och fram tills dess spenderar vi lite quality time tillsammans. Idag har vi till exempel varit i stan och shoppat lite och fikat och sådant.










Jag undrar hur det är att se dem här live???? Ska bli jättespännande!!


Min brorsa har alltså varit i Stockholm i lite mer än ett dygn nu, men har redan förgyllt min tid med ett par golden quotes. Här nedan följer en lista med de mest minnesvärda citaten från helgen:

"Jag har aldrig varit så fattig som när jag inte hade pengar" - Elias till en kassörska på pressbyrån.

"Mördare på dagen - hjälte på natten. Ingen vet att det är samma person. Inte ens personen själv." - Elias idé till en tv-serie.

"Kan jag stänga av tv:n såhär?" Elias framför min tv redo med en hammare.

"Sexy" - Elias om en kastrull potatismos.

Oh well, helgen fortsätter, på måndag är det dags för Gorillaz och en ny novell kommer ut inom en snar framtid. Och på tisdag kommer (äntligen!!) min pojkvän hit och jag längtar efter honom så mycket. Så livet leker, min brorsa är awesome och vi hörs snart igen. Puss allihop

Likes

Comments

Novell

Jag minns första gången vi var uppe på taket. Man kunde se bort till fotbollsplanen och kyrktornet och Ica maxi. Jag minns hur litet allt såg ut. Som legofigurer, legohus. Du såg på mig med dina bruna pojkögon och pekade mot den sidan av huset där berget sluttade och sa om man hoppar ner där så dör man.

Min mamma var hysterisk. Hon höll mig hårt, så hårt att jag inte kunde andas och skrek att jag aldrig får klättra upp där igen, aldrig, aldrig. Din mamma skakade bara på huvudet. Ungar. Sen berättade hon om gången du rusat ut på bilvägen och din pappa fått tag i dig i sista sekund innan en volvo vrålat förbi.

”Jag ska säga dig, att den ungen klarar sig alltid.”

På något sätt trodde jag nog det. Att du alltid skulle klara dig. Jag såg dig ibland på gymnasiet med ditt snaggade hår och snusdosan i bakfickan. Du satt vid busskuren, rökte och spottade på marken och jag tänkte att vi vuxit ifrån varandra. Ändå hade dina ögon samma bruna nyans som när vi var små.

Du brukade plinga på min dörr. Vi brukade slåss mot aliens, bygga ubåtar av köksbordet, spionera på skummisar högst upp bland ekens lövverk. Eken som mamma förbjudit mig att klättra i. Det var alltid nåt nytt, men du var aldrig nöjd. Det var som att det kliade i dig, som att du var tvungen att komma längre, högre, snabbare, alltid framåt, alltid vidare. Du lockades av det förbjudna och jag följde efter.

Skolan var för trång för dig. Stolar och bord och matteläxor och räck upp handen och sitt stilla och prata inte rakt ut fick dig att vilja skrika. Lärarna sa att du förstörde. Att du var omöjlig. Jag tror att du egentligen bara behövde vara fri. Att du hörde hemma på det där taket ovanför legohusen och bergsstupet. Vi satt där ibland, du och jag. Sen gick tiden och stunderna på taket försvann.

Jag tänker ibland på vad som hade hänt om jag plingat på hos dig någon gång, då när du slutade. Kanske hade du aldrig snaggat dig och börjat hänga med gänget i för stora tröjor och tomma blickar. Kanske hade du aldrig sökt dig till det farliga, det som förstörde. Kanske hade du aldrig gått över gränsen. Kanske.

Det var en grå tisdag i oktober som du klättrade upp på taket för sista gången. Din mamma berättade. Jag såg att hennes läppar rörde sig och att hon fortsatte prata efteråt men det enda jag kunde tänka på var dina bruna ögon och pekfingret mot stupet och om man hoppar ner där så dör man.

Jag hade alltid trott att du skulle klara dig.

Likes

Comments

Ja det här ser ju fint ut osv men mackan var hur äcklig som helst. Det skulle vara sås på, men jag fick ingen sås? Och kycklingen kändes inte jättefräsch heller så jag spenderade typ 60 spänn på att lida. Wohoo.

Annars är espresso house my place to be. Jag har ju appen och får massa rabatter och grejer vilket har lett mig in i en ond spiral där jag köper mer och får mer rabatter och köper ännu mer och så fortsätter det så. Har lite hatkärlek för stället eftersom det känns så mysigt att sitta och plugga i nån soffa med en vaniljlatte i handen, men det negativa är att jag spenderar alla mina pengar på kaffe och bagels. Oh well.

Idag var jag sen till skolan trots att jag gick upp två och en halv timme innan jag började. Jag fattar inte vad det är jag gör som tar sån tid. Normala människor klarar ju av att sminka sig på tjugo minuter liksom, för mig tar det en timme. Dock fick jag komplimanger på både mitt smink, min tröja och mina skor idag, vilket mitt självgoda hjärta mådde bra av.

Jag skrev en novell idag som troligen kommer upp på bloggen imorgon, så stay tuned for that. Hoppas ni fåtal människor som läser det här mår bra och att livet leker osv. Ni som inte läser det här bryr jag mig inte om. Nä skoja, alla förtjänar min kärlek, puss o kram och hej <3





(skriver folk fortfarande hjärtan sådär eller är det för mycket 2009-fjortis-vibe över det? i know how to blog yes)

Likes

Comments

Novell

Två veckor grått och två veckor regn. Två veckor vattenpölar och två veckor ishud. Jag fick för mig att det var soligt igen. Jag fick för mig att ta en promenad och att jag skulle ta den med dig.

Krispig luft. Höstluft. Den bra typen av höst. Grönt och gult och rött och din lila halsduk virad upp till näsan. Jag hade ingen halsduk för du gjorde mig varm. Vi pratade. Vi pratade om att tåget varit sent men hade lika gärna kunnat prata om naturvetenskapens betydelse i historien eller om katter existerar i rymden. Jag hade varit lika varm. Du såg på mig och jag fick för mig att du log.

Jag ville fråga dig om det gråa. Jag gjorde det inte. Jag var för rädd, så jag låtsades att hösten varit likadan hela tiden. Att vi alltid gått här och pratat om tåg och andats krispluft. Att löven alltid sett ut sådär under solen.

Vi fortsatte gå över fuktig jord och jag räknade centimetrarna mellan våra händer. Tio, nio, åtta. Vågade jag sju? Sex, fem. Fem var gränsen. Fem var bra. Inte tillräckligt såklart. Men bra. Nu log du, det gjorde du verkligen, och kanske var det för någonting jag sa.

Du pratade om tåget igen. Den här gången med annorlunda röst. Len, varm, men fel. Riktad bort, bort mot tåget. Tåget som skulle ta dig till henne.

Fem, sex, sju. Tjugo, trettio, fyrtio. Tvåtusenfemhundrasjuttioett.

Jag fick för mig att det var soligt igen. Jag måste tagit fel.

Likes

Comments