Jag vaknade upp ledsen och arg idag, utan att förstå varför. Låg kvar i sängen och stirrade upp i taket medan den tunga känslan bara växte. Skulle egentligen ha gått upp och begett mig till bibliotekets ”Bäbis-öppet”. Men det var som att det inte gick. Jag ville inte. Jag hade ingen lust.

Jyri stökade runt i köket, märkte att jag var arg och frågade om han gjort något. ”Nej”, sa jag. ”Men något är fel”, sa hela kroppen. När Jyri skulle åka till jobbet tog jag mig upp. Onni sov ännu så jag plockade fram mobilen och öppnade Facebook som påminde mig om varför jag vaknat med den där tunga känslan i bröstet. För ett år sedan hade jag vaknat på samma sätt. Den 17:e oktober 2016 vaknade jag upp bredvid Aquila, min irländska settertik och bästa vän, med vetskapen om att det var sista gången. För ett år sedan föll jag rätt ner i ett svart hål. Och imorse var jag tillbaka i det svarta hålet igen. Sorgen jag kände då har gjort att jag knappt minns sista tiden med Aquila. Jag minns den sista dagen, de sista timmarna och de där allra sista minuterna när livet lämnade den vän jag hade haft halva mitt liv. Men jag kan inte riktigt minnas sista månaden. För det gör ont. Det gör ont att hon var tvungen att lämna när hon fortfarande ville jaga skator. Självklart finns det ett ljus i det, att hon fick lämna med värdighet, men det gör också jävligt ont. Fortfarande.

”Adjö är ej för alltid. Farväl är inte slut. I mina tankar finns du, där finns du alltid kvar."

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I lördags var det dags att testa något nytt. Vadå, undrar ni? Det var dags för första natten iväg, utan Onni. Det vankades festligheter hos Frida i Skövde. Således packade denna mamma en övernattningsväska och vid nio på morgonen anlände mina föräldrar för att passa Onni. Jag visade vart blöjor, flaskor och fryst mjölk fanns, samt gick igenom sådant som mina föräldrar redan vet då de ju faktiskt satt fyra personer till världen. Jyri var på konferens men skulle komma hem under dagen. Så oron var ganska låg, Onni skulle ju vara med de jag litar mest på. Mötte upp Anja och Yvonne på centralstationen och någon timme senare satt vi i Skövde och skålade.

Känns så roligt att tänka på att dessa tjejer varit mina närmsta sedan pant-gömme var det skojigaste man kunde göra. Nu satt vi där och skålade, samtidigt som jag var tvungen att ta fram bröstpumpen och lätta på trycket. Komiskt scen, men inte ett dugg obekvämt. Frida hjälpte mig att hälla ner bröstmjölk i en fryspåse för att i nästa ögonblick locka mitt hår inför kvällen. Med dessa tjejer har jag gjort allt.

Vi hade en riktigt fin kväll med mycket snack, skatt, vin och ett ordentligt danspass ända fram till stängning. Var galet längesedan jag var ut och dansade, och fy satan, vad kul det var. När klockan ringde på morgonen kände jag mig inte så fräsch men Onni-saknaden vägde tungt så jag kom upp och iväg. Jyri och Onni överraskade mig på centralstationen och den bakfylla som ännu var med mig då försvann ihop med Onnis leende.

Likes

Comments

När köket ser ut som ovan. Då njuter man. I några minuter. För snart kommer smulorna, leksakerna och resterna av vad än jag matat Onni med tillbaka. Och det är också njutningsbart, för det är ju livet.

Nåväl. Fredag i min kalender är allt som oftast städdag, och så var det även idag. Onni fick inta bärselen och sedan städade vi trappuppgången (varsågod grannar), putsade speglarna i lägenheten, dammsög och skurade. Onni som vanligtvis brukar somna till dammsugarens väsen var ännu vaken så vi fortsatte vår framfart. Onni älskar när jag grejar med mina växter och jag har inget emot när han rycker och sliter i dem, till skillnad från när alla andra gör det (rör EJ mina växter). Vi dammade av växterna, rensande undan tråkiga löv och fördelade växtnäring till de växter som låtit höstens intåg påverka dem. Till slut fanns det inget mer att göra för att uppnå känslan av: Skönt.

Lägenheten var ren och växterna glada.

Så? Vad gjorde jag då? Jyri har lagt in ett strikt köpstopp på nya växter och krukor då han anser att 24 växter på 36 kvadratmeter tydligen är lagom. Jag kunde med andra ord inte roa mig med min favoritaktivitet ”åka till blomsteraffär och råka köpa nya växter”. Som tur är hade jag överlistad systemet och köpt en avokado tidigare i veckan. Perfekt som mosad mat till Onni och dessutom utrustad med en kärna, som tydligen ska vara relativt enkel att få rot på. Dubbelkollade instruktionerna på Växtgäris Instagram, matade Onni med mosad avokado och inledde projekt ”rota avokado-kärna”. Hurra! Om allt går som det ska har vi snart en yttepytteliten avokadoplanta.

Likes

Comments

Jag klär mig extra fint med kjol och mycket volym i håret. Jag känner mig som en skattkista. Jag ler konstant, ler över hemligheten i min mage och räknar ned minuterna tills det är dags att gå till MVC. Vid 09:00 kan jag inte vänta längre och lämnar kontoret med ursäkten att jag ska till vårdcentralen. Min mage har ju som bekant betett sig annorlunda under hösten så ingen ifrågasätter det. ”Det kommer gå bra”, säger en av kollegorna och kramar mig. Jag nickar, för jag visste också att det skulle gå bra. Det skulle gå alldeles fantastiskt ju.

Minuterna i väntrummet känns som en evighet. Jag sitter bredvid ett par med trötta, lyckliga ögon. I den enes famn sover en liten bebis. Mittemot mig sitter en kvinna med en absolut klotrund mage. Det kittlar i magen av tanken att jag plötsligt hör hemma här. Kan det verkligen vara sant att jag bär ett barn? När det tillslut är min tur flyger jag upp ur stolen.

Barnmorskan första fråga är exakt densamma som jag och Jyri har viljat få svar på: ”Vilken vecka är du i nu, Lisa?”. Jag förklarar att jag inte vet eftersom jag använt Cerazette senaste halvåret och jag inte får mens när jag använder det. Barnmorskan ställer några ytterligare frågor och tar blodprov, urinprov samt vikt och längd. Tillslut lägger hon ned alla blanketter och säger: ”Nej, vi måste ju veta vilken vecka du är i nu, eller hur?”. Jag håller med och hon går för att hämta en kollega som kan göra ultraljud. Under tiden får jag lägga mig på en brits och dra fram magen från kjolen. Jag tittar ned och ser den plötsligt - en kula. Det bor någon där inne. Hur kunde jag missa dig?!

När barnmorskan och hennes kollega kommer tillbaka förklarar de att de kommer att titta på bilden först och vänder bort skärmen.

- Vi kommer snabbt undersöka bilden för att ta reda på om det är någon eller några där inne samt att det finns ett hjärta som slår, säger de.

Det känns skönt. Jag vill inte behöva ”leta” med dem. För jag tänker att det är så det ska gå till. Att vi ska behöva leta efter ett litet frö i min mage. De kletar gel på min mage och ger mig en nick som förklarar att de tänker börja nu.

- OJ! Yes! Ja, här var det en bebis, utbrister de och vrider i samma sekund över skärmen till mig.

Och där ligger du, mitt barn, och visar upp en perfekt profil. Sköterskorna förklarar att jag är långt gången, länge än vi trott, minst vecka 16. Men jag har svårt att lyssna. Tårar trycker bakom mina ögonlock och jag är så överväldigande jävla lycklig. Och orolig. För jag visste ju inte. Det känns som att jag gjort hundra fel och noll rätt i graviditets-planen. Så jag är orolig för mitt barn. Men framförallt är jag lycklig. Vilken jäkla present. Hen är beräknad till slutet av april eller början av maj. Vid rutinultraljudet ska vi få ett mer exakt datum.

Jag går därifrån med en ultraljudsbild av mitt barn och en helt ny framtid. Ringer Jyri men minns knappt vad vi sa, jag minns bara glädje. Vi skulle ses i Stockholm samma kväll för en weekend med min bror och hans flickvän Petra. 

Likes

Comments

Idag har Onni varit lite obstinat. Han har liksom haft en ”..och nu då?”-attityd vilket är lite krävande. Tillslut känner man sig lite som gycklare framför en en uttråkad kung som bara ber en att framföra nästa låt, spela upp nästa sketch och jonglera högre. Så, när Onni domderat och krävt ny underhållning och bättre utmaningar under hela morgonen insåg jag att beteendet var tvunget att brytas. Ingen av oss blev gladare, utan bara mer frustrerade. Bäst mot frustration är träning för mig och vila för Onni. Så jag drog på mig träningskläder och bäddade ned Onni i vagnen.

Jag gick till den närmsta backen och efter några intervaller där kände jag hur spänningarna i kroppen började lätta. Har inte kunnat träna de senaste 3 veckorna på grund av en envis förkylning. Så jag hade en hel del spänningar att skala av och massor av bubblande energi på samma gång. Bestämde mig således för att fortsätta min färd förbi backen och bort till Kvibergs utegym. Onni somnade tack vare joggandets gung och jag fick tid att göra något så enkelt som att bara fokusera på min egen andning.

På utegymmet var det tomt och jag gick loss på armgång och pull-ups. Körde helt utan press om vare sig reps, sets eller tid. Denna gång fick svetten räcka som mätsticka och det var så otroligt skönt. När vi kom hem igen var både jag och Onni på så bra humör och buset fick komma åter.

Likes

Comments