Hallå och hej! Jag är till slut upp och hämtar luft efter att ha befunnit mig i flytt- och sjukbubblan. Onni blev som sagt jättesjuk förra veckan och fick inte behålla sin mat. På akuten misstänkte de öroninflammation men det visade det sig att det inte var. Istället verkar det ha varit något jag lärt mig kallas ”3-dagars febern”. Exakt så länge varade febern i alla fall. 3 dagar, på pricken. Den kom och gick på samma plötsliga sätt. Anlände med en kaskadspya, och lämnade med ett stort Onni-skratt. Var otroligt skönt att få tillbaka sin starka, nyfikna unge.

Dessutom tajmade Onni det hela perfekt iom. att vi minsann flyttade i lördags. Så när vi äntligen var på plats i nya lägenheten efter månader av väntan så var Onni pigg och redo att utforska varenda ny kvadratmeter.

Så, hur känns det att vara på plats i nya lägenheten i Mölndal? Tackar som frågar. Fantastiskt! Alldeles underbart. Lägenheten är så fin, området är lugnt, balkongen är enorm och i huset intill bor en kollega. Fick exakt den känslan jag hade hoppats på när vi klev in i lägenheten för första gången. Vi var hemma.

Bilden ovan är tagen på söndag, då stod tavlorna ännu på golvet och väntade på sin plats uppe på väggen. Nu har vi dock kommit längre. Det enda som saknas är taklampor och en dammsugare i städskåpet, sedan är jag redo att ropa ”färdig”.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag blev vi tvungna att ta vår första tur till barnakuten med Onni. Det hela började igår kväll med en stor kaskadspya över lekmattan. Därefter avlöste feber och gråtattacker varandra. Han sov knappt 4 timmar under natten och på morgonen fick han varken ro till att äta frukost eller att ta sin sedvanliga morgonvila. Vid 11:00 fick jag i honom ca 80 ml bröstmjölk, men 5 minuter senare var det hela utspytt på mig igen. Jag ringde hem Jyri som höll med om att han verkade väldigt medtagen. Huvudet var tungt, huden öm och gråtattackerna fortsatte komma medan han fortfarande vägrade äta. Vi åkte först till vårdcentralen och de rådde oss efter en del fundering och undersökning att åka vidare till akuten. Så det gjorde vi.

Vi fick hjälp ganska snabbt och det konstaterades att han ännu hade feber och en något hög puls. Alvedon lugnade febern och därefter fick vi i honom lite mat. De tog alla möjliga tester och Onni protesterade mot samtliga läkare och sköterskor som om de vore satan själv som trätt in genom dörren. Den enda sköterskan han gillade var komiskt nog hon som tog blodprovet. Hon fick sticka honom, knycka blod och det enda Onni gjorde var att le mot henne. Men alla övriga, även de som bara lyssnade på hjärtat med stetoskop, de borde avgå och röstas ut enligt Onni.

Efter fem timmar på akuten var han ändå piggare. Tack vare den dos Alvedon han fick så sänktes febern och han fick till slut ro till att äta ien. Alla tester kom tillbaka med fina resultat, och det enda de hittade som kunde förklara hans symptom var en eventuell öroninflammation. Så imorgon ska vi till öronkliniken.

Nu vilar han ut här hemma, helt slut i sin lilla kropp efter att ha härjat med Göteborgs läkare och sköterskor. Hoppas att han får sova ordentligt inatt och vaknar upp med aptit på både mat och lek.

Likes

Comments

I lördags såg jag plötsligt denna mening i mitt flöde på Instagram och den drabbade mig så fullständigt. Patriarkatet faller inom din livstid. Det kändes som att få ett startskott som jag väntat på under hela mitt liv. Den meningen är ett krigsvrål och samtidigt ett lugnande mantra i mitt huvud. Det var Lisa Ekdahl som sa det i en intervju med en manlig reporter. Läs intervjun här och njut av Lisas svar på jävla tal. Man kan känna exakt hur trött hon är på dessa frågor. Trött, eftersom hon varit vaken i flera år medan mannen mittemot just vaknat och inte fått i sig sitt kaffe.

De som sa att #metoo skulle blåsa över ska minnas sitt misstag och slå sig för pannan över sin dumhet, på samma sätt som de som trodde att internet var en tillfällig fluga gör. Patriarkatet faller inom din livstid, våga ta det som ett löfte.

Medan jag flyttpackade igår kväll lät jag #tystnadtagning rulla under tiden. Inför olika makthavare stod hundratals skådespelerskor på scen och läste upp sina kvinnliga kollegors vittnesmål om sexuella trakasserier, hot, våld och våldtäkt. Deras slutord var ”Vi vet vilka ni är” och jag tänkte än en gång på det Lisa hade sagt i den där intervjun. Nu faller kulisserna.

En bekant berättade att hon angående #tystnadtagning skrivit upp detta i sin sons bok under kapitlet ”Viktiga historiska ögonblick”. Och jag gör det samma, fast i min egen bok. I min bok står det:

November 2017; jag tror för första gången på en framtid där en snopp inte längre räknas som en merit. Jag tror på att jag kommer uppleva den framtiden. Patriarkatet ska falla, inom min livstid.”

Bilden ovan är ett print skapat av Karins Konstgrepp.

Likes

Comments

Jag skev tidigare om att jag varit lite kluven kring ett beslut, men att jag efter allt landat i ett ”ja”. Känns nästan komiskt att jag också skrev att jag inte ville ropa hej för tidigt. För idag fick vi nämligen veta att vi kunde sluta fundera och tänka kring det erbjudande som Jyri fått och tackat ja till. Planerna hade förändrats och det ledde snopet nog till att erbjudandet var tvunget att dras tillbaka. Hade allt gått i lås som vi trodde att det skulle göra hade det inneburit en lite läskig flytt söderut. Men nu blir det inte så.

Känns nästan knasigt hur snabbt man anpassar sig. När Jyri först berättade om erbjudandet han fått var jag redo att sparka bakut och gråta lite, för att bara några timmar senare känna mig pepp på den där eventuella flytten. Och imorse när vi fick reda på att erbjudandet drogs tillbaka efter två veckor av väntan blev vi både arga och ledsna. Men nu, några timmar senare.. Nu känner vi oss ändå okej i detta. Ännu snopna, givetvis. Men ändå lite lättade. Imorgon är vi antagligen glada igen. För det kom ju en del svar ur allt detta velande och vägande. Nu vet vi vart vi är och vart vi vill.

Så, vi återgår till att peppa inför flytten till Mölndal. Nu är det en snabb vecka kvar och sedan är det dags att tacka av vår lilla etta i Gamlestaden. Tänk vad mycket liv jag levt här och så mycket kärlek denna lägenhet fått plats med. När jag flyttade in var det bara jag och min älskade päls-vän Aquila som bodde här. Under året som gått har mycket hänt. Aquila har lämnat, jag har gråtit, jag blev gravid, jag har skrattat, Jyri har flyttat in och till slut var vi en hel familj här. Tänk att en lägenhet på 38 kvadratmeter fått plats med allt detta!

Likes

Comments

Min svåger Markus ringde upp via FaceTime. Han och Anna, min syster, var hemma hos min mormor. Mormor var på gott humör. Hon log stort när jag visade min mage och vinkade glatt åt Jyri när jag riktade kameran mot honom. Hon skrattade mycket under det samtalet. Det var hjärtliga, sanna skratt men de slutade i små kippande andetag. Det gjorde ont att inse att även skratten var tunga för henne. Jag tänkte egoistiska tankar om att hon måste hålla ut, det var så få dagar kvar tills jag skulle vara där. Jag ville krama om henne igen och jag ville att hon skulle lägga sina händer över mina kinder så som hon alltid gjorde när vi sågs.

Ungefär en vecka innan hade jag pratat i telefon med mormor under en hel timma. Vi pratade om julafton, den nya lägenheten, Jyri, jobb och om barnet i min mage. Jag sa att vi skulle ses direkt när jag kom upp till Kiruna och att jag såg fram emot att få presentera henne för Jyri. Det är bara 23 dagar kvar, berättade jag.

- Ja, då ses vi. Kanske, svarade hon och markerade det sista ordet.
- Det är klart att vi ses då, svarade jag och vägrade ta i någon annan tanke än den. Självklart skulle vi ses till jul.

Den 12:e december, ganska prick ett dygn efter det där FaceTime-samtalet satt jag vid middagsbordet ihop med Jyri. Vi var så glada och exalterade, för dagen efter skulle vi på tillväxtultraljud. Allt var pirrigt och ljust när min telefon plötsligt ringde. Det var pappa som berättade att hon gått bort. Bara några timmar efter vårt FaceTime-samtal hade mormor gått för att ta sin kvällsmedicin. Men hjärtat hade givit upp där och då. Mitt i en rörelse verkade det som.

Mormor, min vackra mormor som alltid hade långa naglar målade i rött eller ljusrosa nästan beigea toner hade avlidit. Framför henne stod ett vattenglas som hon aldrig hann dricka upp. Ett hjärta som varit så stark så länge och klarat så mycket hade tystnat.

Det kändes omöjligt då och även om det snart gått ett år känns det fortfarande omöjligt att hon inte finns. Att middagarna hemma hos henne är förbi. Att alla berättelser om hennes resor nu bara lever med oss. Jag minns att jag hade så dåligt samvete för att jag som oftast vänder mig till texten inte hade några ord. Jag kunde helt omöjligt sammanfatta hennes liv och än mindre beskriva hur mycket hon betytt och ska fortsätta betyda för mig. Jag saknar ännu orden för det, men jag lovar att ändå berätta för Onni. Jag kanske aldrig hittar rätt ord. Men han ska veta vem Kerstin Odevall var.

Jag saknar dig mormor.

Likes

Comments