Den här veckan har jag fått en stor del av mitt liv tillbaks. Pusselbitar som får mig att känna mig hel igen. Jag började jobba i måndags och det var såå skönt att komma tillbaks till kontoret och till mina kollegor som välkomnade mig med varma kramar. Kände mig lite ringrostig efter så lång tid borta, men det var bara att skratta åt eländet och köra på ändå! Min stora utmaning nu blir att ta det lugnt och den utmaningen är vääääldigt stor för mig som är van vid att köra på för fullt. Jag har smygstartat med 50% jobb, men redan efter en vecka inser jag att man inte hinner ett skit på den tiden. Typiskt mig! Vill göra allt som jag gjorde innan, men på hälften så lång tid. Hm..!

I onsdags var jag på ultraljud hos en helt fantastisk läkare som jag alltid kommer att gå till framöver. Han var lugn, hade koll på läget och jag fick förtroende för honom direkt. Han fick mig att känna att det här kommer ordna sig, att han kommer att hitta ett sätt för mig att må så bra som jag förtjänar efter allt som hänt. Mitt fall kommer att tas upp på en guch/thorax-konferens där flera läkare gemensamt kommer fram till den bästa lösningen för mig. Jag ser ljust på framtiden! För övrigt såg ultraljudet jättebra ut, bättre än vad han trodde efter att ha läst om det förra jag gjorde i juni. All vätska var borta och pumpförmågan var högre än sist. Han hoppas och tror att det bara kan gå åt ett håll nu, FRAMÅT! Som grädde på moset så fick jag äntligen tillåtelse att köra bil igen. Närmare sex månader har jag fått åka snålskjuts för att komma iväg. Känslan att sätta mig i bilen, dra på min favoritmusik och sjunga för fulla muggar går inte att beskriva. Vägen till jobbet kändes skum. Det var den 9 augusti, men i min värld kändes det som 24 februari, dagen efter mitt hjärtstopp. Som om det inte hade hänt. Jag mådde bra, kände mig som Lisa! Det var så att jag fick lägga handen på min ICD för att känna att det var verkligt, att månaderna som gått inte bara varit en dröm. Min ICD sitter där, mitt ärr på bröstet syns i spegeln varje dag. Det är på riktigt. Men jag blir inte ledsen. Jag känner mig speciell. Jag tänker tillbaks på allt jag har gått igenom det här året, men jag tror inte att jag förstår riktigt. Även om jag fått hjärtstoppet berättat för mig hundra gånger så kan jag inte förstå vad folk runt omkring mig fick gå igenom. Jag känner bara att "det var väl inte så farligt" eftersom jag vaknade relativt fort och mådde "bra". Men tiden innan, när jag låg där helt blå och livlös. Det är något jag aldrig kommer förstå och det får jag nog acceptera. Och så många som det här berörde. Min dotter som såg mig ramla ihop, min man som fick göra HRL, fröken Elin som fick larma och sedan ta hand om en chockad klass och dessutom fick ringa min mamma. Min mamma fick stänga av alla känslor för mig för att vara stark och ta hand om två helt förstörda barnbarn, stackars Hugo blev hämtad i klassrummet av rektorn. Rektorn som tog över HRL ihop med en annan lärare. Rektorn som sedan ringde runt till samtliga föräldrar i klassen för att tala om vad som hade hänt så de kunde hämta sina barn. Hon visste inte ens om jag hade överlevt. Min övriga familj som fick beskedet, därav en bror som satt 50 mil ifrån. Svärföräldrarna. Mina kollegor som förväntade sig att jag skulle skutta in på kontoret under eftermiddagen. Min bästa vän som redan hade det jobbigt. Mina andra vänner. Till er som jag skrämde slag på så kan jag bara säga en sak. FÖRLÅT!

Jag är positiv, det har jag varit hela tiden. Någon gång kanske 2017 kommer ikapp mig, men just nu känner jag mig väldigt glad. Det kommer bakslag ibland, men inte så jag lägger mig ner och gråter. Jag tjurar en stund istället. Ibland fladdrar tankarna iväg och jag inser att jag har ganska många år kvar att leva. Ska jag ha det såhäääär då? Sådana tankar kan komma en kväll när jag har en massa extraslag och känner mig orolig. Sedan kommer det lyckorus emellanåt där jag känner att jag kan erövra världen. Blandade känslor kan man lugnt säga!

Just den här veckan är jag bara glad, väldigt glad! Tack för att jag fick leva, tack mitt älskade hjärta för att du kämpar så❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Häromdagen började jag läsa om Arboga-fallet där Emma Jangestig och hennes barn blev brutalt attackerade. Barnen dog av sina skador, men inte Emma. Hon överlevde mot alla odds. Emma har knappt gråtit, vilket är något många har reagerat på. Varför gråter hon inte? Gräver man lite djupare så får man reda på att det helt enkelt inte kom några tårar. Hon kräktes istället. Under en lång tid. Varje dag. Det var så hennes "tårar" kom ut. Tills den dagen hon började prata om det som hänt. Och föreläsa. Där började hennes bearbetning. Hon och jag har gått igenom helt skilda saker, mitt går inte ens att jämföra med hennes. MEN! Jag förstår hennes sätt att bearbeta för det liknar mitt. Jag gråter inte heller. Jag gömmer inte huvudet i sanden. Jag skriver. Jag använder mig av min humor. Jag pratar. Det är ingen slump att vi har berättat vår historia för inte mindre än sex tidningar. Men som sagt.. Att förlora sina barn på det sättet hon gjorde är INTE jämförbart med ett hjärtstopp. Det är bearbetningen av en kris jag jämför här, inget annat. Det finns så väldigt många sätt att bearbeta en kris på och man måste få göra det på sitt sätt. Igår skrev en person till mig att han önskade att jag skulle sluta dela mina inlägg för han var trött på ältande och självömkan. Han hade också haft hjärtstopp, men hans bearbetning var förmodligen på en helt annan nivå än min. I 99% av fallen så får jag fantastisk respons från människor som befinner sig i liknande sits som mig och jag blir så underbart glad och peppad. Det här är mitt sätt att bearbeta år 2017 med allt vad det har inneburit och det är heeeelt frivilligt att läsa mina inlägg. I min värld innebär ältande och självömkan något helt annat än det jag sysslar med här, men jag kanske ska tänka om? Eller så kanske jag ska släppa kommentaren och gå vidare. Även om jag inte anser att ältande och självömkan passar inte på mitt sätt att bearbeta så kan jag tycka att jag har FULL RÄTT att tycka lite synd om mig själv efter allt jag har gått igenom. Men det gör jag inte. Inte det minsta. Jag ska snart börja jobba 50%, en bit på väg tillbaks till mitt vanliga liv. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är stolt över mig själv. DET tänker jag älta😁

Likes

Comments

Mina ärr. Mitt hjärta. Mina mediciner. Det finns mycket att hata efter halvåret som snart gått. Varför just jag? Älta. Hata och älta. Många hamnar där. Jag förstår det, men jag har aldrig kommit dit. Jag ljuger om jag säger att jag är glad över det som hände, men däremot har jag accepterat det. Och jag är stolt över hur jag har hanterat hela resan. Jag skäms inte över mina ärr eller över att jag har gått upp några kilon. Tvärtom! Jag visar gärna upp det som vittnar om att jag har fått känna på livet på riktigt. Döden knackade på dörren, men jag stängde! Jag tycker om mina ärr. Det kanske låter sjukt, men jag gör det. Och jag tycker om att prata om allt som hänt från hjärtstopp tills nu. Det är precis av den anledningen som vi sagt ja till så många tidningar som hört av sig. Jag berättar mer än gärna min historia, det är bearbetning för mig så in i norden. Mitt hjärta slår, ibland så hårt att jag blir irriterad för det gör att jag inte kan sova. Men ibland fungerar det som ett gosedjur. Jag lägger gärna en hand på för att känna slagen. Känna liv. Jag älskar mitt hjärta. Jag lät inte en kirurg öppna mig och laga mig för att sedan gå runt och tjura över ärr och mediciner. Herregud, jag har fått en ny chans i livet! Man kan välja att tycka synd om sig själv eller att ta vara på det man har. Mitt val är enkelt. Varför lägga onödig energi på att hata när man kan välja att älska? ❤️

Likes

Comments

Den 14 mars opererade jag in en ICD. Det är en liten apparat som i mitt fall innehåller två elektroder. Den ena elektroden fungerar som en pacemaker och hjälper mitt hjärta lite på traven. Jag blir väldigt låg i puls på natten bl.a och går jag ner under 45 slag så hjälper den till. Den andra elektroden fungerar som en defibrillator. Om mitt hjärta skulle skena iväg över 220 slag som det gjorde vid mitt hjärtstopp så laddar den i 8 sekunder och ger sedan en stöt. Jag har alltså en egen hjärtstartare i kroppen. Stöten liknas med en hästspark, den känns alltså en del. Skulle den behöva ge mig en stöt så är jag dock förmodligen redan avsvimmad. Den lilla "manicken" sitter strax under nyckelbenet på vänster sida. Man ser den ganska tydligt och känner kanterna. Jag har nog aldrig känt direkt oro över att ha en ICD. En vän till Gustav fick en för några årsedan så jag var lite bekant med fenomenet innan. Jag vet att både han och hans familj känner en enorm trygghet i att den finns. Visst kändes det lite konstigt i början, det skavde och gjorde ont. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna dra en tröja över huvudet igen. En dag tog det flera minuter att få på mig ett linne. På kvällen klippte jag sönder det för det gick inte att få av. Hela armen och axeln var bara stel och gick knappt att röra på. Snart har det gått 4 månader sedan operationen och idag insåg jag att jag knappt tänker på min ICD. Den är en del av mig nu. Jag är inte rädd. Varför ska jag vara det? Tänk om jag inte skulle haft den och mitt hjärta stannar igen? Vad är oddsen på att turen är med mig en gång till? Jag är försäkrad hos Trygg Hansa, men inte fan är jag rädd för dem. Min ICD är ju också min försäkring. En försäkring som jag har fått förmånen att få inopererad. En gratis livförsäkring som är bara min! Barnen slipper den värsta oron över att deras mamma ska få hjärtstopp igen. De vet att OM det skulle hända igen så räddar min ICD mig. Jag tror att båda två känner sig väldigt trygga, frågorna har nästan upphört helt. Äntligen är jag mamma igen, som innan den 23 februari. I början funderade jag över hur det skulle kännas att sitta ute hos kund och jobba. Tänk om något händer! Jag funderade på om jag skulle våga gå ut själv eller handla själv. Piiiinsamt om något händer! Helt klart var man inte redo just då. Nu är jag redo! Funderingarna är borta. Jag mår bra och känner mig positiv och laddad! Jag är så jävla stolt över mig själv att jag inte har ramlat ner från min positiva pedistal. Bakslag är en sak och man måste få balansera lite, bara man bestämmer sig för att stå kvar. Det är ingen fasad jag försöker visa upp här, det är bara jag! Jag har en ICD, men jag är inte rädd..❤️

Likes

Comments

Hur tackar man någon för att ha räddat ens liv? Vad ger man för att visa hur tacksam man är? Det är en omöjlig uppgift enligt mig. Det går inte att beskriva vad man känner för de människor som gjorde ALLT för mig den dagen då mitt hjärta stannade. Under mina tre veckor på Sahlgrenska så bad jag om att få dagen berättad flera gånger, jag ville ha alla detaljer om händelsen. Det visade sig vara en svår uppgift. Gustav hade minnesluckor, vilket inte är så konstigt i all chock. Varje dag planerade jag i huvudet hur jag skulle gå till Hedeskolan och tacka Matildas fröken och även rektorn som gjorde kompressioner. Gustav kontaktade chefen på Ambulansen i Kungsbacka för att se om de ville ha ett möte med oss. Det ville dem! Väl hemma så tog det inte lång tid förrän jag spatserade bort till skolan och där möttes jag av fröken Elin med ett stort leende på läpparna och en lång kram. "Tack" fick jag fram. Vi pratade om det som hänt och hon berättade sin bild av det hela. Så långt var vi med. Sedan nämnde hon Birgitta. Ett helt nytt namn. En person som inte ens Gustav visste var med. Hon gjorde alla inblåsningar på mig. En riktig fighter var hon! Blåste för fullt och sket i vad som kom upp i mungiporna på mig. Svepte bara bort det. Elin följde med oss till hennes klassrum och hon blev så glad när hon fick se mig. Kramkalas igen! Vi satte oss ner en stund och hon berättade om sin upplevelse. Hon såg att mitt hjärta började slå efter att jag hade fått en elstöt och hon hörde även att jag mumlade något när jag lyftes in i ambulansen. Efter det så satte hon sig tillsammans med alla barnen i en ring och pratade med dem och berättade att mitt hjärta slog igen och att jag började vakna. Alltså, hur tackar man dessa människor? Rektorn var vi hos ett par dagar senare eftersom hon var upptagen i möte första dagen. Hon hade verkligen koll på situationen och kunde berätta väldigt mycket och väldigt tydligt. Hon kämpade verkligen med mig, men var nästan beredd att ge upp. Nästan. Hon trodde att det var kört med den färgen jag hade i ansiktet. Mörkblå. Jag hade dock andra planer med livet. Jag rosslade till och då blev det fart. Vad ger man för att visa tacksamhet? En kram? Ett tack? Känns så jävla snålt. Jag kände ändå att jag hade fått lite mer koll på läget efter att ha träffat personalen på skolan och det var framförallt väldigt härligt att ha fått reda på att Birgitta var med. Det är ju svårt att tacka någon som man inte ens vet existerar. Nästa anhalt blev Ambulansen. Där möttes vi av alla fyra som var med plus chefen. De bjöd på smarrig fika och vi pratade och pratade och pratade. Alla hade sina egna bilder av det som hände och hela tiden fyllde man varandras luckor. Eftersom mina första minnen var just i ambulansen så var det här ett väldigt viktigt möte för mig. Jag vet att jag inte ville ta in när en röst berättade för mig vad som hade hänt. Jag trodde det var ett skämt så jag kände mig väldigt tvär och kort. Det fick jag bekräftat att jag var också, en av dem sa att jag nog blev lite trött på henne. Hehe.. Vi gav allihopa en stooooor påse godis som tack. Godis! Tack för att ni räddade mitt liv, här får ni lite choklad. Men vad ger man? Vi stannade ganska länge och de visade barnen allt som finns i en ambulans och även vad de använde för att hjälpa mig. Det kändes otroligt skönt när vi gick därifrån. Cirkeln sluten. Vi hade träffat och tackat alla och även fått deras versioner. Innan skolavslutningen valde jag att skänka pengar till Hjärt-Lungfonden och personalen på skolan fick varsitt gåvokort för naturligtvis skänkte jag i deras namn. Väl på skolavslutningsdagen gick jag in i rummet där det hände och Gustav visade mig hur jag låg och hur ambulanspersonalen släpade ut mig. Därmed hade jag verkligen hela bilden! Det enda som stör mig är att jag vill minnas mer! Jag vill verkligen minnas ambulansfärden, men det är bara fragment. Frågan kvarstår.. Vad ger man till någon som räddat ens liv? "Det räcker att få träffa dig" säger allihop. Det är för lite. Jag vill ge dessa 8 personer, Gustav inräknad såklart, hela världen och lite till. TACK FÖR ALLT NI GJORDE❤️

Likes

Comments

Förra året stressade jag. Mycket! Både i jobbet och privat. Vi sålde hus, köpte hus, mellanlandade hos svärfar innan flytten till nya huset, flängde fram och tillbaks till tippen, sålde alla våra möbler m.m. Vår ena katt försvann dessutom i samband med första flytten. (hon är tillbaks nu) Mitt i allting hade vi en resa till Turkiet inbokad. Den valde vi att boka av efter varningar om allt som hände i Syrien. Blev tillslut en resa till Kreta istället. En kväll satt vi i restaurangen och tittade på ett uppträdande. Det började krypa i kroppen på mig kände jag. Tillslut fick jag lite panik och ville bara gå till rummet. Tog nyckeln från Gustav och gick. Själv. Väl på rummet så blev jag kallsvettig och hjärtat slog snabbt. Det tryckte i ryggen runt skulderbladen så jag slet av mig allt jag hade på överkroppen och la mig bara i sängen. Ville ringa till mamma (mammagris, jag vet) men tårarna började rinna så jag valde att bara försöka lugna ner mig. Jag trodde länge att det var något form av panikångest jag fick. Har aldrig upplevt något liknande tidigare. Har heller aldrig reagerat på stress. Å hur stressad jag än var under våren och sommaren det året så har jag varit med om värre. Senaste dagarna har min hjärna jobbat på högvarv efter att ha läst om symptom på olika hjärtåkommor. Jag tror att jag fick kärlkramp. Med tanke på syrebrist och förträngningar som upptäcktes efter mitt hjärtstopp i februari så hade ju inte det varit så konstigt. Eller så var det något annat med mitt hjärta. En arytmi? Början på ett flimmer? I vilket fall så började tankarna fladdra iväg när jag läste det. Tänk om.. Man ska inte tänka så. Allt gick ju bra. Men ändå. Tänk om något hade hänt när jag var ensam på ett hotellrum på Kreta. Visserligen kom Gustav och barnen en stund efter mig eftersom de undrade varför jag bara drog, men tänk om något hade hänt och de hade kommit försent. Tänk om.. ❤️

Likes

Comments

Igår hade jag lite svårt att somna. Kan fortfarande inte sova på mage så jag försökte lägga mig någorlunda åt sidan, men det gjorde ont. Tänkte försöka sluta med Alvedon och få bort det onda och stela genom sjukgymnastik istället. Får väl se hur det går. Nu tänker jag iaf ta två tabletter. I vilket fall.. Natten var det jag skulle skriva om. Jag somnade till en stund, men vaknade av ett tryne som ville säga hej vid sängkanten. Vår hund! Sen la han sig tillrätta på golvet nedanför mig och började snarka. Då somnade jag också. Sen vaknade jag med ett jävla ryck! Mardröm! Jag hade en jävla mardröm. Men så verklig! Jag var hemma, men samtidigt såg det lite ut som mitt rum på Varbergs sjukhus. Hade ju lyxen att få ha eget rum med egen dusch och toalett. Åter till drömmen.. Jag kom ut ur duschen och var glad, men minns inte varför. Skulle iväg på något. Sen ser jag något som speglar sig och får för mig att det är en person bakom hörnet. Går ett par steg framåt och visst är det någon som står där. En blek tjej med stripigt hår och ljusrosa halvlång klänning. Och en kniv. Hon tar snabba steg mot mig och höjer kniven. Jag vaknar inte. Jag var så medveten om mitt tillstånd i drömmen så jag gjorde allt för att skydda min bröstkorg. Människan lyckades brotta ner mig och försökte hugga, men jag kunde hålla emot. Någonstans här vaknade jag. Panik! Hur fan kan man drömma så? Vad betyder det? Hon var så jädra läskig. Nu ska jag sova för imorgon blir det tight schema! Kl 14 ska jag till min hjärtsköterska och dit tänkte jag promenera. Efter det, kl 15, blir det en timmas rehab och sen ska jag till Blomstermåla för en härlig kväll med mina underbara kollegor💞

Likes

Comments

Min bypass-operation gjordes på Sahlgrenska, men eftersom jag tillhör Halland så fick jag flyttas till Varbergs sjukhus några dagar efter operationen. Jag ville verkligen stanna kvar, men man hade liksom inget val. Jag fick ta en dusch och en sköterska la om mina sår. Lite läskigt att se de stora snitten som gjorts! Sedan var det bara att vänta på transporten som skulle ske med ambulans. Långt inne hade jag en önskan om att "mina" ambulanssjukvårdare skulle hämta mig, men hur stor är den chansen? Att just någon som var med under mitt hjärtstopp skulle komma in i rummet? Inte så stor. Men här var oddsen på min sida för in kommer Christian ihop med en kollega och ska köra mig till Varberg. Jag blev såååå glad! Christian skötte min andning under hjärtstoppet om jag inte minns fel. Vi hade mycket att prata om under färden till Varberg. Nonstop hela vägen! Väl där möttes jag av en sköterska som gav mig mitt rum. Ett eget rum till min stora glädje! Mobilen fick jag stänga av eftersom den tydligen kunde störa deras utrustning. Redan där började man ju undra.. På Sahlgrenska fick jag använda mobil och iPad hur mycket jag ville och jag hade precis samma utrustning påkopplad. Hmm! Tiden i Varberg var ganska ensam. Det gjordes lite kontroller, men sköterskorna var inga direkta muntergökar. Det fanns ett par undantag dock, det vill jag gärna poängtera. Sjukgymnasten som hade hand om mig var jättebra, där har jag inget att klaga på. Däremot kunskapen hos vissa sköterskor. Jag är 33 år och därmed ganska intresserad av vad som händer med mig, vilka mediciner jag får, varför jag får dem osv. Inte så konstigt kan jag tycka. Det tyckte dock en viss sköterska. "Du vill veta allt" sa hon vid ett tillfälle och menade typ att jag inte skulle vara så nyfiken. Några svar fick jag inte, det kändes knappt som att det fanns några. En morgon kom honom med mediciner och sa "Du får säga till om jag har glömt något"! Va!? Hur fan ska jag kunna veta det? Inte mindre ån två sköterskor, hon inkluderad, nekade mig smärtstillande vid flera tillfällen. Jag fick tjata mig till dem. En kväll orkade jag inte så jag valde att vänta tills nattpersonalen kom. Det slutade med feber. Jag fick höra hur konstigt det var att jag hade så ont, att andra människor inte har så ont som jag, att tabletterna jag frågar efter är narkotika osv. Jag kände mig som en missbrukare. Som att jag låg i sängen och ljög. De ville ge mig blod en dag för mitt HB var så lågt, men sedan ångrade de sig. Dagen efter kom de med påsar och då ifrågasatte jag det. Är det konstigt? Jag ville bara veta anledningen till att de ångrade sig, men det var VÄLDIGT svårt att svara på. I flera dagar stängde jag in mina tårar för jag ville INTE bjuda på dem. Fick veta senare att läkaren hade ordinerat smärtstillande till mig, precis samma som två sköterskor nekade mig. Detta var alltså drygt en vecka efter att mitt bröstben sågats itu på mitten och stängts igen med tjock ståltråd. En sköterska på Sahlgrenska hade gjort en notis i min journal om att jag är kass på att ringa på klockan och be om hjälp. Smärta är jag dessutom bra på att stå ut med, men jag hade fått noga instruktioner om att INTE ha smärta för det hindrar läkningen. Gick sådär.. Tillslut fick jag besked om att få åka hem, det skulle bara göras ett ultraljud först som en sista kontroll. Där kom bakslaget! Vätska i hjärtsäcken. Akut remiss till röntgen. Jag blev lämnad ensam på mitt rum. Ingen kom. Tog en snabbdusch. Fortfarande ensam. Livrädd. Ringde Gustav och bad honom komma. Tårarna kom. Kunde inte hålla inne dem längre, det gick inte. I det här läget vill man ha någon som kommer in och förklarar vad som ska hända. Jag såg bara allvaret. En överläkare fick komma in och kika på ultraljudet och han sa bara att det här måste tömmas! Efter en lång stund kom en sköterska och tog prover på mig och rullade ner mig mot röntgen. Fick lite tröst av henne, det måste jag ändå säga. Inne på röntgen togs jag emot av underbar personal. Dock upptäcktes vätska även i lungsäcken. De var lugna och pedagogiska och förklarade vad de skulle göra. Jag fick lugnande och sedan satte de dränage som skulle få bort vätskan. Bedövningen gjorde ganska ont, men det värsta kom i slutet när en nerv eller liknande kom i kläm i min axel. Det gjorde fruktansvärt ont! Och det gick inte över.. Rullades in på Intensiven för att ligga där en natt och fick höga doser morfin så jag var alldeles kallsvettig! Lyckades ändå få i mig lite mat. Under natten tömdes jag på hela 3 liter vätska. Helt sjukt! Ingen anade att jag hade så mycket vätska. Jag borde varit andfådd, jag borde inte klarat sjukgymnastiken, jag gick i trappor samma dag med bra resultat! Dagen efter kändes det något bättre, men jag hade fortfarande ont i axeln och det "knäppte" liksom i sidan på mig. Jättekonstigt och svårt att förklara. Blev iaf av med dränaget och fick flytta tillbaks till min vanliga avdelning. Min medicinlista var nu något förlängd. Helt plötsligt var det inte så svårt att be om smärtstillande. Man kan säga att sköterskorna bytte attityd när jag kom tillbaks. Jag hoppas att de skämdes. Dagarna gick och två ytterligare ultraljud gjordes och lite vätska var tillbaks, men små mängder som är helt normalt att ha. Tillsluuuut fick jag äntligen åka hem! Några dagar i Varberg blev till två veckor. Gjorde ett återbesök efter två veckor för att kontrollera vätskan och tyvärr kämpar jag med den nu och äter kortison. Den var tillbaks, men inte alls i samma utsträckning. Senaste ultraljudet i förra veckan såg bra ut så jag håller alla mina tummar att det fortsätter se bra ut även efter att min kortisondos är slut. Nu vill jag starta min rehab-träning så bort med dig dumma vätska🌸

Likes

Comments

I februari/mars när jag låg inne på Sahlgrenska efter mitt hjärtstopp så gjordes en massa undersökningar. Jag gjorde ultraljud, magnetröntgen, datortomografi, kranskärlsröntgen och hjärtscintigrafi för att nämna några. Efter dessa undersökningar så togs mitt fall upp på en thoraxkonferens och där togs beslutet att en bypass-operation var den bästa lösningen för mig. Det var ett skrämmande besked att få, men samtidigt har man ju hört talas om ingreppet tidigare i ganska positivt syfte. Någon har fått hjärtinfarkt, men mår bra efter sin bypass. Typ. Det blir en helt annan sak när någon säger att man själv ska göra den här operationen. En stor och öppen hjärtoperation. För även om ingreppet i sig är rutin för en thoraxkirurg så är operationen stor för patienten. Jag fick åka hem i mitten på mars efter att min ICD kommit på plats för att sedan vänta på operation. Den 4e maj stod det i kallelsen som kom i brevlådan. Dagen innan fick man komma till avdelningen för att undersökas och även träffa narkospersonal, kirurg och sjukgymnast. Mycket information blev det, men jag kände mig inte rädd då. Morgonen efter kom det ett par tårar när jag satte mig i bilen för att åka. Det var jobbigt att lämna barnen. Döm om deras förvåning när jag kom hem några timmar senare! Platsbrist på intensiven. Operationen inställd. Puh! Kom tillbaks dagen efter och väntade i över sex timmar för att få samma besked igen. Hemgång! Då blev det jobbigt en stund. Fick prata med en operationskoordinator som förklarade läget och hon lovade mig en tid den 8e maj, dvs efter helgen. Så blev det också. Strax efter lunch rullades jag iväg och allt gick väldigt snabbt. Minns det knappt. Jag sövdes och operationen startade och gick bra utan komplikationer. Kirurgen tog en ven från mitt vänstra ben och en artär från bröstkorgen och kopplade dessa förbi mina förträngningar. När detta görs så är bröstbenet delat på mitten och man hålls igång via en hjärt-lungmaskin. Gustav, min man, fick besked under eftermiddagen att jag var färdig och han kom in och satt hos mig en stund. Då låg jag fortfarande nedsövd i respirator. Man ligger så tills allt är helt stabilt. Även min mamma var hos mig en stund. Jag minns att det var mörkt när jag vaknade så jag förstod att det var natt. Jag tror att klockan var efter 21 någon gång när de stängde av narkosen. Just det minns jag inte mycket av, men en sköterska sa att jag var väldigt lugn och bara log när hon berättade att Gustav och mamma varit hos mig. På morgonen blev det fart direkt, då skulle man upp och stå. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Blev lite illamående, men det hjälpte med lite medicin och nyponsoppa ihop med mer syrgas än jag redan hade. Två sköterskor hjälpte mig och fasen alltså, tillslut stod jag upp. Med stel bröstkorg, kateter, två dränageslangar och cvk i halsen och jag vet inte allt. Jag fick även börja blåsa i min pep-ventil, en liten "pipa" som man ska blåsa in och ut i för att öppna upp lungorna efter att man varit kopplad till hjärt-lungmaskinen. Fick vänta lite längre än normalt för att komma upp på avdelningen för det var något som läkarna inte var riktigt nöjda med, men lite gött i min cvk gjorde susen så under förmiddagen flyttades jag. Väl uppe på avdelningen mådde jag bra, men jag var väldigt trött. Samtidigt var det så skönt att det var över. Personalen på Sahlgrenska är så underbara och man blir fantastiskt väl omhändertagen. Även min kirurg var fantastisk, inte bara på att operera utan även på eftervården. Varje dag kom han och kollade läget och svarade på frågor och berättade om operationen. Sjukgymnasten kom varje förmiddag för att hjälpa mig att komma upp på benen. Första dagen gick jag med gåstol. Jag skakade så mycket att Gustav blev rädd. Så otroligt stel! Dagen efter tog jag en tur med rullator istället, det var lite lättare. Sedan släppte det, jag ville klara mig själv! Tog Gustavs hand och gick på egna ben utan hjälpmedel. Kände mig starkast i världen just då! Dag efter dag så blev jag av med grejer. Dränage, kateter osv. Steg för steg till det bättre. Jag låg på Sahlgrenska i fyra dagar och sedan flyttades jag till Varberg. Den vistelsen berättar jag om i kommande inlägg. Mardröm. Komplikationer.

Likes

Comments

1985 när jag var några månader gammal fick jag feber. Hög feber. Jag blev slö och mina föräldrar kände inte igen mig. De tog mig till sjukhuset, men inga fel hittades. Tiden gick och jag var dålig till och från, men relativt pigg mellan varven. Tills en dag när allt vände. Då hade jag hunnit bli 1,5 år. Mamma tog mig till akuten och i hennes värld var jag medvetslös. I akutens värld var jag trött. En mamma känner sitt barn så hon gav sig inte. Tillslut frågade läkaren lite spydigt "Vad vill du att vi ska göra, ta ett ekg eller?" Ja! Ett ekg togs.. och ett till.. och ett till. Något stämde inte och läkaren skyllde på apparaten och sa att vi får åka till ett annat sjukhus i länet. Han sa att vi lugnt kan åka hem och packa ihop lite grejer. Ingen brådska. När vi kom till Halmstad så stod det ett helt kompani där och väntade på oss, beredda att efterlysa oss. De hade sett bilderna på mitt ekg. Jag hade en pågående hjärtinfarkt. Därefter kom svaren. Det som avskrevs som lite feber när jag var några månader gammal var i själva verket Kawasakis sjukdom. Det är en extremt ovanlig vaskulitsjukdom som är väldigt svår att diagnostisera då symptomen kan tolkas som influensa. Antibiotika hjälper inte. Jag blev inlagd och äntligen kunde rätt behandling sättas in. Tyvärr försent då sjukdomen redan hunnit angripa mina kranskärl, vilket är en följd av sjukdomen om man inte behandlas i tid. Jag var en stark liten tjej då och bestämde mig för att bli frisk även om det just då inte var självklart. Ingen hade sett något liknande så man hade inget att jämföra med. Hjärtinfarkten satte sina spår genom att täppa till höger kranskärl och även "döda" en liten del av hjärtat på höger sida. Tack vare min låga ålder och att jag fortfarande växte så bildade hjärtat nya vägar, sk kollateraler, förbi förträngningen. Jag behövde därför inte opereras. Mitt liv har sedan dess bestått av regelbundna besök på hjärtmottagningen för att se så att mitt hjärta mår bra och inte en enda gång har något sett dåligt ut, snarare tvärtom! Tyvärr så tror jag att läkarna har koncentrerat sig lite för mycket på höger sida istället för att titta på hjärtat i sin helhet. Bara teorier dock. Vid mitt hjärtstopp upptäcktes en förträngning även på vänster kranskärl och vänster kammare var kraftigt förstorad. Det upptäcktes även att jag har 20% syrebrist. Tänk om jag hade sluppit att få ett hjärtstopp.. Men det finns en mening med allt tror jag. Jag överlevde och det är huvudsaken! Jag har träffat hjärtspecialister som undrar hur fasen jag har kunnat leva normalt och gå igenom två graviditeter i det tillståndet. Men vem vet när vänster sida började krångla.. Den 8e maj genomgick jag en bypass-operation och den skriver jag om i ett annat inlägg😊 Önskar er en härlig midsommar🇸🇪🌸

Likes

Comments